Jump to content

Sockermissbruk/beroende


Lovis
 Share

Recommended Posts

Har varit helt sockerfri en vecka nu och usch vad det känns tungt. Jag saknar fikat, saknar godisskålen på kvällen och godisbitarna som blev kvar från kvällen innan till frukost....

Det känns så .......tråkigt :wacko:

 

Jag äter jättegod mat och är inte hungrig och sockersuget är egentligen inte så stort (tror jag). Det är mer en känsla att jag VET att jag aldrig mer, aldrig nånsin kommer att äta godis, choklad och fikabröd. Tänker att jag måste hitta nåt iställetför, men vet samtidigt att om jag börjar ersätta sockret med t ex sötade saker med sötningmedel och dyligt så trillar jag dit så småningom igen, garanterat.

 

Har läst igenom en massa bloggar och sökt inspiration om hur jag ska överleva detta men hittar liksom ingen tröst. Så jag startar den här tråden så kan väl alla som har idéer och tips eller bara några fina ord skriva här.

 

 

  • Like 7
Link to comment
Share on other sites

Jag vet, det är samma känsla som man hade inför att sluta röka. Det är en slags begravning. Man tar farväl av en kär vän. Att sen den "vännen" gjort sitt bästa för att döda en, eller i alla fall göra en sjuk hör liksom inte dit.

Det ÄR ett sorgearbete, och precis som all sorg läker den med tiden. 

Håll ut, så går det bättre så småningom. (Samma hemska råd som man får när man förlorat en anhörig eller så "Ta dej i kragen!". Problemet är ju att man inte alltid har en krage...)

Tänk att du klarat en hel vecka redan! Det är starkt gjort! Se dej i spegeln och räta på ryggen och säg f*k you till det där sockertrollet du har hängandes över axeln. Det gröna monstret kommer att göra allt det kan för att lägga krokben för dej, men du är starkare och smartare än det, så du vet vad det kan hitta på och kommer att kunna motverka det.

 

Det bästa är ju att vi är på väg mot ljusare tider nu, så man kanske kan få sej en liten blek stråle av midvintersol att peppa upp sej med, och om ett tag har vi snart det första gröna att glädjas åt. Om det inte är hagel och drivis ute, ta en snabb promenad när det känns riktigt eländigt. Dels kommer du av dej i dina negativa tankar, dels känner du dej lite duktig med friskluft i lungorna och dels så funkar faktiskt motion som lite lyckopiller. Samma känsla som godiset gav förut.

 

Det är inte så dumt att hitta ett alternativ när man börjar klättra på väggarna och vandra mellan skåpen. Välj helst nåt som inte har så mycket kolisar, så nötter är ingen bra grej. Vad sägs om lite kokos? Och gott te utan socker och mjölk. En god ölkorv med lite tryck i. Tål du ost? Ta en ostskiva med smör på när suget är för j*t. Gillar du starkt, så ta en chili och gnag på. Det dämpar nog det mesta suget :-P

  • Like 7
Link to comment
Share on other sites

Det är olika för alla, men en del kör inte med "aldrig mer godis" utan godis bara på lördagar, bara en gång i månaden, bara på födelsedagar, bara på jul, bara på högtidshelger, etc., etc. Det kanske känns lite mindre abrupt än "aldrig någonsin mer", men det beror på vad som fungerar för en själv. En del planerar in "ätardagar" långt i förväg, men det fungerar inte för mig. Man får prova sig fram, utan att vingla allt för nära "avgrunden". Nu skojar jag lite, men mitt bästa tips är att inte ta det på så blodigt allvar utan hellre tänka på allt gott och njutbart i livet, inte bara det man äter. :)

  • Like 2
Link to comment
Share on other sites

Jo om man är avgiftad ordentligt kan man försöka sej på en inplanerad frossardag. Men det vill nog till att man har kontroll på läget innan man börjar "feströka" igen. Det är långt ifrån alla som klarar av regelbundna avsteg och som jag tolkar dej är det nog så att det är väldigt mycket känslor i godisfrossandet också, eftersom ordet "tråkigt" används.

 

Det är viktigt att hitta ett liv som har färg utan godis innan man gör avsteg.

 

Eller så kanske du kan redan nu planera in att fira årsdagen för ditt beslut att bli sockerfri genom att tillåta dej vad som helst. Då har du ju inte begravt ditt sockertroll på riktigt, utan bara genomför en hälsosam skilsmässa, och genom att fysiskt ha avgiftat dej under så lång tid kanske styrkan finns att komma upp på banan igen direkt efter frossarfesten. 

Link to comment
Share on other sites

Det är olika för alla, men en del kör inte med "aldrig mer godis" utan godis bara på lördagar, bara en gång i månaden, bara på födelsedagar, bara på jul, bara på högtidshelger, etc., etc. Det kanske känns lite mindre abrupt än "aldrig någonsin mer", men det beror på vad som fungerar för en själv. En del planerar in "ätardagar" långt i förväg, men det fungerar inte för mig. Man får prova sig fram, utan att vingla allt för nära "avgrunden". Nu skojar jag lite, men mitt bästa tips är att inte ta det på så blodigt allvar utan hellre tänka på allt gott och njutbart i livet, inte bara det man äter. :)

Har man sockerberoende på riktigt, funkar det inte med ätardagar. Det är om att säga till en person med alkoholberoende, vi tar en drickar-lördag om tre veckor eller år när du varit avgiftad tillräckligt länge. Man kan inte heller avgifta sig för att sedan hålla på att testa. Socker- och kolhydrat beroende är lika verkligt som vilket annat beroende som helst och väl värt att ta på alvar!

  • Like 5
Link to comment
Share on other sites

Tack snälla ni, ni är så BRA här :)

Jag har jojo-bantat i 20 år, alla metoder prövade. LCHF har jag ätit till och från i 2-3 år. Det har funkat bra, sötsuget försvunnit och jag har gått ner. Tyvärr har jag unnat mig en del som nötter och mörk choklad och tillslut går det över till godis och vanlig choklad igen. Och så börjar jag om.......

Så nu är det aldrig mer som gäller.

 

Jag tar en dag i taget helt enkelt.

 

Chili var ett bra tips, det är nog svårt att överäta chili, och smaklökarna har ju annat att göra en bra stund än att sakna sockret :wacko:

  • Like 3
Link to comment
Share on other sites

Tack snälla ni, ni är så BRA här :)

Jag har jojo-bantat i 20 år, alla metoder prövade. LCHF har jag ätit till och från i 2-3 år. Det har funkat bra, sötsuget försvunnit och jag har gått ner. Tyvärr har jag unnat mig en del som nötter och mörk choklad och tillslut går det över till godis och vanlig choklad igen. Och så börjar jag om.......

Så nu är det aldrig mer som gäller.

 

Jag tar en dag i taget helt enkelt.

 

Chili var ett bra tips, det är nog svårt att överäta chili, och smaklökarna har ju annat att göra en bra stund än att sakna sockret :wacko:

Är imponerad av ditt sätt att resonera  :)

Link to comment
Share on other sites

Jag har jojo-bantat i 20 år, alla metoder prövade. LCHF har jag ätit till och från i 2-3 år. Det har funkat bra, sötsuget försvunnit och jag har gått ner. Tyvärr har jag unnat mig en del som nötter och mörk choklad och tillslut går det över till godis och vanlig choklad igen. Och så börjar jag om.......

Så nu är det aldrig mer som gäller.

 

Sockertrollet kommer tillbaka. De gör alltid det. :angry:  Men jag brukar likna mig själv vid en sådan där liten barnleksak, ofta clown, som är rund i botten - man wobblar lite men till sist står man upp igen. Kom att tänka på en sån igen när jag läste det du skrev!  :D

  • Like 3
Link to comment
Share on other sites

Huvudsaken att man inte börjar hänga läppen och sjunker i tankarna att nu är det kört. För det är det absolut inte. Bara att ta nya tag igen till..ok nästa nedsläpp :)

Jag har efter 5 år snart med lchf redan lärt mig att det där sockermonster bor inne i mig fortfarande och fast jag har diabetesmig från typ0från som jag vill kalla det, så kommer den där jäveln fram ibland. Så var det för mig på julafton men dagen efter var det redan på sin plats ... nu har jag återhämtat både den och gått ner julkilona och vet att det kan ta igen flera månader innan nästa gång händer, kanske längre tid för det är ju de här storhelgerna som är de svåraste. Det är något man får leva med och när jag hade accepterat det ett par år sedan så har allt varit mycket enklare. Ser inte det som så stor sak om jag nu faller ett par gånger per år ...

  • Like 6
Link to comment
Share on other sites

Tack för era kloka ord :)

Jodå, jag har rest mig många gånger. Börjar bli så väldans tungt nu bara, väger över 80 kg! :lol:

 

Nu ska jag göra en ostomelett till middag och snart har jag klarat en hel dag till helt sockerfritt. Hade jag inte bott nästan 1 mil till närmsta affär så hade jag garanterat trillat dit på em för då var det tungt som sjutton.

 

Nästa vecka blir det mer jobb igen så då blir det nog lite lättare.

  • Like 4
Link to comment
Share on other sites

Jag har varit Coca-Colist nästan hela livet. Det som gjorde att jag kunde sluta var att jag gav mig själv fem veckor. I fem veckor skulle jag inte dricka Coca-Cola alls. Jag visste ju att jag klarar vad som helst i fem veckor, så det var egentligen inga problem. När de fem veckorna gått var suget efter Coca-Cola borta. Då var det enkelt att lova total avhållsamhet resten av livet. Nu är det 2,5 år sedan jag drack Coca-Cola, och jag saknar det inte ens. Jag tänker aldrig på det.

 

Jag har försökt med samma metod för att sluta med socker, och det har fungerat hyffsat bra. Egentligen det som satt käppar i hjulen är att det inte riktigt är socialt accepterat att tacka nej till sött fika om man är hos någon som bjuder. Då är man oartig och otacksam. Pga detta har jag fått återfall lite då och då. Nu har jag dock bestämt att jag skiter i det socialt accepterade och gör en förändring för mig och min hälsas skull.

  • Like 7
Link to comment
Share on other sites

@ Fundersam

 

Nej precis, det är just därför det inte fungerar för mig med ätardagar. Men för en del gör det det. Alla är olika, även sockerberoende och alkoholister med flera. Var och en får ta reda på var ens egna gränser går, det gör man genom att prova sig fram. Är man osäker så är det bra att få reda på att det finns olika sätt att gå tillväga på. Att man inte ser ett liv utan godis som helt i svart betyder inte att man inte tar sina och andras problem på allvar.

Link to comment
Share on other sites

@ Fundersam

 

Nej precis, det är just därför det inte fungerar för mig med ätardagar. Men för en del gör det det. Alla är olika, även sockerberoende och alkoholister med flera. Var och en får ta reda på var ens egna gränser går, det gör man genom att prova sig fram. Är man osäker så är det bra att få reda på att det finns olika sätt att gå tillväga på. Att man inte ser ett liv utan godis som helt i svart betyder inte att man inte tar sina och andras problem på allvar.

Jag tror inte annat än att du tar Lovis på allvar  :) . Men vet man med sig att man har ett beroende är det ingen som går över och jag tycker inte man skall hålla på att laborera. Jag antar att du inte tycker att att en alkoholberoende medmänniska skall hålla på att testa hela tiden om man möjligtvis tål alkohol den här gången?

 

Har du tittat på Bitten Jonsson video, hon är bra på att förklara de olika tillstånden i socker- och kolhydratberoende http://www.youtube.com/watch?v=D5Uzj-7LuGw

Link to comment
Share on other sites

Jag har varit Coca-Colist nästan hela livet. Det som gjorde att jag kunde sluta var att jag gav mig själv fem veckor. I fem veckor skulle jag inte dricka Coca-Cola alls. Jag visste ju att jag klarar vad som helst i fem veckor, så det var egentligen inga problem. När de fem veckorna gått var suget efter Coca-Cola borta. Då var det enkelt att lova total avhållsamhet resten av livet. Nu är det 2,5 år sedan jag drack Coca-Cola, och jag saknar det inte ens. Jag tänker aldrig på det.

 

Jag har försökt med samma metod för att sluta med socker, och det har fungerat hyffsat bra. Egentligen det som satt käppar i hjulen är att det inte riktigt är socialt accepterat att tacka nej till sött fika om man är hos någon som bjuder. Då är man oartig och otacksam. Pga detta har jag fått återfall lite då och då. Nu har jag dock bestämt att jag skiter i det socialt accepterade och gör en förändring för mig och min hälsas skull.

Känner jag igen och säkert många andra. Särskilt om det är hembakt och den som bjuder har ansträngt sig lite extra, då tar man en kaka eller två.

Sen kan jag känna lite som att "jaha, nu bantar hon igen" och tar en kaka för att ingen ska se ner på tjockisen som försöker banta....

Eller så har jag bestämt i förväg att den här dagen ska jag unna mig en kaka, det är jag värd. Men jag KAN inte bara ta en kaka en endaste gång, för då sitter jag snart där i soffan med både kakor och godis.

 

5 veckor alltså, 4 kvar då......

  • Like 2
Link to comment
Share on other sites

@ Fundersam

 

Du antar rätt, jag tycker inte att någon alls ska "laborera" "hela tiden" med något som personen inte tål. Det låter verkligen inget vidare.

 

Bittens bok Sockerbomben är också väldigt bra. Där skriver hon om hur olika vi människor reagerar på socker med olika fallbeskrivningar, och hur man testar hur pass känslig man är. En bok alla borde läsa, den ger förståelse för flera olika problem som är vanliga.

  • Like 2
Link to comment
Share on other sites

Jag vet inte om det fungerar för alla men en som jag känner som är sockerberoende tar en sked citronsaft, pressat direkt från en citron eller från de färdiga flaskorna som finns, när suget sätter in. Det får hennes sockersug att lugna sig. Det är visserligen kolhydrater i citronjuice också men det är ju inga mängder det handla om. Hon säger att smaklökarna liksom drar ihop sig och inte vill ha socker som de först trodde.

Link to comment
Share on other sites

Åh, jag vet hur det känns. Det tar lång tid att acceptera det där "aldrig mer". Men det verkar som att du ändå gjort det efter många vändor av återfall - det är jävligt starkt gjort!

 

Det brukar hjälpa mig att tänka att jag inte är ensam. Det är ju inte som om jag är den enda sockerberoende som finns i världen :)
Ibland kan jag bli avundsjuk på "alla andra" (vilka de nu är, haha), som minsann kan äta både det ena och det andra utan att må dåligt fysiskt eller psykiskt. Men har också insett att det inte tjänar någonting till att jämföra med andra. JAG mår ju bra av att kapa sötsakerna helt, efter ett tag slutar det vara en uppoffring. Det är nog mest andra människors syn på vad det innebär att unna sig något som kan förstöra min motivation ibland. Det är inte synd om mig, jag är inte duktig, jag gör det som krävs för att jag ska må mitt bästa.

 

Lycka till!

  • Like 4
Link to comment
Share on other sites

Jag vägde som mest 84 kg på 155 cm kort och jag är i den åldern att jag har fått kämpa stenhårt för vartenda gram som försvunnit. Vid 80 kg gav jag upp (för 3 år sen) när inte ens LCHF gjorde nån skillnad. Men jag fortsatte med kosten pga jag mådde så bra. Faktum är att efter 3 år är sockertrollet så tamt, så när jag en eftermiddag i höstas gick in i en affär för att köpa allt som jag ville unna mej för det var jättesynd om mej kom jag bara ut med OK saker som korvar och ostar, utom färska dadlar. Det är mitt nya jättefusk... Dadlar med grönmögelost... Inget att rekommendera om man inte har ett tamt sockertroll, men stor skillnad från tidigare år.

 

Men även om man givit upp kan under ske. Sista halvåret har jag gått ner 6 kg, och jag ska sikta på typ 5 kg till nästa halvår...

  • Like 6
Link to comment
Share on other sites

Sådär, nu börjar det kännas lite lättare. Maten funkar, känner mig piggare och värken i kroppen börjar lätta. Vikten går neråt, från 84 kg till 81,3 vid dagens vägning :D

Det blir vägning i gång i veckan och inget räknande denna gång. Vet och känner när och vad jag ska äta så jag släpper kontrollen och fokuseringen på viktminskning nu, det är viktigare att kroppen funkar och att jag får mer energi.

 

Så ja, jag kör väl vidare :)

  • Like 6
Link to comment
Share on other sites

Sådär, nu börjar det kännas lite lättare. Maten funkar, känner mig piggare och värken i kroppen börjar lätta. Vikten går neråt, från 84 kg till 81,3 vid dagens vägning :D

 

Så ja, jag kör väl vidare :)

 

Hurra! Du tog dig igenom! Klart du kör vidare! Värre än så här blir det inte!  :wub:

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

Jag stod en dag i fika-kön på ett kafé och tjuvlyssnade på två yngre killar bakom mig, där den ena tydligen har gjort en stor livsstilsändring, både gällande träning och kost. Sedan sade han något, som jag ofta tänker på, att hans kropp tål tydligen inte alla dessa kolhydrater ... och det var bara att acceptera och göra det bästa utav saken, det fanns liksom inga alternativ. Det är som det är.

 

Och det är det värsta, att jag tillhör den skaran också ... men som ändå envetet vägrar inse det ändå!

  • Like 3
Link to comment
Share on other sites

Javisst är det så, bara att acceptera. Men alternativet är ju inte så dumt trots allt. Jag njuter av varenda måltid jag äter.

Tyvärr så har suget kommit tillbaka vid några tillfällen. Har ju inget "otillåtet" hemma men här om dagen gjorde jag ketosbollar. Med kakao i men ingen sötning. Har tagit en på em när suget varit som värst. Det hjälper faktiskt, att tugga på kokosflingorna och känna chokladsmaken.

Igår kväll gjorde jag en variant av pannkaka som blev helt ok med vispad grädde och några hallon. Orkade inte hela så hundarna blev glada och nöjda dom med ;)

 

Nu ska jag fundera ut nåt till "fredagsmyset". Normalt är det vin och choklad men det går ju bort nu mera. Förra fredagen gjorde jag ostchips, selleriskälkar och fetaostcreme. Kanske blir det samma idag.

  • Like 2
Link to comment
Share on other sites

Vet inte om chokladbollarna och pannkakan var så smart att äta. Har varit gräsligt godissugen i helgen och dessutom på dåligt humör och lite låg. Måste nog inse att detta kommer ta tid och "fusk" drar bara ut på pinan.....

ÅÅååå vad jag bara vill känna mig pigg och full av energi!

 

Positivt är ändå att jag inte har värk i kroppen längre och jag är inte alls lika frusen och hjärnan har kommit igång.

Vikten ner till 80,4.

 

Nu ny vecka!

  • Like 2
Link to comment
Share on other sites

Jisses vad veckorna går fort, redan måndag igen! Ingen viktnedgång denna vecka, tror jag äter lite för stora portioner. Ska försöka minska lite.

Inget som helst sug efter socker och idag kan jag faktiskt inte förstå hur jag kunde må så dåligt över att aldrig mer få äta socker för bara några veckor sen. När jag verkligen tänker efter vad sockret gjort med min kropp är det ju förfärligt att man vill och längtar efter att äta det. Nu känns det verkligen som att kroppen är avgiftad, ingen värk, magen mår bättre, piggare och klarare i skallen. OCH jag känner ingen stress och oro som jag gjort så länge.

  • Like 4
Link to comment
Share on other sites

Och så kom det ett bakslag så klart. Varit såååå godissugen ett par dagar. Ser godis överallt, reklamen på TV, i affären (försöker titta bort) och hittar godispapper i bilen. Idag på em planerade jag faktiskt att köpa nån liten bit när jag skulle in till stan. Satt och funderade vad jag var allra mest sugen på och skulle bara köpa en liten bit för att få känna smaken.

Men nej, jag gjorde det faktiskt inte. Kände att det är faktiskt inte är värt det. Jag MÅSTE helt enkelt hålla ut! Jag MÅSTE bli fri från detta!

Proppmätt efter middagen och ändå går jag i skåpen för jag vill ha "nåt", nått gott, nått sött. BBlllllläääääää......... :angry:

  • Like 2
Link to comment
Share on other sites

Jaaa, så ÄR det. Min största motivation när jag är riktigt j*a godissugen är att riktigt leva mej in i vad jag EGENTLIGEN är sugen på, så jag inte bara köper det första som finns i kassan. Många gånger har jag stått vid godishyllorna och försökt känna efter vad jag inte kan leva utan just nu, och gått därifrån tomhänt för inget kändes tillräckligt mycket värt det.

Nu har ju du bara börjat avgiftats, och jag har ju "turen" att kunna sätta dödskallar på varje avsteg eftersom LCHF har räddat mitt liv, eller i alla fall väsentligt ökat min livskvalite.

 

Men du ska veta att ju längre du avstår, desto lättare blir det. Det är precis som att sluta röka. Du blir "en nykter sockerist"

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

Hej Lovis, har inte så mycket att säga utom att jag är i samma situation! Det känns konstigt och tomt (fastän jag äter mig mätt på riktig mat och kör LCHF mellanmål/snacks när suget kommer) och tycker att det är så himla mycket reklam, säljande och ätande av sötsaker överallt.

Angående det där blogginlägget - hon skriver att hon inte tror på förbud. Men som sockerberoende bör man ju ha förbud, eller hur? Lite av allt-tänket fungerar ju inte när en går helt i gång av lite sött och vill ha massvis med mer.

Link to comment
Share on other sites

Hej Lovis, har inte så mycket att säga utom att jag är i samma situation! Det känns konstigt och tomt (fastän jag äter mig mätt på riktig mat och kör LCHF mellanmål/snacks när suget kommer) och tycker att det är så himla mycket reklam, säljande och ätande av sötsaker överallt.

Angående det där blogginlägget - hon skriver att hon inte tror på förbud. Men som sockerberoende bör man ju ha förbud, eller hur? Lite av allt-tänket fungerar ju inte när en går helt i gång av lite sött och vill ha massvis med mer.

Nä inte förbud, men tänka efter och välja rätt.

Du har inte begravt socker för tid och evighet, men ni behöver en rejäl skilsmässa för att se hur ni kan umgås igen.

Är man i en dålig relation kan man inte tänka klart och se alternativen. Ofta känns det som stt man inte KAN klara sej själv utan behöver den nedbrytande rekationen egentligen för att man inte riktigt vågar släppa taget...

Resonemanget är rätt och funkar på många olika nivåer...

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

Intressant! Så man kan tänka på det som en relation man behöver ta en paus ifrån...och återkomma till nån gång och prova? En får passa sig bara så att inte "provandet" sker för snabbt. Sockermonstret har talat om för mig varje dag sen jag slutade att det absolut är dags nu.

Link to comment
Share on other sites

Det är jättesvårt att veta hur man ska förhålla sig till det här med att äta socker lite ibland, att kunna äta det igen nån gång i framtiden. Tror det är viktigt att fundera på om det faktiskt är ett beroende man har eller inte. Efter att ha läst Sockerbomben har jag funderat mycket på det här och försökt lista ut om jag är beroende eller inte. Det finns nog ingen mall som passar alla för att veta utan man måste nog gå till sig själv och se hur just jag fungerar.

Ett beroende kommer ju sällan ensamt och ja, jag erkänner här att jag också är rökare. Det är något som jag döljer och skäms för, ingen i min närhet vet om det. Döljer det väl. Det passar inte alls in i min livsstil i övrigt så ett rökstopp är precis lika viktigt just nu som att sluta med sockret.

Tog sockret först, där känns det som jag har god chans att lyckas nu när jag vet hur beroende fungerar. Nästa steg är rökningen.

 

Har rökt sen tonåren med en del uppehåll. Har lyckats sluta flera gånger men trillat dit igen. Jag kan absolut inte röka bara en eller bara nån gång ibland. Det är allt eller inget som gäller. Har beställt boken Äntligen icke-rökare som ska ha hjälpt många. Hoppas verkligen att det blir så enkelt som många tycker att det varit efter att ha läst boken. Återkommer med resultat senare.

 

Mitt sockerberoende började nog redan i barndomen. Jag och min syster gick aldrig på dagis eller fritids, vi var hemma hos mormor och morfar då mormor var hemmafru. Hon älskade att baka, bullar och kakor fanns alltid obegränsat. Ett helt köksskåp med burkar med olika sorter. Det var fika flera ggr varje dag och alltid kaka efter maten. Längst upp i skafferiet stod en plastlåda med godis. Vi fick alltid om vi frågade men det hände också att man drog fram en stol och "stal" när ingen såg.

Och ja, så har det fortsatt. Bakade mycket själv tidigare men allt eftersom genom åren så har jag ju förstått att jag inte kan ha nåt i frysen för då äts det upp.

Liksom vid andra beroenden så har det varit mycket ätande i smyg och jag har faktiskt även stulit. Inte snattat i affär men tagit olovligen och utan att betala från en del av de arbetsplatser jag haft. Usch, vad jag skäms nu när jag tänker på det men jag måste bara få med det också. Tur att man är anonym här.......

 

Som ni kanske förstår så lutar det åt att det blir "aldrig mer socker" för min del. Liksom med rökningen, aldrig mer när jag slutat. Just nu har jag en tydlig målbild på mig själv, normalvikt - sockerfri - rökfri. Sen hur lång tid det tar och hur bucklig vägen blir återstå att se.

 

Tack för att du läst :)

  • Like 4
Link to comment
Share on other sites

Har varit helt sockerfri en vecka nu och usch vad det känns tungt. Jag saknar fikat, saknar godisskålen på kvällen och godisbitarna som blev kvar från kvällen innan till frukost....

Det känns så .......tråkigt :wacko:

 

Jag äter jättegod mat och är inte hungrig och sockersuget är egentligen inte så stort (tror jag). Det är mer en känsla att jag VET att jag aldrig mer, aldrig nånsin kommer att äta godis, choklad och fikabröd. Tänker att jag måste hitta nåt iställetför, men vet samtidigt att om jag börjar ersätta sockret med t ex sötade saker med sötningmedel och dyligt så trillar jag dit så småningom igen, garanterat.

 

Har läst igenom en massa bloggar och sökt inspiration om hur jag ska överleva detta men hittar liksom ingen tröst. Så jag startar den här tråden så kan väl alla som har idéer och tips eller bara några fina ord skriva här.

Oj, vad jag känner igen mig i det du skriver. Jag är också sockerberoende, eller egentligen vill jag kalla det kolhydratberoende, för hos mig så ger bröd ett större sug än socker, men har jag väl trillat dit så blir det oftast även sockersug efter ett tag. När jag tänker på hur mitt beteende/min känsla är efter att ha börjat med kolhydrater igen, så är det väldigt likt en knarkares jakt efter drogen/kicken.

Hur många gånger har jag inte tänkt att "en liten bit kan väl inte skada", "alla andra klarar av att äta bröd/pasta/ris osv, varför skulle inte jag kunna det någon gång ibland?"... och så är jag igång igen. Åhh, jag kan bli galen på mig själv!

 

Jag har dessvärre inte några bra tips. Vet att jag mår bättre i längden när jag avstår, för de gånger jag har tagit ett återfall så är det rätt jobbigt att komma på rätt spår igen, men inte alltid, ibland går det förvånansvärt lätt. Men jag har själv inte kommit på VAD det är som gör det lätt eller svårt, så det är verkligen ett risktagande när jag tar mitt återfall.

 

Jag hänger gärna på den här tråden för att få lite stöd och tips om hur man ska hantera detta med sockerberoende. Nu ska jag läsa alla andras svar!

 

Tack för att du delar med dig och du ska veta att du verkligen inte är ensam om problemet!

  • Like 2
Link to comment
Share on other sites

Jag stod en dag i fika-kön på ett kafé och tjuvlyssnade på två yngre killar bakom mig, där den ena tydligen har gjort en stor livsstilsändring, både gällande träning och kost. Sedan sade han något, som jag ofta tänker på, att hans kropp tål tydligen inte alla dessa kolhydrater ... och det var bara att acceptera och göra det bästa utav saken, det fanns liksom inga alternativ. Det är som det är.

 

Och det är det värsta, att jag tillhör den skaran också ... men som ändå envetet vägrar inse det ändå!

 

Precis så är jag också. Rent intellektuellt så vet jag att jag tillhör samma skara som den killen som inte tål kolhydrater, men ändå så kommer de där tankarna krypande... "Varför inte? Alla andra klarar det ju? Varför skulle jag vara så annorlunda?"

Link to comment
Share on other sites

Jag har varit Coca-Colist nästan hela livet. Det som gjorde att jag kunde sluta var att jag gav mig själv fem veckor. I fem veckor skulle jag inte dricka Coca-Cola alls. Jag visste ju att jag klarar vad som helst i fem veckor, så det var egentligen inga problem. När de fem veckorna gått var suget efter Coca-Cola borta. Då var det enkelt att lova total avhållsamhet resten av livet. Nu är det 2,5 år sedan jag drack Coca-Cola, och jag saknar det inte ens. Jag tänker aldrig på det.

 

Jag har försökt med samma metod för att sluta med socker, och det har fungerat hyffsat bra. Egentligen det som satt käppar i hjulen är att det inte riktigt är socialt accepterat att tacka nej till sött fika om man är hos någon som bjuder. Då är man oartig och otacksam. Pga detta har jag fått återfall lite då och då. Nu har jag dock bestämt att jag skiter i det socialt accepterade och gör en förändring för mig och min hälsas skull.

 

Ja, det där med de sociala (oskrivna) reglerna, kan verkligen ställa till det. Jag vet inte hur många gånger som jag inte har orkat ta diskussionen, och tackat ja, eller bara låtit mig bli serverad, för att sen försöka att "bara äta lite"... hmm, och hur lätt är det? Eller egentligen så kan det funka för stunden, men "det lilla" kan räcka för att trigga igång suget igen, och så är jag på det där sockersugs-tåget igen... Det är verkligen inte lätt!

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

Ja, det där med de sociala (oskrivna) reglerna, kan verkligen ställa till det. Jag vet inte hur många gånger som jag inte har orkat ta diskussionen, och tackat ja, eller bara låtit mig bli serverad, för att sen försöka att "bara äta lite"... hmm, det är verkligen inte lätt!

Kör med allergitricket? Ingen trugar på nån som är allergisk.

Link to comment
Share on other sites

Kör med allergitricket? Ingen trugar på nån som är allergisk.

 

Fast det funkar inte med de som känner mig väl... De vet ju att jag inte är allergisk, och skulle jag säga att jag är det så skulle de nog ifrågasätta även detta. Vadå kolhydratallergisk? Eller kanske ännu värre, hur många i vårt samhälle ifrågasätter inte sockerberoende? "För det har man ju läst att det inte finns några vetenskapliga belägg för!"

Link to comment
Share on other sites

Fast det funkar inte med de som känner mig väl... De vet ju att jag inte är allergisk, och skulle jag säga att jag är det så skulle de nog ifrågasätta även detta. Vadå kolhydratallergisk? Eller kanske ännu värre, hur många i vårt samhälle ifrågasätter inte sockerberoende? "För det har man ju läst att det inte finns några vetenskapliga belägg för!"

Haha, nej det går inte. Kan du köra med bantningstricket då? Det brukar funka också. Man får lite dåligt samvete om man trugar nån som bantar

Link to comment
Share on other sites

Haha, nej det går inte. Kan du köra med bantningstricket då? Det brukar funka också. Man får lite dåligt samvete om man trugar nån som bantar

 

Haha... Ja, kanske det! Men även här kan jag stöta på patrull... Du vet såna där välmenande kommentarer. Men bantar du nu igen? Det kan inte vara bra att hålla på med dieter hela tiden... osv, osv... Jag kan bli så trött på sånt!

 

Men, för att säga något positivt, så har jag nyligen upptäckt att mina föräldrar äntligen har förstått att detta inte är något att diskutera med mig, utan gör verkligen allt för att jag ska få den mat som jag önskar. Det känns så skönt!

 

Sen är det bara resten av världen man ska övertyga... ;)

  • Like 3
Link to comment
Share on other sites

Jag har inga problem att säga nej till nån utom mamma. Hon blir så ledsen om hon inte får bjuda på nåt, men är vi hos henne tar jag ofta med eget "fikabröd" som hon också tycker om. T ex en god ost med lite färska fikon eller nåt. Då kan hon få bjuda på kaffe eller vin till och vi fikar tillsammans. Hon sjunger på sista versen så jag vill orsaka henne så lite bekymmer som möjligt. Hon vet att vi äter LCHF och accepterar om jag avstår, men jag vill ju glädja henne med att göra saker tillsammans så mycket som möjligt. Ett av hennes största nöjen är när vi tar med henne ut på cafe, och då väljer jag att ta nåt skit för att glädja henne.

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

Lovis, angående om det är beroende eller inte…
jag har växt upp med socker och snacks som tröst så det är svårt att säga. Men jag vet att jag måste sluta med det, av många skäl. När jag mått så vidrigt som jag gjort under åren och inte fått nån hjälp så har jag tagit till med socker, shopping eller nåt annat som ger en kick och tröst men inte ser ut som en drog men blivit som ett ohälsosamt beroende. Grejen för mig är nu att hitta alternativa sätt att hantera livet på - börjat i terapi, mkt hjälpsamt.

Jag vet inte om det blir socker mer för min del men kanske kan jag prova typ 85%choklad nån gång när lång tid har gått och jag känner att jag lärt in många bra verktyg att hantera känslor med.
Bröd och söt frukt, det vet jag däremot att det gör mig så enormt hungrig efter mer och mer så det måste vara en biologisk reaktion.

  • Like 3
Link to comment
Share on other sites

Lovis -
Hurra hurra hurra - !!!!!!!!!!!!!!!!
själv inne på 28:e dagen rökfri -
tugga sista niccogummit av de 204 stycken ja inhandlat - i morses -
Dock tuggar ja numera andra tuggummi -
Må vara mindre bra -
Men ändå i längden bättre än giftpinnarna man sög i sej :)
så jag tuggar på en stund till sen får man trappa ned på detta elände också !
Va som allt bättre - än suga på giftpinnen ju !

 

  • Like 2
Link to comment
Share on other sites

Hurra! Du är socker- och rökfri! ^_^ Det är bra att vinkla det så positivt. Du kommer spara en hel del pengar också tror jag!

Javisst, det är ju minst 1000 kr varje månad som jag slösat bort. Nu kan jag spara dom pengarna och köpa nya kläder när jag nått min målvikt :)

Link to comment
Share on other sites

Lovis -

Hurra hurra hurra - !!!!!!!!!!!!!!!!

själv inne på 28:e dagen rökfri -

tugga sista niccogummit av de 204 stycken ja inhandlat - i morses -

Dock tuggar ja numera andra tuggummi -

Må vara mindre bra -

Men ändå i längden bättre än giftpinnarna man sög i sej :)

så jag tuggar på en stund till sen får man trappa ned på detta elände också !

Va som allt bättre - än suga på giftpinnen ju !

 

Bra jobbat! Visst är det skönt att slippa röka? Jag är helt förundrad att det går så lätt. Kände lite sug igår kväll men inget som kändes jobbigt.

Link to comment
Share on other sites

Fortfarande rökfri och det känns otroligt att jag inte är det minsta röksugen. Som jag har kämpat alla andra gånger jag slutat och gett upp efter bara några dagar.

Däremot kom ett enormt sockersug över mig i söndags. Hur jag än gjorde och tänkte och åt gick det inte över. Jag bestämde mig faktiskt för att köpa en liten påse när jag skulle in till stan på em. Jag var bara tvungen att stilla suget för det var enormt jobbigt!

MEN, hur det nu gick till så kom jag tillbaka hem utan :)

Det här får mig att återigen inse vilket starkt beroendeframkallande gift socker är, starkare än nikotin till och med, åtminstone för min del. 

  • Like 7
Link to comment
Share on other sites

Här är en sockerberoende till!!

Jag har haft ett helvete med att bli fri från mina bojor i form av socker!! Det var ju så synd om mig som aaaaldrig skulle få äta bulle, kaka, tårta, choklad, godis osv osv osv. Då föll jag om och om igen.

 

Nu har jag kommit så långt som att jag ser mat för det mat är; en källa till näring som ska ätas med variation, som ska vara god men aldrig ätas för att döva eller belöna! ALDRIG äta på känslor!

Jag tycker inte längre synd om mig själv!

Istället tänker jag att jag tar bra hand om mig själv och att om jag äter sötsaker kommer min kropp att må dåligt. Jag vill inte må dåligt, jag vill må bra!

Och då blir livet lättare, jag har fattat mitt beslut och eftersom jag slipper bla migrän är det lätt att avstå!

  • Like 6
Link to comment
Share on other sites

I söndags föll jag dit på sockret igen. Det var när jag hade gäster och bjöd dem på efterrätt som jag själv inte kunde stå emot. Och mitt problem är att jag inte kan sätta stopp där jag sjäv hade tänkt från början. Alltså, jag tar beslutet att äta något med socker i (eller kolhydrater), något som jag från börjar inte ser som något stort avsteg, t.ex en deciliter vaniljglass, men där någonstans spårar det ur... och jag fortsätter med chokladen och all annan skit. Sedan måste jag dämpa ångesten med lite mackor när alla har gått hem. :(

Hur kan jag plötsligt tappa bort all kunskap och den tidigare styrkekraft som ändå har hållit mig borta från det så länge? 

 

Jag lyckades visserligen vända det rätt snabbt igen, för inget mer sedan i söndags. Gäller bara att hålla den linjen nu!

  • Like 2
Link to comment
Share on other sites

I söndags föll jag dit på sockret igen. Det var när jag hade gäster och bjöd dem på efterrätt som jag själv inte kunde stå emot. Och mitt problem är att jag inte kan sätta stopp där jag sjäv hade tänkt från början. Alltså, jag tar beslutet att äta något med socker i (eller kolhydrater), något som jag från börjar inte ser som något stort avsteg, t.ex en deciliter vaniljglass, men där någonstans spårar det ur... och jag fortsätter med chokladen och all annan skit. Sedan måste jag dämpa ångesten med lite mackor när alla har gått hem. :(

Hur kan jag plötsligt tappa bort all kunskap och den tidigare styrkekraft som ändå har hållit mig borta från det så länge? 

 

Jag lyckades visserligen vända det rätt snabbt igen, för inget mer sedan i söndags. Gäller bara att hålla den linjen nu!

 

Det är just den här typen av återfall som kallas för "dålig karaktär" av folk som inte erkänner att sockerberoende finns!!

 

Jag har varit där så många gnåger att jag har tappat räkningen! Ångest varje gång, ångest över snedsteget, ångest över ångesten, ångest över att sakna "karaktär" så att jag fortsätter att äta... j-klar vilken ångest på ångest man kan skaffa sig!!

 

Jo, sockerberoende finns! Annars finns inte alkoholism eller den berömda väggen som folk brakar in i och blir utbrända!

Det första steget är att acceptera den man är!

 

Ja, du gjorde ett avsteg från kosten men du kommer tillbaka. Ge inte upp, tryck inte ner dig för det du har gjort. Ta lärdom och gå vidare!

 

Någon gång ska vi en gång för alla platta till det där sockermonstret! :)

  • Like 4
Link to comment
Share on other sites

Det är just den här typen av återfall som kallas för "dålig karaktär" av folk som inte erkänner att sockerberoende finns!!

 

Jag har varit där så många gnåger att jag har tappat räkningen! Ångest varje gång, ångest över snedsteget, ångest över ångesten, ångest över att sakna "karaktär" så att jag fortsätter att äta... j-klar vilken ångest på ångest man kan skaffa sig!!

 

Jo, sockerberoende finns! Annars finns inte alkoholism eller den berömda väggen som folk brakar in i och blir utbrända!

Det första steget är att acceptera den man är!

 

Ja, du gjorde ett avsteg från kosten men du kommer tillbaka. Ge inte upp, tryck inte ner dig för det du har gjort. Ta lärdom och gå vidare!

 

Någon gång ska vi en gång för alla platta till det där sockermonstret! :)

 

Tack för kloka ord, Aleks!

 

Jag fortsätter att kämpa mot sockermonstret! :)

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

 Share

×
×
  • Create New...