Jump to content

Hur skulle min pappa mått?


Mattias Nordahl
 Share

Recommended Posts

Min pappa fick en hjärinfarkt 1982, endast 43 år gammal. Han vart långtidssjukskriven men slutade som tur var att röka då.
Han gjorde en kranskärlsoperation "bypass" strax efter och levde ett ganska bra liv trots dibetes och kraftig övervikt fram till år 2000 då han dog i cancer. Han lurade alltså alla som trodde han skulle dö i någon hjärtrelaterad sjukdom! Han sa alltid att han levde på övertid och var enormt positiv hela vägen, som alltid!

Jag kan nu inte låta bli att undra hur hans liv hade sett ut om han hade börjat med LCHF 1982? Han hatade pasta och ris, men konumerade mycket bröd och potatis. Han stekte all mat i margarin och älskade fett.
Jag är helt övertygad om att han skulle ha kunnat äta LCHF, och eftersom han var galen i fisk och feta såser så borde det ha passat honom perfekt om vi vetat vad vi vet idag. Motivationen hade han ju eftersom han slutade att röka på dagen han fick infarkten. Visserligen var han sockertorsk och åt en massa frukt i tron att det var nyttigt! Att byta margarinet mot smör hade inte varit några problem!

 

Tänk vad lite man visste i början av 80-talet! Men kanske är det det som har fått mig så intresserad av hälsa, träning och bra kost på senare år?

 

Vad är era reflektioner på detta?
 

Slå en flukt på ett av mina blogginlägg några månader före jag började med LCHF... :)
http://barbapappa.blogspot.se/2011/12/tung.html
 

Link to comment
Share on other sites

Känner igen mig i tankegångarna. Både min morfar och farfar gick bort i relativt ung ålder, båda av hjärtattacker. Undrar ofta om deras liv hade kunnat förlängas och förbättras om de bara hade fått bättre kostråd (för de försökte verkligen äta bra, enligt de råd som gavs). 

 

Däremot är jag sjukt nöjd över att ha fått min pappa att börja med LCHF efter att ha fött upp mig och vår familj på strikt lågfettskost (eftersom han levde skrämd av att se sin pappa dö, så ville han ju inte föra det vidare till mig och mina syskon). Det tog ett tag att övertyga en så fettskrämd människa, men efter att han läst Matrevolutionen så förstod han varför det var nödvändigt och varför han var tvungen att sluta tjata på mig om att jag åt fel som åt så mycket fett på LCHF. När han väl såg mig tappa vikt (för första gången i livet, efter att varit en tjock, konstant hungrig hetsätare sedan barnsben), så ökade hans övertygelse om att LCHF är något bra.

 

Jag hoppas att lågfettskosten inte kostar honom lika många år som mina förfäder, och att hans kropp genom bytet till LCHF kunnat reparera sig själv. 

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

Känner igen mig i tankegångarna. Både min morfar och farfar gick bort i relativt ung ålder, båda av hjärtattacker. Undrar ofta om deras liv hade kunnat förlängas och förbättras om det bara hade fått bättre kostråd (för de försökte verkligen äta bra, enligt de råd som gavs). 

 

Däremot är jag sjukt nöjd över att ha fått min pappa att börja med LCHF efter att ha fött upp mig och vår familj på strikt lågfettskost (eftersom han levde skrämd av att se sin pappa dö, så ville han ju inte föra det vidare till mig och mina syskon). Det tog ett tag att övertyga en så fettskrämd människa, men efter att han läst Matrevolutionen så förstod han varför det var nödvändigt och varför han var tvungen att sluta tjata på mig om att jag åt fel som åt så mycket fett på LCHF. När han väl såg mig tappa vikt (för första gången i livet, efter att varit en tjock, konstant hungrig hetsätare sedan barnsben), så ökade hans övertygelse om att LCHF är något bra.

 

Jag hoppas att lågfettskosten inte kostar honom lika många år som mina förfäder, och att hans kropp genom bytet till LCHF kunnat reparera sig själv. 

Härligt att höra!!

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites


Min mamma gick bort 2012 efter en 2,5 års ojämn kamp mot cancer. Vi pratade mycket om mina upptäckter med Lchf. Hon tyckte det var mycket intressant och önskade att hon själv hade gjort dessa upptäckter många år tidigare - kanske hade jag då vågat prova det istället för allt min dr ordinerade." sa hon.
 
Statiner, gå från Metformin och Januvia behandling för diabetes II till insulin-behandling.... kostråd som troligen inte var av godo för henne. 

Man får ju aldrig veta förstås, vad som hade varit bäst för henne.

Bland det sista hon sa till mej: "Fortsätt du Maja med din nya kosthållning - ta tillvara på möjligheterna."

Tack mamma!

Link to comment
Share on other sites

Det är tragiskt att titta i backspegeln och konstatera vad felaktiga föreställningar om kost och läkarordinationer haft för konsekvenser för äldre i min släkt

 

När jag någon gång passerar en kyrkogård brukar jag fundera på hur många som ligger där i förtid eller helt i onödan bara för att dom lydigt följt vansinniga råd dom fått av auktoriteter på vägen

 

Man får göra det bästa av situationen och vara glad att man åtminstone kunnat slå klackarna i backen och vända processen för egen del och för sin egen familj :wacko:

Link to comment
Share on other sites

Min farbror dog av hjärtsvikt bara ett par år innan jag hittade lchf. I år skulle han ha blivit 81, min egen pappa fyller 80 i år och har diabetes, äter mestadels lchf. Min familj är både matglad och sockerberoende, diabetes finns det gott om också. Jag lider med de ur familjen som tror att de kan kontrollera sitt sockerberoende med bantning och träning och ändå alltid går upp i vikt.

Link to comment
Share on other sites

Jag har svårt att inte bli upprörd över hur många i min närhet mått pga dålig kost. Hade en barndomsvän som dog i leukemi, ni kan ju gissa vad hon fick för mat av sjukhuset. Farfar och morfar gick bort i hjärt och kärlsjukdomar. Min mormor och farmor etc gick bort i demens, ni kan ju gissa maten de fick och hur aktivt de levde... Mina föräldrar mår sämre och sämre, problemen hopar sig och antalet piller bara ökar. Problemet är att jag inte kan göra ett skit för de vill inte själva, de har tom bett mig sluta prata om det då de blir upprörda om jag tar upp det. Gör så ont i min kropp att se folk må dåligt och dö helt i onödan, men tvingas respektera dem och hålla tummarna att de en dag blir intresserade. 

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

Det är samma här, jag har sett hur min mammas hälsa stadigt försämrats i flera år (hon är 78) och även om kosten inte är huvudskälet (tror jag) så är jag övertygad om att hon skulle mått bättre på riktig mat. Nu äter mamma inte särskilt fettsnålt men nästan köttfritt och med betoning på ris och pasta.

 

Dessutom blir det en ond cirkel. Det började med struma som hon drogs med i flera år innan hon fick rätt diagnos. Sedan kom en häftig värk i axlarna som bara symtombehandlas för läkarna har ingen aning om vad det är. Tydligen. Sedan försvann balanssinnet nästan helt, enling uppgift från läkarhåll inte p g a proppar trots att hon fått miniproppar i hjärnan förr. Inte heller detta kan förklaras eller botas - eller ens lindras. Och så ovanpå det lungcancer (fast lustigt nog är den inte så farlig tycks det, hon har svarat väldigt bra på behandlingen).

 

I allt detta, med värk och elände konstant, så blir det fler och fler mediciner, och sämre och sämre matvanor. Jag är övertygad om att en kropp som får klara sig på pasta inte kan läka särskilt bra. Men mamma har väldigt svårt att förstå vad jag menar och verkar inte ha någon lust att sätta sig in i ämnet heller, hon tror helt enkelt inte att det spelar någon större roll vad man äter.

Link to comment
Share on other sites

Jag gråter när jag läser era inlägg.

Jag tänker på min mamma som gick bort för 2 år sedan. Hon bara trillade ihop och dog ute på trottoaren. Hon medicinerades absolut till döds. Jag lämnade in två stora icakassar med hennes överblivna medicin till apoteket. Hon fick så småningom alla metabola sjukdomar. Jag försökte få henne att äta mindre bröd och potatis etc och att äta smör. Hon försökte, en vågade inte fullt ut för läkaren sa till henne att fett var farligt.

 

Jag såg hur hon efter att ha varit överviktig i hela sitt liv, bli magrare och magrare. Nu tänker jag att hon kanske åt alldeles för lite och att jag skulle ha sett till att hon fick i sig mer mat. Jag är både arg och förtvivlad på samma gång.

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

 Share

×
×
  • Create New...