Jump to content

Nu gör de snart gastric bypass för att bota diabetes (obs ironi)


Syro
 Share

Recommended Posts

Dom som ännu tycker det är en bra lösning att skära sönder friska magar för att uppnå detta borde nog lyssna igenom den här föreläsningsserien med Dr Jason Fung

 

Han botar fetma och typ-2 diabetes på löpande band hemma i Ontario med enbart kostbehandling

 

  • Like 3
Link to comment
Share on other sites

Joo, det verkar ju galet, men..

 

Vad gör man om inget annat hjälper?

 

Min gode vän och LCHF-guru väger i skrivande stund 163 pannor till sina 182 cm. Han har alltid vägt för mycket, men vikten skenade iväg duktigt för ca femton år sedan. För ett år sedan utvecklade han diabetes typ2.

Själv är han helt klar med att LCHF är svaret - men han klarar det inte i praktiken. Han har kämpat med att få ordning på kosten i säkert fem år, det var han som övertalade mig att prova LCHF och han är som sagt min guru. För han kan "allt" i teorin, och är helt makalös på att peppa och stötta.

 

I två perioder har han lyckats med LCHF-kost och gått ner massor i vikt och mått jättebra. Första perioden träffade han en tjej som han blev kär i, men när det inte höll så vann sockertrollet.. På några månader hade han ätit upp sig igen. Andra gången hade han precis kommit in i "zonen" då han fick gikt. Kört igen.

 

Nu har jag intrycket av att han gett upp. När jag försöker peppa så heter "jo jo, jag börjar imorron.."

Och då vet jag att kvällen innehåller en pizza, två liter läsk, två påsar chips och så mycket smågodis det går att få ner ovanpå det. Och inte fan börjar han imorron, för imorron är alltid en dag bort.

 

Jaja, tillbaka till diabetesen.

Ett tag åt han metformin men fick sluta eftersom han blev så kass i magen. Han har ett utomhusjobb utan möjligheter till toabesök, så det funkade inte.

Så nu behandlas den inte alls. Han ska ju börja med LCHF imorron..

 

Han är utredd och klar för viktminskningsoperation, har en tid i oktober. Själv är han fortfarande tveksam, och jag förstår att det är ett svårt beslut! Jag försöker att inte påverka honom alls, för det är ju han som ska leva med resultatet sen, hur det än går.

Men jag hoppas verkligen att han tar chansen! För jag vill gärna ha honom kvar i livet ett tag till, och den väg han går nu ser ut att bli ganska kort.

 

LCHF i all ära - jag är ju själv övertygad om dess förträfflighet!

Men de som faktiskt inte fixar det, vad gör man då?

  • Like 3
Link to comment
Share on other sites

Jag måste säga att jag förstår liksom inte alls, att man ej klarar av och hålla sig till lågkolhydratkost. Vad är det som drar en över till det andra om man sett "ljuset" och tidigare upplevt en förbättring ? Att språnget efter kjoltyg leder ofta till fördärvet, är ju bekant  :rolleyes: ... kärleken alltså. Men att man i en situation där alla vägar är avstängda... liknar mitt eget två år sedan... inte ser vilken väg som är det sunda, förstår jag bara inte. Jag stod i precis samma vägskäl tidigare och valde prova något som jag hade inga erfarenheter av. Jag kommer aldrig... aldrig någonsin vilja återgå. 

 

Frågan är vilken spark din kompis behöver i baken sin. Alltså, hur stötta en som kan allt i teorin med med praktiska ting. Där kanske finns lösningen... teoretikerna är sällan några praktiska människor. Kanske därför jag lyckades, jag är ju en praktiker. Du kanske kan den praktiska biten och kan nu ge tillbaka en del till din guru ? 

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

Jag måste säga att jag förstår liksom inte alls, att man ej klarar av och hålla sig till lågkolhydratkost. Vad är det som drar en över till det andra om man sett "ljuset" och tidigare upplevt en förbättring ? Att språnget efter kjoltyg leder ofta till fördärvet, är ju bekant  :rolleyes: ... kärleken alltså. Men att man i en situation där alla vägar är avstängda... liknar mitt eget två år sedan... inte ser vilken väg som är det sunda, förstår jag bara inte. Jag stod i precis samma vägskäl tidigare och valde prova något som jag hade inga erfarenheter av. Jag kommer aldrig... aldrig någonsin vilja återgå. 

 

Frågan är vilken spark din kompis behöver i baken sin. Alltså, hur stötta en som kan allt i teorin med med praktiska ting. Där kanske finns lösningen... teoretikerna är sällan några praktiska människor. Kanske därför jag lyckades, jag är ju en praktiker. Du kanske kan den praktiska biten och kan nu ge tillbaka en del till din guru ? 

 

Jag förstår inte heller. En gång klarade han sig i två veckor, sen köpte han en pizza liksom helt utan orsak. Två veckor - då har man ju gjort det värsta, tycker jag! VARFÖR köpa en pizza DÅ?!

Diverse liknande "idiotier" har han hittat på flera gånger.

 

Jag hittar inte rätt sätt att peppa honom på. Jag har nog provat det mesta.

När jag blir tjatig, då stänger han av.

När jag en eller två gånger har blivit förbannad och talat med ganska stora bokstäver, då blir han förbannad och tycker att jag är taskig mot honom.

När han blir deppig stänger han in sig, svarar inte på telefon, sms eller mail, vilket är vår form av kommunikation. Vi bor 120 mil ifrån, annars hade jag åkt dit och lutat mig mot dörrklockan..

När jag försöker inspirera honom med sånt som hjälper mig - promenader, springa, trädgårdsarbete - då tycker han att jag har tur.. Vadå TUR?!

 

Det finns inte mycket jag hellre önskar än att få ge tillbaka, jag kan bara inte komma på hur.

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

Jason Fung är grymt bra på att förklara (om en lite långrandig)! Är det någon man kolla på så är det han!!

Det tycker jag också!

 

Det tycker, ironiskt nog kan man tycka, min gode vän också. Han håller med och ska börja senast imorron..

 

Om man ska se någon fördel med viktminskningsoperation så är det ju i så fall det.. Det går inte att börja imorron.

När du väl är opererad är det jävlarimig bara att börja nu!

Link to comment
Share on other sites

Att börja i morgon, övermorgon eller första januari, är bara teckenet till velande och icke viljande. Den som vill göra något åt problem. börjar nu med det samma !

 

Frågan är vad din vän är rädd för ? Nu är jag ingen "psykolog", men tror att obeslutsamhet oftast bygger på rädsla av något slag. I hens fall handlar det kanske om rädslan att inte själv klara av och tillämpa sina gna teorier och därmed framstå som mindre guruaktig ? Alltså, att glorian försvinner eller minskar med ett misslyckande. 

 

Jag har en flyktig bekant som berättade för mig efter sin magsäcksoperation, hur han var rädd för att pondusen skulle försvinna. Men det hände ju aldrig. Jag hade litet samma funderingar i början på min viktresa, men har insett att det blev helt tvärtom. Kanske där någonstans du ska sätta in "sparken"...  

Link to comment
Share on other sites

Visst är han rädd!

Jag tror han är rädd för vad som kommer att hända när han inte kan döva tankar och känslor längre. För det är nog rejält ångestdämpande att sätta på teven, sjunka ner i soffan och moffla pizza, läsk, chips, godis.. I flera timmar. Tills man somnar i soffan och den dagen är slut.

 

Att möta ångesten rakt på är skrämmande och svårt.

 

Jag vet att han tycker att han har pissat bort livet på att jobba, och sen ingenting (observera att HAN tycker detta, inte jag!). Han jämför sig med mig ibland, med min stora familj och ganska röriga tillvaro.

Jamen, argumenterar jag, om det är något du också vill ha måste du ju kämpa för det. Hur många tjejer träffar du hemma i tevesoffan? Hur många tjejer attraherar du, ärligt talat, med åttio kilos övervikt? Om han skulle träffa en tjej, hur många är villiga att skaffa barn med en man som har en obehandlad diabetes?

 

Inte vet jag om något av detta blir bättre med operation. Men som jag ser det är läget desperat.

Link to comment
Share on other sites

Din vän verkar deprimerad, Malin303. Det är en ond spiral han är inne i som jag känner igen mig i: Må dåligt, äta för att må bättre, må sämre av maten. Det är många som hanterar känslor genom mat. Skulle han vara intresserad av att lära sig hantera saker på ett ordentlgt sätt? Tänker på KBT.

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

Din vän verkar deprimerad, Malin303. Det är en ond spiral han är inne i som jag känner igen mig i: Må dåligt, äta för att må bättre, må sämre av maten. Det är många som hanterar känslor genom mat. Skulle han vara intresserad av att lära sig hantera saker på ett ordentlgt sätt? Tänker på KBT.

 

Polaren är en norrbottning av den gamla stammen: så länge man kan jobba är det inget fel! Och jobba kan han ju, ibland tjugo timmar per dygn. En gång med lunginflammation, och är så jäävla korkad så han tycker att det är BRA! Macho-grej, misstänker jag.

 

För sådär tio år sedan föreslog jag SSRI-preparat, för jag tror nämligen också att han är deprimerad. Då fick jag en lång föreläsning om att han möjligen är lite deppig, men det är bara för att han är fet och inte har något liv. Så fort han går ner i vikt kommer han att bli lycklig och allt blir bra.. Och han ska börja imorron.

 

KBT skulle ju vara fantastiskt bra, och jag ska absolut föreslå det. Men det är nog no-go.

 

Just nu är det diabetesen som bekymrar mig (inte honom..) mest.

 

Visst är vi många som hanterar känslor med mat. Jag har gjort det själv i många år, och är fortfarande inte helt fri. Första impulsen när livet kör ihop sig är alltid att äta, men jag kämpar på för att hitta andra lösningar.

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

 Share

×
×
  • Create New...