Nybörjare som gör ett nytt försök.

[perplex]

Hej! En kort bakgrundshistoria innan jag börjar ställa en massa frågor kanske är på sin plats. Jag är en 27-årig kvinna och har ett tag varit inne på det här med LCHF men inte riktigt tagit tag i det förr än nu. När jag var ung (16-19 år) hade jag ätstörningar och var rätt smal, sen började jag gå upp i vikt trots att jag fortfarande åt rätt lite och blev såklart rätt ledsen över det och försökte gå ner i vikt. Vilket jag har försökt med sen dess. Det hela har känts väldigt orättvist eftersom jag trots allt ätit rätt lite (jag kom i princip aldrig över 1200 kcal om dagen), och vid motionsförsök har inget hänt. Under en lång tid kunde jag inte heller träna/motionera pga träningsintolerans (dvs jag blev jättesjuk efteråt och återhämtningstiden kunde handla om månader). Jag har dock misstänkt en nedsatt ämnesomsättning pga tidigare nämnda ätstörning. Nu är jag ju inte direkt överviktig (har ett bmi på 23.4) men har däremot en för hög fettprocent, och även förhöjda nivåer av testosteron, så därför tänkte jag att LCHF kan vara en bra diet att testa. Dessutom har ju inget annat fungerat speciellt bra.

 

Jag började på riktigt första gången i oktober, det kändes relativt bra i kroppen, men efter ca 2 dagar blev jag lättirriterad och extremt ledsen och melankolisk. Jag satt i princip i ett hörn och grät. Min syster läser till kostrådgivare (lchf/paleo) så jag frågade såklart henne om detta var normalt, och hon informerade mig om 'carb flu', vilket jag förstod att det handlade om. Nu var detta en så stor oväntad psykisk påfrestning att jag gav upp efter en vecka. Dock tror jag ju stenhårt på LCHF så jag vill såklart göra ett nytt försök. Jag har tänkt på att sakta fasa ut kolhydraterna för att slippa de största omställningsbesvären, men sen tänker jag att nu är jag ju åtminstone medveten om att det kommer bli jobbigt psykiskt (något jag ändå är van vid att hantera efter ca 15 års dystymi och depressioner), dessutom vill jag ha snabbare resultat eftersom mitt missnöje med min kropp (inte bara gällande formen utan även hur kasst den fungerar) påverkar mig så mkt (och då kanske även min läkare kan sluta tjata om att jag 'måste få ner vikten'). Jag tror även att jag helt enkelt är en sådan som måste 'go all in' - annars tappar jag greppet litegrann, det blir för lätt att fuska.

 

SÅ, nu till mina frågor. Först, är det någon som har tips på hur man hanterar dessa omställningsbesvär? Är det någon annan som har upplevt samma psykiska besvär vid omställning till LCHF, och hur länge höll de i i så fall? Jag har så smått börjat igen med LCHF denna vecka och känner redan av besvären (en enorm inre oro!)

 

Sen gällande en grej jag tycker är lite märklig, nämligen att jag blir hungrigare på LCHF. Jag förstår ju att jag förmodligen äter för lite, men det gjorde jag ju innan också, men som exempel: nu äter jag till frukost exempelvis 2 kokta ägg med majonnäs och kallrökt lax. Efter ca 2 timmar känns det som att jag måste äta igen (jag vet dock inte riktigt om jag är hungrig eller sugen, jag inser att dessa signaler inte fungerar helt korrekt hos mig), medan jag tidigare kunnat äta en knäckemacka med lite smör på och sen inte tänkt på mat förr än på kvällen. Är det någon som har någon teori vad detta beror på?

 

Sist så undrar jag om någon har tips på bra enkel mat att börja med? speciellt proteinrik frukost? Jag vet att det finns massor av kokböcker och sidor på internet med tips och inspiration - men det blir helt enkelt för mycket för mig. Som ni kanske förstår är jag ingen höjdare på det här med mat och har JÄTTESVÅRT att komma på vad man ska äta, är dessutom uppväxt i princip på spagetti med riven ost och ketchup (pga en stressad mamma som inte 'tål' att äta nånting) så jag har inte direkt några bra matreferenser ur barndomen att ta av. Det står helt still. Jag kan komma på typ 'lax' men sen kommer jag inte på vad jag ska äta till laxen och blir villrådig och vill helst slippa den kommande måltiden. Jag behöver helt enkelt klara handfasta mattips! (gärna även något vegetariskt, då min sambo är vegetarian)

 

Hoppas att någon orkade läsa allt .)

[stoscha]

Välkommen lilla vän till en värld full av njutning och hälsa!

För det första gar jag lärt mej att skillnafen mellan hunger och sug är lätt. Föreställ dej ett kokt ägg. Vill du ha det är du hungrig. Käns det inte lockande är det sug eller törst. Det är inte alltid vi kan känna skillnad, men bägge botas med vatten eller grönt/rött te.

 

När det gäller övergångsbesvären, så börja med att ta bort gluten och ät som vanligt i övrigt. (gissar att du inte är sockerknarkare). Förmodligen är mesta ångesten brödabstinens... Det är som att sluta röka.

 

vad är det för läkare som säger att du behöver gå ner i vikt med BMI 23?

Det du kan vara säker på är att om du kör LCHF ett tag kommer din kropp (när den väl litar på dej) att ge dej din vikt den tycker är lagom, vilket inte nödvändigtvis är samma som din egen idé

[perplex]

Tack för svar stoscha!
För min del är det nog rätt svårt att räkna ut hunger eller sug genom att tänka på ägg - just ägg kan jag nämligen bli helt sjukt sugen på ,D och andra märkliga saker (som oftast inte är något med jättemkt kolhydrater, tex billig plastig ost, tonfisk på burk, bostongurka, champinjoner, fiskbullar, tomat, köttbullar med rödbetssallad osv). Vid stress och andra jobbiga situationer tappar jag dessutom ofta egenskapen att känna hunger - därför har jag helt enkelt svårt att lita på mina signaler från kroppen när det kommer till sug och hunger. Att veta om det är hunger/sug eller törst är jag dock rätt bra på eftersom det är något jag tränat på i många år .))

 

Jag tror inte det riktigt räcker för mig att bara ta bort gluten, vi (jag och sambon) brukar/brukade tex äta mycket sötpotatis och annat med kolhydrater som inte nödvändigtvis innehåller gluten, eftersom vi gärna inte ätit onödigt mycket spannmål (även om det blivit en hel del ändå).

 

Jag förstår att det låter konstigt att en läkare tycker att någon som inte enligt bmi är överviktig, men man får tänka på att det här med bmi inte alltid stämmer. Jag har som sagt trots ej övervikt för hög fettprocent, och en rätt liten benstomme (med lite muskler) så mitt överflödesfett syns på ett annat sätt än hos andra möjligtvis, jag ser liksom lite svullen ut kanske. Dessutom är det mycket fett som samlats på magen vilket gör att det både syns och knappast är speciellt smickrande. När jag först träffade min läkare vägde jag dessutom ca 6-7 kilo mindre, hon har alltså sett mig rätt snabbt gå upp en hel del i vikt (jag är inte så lång så 7 kg är rätt mycket för min lilla kropp) så jag tycker det är rätt förståeligt att hon anser att jag bör gå ner lite. På ett sätt är det såklart jobbigt men å andra sidan tycker jag att det känns lite betryggande det faktum att en /läkare/ tycker att jag bör gå ned i vikt - när folk är medvetna om att man har haft en ätstörning tror de aldrig på en/tar en inte på allvar när man säger att man behöver bli av med lite fett, inte ens när jag enligt bmi faktiskt var överviktig, eftersom de antar att det bara är ens gamla störning som spökar. Något som faktiskt är rätt jobbigt.

 

Nu vill jag såklart inte bli pinnsmal igen, utan bara hamna på en nivå då jag kan känna mig bekväm i min kropp igen, och förhoppningsvis få en bättre hälsa på köpet .))

[stoscha]

Jag kan ingenting om allvarliga ätstörningar, jag har bara jojobantat i 40 år... Men det jag förstått är att kroppens bild av en sund kvinnokropp ligger närmare Zorns kullor än en Twiggymodell, så det krävs lite mix i huvudet också för att man ska må psykiskt bra av en bra kost.. Vår världsbild har blivit rätt snedvriden de sista decennierna

[Peter B]

Du är inte överviktig. Du har ett problematiskt förhållande till mat. 

 

Jag skulle därför föreslå en ganska liberal LCHF kost...det innebär att man äter i princip allt UTOM läsk, juice, sötsaker, pasta, bröd (mjöl och sockerbaserade produkter). Fundera inte så mycket på hur mycket du äter, ät när du är hungrig, försök att inte fundera så mycket på mat överhuvudtaget...det verkar ju vara där problemet ligger... (misstänker att din fettprocent inte är så farligt hög heller? ;-).

 

Det är ju inget fel mot att sträva mot lägre vikt...men ditt mål låter lite flummigt...speciellt om du har haft problem med kroppsuppfattning. Sätt ett konkret mål om du tänker gå ner i vikt...typ mellan 21.5 - 22 i BMI och absolut inte under, typ.

 

Jag låter kanske lite hård, men man ska inte hålla på laborera med kosten av FEL skäl!

 

Lycka till nu 

[perplex]

Själv skulle jag nog säga att det är väldigt individuellt och beroende på genetik hur en 'riktig' kvinnokropp ser ut! Innan jag fick mina ätstörningar så var jag redan rätt smal och kantig, det hela började faktiskt med att jag ville gå UPP i vikt så att kläder skulle sitta lite bättre, istället för att ramla av. Om jag tänkte att jag skulle bli sådär härligt kurvig skulle jag definitivt aldrig bli nöjd med mig själv .)) Jag tror på att göra det bästa av den kroppstyp man har, och att man känner när man har en optimal balans av fett och muskler.

[perplex]

Peter B:

 

Jag har inte sagt att jag är överviktig .)) och jag är väl medveten om mitt förhållande till mat - och det är just därför jag tänker att LCHF är något riktigt vettigt att hålla på med, eftersom det inte är en svältdiet, bantningskur eller liknande, utan ett sätt att leva lite mer naturligt och kroppen ska fungera så som den är menad att fungera. Och om min kropp anser att jag ska bära runt på mindre fett så kommer den fixa det, om den inte anser det så blir det ingen viktförändring och då vet jag att detta är min idealvikt och kanske kan känna mig mer bekväm med det .)

 

Att gå ner i vikt är alltså inte min största anledning till att börja med LCHF, utan att må bättre. Jag har ju som sagt tex för högt testosteron och jag har hört att LCHF ska vara en bra kost vid hormonobalanser. Jag har även extrema besvär med utmattning och trötthet (jag gissar att det handlar om kroniskt trötthetssyndrom men är ej diagnostiserad) och hoppas såklart på att bli av med en del av detta om min kropp kommer mer i balans.

 

För övrigt tycker jag att i mitt fall är det rätt bra med ett 'flummigt' mål, sätter jag ett konkret mål är det nog lätt hänt att jag blir alldeles för fokuserad kring det och även blir väldigt ledsen och frustrerad om jag inte når tex ett visst bmi. Bättre att säga att jag bara vill känna mig lite mer bekväm, vilket jag kanske kommer göra på LCHF även om jag inte skulle gå ner i vikt .)

[Peter B]

Jag kan förstås inte veta veta vad som är rätt eller fel för dig...ville bara uttrycka en viss oro, hoppas att det är OK? Sen som sagt en liberal LCHF är enkel att hålla sig till...och min gissning är att den sundaste kost man kan äta, för de flesta

[stoscha]

Du skriver att du är trött och deprimerad... Hur är det med D-vitaminer? För mej så innebär de skillnaden mellan liv och inte på vintern. Innan jag började boosta D-viramin slocknade solen 1/9 och jag levde bara i gråskalor i ett halvår

[perplex]

Peter B: Det är självklart helt OK att uttrycka en viss oro och rätt fint i sig, men lite det jag ville undvika ,) Nu får jag väl visserligen skylla mig själv som skrev att jag haft ätstörningar, men jag gjorde det för att jag tänker att det kanske kan vara en orsak till att jag har så extremt lätt för att gå upp (bland annat därför mitt konstant låga dagsintag av mat, för att försöka inte hamna på övervikt) och så väldigt svårt för att gå ned. Att det kanske har skapat någon leptinobalans eller något annat som blivit knas, och kanske någon har något tips för att rätta till det.

 

Genom att försöka äta LCHF får jag faktiskt i mig mer mat än vad jag annars fått och har inga problem med det förutom att det möjligtvis känns ovant. Jag har heller inga för höga förhoppningar om att jag ska bli jättesmal som sagt, det är knappast realistisk eller något jag vill. Jag hoppas därför att det framgår att jag försöker att bli en mer hälsosam människa - inte återgå till mina gamla ätstörningar (så roliga var de faktiskt inte). Så ingen behöver oroa sig.

 

Däremot anser jag att min kroppstyp är åt det petita hållet pga relativt liten benstomme (och en snabb titt på släktingar) vilket gör att jag tror mitt 'normal'-bmi ligger lite lägre än genomsnittet, precis som att vissa (och även jag själv om jag hade haft en kraftig benstomme istället) anser att deras optimala bmi ligger lite över det normala .) Det handlar inte om snedvriden självbild (snarare tvärtom) men en stark tro på att bmi är rätt missvisande och att man bör gå efter fettprocent och kroppstyp (och hur man mår i kroppen!) istället. Jag hoppas att min syn på detta respekteras eftersom jag tycker det är en rätt sund tanke - att alla är olika och att man ska acceptera vad man själv är för typ .)

[Zepp]

När man drar ner på kolhydraterna så får man inte längre några kickar från dopaminsystemet.. då blir man låg och hängig!

 

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/hjarnmonstret-bygger-bukfettet_4401373.svd

 

http://www.bokus.com/bok/9789127134577/hjarnkoll-pa-vikten/

[perplex]

Du skriver att du är trött och deprimerad... Hur är det med D-vitaminer? För mej så innebär de skillnaden mellan liv och inte på vintern. Innan jag började boosta D-viramin slocknade solen 1/9 och jag levde bara i gråskalor i ett halvår

Har fått testa mitta d-vitaminvärde en gång, det var i somras (då jag spenderade dagarna på balkongen med stark sol och bar hud) och mitt värde låg då precis över insufficiens. Vilket jag dock inte riktigt reflekterade över förr än nån vecka sedan då jag gick igenom gamla blodprovssvar, beställde därför en burk d-vitamin häromdagen .)))

 

Tycker det är lite lustigt att läkare inte testar mer för d-vitamin. B12, järn och sköldkörtel testar de glatt men d-vitaminet fick jag tjata mig till!

[perplex]

När man drar ner på kolhydraterna så får man inte längre några kickar från dopaminsystemet.. då blir man låg och hängig!

 

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/hjarnmonstret-bygger-bukfettet_4401373.svd

 

http://www.bokus.com/bok/9789127134577/hjarnkoll-pa-vikten/

Tack, detta var precis vad jag ville få tips om!

 

Har även läst någonstans att personer som äter antidepressiva är mer benägna att just påverkas mycket psykist som omställningsbesvär. Jag tror dock att det kanske mer handlar om en större känslighet för signalsubstanserna i hjärnan som person med 'behov' av antidepp, mer än själva antideppätandet i sig?

[Zepp]

Ja ligger man redan lågt kan utebliven dopaminbelöning vara droppen som får bägaren att rinna över.

 

Dopamin är en signalsubstans gör att man mår bra och ger ökad självkänsla.. en tillfredställelse med sig själv.