Allting...

[Aranel]

Hej.

 

Jag vet inte riktigt vart jag skall börja här. Kände för att skriva/dela med mig/ventilera.

 

Jag hörde talas om "LCHF" första gången när jag var 19 år. Hade då i flera år haft svår IBS som bara blev sämre och sämre och bl.a. ledde till att jag inte kunde slutföra min skolgång. Förutom hudproblem och trötthet var jag i övrigt frisk om än väldigt inaktiv och passiviserad p.g.a. magproblemen. Såg att det fanns en tråd om "No Poo" där flera skrev att ett nytt tänkade kring mat och hälsa ledde till ett liknande tänkande när det gäller vad vi smörjer på kroppen. Jag kom in från andra hållet.. Eftersom jag redan hade genomskådat den stora skönhetsbluffen och -industrin, var det inte svårt att ge LCHF en chans. Många skrev om just magen och att IBS hade försvunnit. Jag hade redan provat allt, det fanns inget att förlora.. Det var värt ett försök...

 

Fyller 24 nu och har experimenterat några år med mer eller mindre liberal lågkolhydratkost. Har även försökt (men inte klarat av det för att jag mått så dåligt av det) gå tillbaka till "vanlig mat" när jag inte orkat pressen från omgivningen, blickarna och så. När det helt enkelt inte varit "okej" att tacka nej till potatis eller godis, etc, utan något som upprörde en del människor oerhört. I dag upplever jag det som lättare, det är mer accepterat i allmänhet. Pojkvännen tyckte inte jag var riktigt klok. "Är det något som är farligt så är det ju animaliskt fett, det vet ju alla." Men jag höll fast och en dag sade han "ja, du hade rätt.."

 

Har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och har en mat/ätstörningsproblematik i bakgrunden. Har haft många tunga mediciner men nu bara D-vitamin och Ipren vid mensvärk. Är väldigt lättpåverkad och när det var som "fulast" att äta kött, gjorde jag allt för att försöka "rättfärdiga" mitt ätande. Har alltid levt på existensminimum eller mindre, förutom när jag pluggat (leva på studiemedel har inneburit ett ekonomiskt uppsving för mig), försöker köpa ekologiskt och bra mat, var tidigt miljömedveten. Tycker det är viktigt och värdefullt, men det är klart att det inte blir så mycket kläder och så.. Mår fruktansvärt dåligt när jag vill - men pengarna inte räcker. Man får bara försöka göra så gott man kan även om det är litet. "Ingen kan göra allt men alla kan göra något". Har alltid velat bära hela jorden på mina axlar.

 

Eftersom jag alltid på något sätt haft problem med mat och är så mottaglig för oroligheter av olika slag, inte bara dieter och träning och allt annat som lätt omvandlas till skuldkänslor... det är så mycket man borde och som man inte gör "tillräckligt". Är mer påläst än de flesta (och var ganska tidigt) men har haft svårt att sålla i informationsflödet. Att lära sig "stänga av" och hitta sin egen, inre kompass är otroligt viktigt!!

 

Det som komplicerar det hela är att maten ju påverkar mig/oss. LCHF var inte hela lösningen för mig men en bra bit på väg. Tror verkligen inte LCHF är det bästa för alla för alltid. Det dröjde fyra år innan jag upptäckte att jag inte tål mjölk så bra. Efter ett år med "ketogen paleolitisk kost" kom jag tillbaka i balans. Jag har kommit i gång med lite träning... amatörmässig styrketräning hemma och långpromenader i skogen, sedan löpning och lite simning. Träningen har gjort att jag tål lite mer kolhydrater. Kan äta smör nu, men ost är väldigt svårsmält och brukar sluta med ett uppkast. Däremot verkar jag tåla parmesanost i mindre mängder, är i övrigt mejerifri men provar försiktigt fram. Jag kan njuta av en bit tårta eller wienerbröd med det är sällan och jag känner direkt att det inte finns ett "stopp". Bakar aldrig "LCHF". Tycker om choklad (90%) men när ekonomin är som den är går allt "extra" bort. Vilket kan vara skönt också.

 

Mår mycket bättre nu, totalt sett, men upplever fortfarande mycket ångest kring maten och olika hälsolarm i media. Får lätt ångest, särskilt när miljön kommer in. Växte upp på landet och tycker det är viktigt att djuren mår bra och får sin artegna föda och inte något som bara "funkar" att mata dem med. Är rädd för att bli sjuk, inte ha tränat tillräckligt mycket eller träna för mycket, och så. Har "allting" i familjen: Diabetes typ I och II, demens, cancer.. Jag fick träffa en dietist en gång efter att omgivningen uttryckt oro över mina matsvårigheter. Hade svårt att få i mig tillräckligt, och plockade bort livsmedel efter livsmedel.. Behöver bara gå ned några enstaka kilo så syns det, och det ser inte bra ut, så jag får ganska snabbt reaktioner. Hon sade att hon inte kunde hjälpa mig, vilket hon faktiskt inte kunde (är ganska påläst så det gav inte så mycket utbyte) men det var befriande att få prata med någon om min relation till mat och ätande, att gå därfirån och känna att man inte är ensam, att det finns fler som jag. Har egentligen aldrig haft en "regelrätt" ätstörning, mer har det bottnat i mindervärdeskomplex, att jag inte varit värd att äta, släcka törsten, njuta, gå på marken, vara, finnas, existera... Det är fult att äta kött, dricka vin, bli mätt, sova länge, vara lat, njuta.. Allt sådant... och rädslan för att äta "onyttigt", eller skada mig om jag tränar.

 

Tycker jag har hittat tillbaka till där jag var i början lite mer nu. Har slutat räkna protein eftersom jag fick i mig för lite när jag höll på.. nyckeln för mig är att äta energität mat så jag äter fett och protein. Försöker känna efter i kroppen. Äter grönsaker men inte överdrivet som jag också gjort. Kan äta bönor ibland (har jag inte kunnat förut), inte så mycket frukt men gärna skalet på äpplet. Äter inte tillsatser som regel men är inte petnoga längre. Tycker om att dricka vin och tillverkar mitt eget. Det är fortfarande jobbigt med mat, försöker stå emot internetberoendet och att gå in på bloggar om det hundra gånger om dagen (även om jag bara får ångest av det), att inte söka i näringstabeller och så.. jag vet att jag har så mycket att ge och där jag kan använda min kapacitet bättre, så mycket roliga saker, allt sådant som handlar om livet. Jag önskar jag skall bli tillräckligt stark en dag att våga lita på mig själv. I perioder när jag inte läser om hälsa och så, mår jag mycket bättre... Har många intressen och talanger som samtliga försummas när ångesten tar över Vet att det bästa inte är att "förbjuda" det utan acceptera, ändå vill man helst försöka fly från sig själv när det blir så.

 

Ja, det var bara en kort historia och jag ville egentligen inget speciellt, bara skriva av mig. Vet att det är många som mår väldigt dåligt utav allting med mat-hälsa-träning-förvirringen-ensamheten-skuldbeläggningen, you name it...

 

/vinterbarnet

[stoscha]

Lilla Vinterbarn... Det kan bli för mycket av det goda också.

Jag tror att, med tanke på att du inte varit nog försiktig i valet av dina föräldrar, eftersom du har en massa sjukdomar i släkten, har du nog valt rätt när det gäller att satsa på rätt kost. Med bra kost förebygger man mycket elände.

 

Sen är det precis som du säger att alla kan inte göra allt, ens för sej själv alla gånger.

 

Men en sak som du nog måste jobba lite mer på är självkänsla och positiv livssyn. OM nånting skulle hända med din kropp - att du blev sjuk - är det nåt som förutom kosten kommer att vara avgörande.

 

På det här forumet är vi många som har fått en och annan törn av livet men rest oss igen och vi delar gärna med oss av råd och tips som vi samlat på oss och vår livserfarenhet. Allt här är inte kostrelaterat.

[LasseB]

Läste din text och tyckte den var intressant och ett par tankar slog mig.

 

Om du börjar träna dig på att lyssna på din inre kompas och har tilit till att den kommer leda dig rätt så är du en bra bit på väg.

Det är bara du som vet vart du är på väg och din väg är lika viktig som någon annans. Det är när man tror att andra, hur aktoritära de än är, skall kunna leda dig rätt som man enklast går vilse. För ingen mer än du kan veta till 100% vilka behov som just du har. Och de behoven är lika viktiga som någon annans.

 

Visst går man vilse ibland och kompassen visar lite fel, men det upptäcker man snart för magkänslan säger ifrån och då korrigerar man sin färd. Inget märkvärdigt egentligen, så är det för oss alla.  

 

Och medias hälsolarm kan man ta med en nypa salt. Jag är tjugo år äldre än dig och vid det här laget har jag hört alla varianter flera gånger om. "x är bra", "x är dåligt", "y är bra", "y är dåligt". Du kommer upptäcka om tjugo år att även du har hört dem om och om igen. Då kommer du gå förbi en hälsolarmslöpsedel och istället för oro känna, jaha, nu var det dags igen.

[Anders A]

Kämpa på, ge inte upp och lyssna på din kropp mer än på omgivningen. Jag vet att det inte är lätt alltid, men det är ju din hälsa det handlar om. Då får du inte låta andras negativa åsikter förstöra det för dig, speciellt som du ju märker att du mår bättre på lågkolhydratkost. Sen är det ju extra svårt om det är folk som står en nära, de vill ju bara ens bästa. Men du verkar ju vara påläst och vet nog betydligt mer än de om vad som är bra för dig.

 

Sen måste du lära dig att slå dövörat till för alla hälsolarm som kommer stup i kvarten från alla håll och kanter. Kom ihåg att media inte är intresserad av din hälsa, de är intresserade av att tjäna pengar och larm av olika slag säljer bra, oavsett sanningshalten i dem!

 

Jag har gjort valet att lita på Kostdoktorn Andreas. Av olika skäl, men framförallt för att han nästan alltid länkar till forskningsrapporter av olika slag som stöd för sina åsikter och inte bara säger "så är det - jag vet!!" som många andra s.k. "experter".... Och om det kommer ett nytt larm i media, kan du vara ganska säker på att han är snabb och kommenterar det, så håll ett öga på hans blogg mer än på kvällstidningarnas löpsedlar, så kommer du nog att vara lugnare 

 

Försök slappna av med kontrollen och räknande av proteiner etc, ät som du vet du mår bra av, lyssna på din kropp.

 

Lycka till!

[kostrådgiverskan]

Hejsan VInterbarn

Ja du. Det är ta mig fasen ett helt företag att försöka leva idag. 

När jag läser det du skriver så verkar du ju ha kommit en kanonbra bit på vägen till ett bättre liv.

Nu har jag inga större erfarenheter av det du beskriver men kände ändå att jag ville skriva något som hjälpt mig när jag varit i svårigheter.

Du gillar att läsa om jag fattat det rätt. Det gör jag med. Jag har läst böcker skrivna av en som heter Robin Sharma som är så himla bra. Där har jag lärt mig att se på mig själv utifrån ett större perspektiv.

Det är så lätt att göra problem stora när de i det stora hela oftast är som en fis i rymden. 

För några år sedan lärde jag känna en ung tjej som hade en sån himla skön livsinställning. Hon var bara 14 år och för de flesta i den åldern så är det en livskatastrof med nästan allt, men inte för denna tjej. När det hände henne saker som borde vara jobbiga för henne ryckte hon på axlarna och sa: Det kunde varit värre.

Vilken skön inställning!

Jo jag håller just nu på att läsa en bok som heter "sockerbomben i din hjärna" av Bitten Jonsson, en härlig bok som ger otrolig inspiration. Mycket av det vi upplever är kemiska reaktioner i hjärnan. Brister och obalanser som ger olika tillstånd hos oss. Så himla intressant. 

 

Ha det så bra vinterbarn och lycka till med allt

[Ktina]

Hej Vinterbarn!

 

Jag känner igen mig i mycket som du skriver. Jag har alltid haft gott självförtroende - jag vet att jag gör ett bra jobb, men jag har hela tiden haft en dålig självkänsla. En dag fick jag nog och stegade upp till kommunens psykiatriska mottagning och sade att jag behövde hjälp. Att jag var less på att sparka på mig själv och att jag ville ha hjälp av ett proffs. Jag fick kognitiv beteendeterapi och lärde mig att inte se allt i svart eller vitt. (Jag är skorpion, vet ej om det har betydelse eller ej.) Vill verkligen rekommendera KBT, det hjälpte mig otroligt mycket. Har alltid kunnat se saker från olika vinklar - bara inte när det gäller mig själv. Idag tycker jag inte att hela festkvällen är förstörd för att jag har fel tröja på mig och att tjejen vid bordet bredvid är mycket snyggare än jag.

 

Jag har inte heller några pengar. Ibland måste jag vänta en månad eller två med att köpa nya strumpor trots att alla par har hål på hälen. Det känns verkligen så jävla trist, speciellt när man hör vänner/kollegor snacka om senaste Thailand-resan. Åka utomlands?

Något jag däremot gör är att jag stöder Greenpeace. Jag tänker som så att om det inte finns miljö finns inte liv. Därför har jag valt att stödja dem istället för Rädda Barnen, Cancerfonden, Röda korset etc. Då känns det som att jag åtminstone gör något för miljön. Förutom att i möjligaste mån köpa gräsbetat kött, välja miljövänligaste varorna etc.

 

Du säger att du är en lättpåverkad person, men när jag läser ditt inlägg tycker jag att det låter som att du är en mycket känslig men jäkligt stark människa, som står på sig! Fortsätt att stå på dig. Och som andra har skrivit - ju äldre du blir, desto fler tramslarm i medierna kan du rycka på axlarna åt. De är verkligen inget att bry sig om.