Jump to content

Hur får jag sambon att förstå vikten av rätt kost?


Hannahpanna
 Share

Recommended Posts

Jag försöker gång på gång förklara för min sambo hur viktigt det är med vad man äter, men han verkar inte bry sig ett dugg. Han är lång och smal och kan i princip inte gå upp i vikt. Försöker då förklara att han inte får glömma bort insidan! Då menar han på att deras "hälsokontroll" de har genom arbetet så säger sjuksköterskan att han ska fortsätta precis som han gör. VAd testar de då frågar jag - vet inte säger han! Suck! En frukost kan bestå av chokladwienerbröd, tekakor med marmelad och oboy för honom. detta är också ett problem för mig då jag hela tiden blir sugen när han äter godis och onyttiga saker. därför har jag inte haft en speciellt lång period med lchf utan har fallit in i hans matvanor :( Det jag har att motivera mig med är att vi har hjärtproblem i släkten t ex så har min pappa gjort bypass innan han var 50 år. Så vad gör jag för att få min sambo att förstå att man måste få i sig näring och att man inte kan leva på skräpmat??! 

Link to comment
Share on other sites

Genom att inte försöka påverka honom verbalt! Låt honom själv bli nyfiken på vad du äter och hur det smakar. Ju mer du "tjatar", desto mer lär han streta emot. Om du ändå inte kan låte bli måste du vara tydlig med att du gör det för att du oroar dig för honom, annars lär han tolka det som att du vill styra honom. Läs denna så förstår du: http://www.bokus.com/bok/9780060959623/you-just-dont-understand-women-and-men-in-conversation/  :)

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

Ett sätt att väcka intresse är genom vilken mat du lagar. Mat som luktar gott väcker lusten efter att äta den maten.

 

Jag gjorde en köttgryta för många heerans år sedan medan min man hängde i soffan. När grytan började lukta kom han ut i köket och undrade vad det var jag höll på med. Han behövde nästan en haklapp!!

 

Nu när vi gör poled pork så luktar det ljuvligt i hela huset. Och det vattnas i munnen. Att locka din sambo till ny mat kan bli lättare om du retar hans näsa lite :-)

Link to comment
Share on other sites

Att tjata är det absolut sämsta sättet, låt honom vara i fred med sin mat och ge dig själv den koncentration och energi som du behöver för din omläggning av dina matvanor.

 

När vi lägger om våra matvanor får man ibland lära sig att strunta i sociala konventioner, bortse från omgivningens tyckanden och inte minst ge sig själv chansen att ställa om kroppen till en annan förbränning. Väldigt många upplever att sug försvinner om man är tillräckligt uthållig med LCHF, själv har jag kommit därhän att sockrat sött inte ens smakar gott längre :P . Däremot är den naturliga sötman i riktiga livsmedel väldigt god.

 

Om du själv kan hålla ut, finns det stor chans att han blir nyfiken på all den goda mat du äter. När du skriver att du inte haft speciell lång period, hur lång eller kort var den?

  • Like 2
Link to comment
Share on other sites

A: Hans matvanor är hans egna. Man kan inte göra mer än svara på frågor och fortsätta köra sitt race och hoppas på att deras matvanetanker till slut byter kurs så sakteliga.

 

B: Att han däremot inte visar hänsyn till dig när han drar hem saker han VET att du inte vill äta och inte mår bra av att äta, DET är ett värre problem. Det låter som en bra idé att t.ex. visa kunskap från Ann Fernholms bok. Ni har hjärtsjukdom i din familj och ett förhöjt blodsocker är en av de allra största bovarna i det dramat. Han borde verkligen stötta dig i din målsättning att få var frisk. Om min man saboterade för mig skulle jag faktiskt ifrågasätta vårt fortsatta förhållande. Jag skulle ju aldrig komma på idén att sabotera något för honom som jag vet är positivt för hans hälsa; jag vill honom genuint väl även om de ibland kan störa mig. T.ex. spelar han golf och ja, det tar en massa tid från familjen men eftersom det är det enda han faktiskt gör i motionsväg ser jag bara glad ut (och är glad). Alternativet att han skulle hänga med oss lite mer men få ännu mindre motion är liksom inget alternativ, även om det skulle vara roligt just då att umgås mer.

  • Like 5
Link to comment
Share on other sites

Fy vad svårt det är!

Jag tjatar inte på att min sambo ska äta det jag äter, men jag tjatar nog om mat alla dygnets vakna timmar....suck. Jag känner mig så frälst av att man kan må bättre av att äta bra mat så jag liksom bara maler på. 

Men något som är positivt är att han äter mindre onyttiga saker då jag till största delen sköter om inhandling och matlagning. Vill han ha skräpmat får han göra det själv. 

Det är också så att man får gå till sig själv först och göra det som är bäst för dig och hoppas att andra hakar på för att de ser hur bra  du mår. Du kan ju inte begära att han ska äta det du gör lika lite som han kan kräva att du äter som han gör.

Så ta vara på dig själv, bli en matinspiratör. 

Monki

  • Like 3
Link to comment
Share on other sites

Att tjata är det absolut sämsta sättet, låt honom vara i fred med sin mat och ge dig själv den koncentration och energi som du behöver för din omläggning av dina matvanor.

 

När vi lägger om våra matvanor får man ibland lära sig att strunta i sociala konventioner, bortse från omgivningens tyckanden och inte minst ge sig själv chansen att ställa om kroppen till en annan förbränning. Väldigt många upplever att sug försvinner om man är tillräckligt uthållig med LCHF, själv har jag kommit därhän att sockrat sött inte ens smakar gott längre :P . Däremot är den naturliga sötman i riktiga livsmedel väldigt god.

 

Om du själv kan hålla ut, finns det stor chans att han blir nyfiken på all den goda mat du äter. När du skriver att du inte haft speciell lång period, hur lång eller kort var den?

Den perioden kan vara 1-2 månader ungefär innan det blir "avbrott". Men sen blir jag alltid taggad att komma tillbaka till lchf för jag märker ju att jag mår bättre av det. Typ magen mår bättre och att jag inte tänker på mat hela tiden. 

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

Den perioden kan vara 1-2 månader ungefär innan det blir "avbrott". Men sen blir jag alltid taggad att komma tillbaka till lchf för jag märker ju att jag mår bättre av det. Typ magen mår bättre och att jag inte tänker på mat hela tiden. 

Ser du mönstret i det som triggar avbrott(en)? 

Link to comment
Share on other sites

Ser du mönstret i det som triggar avbrott(en)? 

Haha det kan vara mens tillsammans med att sambon sitter och göttar sig med hemmakvällsgodis! Men tror även att jag känner att det är jobbigt att hela tiden planera för 2 då jag planerar "mina" middagar" och "hans" middagar.Oftast är det ju samma kött och sen har han pasta till och jag typ blomkål.  Han kan inte tänka ut någon middag för han säger att han inte vet vad jag får äta. Har ju bara sagt det 100 ggr!!! Han uppskattar heller inte den mat jag lagar fast det är hur gott som helst! Det är nog det största problemet med planering och inhandling, han undrar ju vad fan jag ska med linfrön och fiberhusk till!

Link to comment
Share on other sites

Hans hälsa är hans problem och din hälsa är ditt problem. Det svåra här är att din hälsa även borde vara viktig för din sambo och att han kanske borde ändra på sina vanor av hänsyn till dig. Men på samma gång vill han ju leva på sitt sätt. Det låter som du tar hänsyn till hans sätt att leva (lagar mat som passar honom) men att han inte tar hänsyn till din?

  • Like 3
Link to comment
Share on other sites

Jag tycker inte nödvändigtvis båda måste laga maten. Hos oss är det jag som lagar maten. Och då får ingen någon pasta. Alla äter min LCHF-mat.

 

Jag håller med dom andra här som säger att du ska sluta koka pasta åt honom.

 

Jag har slutat tjata om mat. Det är så lätt att tjata i misstag. Men nu säger jag ingenting. Och då plötsligt har min man gått ner 11 kg. Trots sina myslifrukostar med 80 gram kolhydrater och ofta kvällsmål på mörkt bröd. Tydligen räcker det att äta ett mål LCHFmat med mig om dagen då han samtidigt också undviker läsk och sällan äter godis. Det är ju inte heller så att jag skulle baka bullar hemma direkt. Den som handlar har också makten över maten ;)

 

Edit: satte till några roliga meningar som jag kom att tänka på.

  • Like 2
Link to comment
Share on other sites

Om min gubbe skulle äta bara enligt hans egen diet skulle det vara totalt katastrofalt eftersom han inte bryr sej nåt om näring utan bara bekvåmlighet. Som tur är har jag makten över kastrullerna och dessutom är den som handlar.

Jag har haft glutenallergiker, vegetarianer, veganer och såna som oss i samma hushåll. Jag brukar försöka tänka på en gmensam grund, och sen fylla på med skålar bredvid. då har man möjlighet att få till juste käk utan att dränera sej själv. Basera med en paj och "strössla" med tilbehör, eller gör en juste pastasås och stek strimlad vitkål tillsammans med att man kokar pastan t ex

Link to comment
Share on other sites

Sorry Hannahpanna, men det verkar inte som om LCHF eller ens kosten är ett problem utan snarare det faktum att din man inte tycks bry sig som du själv skriver. Varför lyssnar han inte på vad du har att säga? Varför är han inte intresserad och engagerad i din (sin!) familjs sjukdomshistoria? Sådant är viktigt när man är en familj, oavsett om det gäller kost eller något annat en människa kan behöva för att må bra. Om jag var i din situation så skulle jag sitta ner och ha en pratstund på ett trevligt sätt om vad detta med kost, hälsa och friskvård har för betydelse för dig, förklara att och varför det är viktigt att han är delaktig/insatt i detta, även om han inte nödvändigtvis äter exakt detsamma som du. Fundera också på om detta med att han inte bryr sig eller lyssnar går igen på andra områden i ert förhållande.

 

Alla behöver inte äta LCHF, om en person jag håller av säger "jag är insatt i hur LCHF fungerar men det passar inte mina smakpreferenser", så har jag inga svårigheter att acceptera detta. Men när en person tydligt visar att denne varken lyssnar eller bryr sig när jag pratar om något som är viktigt för mig, då börjar det blinka rött. Det handlar nog inte om LCHF utan om respekt för varandra i ett förhållande tycker jag! Sköt om dig!

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

Många skriver att man inte skall tjata. Det man ofta glömmer är att det oerhört jobbigt att vara den som tjatar. Vad är tjat egentligen? För mig är det att man är tvungen att berätta samma sak flera gånger därför att man inte får någon respons.

 

Hur skall man göra om man vill dela med sig av kunskap till människor man bryr sig om?

 

Det allra mest frustrerande är när någon stänger öronen innan dom har fått klart för sig vad det är man vill berätta. Att göra funkar ju bara när det är någon man bor tillsammans med men det finns ju andra som man också bryr sig om.

 

Sedan funkar inte "att göra" så ofta heller. Jag tycker ofta att människor måste köra huvudet i väggen så det bulor innan dom blir intresserade. Det som inte är självupplevt räknas liksom inte.

  • Like 2
Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

 Share

×
×
  • Create New...