Min resa till normalvikt mha LCHF

[secret]

Jag har ett alltför högt BMI och har tänkt att jag, en gång för alla, ska gå ner nu, innan kroppen istället får sänkas ner (i marken då alltså). Jag har provat Atkins vid två tidigare tillfällen, men jag stötte på en puckel efter c:a 2 veckor och som gjorde att jag gav upp, detta trots helt otroliga resultat. Vid båda tillfällena tappade jag 10 kg på två veckor och jag märkte tydligt på skärpet att omkretsen runt min buk hade minskat drastiskt. Men det finns massor att gå ner här. Stärkt av att ha tittat på bilder från i somras känner jag mig mer motiverad än någonsin förr, inte minst också för att mina barn har rätt till att jag överlever så länge jag kan.

 

 

Nu har jag i alla fall tänkt göra det en gång för alla och det mha LCHF. Jag hade dessutom tänkt gå ner samtidigt som jag dokumenterar "allt" som jag gör för att gå ner. Vem vet, kanske någon annan kan finna motivation i det!? Det som jag har tänkt att göra är:

 

 

* läkarundersökning: före starten, efter ett halvt år och efter ett år

 

* mätning av blodsockret 1-2 veckor före och dagligen fram till start (där man ser effekterna av allt det jag äter idag) och därefter varje dag (några ggr per dag) i några veckor, för att sedan följas upp vid ett halvt år resp ett år. (jag är inte diabetiker, men jag har beställt en blodsocker-mätare som är på väg till mig)

 

* fotodokumentation (antingen varje dag eller i alla fall ett par ggr/vecka) av min kropp, framifrån och från sidan + mätning av midjemått

 

* dokumentera vad jag äter och dricker

 

 

Frågorna jag har är:

 

*  vad ska en sådan läkarundersökning omfatta? (jag förmodar att det finns olika undersökningar)

 

*  är mätning av blodsockret en idé som kan resultera i något vettigt? Hur ofta/när bör jag mäta? Är det så att det egentligen bara är några veckor före och några veckor efter som det är någon vits att dokumentera blodsockerhalten pga att den kommer att bli mindre "fladdrig" efter ett tag?

 

 

Tack!

[LottaJ]

Oj, vad ambitiöst!

Hoppas att detta kommer att öka din motivation och även, som du är inne på motivera/inspirera någon annan.

 

Lycka till, det kommer att bli en god resa!

[Syster]

Det var ett imponerande beslut du har tagit tycker jag

Angående läkarundersökning så tycker jag att följande kan vara viktigt...beror lite på hur gammal du är och hur läkaren ställer sig till det hela...

Blodtryck

HbA1c = långtidssocker

Hb = blodvärde

Natrium, Kalium

Kreatinin = njurfunktionsprov

Tyreoideaprover = ämnesomsättning

Urinprov

Leverprover

Vikt

 

Om du frågar mig så tycker jag att man ska strunta i blodfetterna, de skapar bara oro, men om de ska tas så be att få ta en Apo-kvot.

 

Det finns säkert mer, som jag inte tänkt på, som någon annan här kommer på, och som kanske har andra åsikter än mig angående blodfetterna.

 

Kul projekt tycker jag, hoppas du håller oss uppdaterade om hur det går

[Tiny Tom]

Alltså du behöver tydligen publik och en massa uppmärksamhet för att göra vad du skulle ha gjort för länge sedan. På vad sett ger dig denna extra uppmärksamhet dig något?

Nja, trådskaparen (TS) nämner ju även en möjlig och trolig annan effekt själv: "Vem vet, kanske någon annan kan finna motivation i det!?"

 

I övrigt är jag för, nästan, allt som funkar.

 

Gör som oss andra och kör igång lite försiktigt så behöver du inte skämmas om du misslyckas!

Tycker inte riktigt det framgår om TS tänkt sig att publicera dokumentationen i "realtid" men det är ju å andra sidan inget som säger att dokumentationen måste bli publik förrän efter framgångshistorien är ett faktum. Och en sådan blir det, eller hur Secret?

 

Vad gäller fotodokumentationen så se till att du tar den under likartade omständigheter jämt, dvs plats, belysning, kroppspositioner, beklädnad etc. Börjar du träna så kan det ju ha sina poänger att flexa lita också, dvs de typiska poserna enligt byggarmanér. Jag skulle dock nöja mig med att göra alla antropometriska mätningar (kroppsvikt, kroppsmått) en gång/vecka max och detsamma gäller bilddokumentationen.

 

Lycka till och kämpa på nu!

[Anders A]

Bra att du bestämt dig! Var inte rädd för att skriva frågor och funderingar här, det finns många som kan hjälpa dig. Speciellt om du stöter på problem under resans gång, tveka då inte att be om råd. Inga frågor är för dumma!

 

Lycka till 

[secret]

Nja, trådskaparen (TS) nämner ju även en möjlig och trolig annan effekt själv: "Vem vet, kanske någon annan kan finna motivation i det!?"

 

I övrigt är jag för, nästan, allt som funkar.

 

Tycker inte riktigt det framgår om TS tänkt sig att publicera dokumentationen i "realtid" men det är ju å andra sidan inget som säger att dokumentationen måste bli publik förrän efter framgångshistorien är ett faktum. Och en sådan blir det, eller hur Secret?

 

Vad gäller fotodokumentationen så se till att du tar den under likartade omständigheter jämt, dvs plats, belysning, kroppspositioner, beklädnad etc. Börjar du träna så kan det ju ha sina poänger att flexa lita också, dvs de typiska poserna enligt byggarmanér. Jag skulle dock nöja mig med att göra alla antropometriska mätningar (kroppsvikt, kroppsmått) en gång/vecka max och detsamma gäller bilddokumentationen.

 

Lycka till och kämpa på nu!

 

Exakt så är det. Jag har inget behov av att exponera mig här. Jag ställde några frågor som har med planläggningen av min viktnedgång att göra eftersom det inte finns utrymme att misslyckas. Jag sätter inte igång för att misslyckas.

 

Tanken är, om jag kan undgå att bli förödmjukad för att jag vill hjälpa någon annan genom att visa hur jag själv gör, att publicera det. Jag har dock inga som helst planer på att visa något som identifierar mig. Fetknoppar som jag är redan utsatta för en massa förödmjukelser överallt (har ni förresten tänkt på att företags jämställdhetspolicys tar upp sådant som sexuell läggning, hudfärg, kön etc, men aldrig kroppskonstitution!?) och man blir inte tagen på allvar hur dj-kla skicklig man än är i tex jobbet. De som har hållt på med det där kommer ju att vara "vana" vid att inte ha tagit mig på allvar innan viktnedgången också.

Det är lätt att ge sig på en fetknopp. Det är tröttsamt! Aldrig kunde jag tro att jag skulle råka ut för ett försök till förödmjukelse här i detta forum också (Pingos påhopp alltså). Det var faktiskt inte alls väntat.

 

Tack i övrigt för dina tips, TinyTom! Det lär dock se konstigt ut med samma färg på underkläderna, som om man aldrig byter.

Du har säkert rätt i att det räcker med en gång per vecka. Det lär ju ta något år eller så innan jag är av med det i alla fall.

 

 

Tack till er också, Anders, Lotta + Syrran.

[Leopold Roos]

[Moderator edit]
Vem som helst får skriva, som en egen blogg, om sin hälsoresa på kostdoktorns forum. Jag flyttade tråden till ett lämpligare ställe (LCHF-erfarenheter).
Rensade upp bråk om detta.

[/Moderator edit]

 

 

Hoppas din viktresa kommer gå bra secret.

[Mitz]

Heja, heja! Sätt fart bara. jag är med till 100%!

 

Mitt bmi ligger just nu på 40,6, jag har varit och har snosat på 42-43 också men har lyckats gå ned lite. Äter LCHF utan några läkarundersökningar. Är sjukvården ens intresserad av att ta prover eller går du privat för att ta prover?

[Calle90]

Tycker Pingo gör helt fel i det han gör här.

 

1. Det handlar inte om att secret ska bli någon typ av kändis, utan det handlar om att mäta resultat för att motivera sig själv och eventuellt andra om dokumentationen publiceras för allmänheten. När man ger sig in på ett nytt ämne och man får resultat med sig så blir man mer nyfiken som leder till att man i sin tur tar itag med orsakerna till sina problem. Hälsa blir till slut en livsstil.

 

Jag tycker det är fantastiskt att secret är så ambitiös och tycker fler personer i denna värld borde vara mer som honom.

 

2. Det är väldigt fel enligt min åsikt att gå till attack mot folk som är t.ex. överviktiga för det leder till motsatt effekt. Man får personen att må dåligt och vad gör då den personen som mår dåligt? Jo dem går till sånt som får dem att njuta (temporärt), t.ex. socker.

 

Denna video förklarar min åsikt. Handlar inte om viktnedgång utan mer om vad folks kommentarer om överviktiga människor har för effekt. Leder taskiga kommentarer till viktnedgång?

 

 

Juste, bara som en headsup till secret. När man förbättrar sig själv så finns det en risk för att man får ett gäng jantesparkar, bara så du är beredd på det nästa gång.

 

Angående vad mer som borde vara med i dokumentationen är hormonvärden. Om du efter ett tag börjar att träna och bygga muskler så kan det vara intressant att mäta muskel/fett fördelningen. Det kan man göra med en sån där diagnosvåg.

 

Lycka till secret. Jag håller tummarna för dig.

[secret]

Tack, men än så länge finns inget annat än några lästa böcker, några LCHF-kokböcker och ett beslut att ta itu med det innan "det" tar itu med mig.

 

@Mitz: jag räknar med att få betala det själv, men jag tror att det blir det lilla i sammanhanget. Dessutom borde riktig mat (dvs inte allt "förädlat" skräp jag hittills har stoppat i mig) faktiskt spara pengar. Eftersom jag inte har några andra, för mig kända, hälsoproblem än att jag ser hemskt fet ut, har ett ganska dåligt flås och får ont i knäna om jag spelar brännboll (jag hade ont i två månader efteråt förra gången, så det gör jag inte om ), och inte lider av diabetes (än) så är det inte alls därför som jag tänkte göra hälsoundersökningarna. Jag tänkte helt enkelt att jag skulle "donera min kropp" till förmån för LCHF genom att förhoppningsvis kunna hjälpa någon annan och genom att visa hur det var före resp efter, men givetvis också som Calle90 sa, dvs att dokumentera progressen. Det är allt. Det finns ingen önskan om uppmärksamhet, inte heller något annat som jag blev beskylld för innan mod rensade ut tramset från annat håll.

 

@Calle90:  bra idé (antar jag) med hormoner och diagnosvåg, Jag ska fundera på det.

 

 

(Tack till mod som rensade upp!)

[Lotte]

Lycka till! Följer gärna din resa här på forumet!

Vi brukar dela funderingar, experimentera och heja på varandra! Pingo hade nog en dålig dag!

[Tommy Runesson]

Ska bli mycket spännande att följa. Själv har jag samlat rätt mycket data på de 4 år jag kört LCHF. Tyvärr har jag dåligt med "förebilder". JAg trodde inte det skulle funka så bra så jag brydde mig inte. De enda startvärdena jag har är vikt och midja. Sen har jag succesivt börjat logga fler saker och från februari 2010 har jag reggat alla intag dagligen. Det är kul att titta tillbaka lite i datat ibland... :-)

[Jeanette H-H]

Jättespännande! Jag tycker det är ett fantastiskt sätt att motivera sig. Och många kommer att läsa och lära!

 

Jag tog inte riktigt några före-bilder heller. Som Tommy. Men min man tog då och då en del nakenbilder på mig för eget bruk så kanske jag hittar något användbart där. Bland annat några riktigt fina ute på en klipphäll vid havet då jag var som allra rundast.

[Tiny Tom]

Fetknoppar som jag är redan utsatta för en massa förödmjukelser överallt (har ni förresten tänkt på att företags jämställdhetspolicys tar upp sådant som sexuell läggning, hudfärg, kön etc, men aldrig kroppskonstitution!?) och man blir inte tagen på allvar hur dj-kla skicklig man än är i tex jobbet. De som har hållt på med det där kommer ju att vara "vana" vid att inte ha tagit mig på allvar innan viktnedgången också.

 

Den där tanken har sin syskontanke i att det är helt ok att få specialkost inom ex. skolvärlden baserat på religiös övertygelse (föräldrarnas vanligtvis) men betydligt svårare att få sådan, ex. LCHF, baserat på hälsoaspekter. En smula galet kan tyckas. Å andra sidan kanske skolvärlden var ett dåligt exempel eftersom denna är mer eller mindre uppochnedvänd på håll och kanter numera.

 

Tack i övrigt för dina tips, TinyTom! Det lär dock se konstigt ut med samma färg på underkläderna, som om man aldrig byter.

Hehe, ja egentligen var ju min poäng avseende beklädnad högst allmän och inte så specifik. Beroende på hur avklädd du blir på fotodokumentationen så menade jag mest att du skulle ha samma typ av beklädnad så att det inte på en uppsättning bilder är hawaiiskjorta och bastkjol och en annan långkallingar och nätbrynja. Rent praktiskt så är det ju den kroppsliga förändringen som är intressant så det är främst graden av "avkläddhet" som bör hållas konstant för att underlätta jämförelser.

 

Uttryckt annorlunda var det inget carte blanche för att köra med samma underkläder under ett år...

 

Du har säkert rätt i att det räcker med en gång per vecka. Det lär ju ta något år eller så innan jag är av med det i alla fall.

 

Ja det räcker mer än väl. Framförallt så riskerar du annars att bygga upp orealistiska förväntningar som i förlängningen kan drabba din motivation. Under förutsättning att du stabiliserat din viktutveckling...viktavveckling...så händer det ju normalt sett inte tillräckligt mycket på en vecka för att det ska motivera mer frekvent dokumentation.

 

Med detta sagt, pga viktfluktuationer i relation till vätskeförändringar, mag- och tarminnehåll etc så kan man för att få mer precision i ex. viktmätningar mäta ex. varje morgon och sedan ta ett genomsnitt på detta per vecka. Men som sagt, det här ökar potentiellt stressen och upplevelsen av krav längre fram så det är ingenting du måste (eller ens bör) ägna dig åt normalt sett.

 

Det räcker i regel att du i möjligaste mån normaliserar omständigheterna kring ex. vägningen. Ex. att du siktar på att väga dig vid ett tillfälle varje vecka som du finner lämpligt/smidigt och som helst möjliggör att "nummer 1" och "nummer 2" är avverkade...eller i varje fall någorlunda konstanta sett till fortsatta mätningar.

 

Lycka till!

[Tiny Tom]

Sen har jag succesivt börjat logga fler saker och från februari 2010 har jag reggat alla intag dagligen. Det är kul att titta tillbaka lite i datat ibland... :-)

LCHF-världens motsvarighet till NSA/FRA.

 

Skämt åsido, instämmer i att den typen av data kan vara både roligt och nyttigt att ha tillgång till. Kompletterar man sedan även med valda kommentarer mellan varven ex. i relation till hur stagnation eller annat hanterats eller annan biofeedback som allmänt mående så har man i regel en guldgruva. Det går för övrigt igen vad gäller att föra träningsdagbok...men det är ett annat ämne.

[secret]

Nu har alla prylar som jag behöver för att dokumentera nedgången kommit (jag köpte en sån där diagnosvåg också) och jag är förberedd på det mesta och tänkte nu boka en tid med någon som kan ta de där proverna som jag fick tips om här. Vad händer?

Jo, hittills har svaren från de tre kliniker jag har försökt med varit ungefär det samma; "Vi gör inga sådana prover såvida inte en läkare har ordinerat det", detta trots att jag har sagt att jag givetvis betalar vad det kostar. Jag vill ha tre provomgångar, en omgång två veckor innan jag sätter igång, en ny provomgång efter sex månader och en tredje provomgång efter ett år då jag hoppas att det mesta hänget är borta.

 

Fullkomligt sjukt. Hittar jag ingen i närområdet så får jag väl resa då, kanske inte till andra sidan landet, men till något ställe där de har tågförbindelser så är det helt ok. Något ställe i Götaland borde väl kunna hjälpa mig (jag tar det för givet))

 

Jag får leta vidare, men visst är det ett märkligt bakslag.

[Anders A]

Var bor du? Finns ju många privata kliniker som erbjuder diverse hälsoundersökningar.

[kostrådgiverskan]

Hej!

Vad härligt att få den där "nä nu jävlar" känslan Den känner man igen och även om man ramlar ur sadeln då och då så lär man sig till slut att sitta stadigt kvar ( ja alltså om man nu hoppar upp igen )

Vi är ju alla olika och för mig personligen så vet jag knappt vad försiktigt och lagom betyder, hehe.

Alla sätt är ju bra utom dom dåliga och misslyckanden på vägen kan man kalla för att tillfälligt komma ur kurs.

Jag hoppas du hittar någon som kan ta prover på dig. De flesta vårdcentraler borde ju ha förebyggande hälsovård. 

Jag önskar dig all lycka på din resa.

Monki

[secret]

Hej,

 

ursäkta det sena svaret.

 

Möjligen kan det ha bidragit med att jag sa till dem att jag inte ville att testresultaten skulle journalföras. Jag betalar vad det kostar (inga landstingsbidrag alltså) och vill bara ha ut resultaten på ett vitt papper så att jag kan få dem med mig.

 

Om det ska journalföras så misstänker jag att jag aldrig någonsin kan få ta en sjukförsäkring igen.

[secret]

Ah! Ìdag kom jag äntligen igång med mina två veckors referensmätning med matintag och leverne så som jag har haft hittills. Det blir läkarbesök med hälsoundersökning nästa vecka (hoppas själva hälsoundersökningen blir av samtidigt som besöket). Jag hoppas då att de värden som @Syster föreslog blir uppmätta.

 

Jag köpte förresten en sån där diagnosvåg, men det var rätt så nedslående.   Tydligen tyckte vågen att min fettprocent låg över vad den kunde mäta så på displayen visades bara "HiFat" , vilket sannolikt är helt korrekt. Hur nedslående det än var, så kan jag ju inte annat än att le så där lite besvärat åt det. Jag SKA ju fixa det nu. Det var lite hårt att få inse fakta, men det var en bra tankeställare som bara stärker mig än mer i det som jag ska göra det närmaste året (eller vad det nu tar att bli av med allt mitt häng). Två veckor till med mätningar av hur jag har levt hittills, sen drar det igång.

 

De senaste veckorna har jag egentligen bara väntat en massa. Jag har väntat på att prylarna (blodsockermätaren, diagnosvågen och puls- och blodtrycksmätaren skulle dyka upp), sen har jag väntat på att få tag på någon som kan hjälpa mig att göra en hälsoundersökning som inte journalförs, pga rädslan att aldrig mer kunna ta en sjukförsäkring (jag fick ge upp det till slut, för tydligen journalförs allt i Sverige oavsett jag betalar den verkliga kostnaden eller ej).

Eftersom jag nu är fast besluten om att bli av med hänget så är väntan i det närmaste olidlig (i helgen som gick var det som värst), samtidigt vill jag ha mina mätetal så att jag liksom har något jag kan hänga upp det oundvikliga på för att ge mig ytterligare motivation.

 

Jag är rätt förbryllad över att mitt blodsocker är så pass jämnt som det är.

När jag vaknade i morse var det 6,7 mmol/l, efter morgonmackan och en kopp varm choklad steg det till 8,7 mmol/l, för att sedan hamna på 5.7 mmol/l strax innan lunch.

Tråkigt nog glömde jag att mäta efter lunch pga arbete, men ytterligare en timme efter att jag egentligen hade tänkt mäta blodsockret (dvs två timmar efter måltiden) så fick jag lite andrum och mätte då till 5,8 mmol/l. Två timmar senare var det uppe på 6,6 mmol/l, trots att jag inte hade fyllt på med annat än vatten.

Efter middag ikväll mätte jag igen och nu ligger det på 6.1 mmol/l. Så in alles har det såvitt jag kan se inte pendlat så himla mycket idag. Visst, det kan ju vara instrumentet det är fel på, men jag trodde faktiskt att blodsockret skulle fladdra mer före resp efter måltid.

 

Verkar inte bristen på "fladder" i blodsockermätningen konstigt? Mest av allt förbryllas jag över diffen i mätning mellan 5,8 mmol/l till 6,6 mmol/l där jag inte hade intagit annat än 0,5 liter kranvatten.

 

(Luuugn, jag ska inte redovisa mina blodsockervärden här varje dag, nej inte ens allt som jag gör varje dag )

 

Någon som har något tips på när blodsockret s.a.s. "bör" mätas? Jag har trott att jag ska vänta till en timme efter att jag har käkat, men det är kanske för sent?

 

 

Tack!

[secret]

OBS! OBS! OBS! OBS! OBS! OBS!

Om du befinner dig i starten av din LCHF-period eller om du har en tendens att lätt trilla tillbaka in i träsket med highcarb-skräp"mat", så ska du inte läsa dessa mina små inlägg som jag gör under dessa två veckor innan jag ska komma igång med min nya livsstil. Just nu lever jag det liv jag har gjort under alltför lång tid för att dokumentera hur det har varit för att ha något att jämföra med sen.

 

 

Så till min uppdatering:

 

Det är onekligen intressant att se hur blodsockret fladdrar nu när jag än så länge lever som jag har gjort hittills. Idag har jag, liksom alltför många gånger innan, inte ätit någon frukost vilket har pressat ner blodsocket till 3,8 mmol/l nu strax efter lunchtid (all time low hittills under denna referensmätningsperiod) Jag ska snart ut och äta en sådan lunch som jag normalt sett hade gjort under sådana omständigheter - fast food. Då lär väl blodsockret sticka iväg som en raket igen.

 

För några dagar sedan åt jag en annan lunch som var intressant. En BMT på Subway, krönt en massa annat skräp (jag kan inte påstå att jag BRUKAR inta det här, egentligen föredrar jag tex vatten, men det har hänt). Blodsockret stack iväg till höjder som det inte har varit på innan (8,9 mmol/l). Ja, fram till igår kväll då alltså någon timme efter middag. Då satte i mig lite glass med chokladsås. En timme efter denna utsvävning var blodsockret uppe på 11,3 mmol/l.

 

Jag längtar allt mer till att dessa två veckors referensmätning går till ända så att jag kan komma igång med mitt nya liv med LCHF. Jag vill i alla fall få till dokumentationen så som jag har levt och så som jag kommer att leva.

[secret]

Viktnedgången har börjat.

Det är verkligen gott med biff och gräddsås och hittills snittar jag på en nedgång på 1 kg/dygn. Jag är givetvis medveten om att det inte kommer att hålla i sig så länge till även om det finns att ta av.

[Calle90]

1 kg/dygn!

 

Riktigt imponerande. Vad väger du nu efter dessa framsteg?

[Limp]

Hmm... 1 kg i veckan kanske   Om så.. en bra och hälsosam takt för en som är stor och som gör att kroppen och även knoppen hänger med.  

[secret]

Ja, 1 kg/dygn i snitt hittills, men detta har ju hänt förr också. Jag har kört Atkins innan några gånger fram tills jag nådde min första platå efter två veckor, vilket då gjorde att jag gav upp, jag är ju en sockernarkoman och jag älskar juice och ostmackor. C:a 10 kg ner på två veckor då och vi får se om det står sig. Jag rycktes kanske med lite snabbt nu, färgad av mina tidigare resultat (vilka ju i egentlig mening inte är några resultat eftersom jag efter att jag gav upp då, gick upp igen), eftersom det bara är drygt en vecka hittills. Det tycks ta tre dagar för mig att komma in i fettförbränningsläge.

 

Jag mår som en prins! Jag äter som jag ska, blir mätt av det och jag försöker att dricka ganska mycket vatten. Givetvis räknar jag inte med att det ska gå så snabbt framöver. 1 kg/dygn är säkert bara i uppstarten. Jag måste också understryka att det "finns att ta av", min fetma handlar inte bara om lite extra hull runt en i övrigt smärt kropp - tyvärr. Kanske blir det 1 kg/vecka sen, men även om det kanske kan anses som en hälsosam takt så kan jag ju inte gärna göra något för att minska på nuvarande takt bara för att uppnå normen.

 

Jag har försökt att äta fettkanten på köttet och skinnet på kycklingen och jag hade uppenbarligen glömt hur "o-gott" jag tycker det är, det ger en märklig svag bismak som jag inte står ut med.

När jag har stekt mina biffar så sitter mina barn vid bordet och sneglar på min mat och bönar och ber att få smaka, följt av kommentarer såsom "åååååh, vad GOTT", "mmmmmm". Min gräddsås är mycket populär och har alltid varit även om receptet nu inte inkluderar en topp med socker för att "runda av". I övrigt är det ingen rocket science, det är bara en bas bestående av en grönsaksbuljong, creme fraiche och grädde, detta toppat med lite kryddor. Givetvis ingen redning, jag kokar bort vätskan.

Jag gör en rejäl sats som jag har i kylen, allt för att underlätta dagens matpaket.

 

Fredagsmyset igår blev väldigt annorlunda jmft hur det har varit innan, superpoppis dock. Kycklingklubbor, sen fick resten av familjen fortsätta med sina chips och popcorn medan jag själv kände mig rätt nöjd. Ännu mer nöjd idag när jag vägde mig igen. 0,8 kg ner sedan samma tid igår.

 

 

Läkarundersökningen som jag gick igenom var intressant, inte så sporrande kanske eftersom alla mina värden är normala, ja utom vikten då såklart . Läkaren gick dock med på att jag fick väga mig själv och den blev därmed inte journalförd. Givetvis är jag glad över att jag av direkta hälsoskäl inte akut måste få ner vikten, men när platåerna kommer så hade det såklart stärkt motivationen än mer. Jag är dock supertaggad nu och är helt inställd på att inte vara så svag i sinnet nästa gång det blir en platå.

 

Att äta så här kräver planering av vad man ska äta, och bristen på tillräcklig planering har bidragit till att jag har gett upp vid mina tidigare platåer, inte nog med att jag är sockernarkoman, jag gillar ju att jobba också vilket kan få konsekvenser för min planering. Nu är det annorlunda, eller jag försöker verkligen att ställa om. Jag planerar och handlar. Jag har mat både hemma och på jobbet, ost och smörgåspålägg ska alltid finnas inom räckhåll så att jag kan ha det tillgängligt om jag, som innan, får för mycket jobb på halsen.

 

 

@Calle90: jag vet att mina kollegor stryker omkring här och jag är f.n. inte så pigg på att avslöja min vikt, visst sannolikheten att de skulle identifiera just mig är kanske liten, men bara tanken... Likt alla andra fetknoppar så är det inget jag gärna skyltar med. Jag lider redan av det och vill inte att snacket ska gå ännu mer på jobbet. Som fetto är jag redan i det läget att det tydligen är ok att förolämpa mig eller att inte ta mig på riktigt allvar, detta trots att jag är rätt duktig på det jag gör. Är man fet så är man tydligen dum, men du har ju varit inne på det innan i en tidigare post.

 

 

När jag har tappat hälften av mitt mål så lovar jag att avslöja min startvikt, det är en lååååång väg dit.

[Anders A]

Kanon!

 

Ha bara inte för höga förväntningar om att minskningen skall fortsätta i samma takt, jag tror inte det är rimligt... Se också till så du äter tillräckligt med mat, kom ihåg att LCHF inte är en svält-kur. Se till så du blir mätt! Annars är risken mycket större att hungern och framförallt sötsuget kommer att ställa till det för dig. Ha en "beredskapsplan" för vad göra när suget kommer, typ ha alltid små ostar, avokado, makrill-burkar, färdigkokta ägg, etc, etc (vad du nu gillar) liggande klara för "akutsug". Och kom ihåg, vi alla kan nån gång då och då "trilla dit" men det är bara att hoppa upp i sadeln igen så fort som möjligt!

 

Skall bli spännande att följa din resa 

[Limp]

Hmm... 1 kg i veckan kanske   Om så.. en bra och hälsosam takt för en som är stor och som gör att kroppen och även knoppen hänger med.  

 

Eftersom det nu är mer eller mindre bekräftat med 1 kg om dagen, tar jag tillbaka mitt utlåtande om hälsosam takt. Jag vill dock inte hytta med fingret, utan är på allvar orolig för din del. Om du precis börjat, handlar det nog om vätska. Vi får hoppas på det samt att viktnedgången planar ut till en mer hälsosam takt. Försök gärna komma fram till kontinuitet i dina förändrade matvanor och en bestående kostförändring, så slipper du banta framledes. Det är inte vikten som är det viktiga, utan hälsan. Viktnormalisering får man på köpet. Som jag skrev handlar det hela om vad som sker inne i knoppen... dvs. bakom pannbenet i huvet. Det avgör om du kan behålla den nya vikten på sikt.

[secret]

Jag är som jag nämnde övertygad om att takten inte kommer att hålla i sig och som du ser så är jag ju precis i början av det som jag räknar med kommer att ta ett år, sen beständigt med att tänka på vad jag äter. Kanske är det vätska, men eftersom jag dricker mer nu än innan så undrar jag såklart om det stämmer. Om jag kommer till ett läge där jag kan hålla kanske en viktnedgång på 1 kg/vecka under en tid så är jag mer än nöjd med det. det rimliga är ju att det blir svårare och svårare att tappa i vikt ju närmare målet man kommer, men vad vet jag egentligen...

 

Eftersom min läkarundersökning pekar på en person som har utmärkta värden så kan jag inte just nu i alla fall hävda hälsoskäl så i mitt fall så är vikten faktiskt primär. Man tröttnar på att inte se könet när man slår en drill (ursäkta språket), jag har tröttnat på att magen är i vägen när jag knyter skorna, jag har också tröttnat på att inte kunna springa snabbt längre än 50 meter, att inte kunna spela brännboll utan att ha ont i knäna i tre månader efteråt, att inte ha lust/ork att göra alla de där sakerna som jag vill med mina barn. Jag är UTLESS på omgivningens nedsättande kommentarer och att inte bli tagen på allvar bara för att jag ser ut som jag gör. Det räcker långt för min motivation. 

 

Så även om detta givetvis leder till ett mer hälsosamt ätande så är det som är viktigt för mig just precis vikten. Jag har tappat alldeles för mycket kvalitetstid redan och det gör mig innerligt ont när jag tänker på det.

 

 

För övrigt, även om jag säger emot, så betyder det inte att jag inte uppskattar värdefulla kommentarer - det gör jag. Tack!

[Syster]

Ja, vi får inte glömma att alla här på forumet har valt att äta LCHF av olika skäl. Vissa har valt det på grund av sjukdomar och olika krämpor, andra på grund av övervikt, vissa på grund av att förebygga ohälsa och övervikt.

Vi har alla olika utgångspunkt, önskningar, förmågor, tålamod och förutsättningar, och det är det som är så bra med detta forum, man får alltid lära sig något nytt, få en A-Ha-upplevelse av någons berättelse och inse att något kan vara på ett visst sätt för någon annan fast man inte själv har upplevt det, eller tycker likadant.

Jag tycker att det viktiga är att alla som väljer LCHF hittar en nivå där man mår bra, kommer närmare sina mål och med tiden känner att LCHF är en livsstil, och kan förmedla kunskap och erfarenheter till andra som är mogna och intresserade att prova äta en naturlig kost som vi människor är anpassade till att äta.

[secret]

Detta är helt sjukt, ja alltså jag vet ju från mina tidigare Atkins-perioder att det är så här i början, men det är inte desto mindre intressant för det.

 

Igår åt jag kycklingklubbor till frukost, till lunch tryckte jag i mig fläskytterfilé med gräddsås och lite grönsaker (faktiskt också tomater även om de om inte jag har fel för mig innehåller rätt mycket kolhydrater), till middag blev det oxrullader med grädd- och Filadelphiaost, til detta en liten sallad med tomater och gurka. Jag dricker betydligt mer vatten än jag gjorde innan jag satte igång, men jag är inte uppe i några tre liter än. Kanske runt två liter vatten om dagen, jag får gå på muggen rätt ofta i alla fall.

 

Dagens resultat sedan igår:  -1,2 kg     (jag väger mig vid samma tid varje morgon)

 

 

och JA, jag vet att jag inte ska förvänta mig denna takt framgent, men jag gläds åt det så länge det varar. I synnerhet i början är det viktigt för mig att se att det rör sig på vågen. Det finns inte heller någon som helst anledning att oroa sig för mig - jag mår som en prins, äter gott och är mätt.

 

 

(Jag har ju redan råkat på ett rötägg här som oprovocerat attackerade mig när jag bara ställde min första fråga, så för att vara fullkomligt tydlig gentemot ev. olyckskorpar så vill jag bara nämna att jag inte kommer uppdatera denna tråd varje dag (inte heller min blogg) så om jag inte skriver något så betyder det alltså inte att jag har gett upp )

 

 

PS. Kan man ändra titeln på sin tråd?

[secret]

Igår började jag dagen med äggröra, smörgåsskinka och ost samt grönsaker med ett par glas vatten till. Normalt sett så är väl frukosten det mest kolhydratrika målet på dagen, så skillnaden är ju enorm mot innan. Till lunch väntade lite rester från dagen i öre i form av oxrullader med sås/goja på grädde, Philadelfia-ost och purjolök (stekt först, sen nergojsat med resten som en hemmagjord slags Creme bonjour m purjolök). På kvällen krävde mina barn att hela familjen skulle äta min mat, så till kvällen blev det fläskytterfilé med gräddsys och grönsaker och några glas vatten för mig, De andra kompletterade med lite potatisgratäng (som dessvärre såg smaskig ut, men jag höll emot).

 

Jag mår fortfarande som en prins, jag lider inte det minsta och jag äter mig mätt med smaskig mat.

 

När jag går in i butiker och handlar så ser jag nu varorna på ett annat sätt. Jag tänker mycket på Docs beskrivning av läsk: "flytande socker". När jag ser allt annat skräp i butikera så ser jag en massa onödan kolhydrater överallt. Visst har jag vetat om det där innan, men nu när jag tänker på det så blir det så -eh- uppenbart på något sätt, vilket i sig sporrar mig än mer.

 

Jag sov lite sämre i natt pga arbete.

 

Dagens resultat sedan igår:  -0,7 kg

 

 

Jag håller på och snickrar på min blogg så att siffror mm kan visas lite snyggt. Just nu lutar det åt att jag visar mer av mina siffror än jag egentligen hade tänkt mig, men vi får se.

[secret]

Jag berättade lite diskret för en bekant att jag nu en gång för alla skulle bli av med hänget varpå svaret blev (B = Bekant, J = jag):

B: - Kan jag hjälpa dig på något sätt?

J: - Njae, det tror jag inte och jag vill dessutom hålla en låg profil. Hur menar du?

B: - Jo, jag skulle kunna komma hit lite då och då och berätta för dig hur fet du är, då borde du väl få tillbaka din motivation!?

J: - Nej, aldrig i livet. Är det något jag vet så är det just det.

 

Även om min bekant egentligen inte ville mig illa så säger det en del om okunskapen och attityden generellt.

Okunskapen om hur en överviktig/fet person förhåller sig till sig själv, är det något jag vet så är det just det och jag skulle inte bli det minsta hjälpt av om någon talade om det för mig (jag får ju ändå höra saker från alla möjliga).

Attityden från omgivningen. Om en person kämpade med att bli av med sin cancer och gick på strålbehandling som lär vara väldigt jobbigt och därför skulle drabbas av tvivel, skulle någon bekant då ha "erbjudit" sig att vid tillfällen då det kändes svårt, titta in och berätta hur äcklig/ful eller hur kort tid man har kvar att leva om man inte gör den där strålbehandlingen. Ingen skulle ens komma på tanken.

 

Det är bra märkligt.

[MKJ]

Jag berättade lite diskret för en bekant att jag nu en gång för alla skulle bli av med hänget varpå svaret blev (B = Bekant, J = jag):

B: - Kan jag hjälpa dig på något sätt?

J: - Njae, det tror jag inte och jag vill dessutom hålla en låg profil. Hur menar du?

B: - Jo, jag skulle kunna komma hit lite då och då och berätta för dig hur fet du är, då borde du väl få tillbaka din motivation!?

J: - Nej, aldrig i livet. Är det något jag vet så är det just det.

 

Även om min bekant egentligen inte ville mig illa så säger det en del om okunskapen och attityden generellt.

Okunskapen om hur en överviktig/fet person förhåller sig till sig själv, är det något jag vet så är det just det och jag skulle inte bli det minsta hjälpt av om någon talade om det för mig (jag får ju ändå höra saker från alla möjliga).

Attityden från omgivningen. Om en person kämpade med att bli av med sin cancer och gick på strålbehandling som lär vara väldigt jobbigt och därför skulle drabbas av tvivel, skulle någon bekant då ha "erbjudit" sig att vid tillfällen då det kändes svårt, titta in och berätta hur äcklig/ful eller hur kort tid man har kvar att leva om man inte gör den där strålbehandlingen. Ingen skulle ens komma på tanken.

 

Det är bra märkligt.

 

Det där med psykologin kring övervikt är intressant och när du nu är inne på det så passar jag på och fråga lite som jag undrat över.

 

Dom flesta som är överviktiga har ju tidigare i livet varit smala eller åtminstone normalviktiga. Vad är det som gör att man låter kilona fortsätta uppåt när man märker att man börjar gå upp i vikt?

[secret]

Det där med psykologin kring övervikt är intressant och när du nu är inne på det så passar jag på och fråga lite som jag undrat över.

 

Dom flesta som är överviktiga har ju tidigare i livet varit smala eller åtminstone normalviktiga. Vad är det som gör att man låter kilona fortsätta uppåt när man märker att man börjar gå upp i vikt?

 

 

Frågan är absolut berättigad.

 

För egen del har jag gått upp under några partier i livet som jag kan härleda till olika saker som har hänt då. Den första vågen av uppgång var under en väldigt rolig period i livet när jag gick från att vara ungdom till att bli vuxen. Av naturlighet så utvecklas kroppen då och jag tänkte väl då att det skulle lösa sig. Redan då provade jag på VV men hade ingen större lycka där, jag gick ner en del, men sen gick jag upp igen.

Så där har det varit flera gånger, även under senare år med mina halvhjärtade försök med Atkins. Andra perioder har varit när jag flyttade ihop och levde ett lyckligt och mycket socialt aktivt liv, när jag gick från att hårdträna 3-4 ggr/vecka till 0 ggr/vecka, när livet har varit svårt och jobbigt osv.

 

Jag påstår inte på något sätt att det är någon annans fel. Att jag har gått upp är mitt fel och ingen annans. Att jag har gått upp konsekvent utan att ha brutit trenden är också mitt fel. Det är nog en kombination av:

• uppgivenhet att jag inte har kunnat gå ner när jag har försökt
• att jag på något märkligt sätt inte har brytt mig tillräckligt mycket
• att jag av olika skäl inte har orkat
• att mitt liv har varit på ett sätt som inte gynnar nedgång (stressigt på jobbet och intag av snabba kolhydrater för att hinna med allt och därmed minimera lunchen (självvalt dessutom - hur galet som helst))
• att det tar tid att gå ner och tid är det som jag har haft minst av.

 

När jag var en ungdom så var jag ett benrangel, jag såg nästan anorektisk ut så där runt 18-årsåldern, trots att jag åt som aldrig förr, men detta var ju resultatet av att ha växt mycket på kort tid. Att de "flesta som är överviktiga har ju tidigare i livet varit smala eller åtminstone normalviktiga" är således inte riktigt relevant i mitt tycke, i alla fall inte om man jämför sitt vuxna liv med livet som ungdom.

 

Jag påstår alltså inte att det är någon annans fel än mitt och bara mitt. "Skuldfrågan" berättigar dock inte nedsättande kommentarer eller att särbehandlas i yrkeslivet. Vad gäller det sistnämnda så är det, som jag har sagt innan, underförstått ok att särbehandla feta. Har ni någonsin sett en jämställdhetsplan som tar upp kroppskonstitution? De allra flesta företag och organisationer har nog inte kroppskonstitution i sina planer, då finns heller inget uttalad ståndpunkt mot det.

 

 

Vad tror du själv? Är du f.d. överviktig som har gått ner? Vad var det som gjorde att du gick upp och lät kilona fortsätta uppåt?

[secret]

Visst ja, resultat sedan igår:  -1,1 kg

 

Det känns bra för jag behöver se att det rör på sig nu när snart den första puckeln kommer och jag kommer att behöva det för att inte tycka att allt är trist. Om puckeln kommer där den brukar så borde den komma inom 3-7 dagar.

Jag har nu tappat 7,1 kg räknat på hela perioden sedan jag började (10 dagar => 0,7 kg/dygn) och räknat sedan fettförbränningen började , 7 dagar => 1 kg/dygn)

 

Jag retar mig lite på att jag inte har tagit det första fotot än, jag ska göra det ikväll.

 

Ta inte dessa dagliga nedgångar som någon slags norm, ni har iiiiiiingen aning om hur jag ser ut. Om du alls ska tävla så tävla mot dig själv. Jag ser dock ingen tävling i det, jag vill bli av med hänget bara - det är allt.

[MKJ]

Frågan är absolut berättigad.

 

För egen del har jag gått upp under några partier i livet som jag kan härleda till olika saker som har hänt då. Den första vågen av uppgång var under en väldigt rolig period i livet när jag gick från att vara ungdom till att bli vuxen. Av naturlighet så utvecklas kroppen då och jag tänkte väl då att det skulle lösa sig. Redan då provade jag på VV men hade ingen större lycka där, jag gick ner en del, men sen gick jag upp igen.

Så där har det varit flera gånger, även under senare år med mina halvhjärtade försök med Atkins. Andra perioder har varit när jag flyttade ihop och levde ett lyckligt och mycket socialt aktivt liv, när jag gick från att hårdträna 3-4 ggr/vecka till 0 ggr/vecka, när livet har varit svårt och jobbigt osv.

 

Jag påstår inte på något sätt att det är någon annans fel. Att jag har gått upp är mitt fel och ingen annans. Att jag har gått upp konsekvent utan att ha brutit trenden är också mitt fel. Det är nog en kombination av:

• uppgivenhet att jag inte har kunnat gå ner när jag har försökt
• att jag på något märkligt sätt inte har brytt mig tillräckligt mycket
• att jag av olika skäl inte har orkat
• att mitt liv har varit på ett sätt som inte gynnar nedgång (stressigt på jobbet och intag av snabba kolhydrater för att hinna med allt och därmed minimera lunchen (självvalt dessutom - hur galet som helst))
• att det tar tid att gå ner och tid är det som jag har haft minst av.

 

När jag var en ungdom så var jag ett benrangel, jag såg nästan anorektisk ut så där runt 18-årsåldern, trots att jag åt som aldrig förr, men detta var ju resultatet av att ha växt mycket på kort tid. Att de "flesta som är överviktiga har ju tidigare i livet varit smala eller åtminstone normalviktiga" är således inte riktigt relevant i mitt tycke, i alla fall inte om man jämför sitt vuxna liv med livet som ungdom.

 

Jag påstår alltså inte att det är någon annans fel än mitt och bara mitt. "Skuldfrågan" berättigar dock inte nedsättande kommentarer eller att särbehandlas i yrkeslivet. Vad gäller det sistnämnda så är det, som jag har sagt innan, underförstått ok att särbehandla feta. Har ni någonsin sett en jämställdhetsplan som tar upp kroppskonstitution? De allra flesta företag och organisationer har nog inte kroppskonstitution i sina planer, då finns heller inget uttalad ståndpunkt mot det.

 

 

Vad tror du själv? Är du f.d. överviktig som har gått ner? Vad var det som gjorde att du gick upp och lät kilona fortsätta uppåt?

 

Tack så mycket för ett utförligt svar!

 

Jag har en del funderingar kring det du skriver men jag hinner inte svara på allt just nu. Därför svarar jag först på din fråga till mig.

 

Min övervikt smög sig på mig under många år. Dom gånger jag gick upp snabbare så vidtog jag alltid åtgärder och backade direkt men sedan gick jag upp ca 20 kg i fettvikt under 16 år. Det lömska var att jag samtidigt förlorade muskelmassa så det märktes mindre på vågen än vad det i själva verket var.

 

Dessutom hade två män som jag var förtjust i under perioden sagt att jag var för smal så jag tyckte inte det gjorde så mycket. Min naturliga kroppskonstitution är rätt skranglig så jag framstod inte som överviktigt för andra. Det hade dock en tendens att lägga sig på magen så skämtade ofta om det och sa att jag såg ut som en orm som svalt en kanin.

 

Jag vägde länge 67 kg på mina 173 cm och så länge jag var viktstabil så bekymrade mig inte så mycket. Efter en stressig flytt och att jag blev sambo så började dock vikten accelerera. Jag växte snabbt ur alla byxor så min sambo fick fiska fram ett par ur sin garderob så jag hade något att ha på mig. Magen blev mer och mer i vägen när jag skulle knyta skorna och jag var allmänt irriterad över midjefläsket som gjorde att byxorna klämde åt. Jag vägde nu 70 kg samtidigt som jag hade förlorat så mycket muskelmassa att jag inte kunde stå på huk över huvud taget.

 

Började på gym och gick ner till 67 men stod och pendlade och det hände inte så mycket mer. Började då äta enbart långsamma kolhydrater och gick ner till målvikten 65 kg men det stannade inte där utan jag fortsatte ner av bara farten. Som minst vägde jag 51 kg och då hade jag samtidigt gått upp i muskelmassa.

 

Sedan har jag gått upp ytterligare i muskelmassa och lagt på mig lite mer hull för jag blev för mager och nu väger jag ca 56 kg. Nergången var 2008 och jag har inga planer på att gå upp igen. Så roligt var det inte att banta så jag vill göra om samma procedur igen. Nu är jag tillbaka på den strategi jag hade från början dvs går jag uppåt i vikt så backar jag innan det blivit mer än 3 kg.

 

När jag började gymnasiet gick jag upp 8 kg på två månader men när jag bad mattanterna att ge mig mindre portioner så gick jag ner igen. När jag gick på folkhögskola vintern 79-80 så gick jag också upp 8 kg på två månader men det berodde på att jag åt två portioner på lunchen och när jag slutade med det så gick jag ner igen.

 

Min sambo däremot är jojo-bantare och har aldrig riktigt förklarat varför han gör så. Därför tyckte jag det var intressant att höra din syn på saken och kanske även andras. Min sambo ser viktnedgång som ett projekt som skall genomföras under en viss tidsperiod och då kan det vara ett hysteriskt motionerande och nästan ingen mat. Han hade just gått ner 30 kg när jag träffade honom.

 

När han sedan avslutat projektet och var på väg uppåt i vikt så var intresset för vikten noll och jag förstod ingenting. Allt det jobbet för att gå ner i vikt och sedan låta kilona dra iväg igen var ofattbart. Jag blev ju väldigt bekymrad också eftersom jag börjat läsa på om kopplingen till hälsa. Vad skall man säga i en sådan situation?

 

I det perspektivet är det väldigt värdefullt för mig att få ta del av dina och andras tankar kring varför man inte gör något när man bara gått upp några kilo. Det är ju så mycket enklare att backa då.

[MKJ]

Frågan är absolut berättigad.

 

För egen del har jag gått upp under några partier i livet som jag kan härleda till olika saker som har hänt då. Den första vågen av uppgång var under en väldigt rolig period i livet när jag gick från att vara ungdom till att bli vuxen. Av naturlighet så utvecklas kroppen då och jag tänkte väl då att det skulle lösa sig. Redan då provade jag på VV men hade ingen större lycka där, jag gick ner en del, men sen gick jag upp igen.

Så där har det varit flera gånger, även under senare år med mina halvhjärtade försök med Atkins. Andra perioder har varit när jag flyttade ihop och levde ett lyckligt och mycket socialt aktivt liv, när jag gick från att hårdträna 3-4 ggr/vecka till 0 ggr/vecka, när livet har varit svårt och jobbigt osv.

 

Jag påstår inte på något sätt att det är någon annans fel. Att jag har gått upp är mitt fel och ingen annans. Att jag har gått upp konsekvent utan att ha brutit trenden är också mitt fel. Det är nog en kombination av:

• uppgivenhet att jag inte har kunnat gå ner när jag har försökt
• att jag på något märkligt sätt inte har brytt mig tillräckligt mycket
• att jag av olika skäl inte har orkat
• att mitt liv har varit på ett sätt som inte gynnar nedgång (stressigt på jobbet och intag av snabba kolhydrater för att hinna med allt och därmed minimera lunchen (självvalt dessutom - hur galet som helst))
• att det tar tid att gå ner och tid är det som jag har haft minst av.

 

När jag var en ungdom så var jag ett benrangel, jag såg nästan anorektisk ut så där runt 18-årsåldern, trots att jag åt som aldrig förr, men detta var ju resultatet av att ha växt mycket på kort tid. Att de "flesta som är överviktiga har ju tidigare i livet varit smala eller åtminstone normalviktiga" är således inte riktigt relevant i mitt tycke, i alla fall inte om man jämför sitt vuxna liv med livet som ungdom.

 

Jag påstår alltså inte att det är någon annans fel än mitt och bara mitt. "Skuldfrågan" berättigar dock inte nedsättande kommentarer eller att särbehandlas i yrkeslivet. Vad gäller det sistnämnda så är det, som jag har sagt innan, underförstått ok att särbehandla feta. Har ni någonsin sett en jämställdhetsplan som tar upp kroppskonstitution? De allra flesta företag och organisationer har nog inte kroppskonstitution i sina planer, då finns heller inget uttalad ståndpunkt mot det.

 

 

Vad tror du själv? Är du f.d. överviktig som har gått ner? Vad var det som gjorde att du gick upp och lät kilona fortsätta uppåt?

 

Det där med "skuld" har jag lite svårt att förstå. Det är ju ens egen kropp och kan man verkligen känna skuld inför sig själv? Jag har i alla fall inte känt någon skuld för dom misstag jag gjort med mig själv. Snarare har jag varit arg på mig själv. Skuld känner jag när jag gör för lite för att hjälpa andra men när det gäller hälsa så verkar dom flesta inte vilja ha någon hjälp.

 

Nedlåtande kommentarer skall man naturligtvis inte behöva utstå och det gäller ju även om man är för smal.

 

Det hör förstod jag inte "Att de "flesta som är överviktiga har ju tidigare i livet varit smala eller åtminstone normalviktiga" är således inte riktigt relevant i mitt tycke, i alla fall inte om man jämför sitt vuxna liv med livet som ungdom." Särskilt inte med tanke på att du skrev att du var väldigt smal när du var 18 år.

 

Det skulle vara intressant med någon kommentar till mitt tidigare svar till dig.

[secret]

Det där med "skuld" har jag lite svårt att förstå. Det är ju ens egen kropp och kan man verkligen känna skuld inför sig själv? Jag har i alla fall inte känt någon skuld för dom misstag jag gjort med mig själv. Snarare har jag varit arg på mig själv. Skuld känner jag när jag gör för lite för att hjälpa andra men när det gäller hälsa så verkar dom flesta inte vilja ha någon hjälp.

 

Nedlåtande kommentarer skall man naturligtvis inte behöva utstå och det gäller ju även om man är för smal.

 

Det hör förstod jag inte "Att de "flesta som är överviktiga har ju tidigare i livet varit smala eller åtminstone normalviktiga" är således inte riktigt relevant i mitt tycke, i alla fall inte om man jämför sitt vuxna liv med livet som ungdom." Särskilt inte med tanke på att du skrev att du var väldigt smal när du var 18 år.

 

Det skulle vara intressant med någon kommentar till mitt tidigare svar till dig.

 

 

Vad gäller "skuldfrågan" så var det ingen slump i att jag valde att sätta fnuttar runt omkring det ordet, jag hittade inte rätt ord. Jag håller med dig. Jag känner ingen skuld. Det som jag försökte säga var väl snarare att jag vet att ansvaret är mitt.

 

 

Det som jag menade med att det var irrelevant, du vet när jag citerade dig: "flesta som är överviktiga har ju tidigare i livet varit smala eller åtminstone normalviktiga" var att det är så mycket annat som ändå händer med kroppen när man går från ungdom till vuxen. Även om man när man tex är 22 år väger 10 kg mer än när man var 18 år, så betyder det ju inte att det i egentlig mening är något man har gått upp pga att man inte sköter sin kost, utan det är troligen en del av ens transformation från tjej till kvinna eller kille till man.

 

 

Att män talar om för sina kvinnor att de är för smala är ju helt otroligt, men jag har alltid ogillat sånt där med att män ska påverka sina kvinnor till än det ena än det andra; större bröst, smalare, större osv osv. Den verkliga skönheten sitter ju i hur man är som person och är inte så lätt att ändra på, medan om huruvida man är fetlagd eller ej, är en fråga om rätt metod att gå ner + karaktär. Å andra sidan har jag heller aldrig förstått de kvinnor som väljer män efter tjockleken på deras plånböcker. Jag lyckades ruska av mig ett gäng sådana inna jag till slut träffade min fru.

 

Synd att du lät dig påverkas av dessa män. Det handlar ju om dig och inte om dem. Du skulle kanske ha dumpat dem istället?

 

Jag känner för övrigt igen den där självironin när man är fet, andra kan dock tolka det som att man öppnar för att även de får skämta om ens hydda.

(bara en parentes, har du lagt märke till att fetlagda män ofta håller armarna i kors, precis som om magen då inte syns. Jag är likadan själv.)

 

Vad gäller det där med muskelmassa så stämmer det nog inte så mycket på mig. jag menar, klart att det stämmer, men jag får ständigt höra att jag är så stark, men det kanske bara är gamla takter som ännu inte har klingat ut. Av förklarliga skäl får jag aldrig höra att jag är muskulös.    Jag tycker på sätt och vis att det ska bli spännande att se om jag har extra ork i benen när hänget är borta. Vi får se.

 

Så här, i det läget jag är i där jag redan har förlorat värdefull tid, så kommer jag inte att göra som din sambo den dag jag blir av med hänget. Jag kommer nog snarare att tillämpa ditt sätt, dvs att tillåta mig ett visst intervall, eller en övre gräns. Om jag överstiger den så måste jag gå ner igen.

 

 

Livet är kort, det gör mig innerligt ont att jag har förlorat värdefull tid på att ha min kroppskonstitution. Det är det mest ärliga och innerliga jag kan säga. Nu gör jag något åt det och jag hoppas att det håller hela vägen, den vägen är mycket lång för mig.

[Limp]

 

 

I det perspektivet är det väldigt värdefullt för mig att få ta del av dina och andras tankar kring varför man inte gör något när man bara gått upp några kilo. Det är ju så mycket enklare att backa då.

 

Jag skulle tro att bara några kilon hit eller dit spelar normalt ingen större roll för de flesta. Däemor några tiotalskilon upp eller mer berättar om det problem och orsakerna är säkert lika många som de överviktiga. En av de större grundorsakerna är säkert kolhydraterna och suget efter sött, samtidigt som man saknar ett sätt att stilla hungret som kolhydraterna skapar. Alltså, ett mentalt tillstånd som gör att man klarar inte av att kämpa emot. Sockret och kolhydraterna kan vara för många som knark för en knarkare. Det behövs mycket motivation för att bryta det destruktiva.

[secret]

Gårdagen började med att jag fick otroligt bråttom till jobbet och slet med mig hela lådan med kycklingklubbor så det fick bli både frukost och lunch. På kvällen åt jag lite rester från häromdagen, dvs oxrullader med sås på grädde, filadelpiaost och fräst purjolök.

 

Resultatet sedan igår är:  +0,3 kg

 

Lite förvånande är det att jag gick upp eftersom jag inte på något sätt har "syndat", jag har skött min kost sånär som på mindre grönsaker och också mindre fett än vanligt. Det kan också vara så att jag nu har börjat min första platå kanske, den platå som tidigare har fått mig att kasta in handduken. Det ska inte ske denna gång för hänget ska bort!

 

Jag har börjat försöka komma ihåg att mäta mitt blodsocker igen och det är rätt intressant, det håller sig relativt konstant före och efter måltiderna, dvs det är i stort sett samma blodsockernivå som när jag vaknar på morgonen.

[kareng]

Fullkomligt sjukt. Hittar jag ingen i närområdet så får jag väl resa då, kanske inte till andra sidan landet, men till något ställe där de har tågförbindelser så är det helt ok. Något ställe i Götaland borde väl kunna hjälpa mig (jag tar det för givet))

 

 

Varför tar du inte proverna genom din husläkare? Husläkare brukar vara pigga på att hjälpa till om det är så att man seriöst vill gå ner i vikt. Alla gånger jag har haft ambitionen: VV, ITRIM och LCHF har min husläkare villigt och med entusiasm skickat mig på provtagning.

[secret]

Varför tar du inte proverna genom din husläkare? Husläkare brukar vara pigga på att hjälpa till om det är så att man seriöst vill gå ner i vikt. Alla gånger jag har haft ambitionen: VV, ITRIM och LCHF har min husläkare villigt och med entusiasm skickat mig på provtagning.

 

 

Det är faktiskt fixat och på det sättet ungefär, det blev den läkare som jag är listad hos. Sen var han snäll nog att titta bort när jag vägde mig för jag ville inte ha vikten journalförd av risken för att aldrig mer kunna skaffa en privat sjukförsäkring.

(det står längre fram i tråden )

[Syster]

Gårdagen började med att jag fick otroligt bråttom till jobbet och slet med mig hela lådan med kycklingklubbor så det fick bli både frukost och lunch. På kvällen åt jag lite rester från häromdagen, dvs oxrullader med sås på grädde, filadelpiaost och fräst purjolök.

 

Resultatet sedan igår är:  +0,3 kg

 

Lite förvånande är det att jag gick upp eftersom jag inte på något sätt har "syndat", jag har skött min kost sånär som på mindre grönsaker och också mindre fett än vanligt. Det kan också vara så att jag nu har börjat min första platå kanske, den platå som tidigare har fått mig att kasta in handduken. Det ska inte ske denna gång för hänget ska bort!

 

Jag har börjat försöka komma ihåg att mäta mitt blodsocker igen och det är rätt intressant, det håller sig relativt konstant före och efter måltiderna, dvs det är i stort sett samma blodsockernivå som när jag vaknar på morgonen.

Kanske det var stressen du upplevde på morgonen då du fick bråttom på jobbet, som frigjorde kortisol, adrenalin och glucagon som stoppade upp din viktnedgång tillfälligt (en liten teori bara)

Stresshormonerna är en stor bov för många som vill gå ner i vikt, då de höjer blodsockret och kortisolet lagrar fett, så att alltid vara stressad är inte någon höjdare om man vill tappa vikt.

[MKJ]

Gårdagen började med att jag fick otroligt bråttom till jobbet och slet med mig hela lådan med kycklingklubbor så det fick bli både frukost och lunch. På kvällen åt jag lite rester från häromdagen, dvs oxrullader med sås på grädde, filadelpiaost och fräst purjolök.

 

Resultatet sedan igår är:  +0,3 kg

 

Lite förvånande är det att jag gick upp eftersom jag inte på något sätt har "syndat", jag har skött min kost sånär som på mindre grönsaker och också mindre fett än vanligt. Det kan också vara så att jag nu har börjat min första platå kanske, den platå som tidigare har fått mig att kasta in handduken. Det ska inte ske denna gång för hänget ska bort!

 

Jag har börjat försöka komma ihåg att mäta mitt blodsocker igen och det är rätt intressant, det håller sig relativt konstant före och efter måltiderna, dvs det är i stort sett samma blodsockernivå som när jag vaknar på morgonen.

 

Alltså jag tycker man skall väga sig men väger man sig varje dag så kan man ändå inte dra så hårda växlar på det. Något kilo upp och ner varierar vikten ofta utan att det finns någon anledning att söka efter orsaker.

[secret]

Alltså jag tycker man skall väga sig men väger man sig varje dag så kan man ändå inte dra så hårda växlar på det. Något kilo upp och ner varierar vikten ofta utan att det finns någon anledning att söka efter orsaker.

 

 

Du har såklart en poäng i det, men detta är lite terapi för min del. Jag har ju tänkt dokumentera allt (se sid 1 i tråden). Det är ett sätt för mig att hålla motivationen uppe.

 

 

 

@Syster:  Intressant det där om att stress sätter käppar i hjulen. Jag har beskrivits som lugnet själv, men visst händer det också att jag stressar. Jag ska tänka på det nu. Tack!

[MKJ]

Du har såklart en poäng i det, men detta är lite terapi för min del. Jag har ju tänkt dokumentera allt (se sid 1 i tråden). Det är ett sätt för mig att hålla motivationen uppe.

 

 

 

@Syster:  Intressant det där om att stress sätter käppar i hjulen. Jag har beskrivits som lugnet själv, men visst händer det också att jag stressar. Jag ska tänka på det nu. Tack!

 

Det är ju ok så länge du inte får negativa känslor av att du går upp 3 hg.

[secret]

Jag nämnde för en kollega, som tyckte det var lite konstigt att jag bara åt kött till frukost, att jag tänkte försöka bli av med hänget nu. Jag berättade att jag försökte hålla mig LCHF och att lite som terapi för mig själv, och lite för att det är intressant, så håller jag koll på bl a mitt blodsocker flera gånger om dagen, tex före och efter måltid.

Givetvis så blev svaret något i stil med att LCHF var farligt och att allt handlar om att träna och må bra. Att jag sa att jag mår bra tycktes inte ens uppfattas. Att träna är dessutom inte så himla lätt när konsekvenserna av en kortare bits löpning känns i knäna under tre månader efteråt, sen har vi ju det där med att träning inte ska ha någon effekt på fettförbränningen. Det var inte heller lönt att försöka bemöta hans fasta övertygelse om att LCHF var farligt. Jag minns ju t.ex. från när jag läste Atkins bok att en lågkolhydratkost leder till lägre kolesterolhalt i blodet. Givetvis trodde han ju inte på det.

Det är uppenbart att LCHF har en gedigen skara av motståndare och att de gamla rönen om att fett är farligt fortfarande finns djupt rotat i en del av befolkningen. Till slut gav jag upp. Jag behöver inte övertyga någon annan om hur jag tänker leva mitt liv och hur jag gör mig av med hänget.

 

Resultatet sedan igår är:  -0,3 kg    (nu blev jag av med det jag gick upp igår)

 

 

 

 

@MKJ:  Nej, det ger mig inte någon negativitet om jag tillfälligt går upp några hekto.

[Fnutt]

Jag håller på dig

 

Det är oftast ingen idé att försöka förklara.

Jag har lite motsatt problem, jag är smal som ett snöre och folk får gärna för sig att jag nog späker mig och bantar för att hålla mig sådan. Skulle jag säga att jag äter LCHF skulle folk spärra upp ögonen och framhärda att jag absolut inte behöver eller får banta mer. Men jag bantar ju inte, jag äter hälsosamt och har haft konstant vikt sedan flera decennier tillbaka. Bantat eller svält mig har jag aldrig gjort i hela mitt liv, så deras slutsatser är rätt befängda.

Senast igår fick jag frågan om varför jag inte rörde potatisen på lunchtallriken. Jag svarade kort att magen mår bättre när jag undviker potatis. Därefter markerade jag med all önskvärd tydlighet att samtalet var avslutat, för att slippa fler frågor. Endast när folk är ärligt nyfikna och öppna i sinnet tillåter jag mig att prata närmre om mitt kostval, mina hälsovinster, forskningsfusk, farligt gluten och vansinniga kostråd.

Men då går jag å andra sidan igång så det är svårt att få stopp på mig

 

Kort uttryckt, inskränkta människor är extremt snabba på att bilda sig en egen tvärsäker uppfattning baserad endast på antaganden och förutfattade meningar. Sådana personer är det oftast lönlöst att diskutera med, oavsett vad det handlar om.

[secret]

Det tycks som att Syster hade alldeles rätt i att det var min stressiga morgon som gjorde att jag gick upp häromdagen. I förrgår (visat med en post igår) gick jag ner det som jag hade gått upp och igår (visat idag) så kom jag åter upp i takt igen. Bara för testa om det var födan så åt jag exakt samma saker igår som den dagen då jag gick upp, så nu "vet" jag att det inte har med födan att göra.

 

Resultatet sedan igår är:  -1,0 kg

 

 

Min första puckel borde komma nu inom kort, men vet ni!? Jag får så mycket tillbaka från de av er som kommenterar mina uppdateringar här, att jag tror att det tillsammans med min benhårda vilja, nu kommer att hjälpa mig över puckeln utan att jag hoppar ur sadeln ens för en kort stund. Min "terapi" med att dokumentera allt hjälper mig också. Det är kul att jämföra min "referensperiod" med nu för att konstatera hur blodsockret hoppade runt innan jmft med nu när det ligger i stort sett konstant, precis som Doc skrev i sin bok om sina egna erfarenheter.

 

Jag äter som jag ska och jag mår som en prins. Även om sötsuget inte är helt borta (jag är ju egentligen en sockernarkoman), så är det iaf kraftigt dalande. Däremot fruktar jag att helgen kommer att resultera i en tretimmarssession på muggen, för just nu händer det inte mycket på den fronten om man säger så.

 

 

Så även om det är mycket tidigt i min process, så vill jag ändå passa på att tacka för all hjälp hittills!

[ɐuuɐ]

Hej secret,

 

det skulle vara väldigt intressant att se om du kan få bra effekt på vikten av att jobba aktivt med att ändra din tarmflora. Det finns rätt mycket forskning nu som pekar mot att rätt bakterier i tarmarna har stor effekt på vikten. 

 

Hur gör man då? Jag har faktiskt inte något fullständigt svar, men här kommer några tips som alla är enkla att införliva med LCHF:

 

1. Ät livsmedel med bra bakterier i: vällagrad ost, fil, yoghurt med levande bakteriekultur (de flesta sorter som säljs i Sverige är ok), surkål (ej värmebehandlad), andra syrade grönsaker/rotfrukter (entusiasten gör detta själv), kimchi.

 

2. Ät mat med lösliga fibrer i: sallad, spenat, grönsaker i allmänhet, livsmedel med hög halt inulin (lök, vitlök, jordärtskocka). Dessa fungerar som mat till rätt sorts bakterier och främjar alltså dessa.

 

3. Ät råa ekologiskt odlade grönsaker och vilda/ekologiska bär eftersom dessa obesprutade livsmedel har bra bakteriestammar på ytan. På det sättet får man i sig en stor mängd olika stammar, och det är bra. För att inte ta bort bakterierna från skalen ska man antagligen undvika att ens tvätta grönsakerna, bäst är antagligen om man har möjlighet att odla själv i vanlig jord utomhus.

 

4. Det finns även tillskott av probiotika (levande mjölksyrabakterier av särskilda stammar) som man kan köpa. Lite dyrt kanske. 

 

Fantastiskt intressant vore det om du kunde få en mätning av din tarmflora (odling) före och sedan med jämna mellanrum för att se hur/om den förändras.

 

Lite länkar:

 

Professor i Lund som forskar på detta (en del fettskrämda experiment på möss, men filtrera bort det så finns det mycket som är bra): 

 

http://www.lu.se/lucat/user/80987960dae68894e4b02c58f110df70

 

http://www.vetenskaphalsa.se/varna-din-tarmflora/

 

Cooling inflammation, utmärkt blogg i ämnet: 

http://coolinginflammation.blogspot.it/2010/04/aging-gut-flora.html

 

Ändrad tarmflora som delförklaring varför folk med gastric bypass går ner i vikt och minskar sin insulinresistens:

http://www.dagensmedicin.se/vetenskap/kirurgi/fetmaoperation-andrar-tarmfloran/