Att göra slut med LCHF

[LenaA]

Det kan vara svårt att lära sig LCHF, att komma igång med LCHF och att fortsätta leva med LCHF. Allt detta har jag erfarit under de år, jag ätit LCHF. Mitt problem nu är: Jag kan inte sluta med LCHF! Eller rättare; jag kan inte sluta fortsätta kämpa för att kunna äta en balanserad och bra LCHF-kost.

 

Jag började med LCHF för sju-åtta år sedan för att gå ner i vikt. Snubblade in på kostdoktorn och blev, efter att ha bearbetat ångesten över att allting var tvärtom mot hur jag trott och levt, alldeles uppfylld av detta nya. Jag gav det tre månader, tappade några kg (hade inte mycket övervikt egentligen, kanske 7-8 kg). Alla IBS-symtom försvann på två dagar och jag var euforisk. 

 

Under åren sedan jag började LCHF:a har jag lärt mig oändligt mycket mer om kost, hälsa, välmående och träning än jag kunde innan. Jag har varit helt övertygad om att LCHF är den rätta kosten för oss människor. Kunskapen genom eldsjälar och forskning har stärkt mig teoretiskt. Och det är just här det började bli svårt för mig. 

 

Teoretiskt är jag övertygad. Så pass att jag inte velat inse att praktiskt klarar jag inte av att leva med LCHF, som jag har försökt. Nu är jag emellertid där att jag vill försöka göra slut med LCHF. Och det är det allra svåraste steget att ta. 

 

Under de senaste åren har jag upplevt att LCHF å ena sidan blivit allt mer av ett "finlir" med mätning/vägning/ketonmätning/blodsockermätning/ vitamin- och mineraltillskott/träning på fett etc, etc. Å andra sidan finns de, som varit med länge och som går åt andra hållet - en mer nonchalant inställning till kost kontra vikt och träning. I stället finns bland de s k "nonchalanta" en ny riktning, som handlar om att göra allting annat perfekt, som att andas rätt, träna rätt, stressa rätt, älska rätt o s v. Detta är, som jag ser det, bara en annan form av kontrollerad fixering vid hälsa, som jag tror är ohälsosam, åtminstone för mig. Det blir nämligen aldrig lagom. Aldrig balans. 

 

Jag vill leva fri från ständiga tankar på hälsa. Jag vill leva hälsosamt. Jag vill inte vara kvar i villfarelsen att jag kan leva naturligt med LCHF utan stress. Jag har ingen egentlig ätstörning, är vid god fysisk och psykisk hälsa, men det här med LCHF är påträngande stressigt att hela tiden tänka på. Jag äter bra mat enligt grundprinciperna, men åker dit på bröd och godis i perioder. Mitt upplevt störda beteende, som består av de ständiga tankarna på vad som är rätt/fel, bra/dåligt i relation till hälsa, gör att jag aldrig når mina mål. Jag går inte ner beständigt i vikt (har nu 10 kg för mycket), jag håller aldrig fast vid min träning (jo-jo-tränar) och jag är aldrig nöjd med hur jag lever.

 

Så, hur gör jag slut med LCHF? Och då menar jag inte att jag skall äta HCHF eller HCLF. Utan mer att jag inte vill fortsätta se livet försvinna från mig i allt joxande, teoretiskt och praktiskt, med LCHF. Jag inser att min fråga kanske är retorisk och att jag måste finna vägen till inre lugn själv, men det vore gott med reflektioner från er, kloka människor. Jag känner mig fången i LCHF. Känner någon igen sig?

 

PS Jag har övervägt en paradoxal lösning på mitt problem; att bli kostrådgivare med LCHF/Paleo-inriktning hos Jonas Bergqvist. Men då kräver jag av mig själv att först ha fixat mina egna problem och vara i god LCHF-balans. Så ni ser…jag hittar inte ut

[stoscha]

Jag har en helt annan bild av LCHF... Det är enkelt att äta rätt och det är tryggt för att jag vet att min kropp får den behöver för att må mitt bästa. Jag mäter och väger aldrig maten utan låter kroppen känna efter vad den vill ha. Om jag inte går ner till "rätt" BMI struntar jg högaktningsfullt i det så länge det ger hälsa i stället. Jag har ju t o m blivit så frisk så jag har kunnat börja träna lite igen... På MIN nivå lagom för en rultig kärring. INTE för att bli nån Miss Beach 2014 utan med målet att slippa värk och orka med barnbarn.

 

Är du riktigt säker att du verkligen måste bli av med de där 10 kilona? LCHF är ju en viktnormaliserande kost och ofta har ju kroppen och knoppen inte samma mål. Det verkar ju som idealet ligger närmare Boticellis Venus eller t o m Zorns kullor.

Och så länge du mår bra av avsteg eller liberalare kost är väl det OK. Du måste ju hela tiden mäta dej mot dina egna mål, inte vad nån annan tycker. Vi är ju alla olika med olika behov.

[Angelico]

Jag tänker när jag läser vad du skriver att det kanske inte är LCHF du vill göra slut med, utan ett stressande sätt att tänka kring mat och hälsa?

LCHF kan ju vara superenkelt om man bara annammar de övergripande idéerna. Eftersom du haft Ibs och blivit av med symptomen , är väl det något som kan leda dig framåt i hur du vill äta.

Sen tänker jag också att kanske kan stressen triggas igång av att läsa och lyssna för mkt på alla enskilda människors egna idéer om "sin " LCHF, så som det kan bli om man hänger på såna här forum då och då, eller om man läser nya artiklar om kost hela tiden.

[KataM]

Det kan vara svårt att lära sig LCHF, att komma igång med LCHF och att fortsätta leva med LCHF. Allt detta har jag erfarit under de år, jag ätit LCHF. Mitt problem nu är: Jag kan inte sluta med LCHF! Eller rättare; jag kan inte sluta fortsätta kämpa för att kunna äta en balanserad och bra LCHF-kost.

 

Jag började med LCHF för sju-åtta år sedan för att gå ner i vikt. Snubblade in på kostdoktorn och blev, efter att ha bearbetat ångesten över att allting var tvärtom mot hur jag trott och levt, alldeles uppfylld av detta nya. Jag gav det tre månader, tappade några kg (hade inte mycket övervikt egentligen, kanske 7-8 kg). Alla IBS-symtom försvann på två dagar och jag var euforisk. 

 

Under åren sedan jag började LCHF:a har jag lärt mig oändligt mycket mer om kost, hälsa, välmående och träning än jag kunde innan. Jag har varit helt övertygad om att LCHF är den rätta kosten för oss människor. Kunskapen genom eldsjälar och forskning har stärkt mig teoretiskt. Och det är just här det började bli svårt för mig. 

 

Teoretiskt är jag övertygad. Så pass att jag inte velat inse att praktiskt klarar jag inte av att leva med LCHF, som jag har försökt. Nu är jag emellertid där att jag vill försöka göra slut med LCHF. Och det är det allra svåraste steget att ta. 

 

Under de senaste åren har jag upplevt att LCHF å ena sidan blivit allt mer av ett "finlir" med mätning/vägning/ketonmätning/blodsockermätning/ vitamin- och mineraltillskott/träning på fett etc, etc. Å andra sidan finns de, som varit med länge och som går åt andra hållet - en mer nonchalant inställning till kost kontra vikt och träning. I stället finns bland de s k "nonchalanta" en ny riktning, som handlar om att göra allting annat perfekt, som att andas rätt, träna rätt, stressa rätt, älska rätt o s v. Detta är, som jag ser det, bara en annan form av kontrollerad fixering vid hälsa, som jag tror är ohälsosam, åtminstone för mig. Det blir nämligen aldrig lagom. Aldrig balans. 

 

Jag vill leva fri från ständiga tankar på hälsa. Jag vill leva hälsosamt. Jag vill inte vara kvar i villfarelsen att jag kan leva naturligt med LCHF utan stress. Jag har ingen egentlig ätstörning, är vid god fysisk och psykisk hälsa, men det här med LCHF är påträngande stressigt att hela tiden tänka på. Jag äter bra mat enligt grundprinciperna, men åker dit på bröd och godis i perioder. Mitt upplevt störda beteende, som består av de ständiga tankarna på vad som är rätt/fel, bra/dåligt i relation till hälsa, gör att jag aldrig når mina mål. Jag går inte ner beständigt i vikt (har nu 10 kg för mycket), jag håller aldrig fast vid min träning (jo-jo-tränar) och jag är aldrig nöjd med hur jag lever.

 

Så, hur gör jag slut med LCHF? Och då menar jag inte att jag skall äta HCHF eller HCLF. Utan mer att jag inte vill fortsätta se livet försvinna från mig i allt joxande, teoretiskt och praktiskt, med LCHF. Jag inser att min fråga kanske är retorisk och att jag måste finna vägen till inre lugn själv, men det vore gott med reflektioner från er, kloka människor. Jag känner mig fången i LCHF. Känner någon igen sig?

 

PS Jag har övervägt en paradoxal lösning på mitt problem; att bli kostrådgivare med LCHF/Paleo-inriktning hos Jonas Bergqvist. Men då kräver jag av mig själv att först ha fixat mina egna problem och vara i god LCHF-balans. Så ni ser…jag hittar inte ut

Jag tror jag förstår vad du menar. Jag har lätt att göra saker och ting till "projekt" där jag måste vara duktig, göra precis rätt hela tiden och gärna komplicerar saker mer och mer allt efter som och så blivit stressad..Jag har varit medveten om det här några år och försökt tackla det med att försöka vara "oduktig" medvetet för att se med egna ögon att det faktiskt inte kommer att inträffa en katastrof. 

 

Just därför har jag varit noga med att inte göra LCHF till ett projekt fyllt av en massa finlir. (Inget fel på finlir, för den som det funkar för!) JAG bestämmer vad LCHF är för MIG. Bakar mitt LCHF-bröd, fast vissa rynkar på näsan åt det. Äter underjordsgrönsaker precis så mycket jag vill. Faller dit på godis och chips ibland och tänker att det får vara så, att det viktigaste är att äta så naturlig mat som möjligt mesta delen av tiden, men att ett och annat snedsteg inte är en katastrof. I övrigt försöker jag att inte tänka för mycket på hälsan. Jag varken röker eller dricker, och försöker få tillräckligt med sömn och med det får det vara bra. Sakta men säkert har jag kommit till insikt om att även om jag naturligtvis vill må så bra jag kan, så är perfekt hälsa faktiskt inte meningen med livet. Och om "hälso-projektet" blir en stressfaktor, så är det väl rätt kontraproduktivt, får man säga. 

 

Det här var väl inte ett svar på din fråga, något sådant har jag nog inte. Men ett försök i alla fall att tala om att du inte är ensam om den här sortens problem. Lyssna på goda råd, om du får sådana, men lyssna framför allt inåt och försök komma på vad som kan fungera för dig. Det kan ta tid och vara jobbigt, men i slutändan är det nog ändå det som fungerar bäst. Lycka till!

[LenaA]

Jag har en helt annan bild av LCHF... Det är enkelt att äta rätt och det är tryggt för att jag vet att min kropp får den behöver för att må mitt bästa. Jag mäter och väger aldrig maten utan låter kroppen känna efter vad den vill ha. Om jag inte går ner till "rätt" BMI struntar jg högaktningsfullt i det så länge det ger hälsa i stället. Jag har ju t o m blivit så frisk så jag har kunnat börja träna lite igen... På MIN nivå lagom för en rultig kärring. INTE för att bli nån Miss Beach 2014 utan med målet att slippa värk och orka med barnbarn.

 

Är du riktigt säker att du verkligen måste bli av med de där 10 kilona? LCHF är ju en viktnormaliserande kost och ofta har ju kroppen och knoppen inte samma mål. Det verkar ju som idealet ligger närmare Boticellis Venus eller t o m Zorns kullor.

Och så länge du mår bra av avsteg eller liberalare kost är väl det OK. Du måste ju hela tiden mäta dej mot dina egna mål, inte vad nån annan tycker. Vi är ju alla olika med olika behov.

Jag siktar inte heller på Beach 2014 , men vill inte vara en fullt så rultig kärring som jag är i dag. Det primära är självklart hälsan och jag känner tacksamhet varje dag för att jag är frisk. Jag bryr mig bara om hur jag själv mår och inte så mycket längre om hur jag ser ut på utsidan, fast det är klart att jag vill se bra, frisk och stark ut. Tack för ditt input!

[LenaA]

Jag tänker när jag läser vad du skriver att det kanske inte är LCHF du vill göra slut med, utan ett stressande sätt att tänka kring mat och hälsa?

LCHF kan ju vara superenkelt om man bara annammar de övergripande idéerna. Eftersom du haft Ibs och blivit av med symptomen , är väl det något som kan leda dig framåt i hur du vill äta.

Sen tänker jag också att kanske kan stressen triggas igång av att läsa och lyssna för mkt på alla enskilda människors egna idéer om "sin " LCHF, så som det kan bli om man hänger på såna här forum då och då, eller om man läser nya artiklar om kost hela tiden.

Precis så är det! LCHF och all min nyfunna kunskap vill jag ju behålla. Det är stressen av att aldrig hitta helt rätt, att aldrig kunna njuta av det jag ändå gör rätt, jag vill slippa. Skall trappa ner mitt läsande och behov av att vara ständigt up to date angående kost. Tack för tipset

[LenaA]

Jag tror jag förstår vad du menar. Jag har lätt att göra saker och ting till "projekt" där jag måste vara duktig, göra precis rätt hela tiden och gärna komplicerar saker mer och mer allt efter som och så blivit stressad..Jag har varit medveten om det här några år och försökt tackla det med att försöka vara "oduktig" medvetet för att se med egna ögon att det faktiskt inte kommer att inträffa en katastrof. 

 

Just därför har jag varit noga med att inte göra LCHF till ett projekt fyllt av en massa finlir. (Inget fel på finlir, för den som det funkar för!) JAG bestämmer vad LCHF är för MIG. Bakar mitt LCHF-bröd, fast vissa rynkar på näsan åt det. Äter underjordsgrönsaker precis så mycket jag vill. Faller dit på godis och chips ibland och tänker att det får vara så, att det viktigaste är att äta så naturlig mat som möjligt mesta delen av tiden, men att ett och annat snedsteg inte är en katastrof. I övrigt försöker jag att inte tänka för mycket på hälsan. Jag varken röker eller dricker, och försöker få tillräckligt med sömn och med det får det vara bra. Sakta men säkert har jag kommit till insikt om att även om jag naturligtvis vill må så bra jag kan, så är perfekt hälsa faktiskt inte meningen med livet. Och om "hälso-projektet" blir en stressfaktor, så är det väl rätt kontraproduktivt, får man säga. 

 

Det här var väl inte ett svar på din fråga, något sådant har jag nog inte. Men ett försök i alla fall att tala om att du inte är ensam om den här sortens problem. Lyssna på goda råd, om du får sådana, men lyssna framför allt inåt och försök komma på vad som kan fungera för dig. Det kan ta tid och vara jobbigt, men i slutändan är det nog ändå det som fungerar bäst. Lycka till!

Det är just denna sunda inställning jag söker! Åh, så jag känner igen mig i att göra projekt av allting! Och just det är ju fällan, som skapar projektstressen. Jag tror att om meningen med livet är perfekt hälsa, missar jag livet på vägen och kanske, kanske, lever jag några dagar eller månader längre. Men då med samma stress. Till min LCHF-stress har kommit rädslan för att, om jag äter kh, när jag cancerceller. Det var lättare innan, när jag inte trodde att jag kunde påverka risken för vissa sjukdomar. Hå hå, ja ja…Skall försöka (men inte med knutna nävar tagga ner och släppa taget. Tack

[Jeanette H-H]

Jag förstår dig. Nu har jag hållit på funderat på mat i fyra år. Mår bra, men jag läser LCHF- och paleobloggar varje dag. Många per dag. Jag har haft möjligheten att göra det också eftersom jag är hemma just nu. Jag är inte direkt sysslolös här hemma, men jag hinner snabbt ögna igenom bloggar eftersom jag ofta har den möjligheten. När vi träffar våra vänner blir det alltid tal om mat - trots att jag verkligen försöker att inte göra det. Men tar inte jag upp det så tar dom. Och vi äter ju nästan alltid något när vi är tillsammans.

 

Jag har också läst om blå-ljus-filter för datorn, sömn, högintensiv träning, resistent stärkelse osv. Är det ett behov att nå perfektionism eller är det dödsångest? Eller är det bara njutsamt att få känna sig som den som kommit på hur allt hänger ihop... Att få höra till de utvalda och upplysta.

 

I något skede måste jag sluta läsa. Kanske kommer det av sig själv sen när jag börjar jobba och inte längre hinner.

 

Jag har inga problem att hålla mig till liberal LCHF. Men ibland blir det bara alltför stor kamp att göra allt rätt.

 

-Jag vill välja ekologisk mat, mat utan tillsatsämnen (lusläser korvhyllan nuförtiden, det finns ca 5 sorter jag kan välja och dom finns inte i alla affärer), äter bara syrade mjölkprodukter (förutom grädde som jag kanske snart också fasar ut), naturbeteskött och så vidare. Det blir inte så mycket kvar att köpa i butiken.

 

Visst har jag lovat mig avsteg ibland. Jag åt lite lyxigt påskgodis i påsk. Och på midsommar äter jag antagligen av den söta pajen. Det är inte så att jag är så där strikt som t.ex. Tommy (som i Tappar) (jag tycker om din blogg Tommy, läser alla inlägg ) Men jag är ju väldigt strikt i jämförelse med de som "åker dit" i flera dagar eller veckor åt gången. Sånt gör jag aldrig.

 

Men. Nu till första maj hade jag en liten tanke på att hälsa på våra vänner. Och jag vägde för och emot. Det skulle bli lite för kort tid att packa, lite för kort arbetsdag, och lite kort varsel att fråga dom då det handlar om nattgäster (kanske). Men det som fick tuvan att tippa över mot nej var det här med maten. Jag kan inte äta havregrynsgröt och pasta en hel dag. Den familjen äter god hemlagad mat, men är mycket för spannmålsprodukter. Och just spannmål är det som jag absolut inte längre kan äta. Så jag orkar inte vara besvärlig. Jag orkar inte fråga om vi får komma och sen ta med en massa egen mat. Istället blev vi hemma.

 

Är det här klokt? Jag blir lite trött också...

 

Jag kommer inte byta bort LCHF/paleo men jag vet inte hur det annars kommer att utvecklas i framtiden. Kan jag fortsätta bli bara allt mera noga. Börja blötlägga nötter innan jag äter dom? Ni vet.

[StinasKompis]

Hm, alla vi som känner igen oss i detta kanske är på väg mot "ortorexi" - överdrivet/ ångestdrivet hälsofokus - som det talats en del om i media på sistone.

 

Hm....

 

Vad vill jag fylla mitt liv med egentligen?

[52jo]

Vilka tänkvärda inlägg.

 

Jag och min man började med LCHF i mitten av januari och efter det har jag fullkomligen suttit klistrat vid datorn. Jag vill ha svar på allt!! Men med en stressjukdom i botten så tar det för mycket energi och stressar oerhört.. Vi har tänkt så här att nu kör vi ett halvt år för den tiden måste man ge det här innan vi då gör en utvärdering och sedan bestämmer fortsättningen.

 

För någon vecka sedan så bråkade jag på min man för att han ALDRIG satt och läste om kosten och för att han ALDRIG var inne på kostdoktorn och Annika D bloggar. Jag sa som så att "du vet ju inte alls vad det du äter gör med kroppen, du vet ju ingenting." Då tittade han förvånat på mig och sade "men menar du att jag ska läsa mig till hur jag mår, det är väl ändå något jag känner själv". Det fick mig faktiskt att stanna upp och tänka efter .....

 

.Det finns faktiskt en väg mellan dikena   Det gäller "bara" att hitta den.

[stoscha]

Yeahh! Vilket underbart uttryck! Det finns faktiskt en väg mellan dikena.

 

Varför måste allting vara så perfekt och ångestfyllt? Varför är det så hemskt att vara rultig och inte ha storlek 36 i stället för 40 till mina 156 cm? Vad är det för fel att säga att man inte tål pasta och bröd längre? (för så är det ju ofta när man inte ätit det på länge)

Jag är inte som Limp men jag tycker att han har en så himla skön inställning till det här med mat.

Jag har fortfarande för mycket mat och sovklocka utom de dagar jag fastar, så jag har alltid väldigt mycket fokus på mat, men det är aldrig panik längre. Det räcker för mej.

[Angelico]

Det går ju att ha detta som ett intresse utan att det väcker ångest å andra sidan. Precis som alla andra saker i livet som man är intresserad av så kan det både skapa glädje och inspiration i livet eller motsatt leda till stress. Själv har jag andra intressen som på liknande sätt slukar mycket av min tankekraft och tid och där jag har ambitioner som ibland är svåra att uppnå men som jag samtidigt vill nå. Man får förlåta sig själv för att man bara är människa och stanna upp ibland och fråga sig om målet är värt strävan.

[Sigurdur]

Prova något nytt. Gör något annorlunda. Tänk på något annat ett tag.

Gör ett aktivitetsschema timme för timme, dag för dag. Ägna bara vissa tider och dagar åt träning, matplanering, hälsotänk. Skriv ett kostschema och håll dig till det.

Eller: Gör du redan detta? Sluta!

Låt saker och ting bara ske. Nöj dig med att handla och ha hemma bra mat, lugn träning som promenader, gymnastik som yoga eller tai chi. Stretching till soft musik.

Ändra fokus. Prova en ny "träningsform" som inte går att ut på att bli smal, eller ens stark, utan kanske smidig och avslappnad.

Botanisera bland spännande böcker, sök dig inåt istället, efter spiritualism. Få nya intryck. Gå till kyrkan ett par gånger, prata med prästen.

Ägna dig åt något volontärarbete, eller välgörenhet, gärna något som inte kräver så mycket - för att undvika extra stress. Plocka lite skräp i något dike i kvarteret. Bli natt- eller kvällsvandrare någon natt i månaden. Sök efter ny estetik, ny musik, ny litteratur, ny konst. Mata själen med något för njutnings skull, inte för perfektionens skull.

 

Bara några olika tips som jag själv prövat, och som faktiskt gett effekt. Att göra något, aktivt (hellre än att bara skicka iväg pengar någonstans), för någon annan, som har det sämre ställt, och se resultatet, kan ge en nya perspektiv = avstressande.

Var nöjd med det du åstadkommit och det arbete du lagt ner och de kunskaper du förvärvat.

[Sigurdur]

 Boticellis Venus eller t o m Zorns kullor

[stoscha]

Ja visst är det sjukt. I hela mänsklighetens historia har man hyllat mullighet, men min och nästa generation får panik om man inte ser ut som en planka (been there, done that)

Morsan har ett uttryck "innafejt" alltså fet på insidan. Jag vet inte vem som myntat det men det är typ som en anorektiker ser sej i spegeln.

[stoscha]

Att vara aktiv i detta forum är nåt tämligen nytillkommet för mej. Jag har kört kosten i drygt 3 år och läst kostdoktorns blogg, men det är bara ett drygt är sen jag började följa forumet och mindre än såmsedan jag blev aktiv. Jag har alltid varit trädgårdsnörd... Köpt tidningar, föjt forum, lärt mej allt man kan om allting. Men för 2 år sen hade vi vår trädgård tillgänglig för 1000 trädgårdar. Vi var överens om dt och jag ÄR stolt och visar gärna upp den och delar med mej, men just det eventet då vi hade 80 besökare på en helg blev för mycket. Jag orkade inte med vår trädgård efter det. Det var inte lättare av att jag hade kronisk flunsa hela förra trädgårdssäsongen, så ingenting blev gjort som vi inte betalade för.

Jag tror det är därför att jag började hänga här....

Är man nörd behöver man nånstans att nörda runt.

Nu har jag slutat att prenumerera på trädgårdstidningar, MEN jag har motstått frestelsen att köpa alla kosttidningar. Jag älskar att hänga här på forumet, för jag lär mej så mycket (har alltid hellre sett dokumentärer än film ocH såpor på TV), men jag följer färre bloggar.

Jag har återfått trädgårdsintresset som jag VET är genuint, eftersom det följt mej från första egna boendet, men jag håller det på lagom nivå. Jag har så pass mycket kunskap så att om det är nåt jag behöver tips om googlar jag, och kan värdera informationen.

Det är väl så vi måste göra med kosten också. Skaffa så mycket kunskap så vi kan välja den information vi behöver för att få vår inre trädgård att prunka (det där blev väl lite övermetaforiskt, men ändå :-P)

[stoscha]

http://www.kostradgivarna.se/2014/04/at-vad-tusan-du-vill/

Som på beställning