EVS

Hur gör vi rätt med maten för vår familj?

Recommended Posts

En fotbollscup till genomliden, där maten inte blev det stora problemet för Storasyster, men däremot vätskeintaget. Det kan inte vara hälsosamt att spela fotboll i 34 grader och sol! Jag är glad att det är över. Och nog om detta.

 

Ikväll ville Storasyster ha ett äpple. Jag frågade om hon var hungrig, men det sa hon att hon inte var, men hon ville ändå ha ett äpple. Det fick hon, men efter tio minuter ville hon ha ett till. Det fick hon inte, vilket ledde till ett smärre utbrott. "Frukt är ju nyttigt!" tyckte hon, liksom att vi var helknäppa som inte lät henne äta så mycket hon ville. Nåväl, det slutade med att hon gick med på att äta en hamburgare istället, så förmodligen var hon hungrigare än hon själv kände, eller ville medge.

 

Det är knepigt... Jag har alltid varit en sådan mamma, som anser att barnen äter om de är hungriga och äter de inte så är inte det hela världen. Men sen vi började med mjöl- och sockerfritt till Storasyster, har jag blivit mer av en hönsmamma. Jag ser att hon äter för lite mat, då blir jag dels orolig just för att hon får i sig för lite mat, dels blir jag orolig för att hon därför ska börja trycka i sig skräp någon timme senare istället. Jag försöker intala mig att hon äter mer bra mat nu än tidigare, även om hon äter väsentligt mindre totalt. Men dagar då hon äter frukost på tidpunkt som vore lämpligare för lunch och därefter inget förrän till middag och inte äter mycket då heller, då blir jag orolig. Ibland är det som att hon inte alls känner hunger. Hon känner sug, vilket gör att hon måste äta nu. (En persika blev tre och till sist sex eller sju innan kvällen var slut.) Frånvaro av sug, blir till att hon inte känner något behov av att äta alls. Så jag har, egentligen mot mina principer, blivit mycket mer angelägen att servera mat som hon tycker om. Fisk till middag, förläggs till tillfällen då hon äter hos en kompis (finns ett par som vi vågar låta henne äta hos) eller då hon åtminstone ätit bra till lunch. Jag går inte så långt som till att servera alternativa rätter, men trugar emellanåt med hamburgare eller varmkorv till kvällsmat, om hon ätit dåligt till middag. Jag vet inte om det är bra eller dåligt.

  • Gilla 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Vi har utvärderat sommarens kosthållning. Storasyster är mycket bestämd med att hon INTE vill fortsätta när skolan börjar. Hon skrev en plus- och minuslista. Hon kom på ett enda plus, "Lite mindre sötsug". På minussidan fanns att bli läskad av allt hon inte får äta, ingen glass eller godis (med en gråtande smiley), "äckligare mat" samt "typ sämre frukost". Frukosten förklarade hon sen att ägg-mjölkchokladen visserligen är god, men att hon heller skulle äta mackor eller flingor.

 

Hon säger att den glutenfria maten på skolan ser jätteäcklig ut. Jag frågade om det skulle funka om hon fick ris eller potatis istället för pasta, men hon vill absolut inte ha ris eller potatis till ex köttfärssås. Inte heller vill hon äta bara grönsaker istället för pasta. Hon tog också upp själv att hon vill äta mackor till maten igen. Aaargh! Det betyder ju då att hon kommer att äta mackor istället för mat, i stor utsträckning!

 

Storebror var inte med när vi pratade, men han fick frågan separat, om han märkt någon skillnad på Storasyster med koständringen. Han svarade utan problem, att hon har verkat gladare, varit snällare och att han bara har behövt säga till henne snällt att gå ut ur hans rum, så har hon gjort det. Dessutom konstaterade han att det enda hon tagit från honom på hela sommaren, var en enda Pepsi. Tidigare har han fått räkna på ett stort svinn på alla sötsaker han köpt och inte satt i sig omedelbart.

För egen del var inte Storebror taggad på kolhydratsnålt denna sommar. Men han har skött sig snyggt gentemot Storasyster, så vi har inte bråkat. Han har inte överdrivit sötsaksätandet heller.

 

Vad har då vi vuxna sett? Vi kan ju inte säga att Storasyster inte känt sötsug, om hon själv påstår att det bara minskat lite. Men hennes förmåga att motstå sötsaksätande har förbättrats dramatiskt. Hon har haft återkommande tillfällen då hon fått kämpa, då det varit uppenbart jobbigt för henne, det måste jag medge. Det har framför allt varit jobbigt för henne när andra fått godsaker som inte hon fått. Men däremellan har hon varit lugn. Hon kan vara ensam hemma i någon timme, utan att länsa skafferiet. Det hon framför allt har svårt att låta bli är frukt, men hon ger sig inte på sockerskålen så fort vi kommer bort någonstans och den honung vi har kvar i skafferiet har hon inte ens rört. Hon har också varit ovanligt stabil i sitt humör. Detta trots att hon rätt ofta bara fått sin medicin (Concerta) på morgonen, när vi glömt eller avsiktligt hoppat över den tablett hon brukar få mitt på dagen. De extra doserna Ritalin, som hon får ta vid behov, har nästan inte behövts alls. (Undantaget är i samband med fotbollen, då vi inte vågat riskera att låta henne vara undermedicinerad.) Nu är det ju skillnad på medicinbehov bara i och med att vi är lediga, det kräver ju mindre av henne än vad skolan gör, men jag tror ändå att kosten spelat roll. Hon har knappt haft några utbrott, hon har varit lättare att resonera med och allmänt roligare att umgås med än hon brukar vara. Det har också verkat fungera bra för henne, när hon varit med kompisar. Vi har också sett att hon äter mindre mat än tidigare, men att det trots allt blivit mer bra mat. Tidigare åt hon kanske en halv hamburgare med bröd, nu äter hon en hel utan bröd. Grillar vi, baserar hon sin mat på grönsaker, med mycket paprika och majs. Så var det tidigare också, förutom att hälften av det hon åt då var mackor. Äter vi fisk, äter hon nu som tidigare bara potatis, smör och ärter. Men hon äter bättre av många grytor nu, än hon gjorde tidigare, inte dramatiskt, men ändå. Kyckling äter hon riktigt bra av.

 

Frågan är; vad gör vi nu?

Inte en chans att jag tänker börja köpa hem pasta igen! Men jag är rädd att det inte hjälper så långt, vad vi serverar för mat hemma, om Storasyster ska äta skolmat och mellanmål efter sina gamla vanor.

 

Samtidigt tror jag inte att det är möjligt att tvinga henne. Vi är inte med i skolmatsalen, vad hon äter där kan vi inte göra mycket åt. Hennes lärare äter med dem, men har hand om en god bit över 20 barn och varken kan eller vill hålla reda på vad varje enskilt barn äter eller inte äter. Dessutom har vi ytterst begränsade möjligheter att alls få till någon specialkost i skolan. Så att börja dra igång den kampen känns helt meningslöst, om hon inte själv kan tänka sig en fortsättning... 

  • Gilla 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Nä, tvång och förbud kommer man ingen stans med..

 

Kanske fokusera på det där lilla plusset på hennes lapp - det att hon känner liiite mindre sötsug. Vad är det plusset värt för henne? Betyder det något för henne att hon upplevt att hon varit mindre sötsugen? Vad är viktigt för henne, att bygga vidare på att minska sötsuget och må bra i framtiden, eller tillfredställa sockerbehovet så fort det dyker upp/jakten på sockermat? Diskutera för och nackdelar, men få henne att börja tänka själv, analysera och fundera, att hon lär sig bli uppmärksam på hur hennes kropp och hjärna reagerar på olika livsmedel och vad som är bra val respektive sämre val. Inte bara vad som är gott i munnen, eller inte gott i munnen.

 

Minns att jag för ett bra tag sedan läste tidigare i tråden att ni nog pratat med henne om "fakta" mm, men om det är så att hon har ett motstånd i grunden så funkar det inte hur mycket man än pratar med de små barnen. Så om ni inte provat det ännu så försök kanske spinna vidare på sådant som är "bra" matmässigt i hennes funderingar och åsikter, enligt era val och som även hon finner positivt. Tex. just det lilla plusset på lappen och "jobba" utifrån det.

 

Jag tycker inte ni ska ge upp nu. Att hon äter vanliga skolmaten gör inte så mycket, men kanske ändå bestämma er för att fortsätta på den inslagna matlinjen hemma och samtidigt kanske få henne delaktig i matlagningen av egen vilja och intresse så småningom

  • Gilla 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Tack Råttan för många fina tankar!

 

Ja, hon funderar, tänker, analyserar. Vi har pratat om detta flera gånger redan, mest på hennes initiativ. Hon säger att hon vill inte fortsätta, men OM vi ska fortsätta... och så kommer hon med en fundering, en tanke eller en fråga omkring detta. Ett exempel: OM vi ska fortsätta när skolan börjar om, hur länge blir det då? Blir det typ HELA LIVET? Jag svarade henne, att den enda som kan bestämma vad hon ska äta i resten av sitt liv, är hon själv.

 

Min oro, kring om hon ska äta vanlig skolmat, är att detta ska förstöra hennes möjligheter att stå emot sötsaker. Plättar med sylt, spagetti med ketchup, fiskpinnar med potatis, blodpudding med sylt... (Eller kanske ris och en skål med ärter, om hon inte gillar vad som annars serveras.) Allt nersköljt med ett par glas laktosfri lättmjölk och med en eller två hårdmackor till... Jag är rädd att det blir mer än hon klarar av. Men hon kanske kan äta bättre än så nu? Jag vet inte. Men jag är tveksam till att hon klarar det, om hon väl släpper på "Jag får inte äta det där".

 

Jag har försökt föreslå att hon ska prova att skriva ner vad hon äter och hur hon mår, men hon har inte gillat den ide´n. Jag tror att hon tycker att det blir för jobbigt, vilket jag kan förstå.

 

Hon har visst intresse för att vara med i matlagningen, men vill att det ska vara väldigt enkelt. I och med det, fick hon för sig att allt var för svårt, när korv och makaroner eller varma mackor inte längre var gångbara alternativ. Men nu är hon åtminstone beredd att ge sig på korv i ugn eller liknande, så det finns hopp där.

  • Gilla 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Oj, vad svårt! Visst måste ni få med storasyster på noterna, men samtidigt är ni ju hennes föräldrar. Som hon verkar må på den tidigare kosten skulle jag inte låta henne gå tillbaka till den. Hon har ett alltför starkt sug och är för ung för att kunna bestämma själv. Det är alltför viktigt.

Kan ni kompensera henne på något annat sätt? (belöning) Samla poäng tills hon uppnår ett visst antal och då får ngt hon lämpligt hon längtar efter. Risken är förstås att hon kommer att fuska, men jag antar att ni kommer att märka det på hennes humör efter ett tag iaf.

 

Heja er!

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Bra EVS :)

Ja det är svårt det där. Sant att ni som föräldrar bestämmer hur det ska vara, men hon är ändå så pass stor att ni inte alltid kan "vaka" över henne och vad hon stoppar i munnen, så på såvis så är det ju oerhört viktigt att hon själv lär sig inse fördelarna med att lämna bort "sockermaten" och lite ta ansvar över vad hon stoppar i munnen eller inte.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Men vad nu? Det saknas ett inlägg! Läste det som hastigast igår, men när jag nu vill läsa igen och kanske svara på inlägget, så är det borta. Är inte helt säker, men tror att det var Fundersam som skrev det. Stämmer det? Plockat bort det själv, eller har någon moderator varit framme? (Det var kanske inte det mest finkänsliga jag läst, men om jag inte tålde den nivån, skulle jag inte lägga ut mina funderingar på internet.)

 

Elja, jag förstår hur du menar. Du har på ett sätt rätt. Vi, hennes föräldrar, har ansvaret och måste göra vad vi kan för att hjälpa henne med detta. Men samtidigt har Råttan också rätt. Hon är för stor för att bara "köra över" och kan dessutom inte övervakas konstant. Sen är ju den sorgliga sanningen den, att dietisten vägrade ge henne något intyg om specialkost, eftersom hon istället borde äta efter "matmall för flickor 9-12 år". Så jag vet faktiskt inte om vi har några möjligheter att påverka skolmatens innehåll för henne. Det enda som återstår är ju då att försöka få henne att självmant undvika de värsta avarterna. Pasta eller plättar går ju inte att komma ifrån, men hon kanske kan förmås avstå från sylt och bröd? Men jag tvivlar. Vi har inte gett upp ännu. Vi kommer åtminstone att servera så vettig mat vi kan hemma. Nästa läkartid blir någon gång under hösten, då kommer vi att prata mer med läkaren om detta. I bästa fall kanske hon vill och vågar gå emot dietisten och skriva ett kostintyg.

 

Sen, som svar på det inlägg som inte längre finns kvar: Det här handlar om ett barn som behöver centralstimulerande medel för att fungera i vardagen. Hon behöver också melatonintillskott på kvällarna för att kunna somna. Självklart oroar vi oss för att hon i framtiden ska utveckla ett missbruk mot värre substanser än socker! Det är också en av anledningarna till att vi måste hjälpa henne med maten NU, medan vi fortfarande har något inflytande över henne.

 

Jag är också väl medveten om att personer med ADHD är överrepresenterade på landets fängelser och ser det absolut som alarmerande att hon stulit från oss som hon gjort. Under vårterminen ifjol, stal hon flera femhundringar från våra sparade kontanter inför semestern, vilket vi i stort sett upptäckte först när de skulle användas. Växelpengar i storleksordningen 200-300:- hittade vi sen gömda på flera ställen i hennes rum. Hundralappar som jag visste att jag hade i börsen, var helt plötsligt borta, tjugor och hundralappar hittades i Storasysters fickor, fast hon inte fått några pengar av någon. Ett jätteproblem, som vi också tagit upp och talat om på bup. Men Storasyster har i bästa fall stannat kvar i rummet, när vi talat om detta, aldrig deltagit i samtalen, utom möjligen för att skrika åt oss att vi ljuger. Vi har varit misstänksamma och bevakat henne på affärer. Men vad vi kunnat se, har hon aldrig stulit på affärer, sen hon var sex år. Hon snattade så fort hon kom åt, en period när hon var sex år dock. Vi muddrade henne varje gång vi skulle lämna en affär i säkert ett halvårs tid då. Lyckades hon komma ut med något, släpades hon tillbaka för att lämna igen och säga förlåt. Jobbigt för oss och jobbigt för henne, men vi lyckades göra det tillräckligt jobbigt för henne, för att det slutligen gick in i henne att hon inte kunde göra på det sättet.

 

På hela denna sommar, har vi inte sett att hon stulit pengar en enda gång. Sötsaker har hon tagit några gånger, men enormt mycket mindre än någonsin tidigare.

 

Det stod mer i det inlägget, men tyvärr kommer jag inte ihåg vad.

  • Gilla 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Jag saknar också inlägg tycker man kan få ett påpekande så man slipper leta.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

EVS, det var jag själv som plockade bort inlägget. Var rädd att jag gick för långt i mina reflektioner och ville absolut inte såra någon! Ber om ursäkt om jag klev över någon gräns.

 

Jag läser dina inlägg med stor behållning om hur ni letar efter lösningar i bland annat kosten. Förutom det allmän mänskliga intresset är det så att jag arbetar med långtidsarbetslösa personer och personer som är på väg tillbaka från sjukskrivning. Att vara långtidsarbetslös har naturligtvis många olika orsaker och ADHD är ibland en faktor. För de personer jag mött har arbetslivet varit en tuff resa och många som är födda på 60- och 70-talet har inte fått någon vidare bra hjälp och sitter därför idag med en rörigt arbetsliv, dålig ekonomi och en dålig hälsa. De saknar många gånger konkreta och mentala verktyg för att få den ordning och struktur som ett harmoniskt och fungerande arbetsliv kräver.  Den dåliga hälsan beror till stor del på övervikt av mat som huvudsakligen består av kolhydrater med alla dess följder som vi väl känner till här. 

 

Det finns ett intresse hos många av dem jag arbetar med för att åtminstone närma sig lågkolhydratkost men frågetecknen är många. Därför ger din berättelse mig råg i ryggen att i lagom doser driva frågan om kostval med mina deltagare. Ni ger er dotter verktygslåda redan från barndomen och intressant är att se att det har effekt med kosten! 

  • Gilla 3

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

EVS, nu har jag läst från maj och framåt ungefär, vilket jobb ni lagt ner!!! Och vad konsekventa ni varit! Fantastiskt!.

Har du bokfört hur mycket ni medicinerat  henne under sommaren?

Det skulle kunna vara ett "argument" för både henne och kanske läkare om ni behöver medicinera mer när hon börjar äta socker-mjöl igen att hon behöver en mer ketogen kost för att fungera bättre och således behöva mindre medicin..

En annan sak jag tänkte var att  det kanske skulle vara bra att få prata med någon som varit i er sits, eller helst i storasysters sits. En som har hennes problem och som blivit bättre genom ketogen kost. Borde finnas en del på forumet (gör en efterlysning). Men jag vet att även Anna Hallén är engagerad runt detta.

Någon som haft/har samma problematik kan  ju verkligen förstå er dotter, kanske känner hon sig mer förstådd (för det har varit lika "synd" om denna personen)?

 

Jag hoppas så innerligt att ni lyckas med kosten med er dotter, för allas skull, men förstår att det ibland känns rejält hopplöst.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Det finns mycket jag skulle vilja skriva till dig EVS, men tiden är knapp. Jag är djupt imponerad över er kamp att få till bättre kost för er dotters skull. Ge inte upp!!

  • Gilla 5

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Fundersam: Ursäkten godtagen! Ditt inlägg var inte avsett att såra och jag tog heller inte illa upp. Tyckte möjligen att inlägget var lite underligt, men mest underligt var att det var borttaget när jag skulle svara på det... Men jag blir glad av att höra, att någon annan också har glädje av denna tråd.

 

LottaJ: Ibland känns det som om vi inte är tillräckligt konsekventa. Vi godtar ganska mycket som egentligen inte är bra. Vi vet att hon inte kan begränsa intaget av vissa frukter, men låter henne få en ändå och gömmer resten. Vi har låtit henne äta kebabtallrik med pommesfrites ett par gånger i sommar, trots att vi naturligtvis vet att det inte är nyttig mat. Men hon är ett barn, vi vill inte att alltför mycket ska vara förbjudet! Ibland känns det istället som om vi är för konsekventa. Jag har sagt bestämt nej, när hon bett om något så oskyldigt som bröd till korven. Är inte det att gå till överdrift? Många skulle säga det. Alla dessa gånger som alla andra får... Visst vore det enklare att låta henne ta bara lite, istället för att neka helt. Men om hon hade fått lite alla gånger andra i hennes omgivning fått, skulle hennes sötsug kanske aldrig ha minskat alls? Det är svårt att veta om vi håller rätt nivå, särskilt som vi kört vårt eget race, utan uppbackning från "vårdapparaten".

 

Vi har inte dokumenterat hur hon medicinerats. Men vi vet ganska bra ändå. Ett sommarlov kan dock aldrig användas i den typen jämförelser, eftersom det är så mycket annat som skiljer från vardagen med skola. De paralleller vi kan trycka på, är istället jämförelsen med förra sommaren, då hon åt sötsaker och medicinerade, där blir det en jämförelse som kan spela roll.

 

Dock är hennes kost inte ketogen, som du skriver. Vi har rensat bort de värsta av de vanligaste kolhydraterna, men det återstår mycket kolhydrater ändå. Ris, potatis och frukt framför allt, torde garanterat förhindra att Storasyster kommer i ketos. En ketogen kost (ren LCHF) skulle säkert vara ännu bättre för henne på många sätt. Om det då inte vore för att motståndet hos henne skulle vara alltför stort och det ju också är viktigt att hon äter. För att inte tala om vilket motstånd vi skulle troligen skulle möta från de inom vården, som vi försöker få till att hjälpa oss!

 

Aleks: Låter intressant, med allt du skulle vilja skriva... Tack för ditt stöd!

 

Jag har varit i kontakt med bup, när de nu kommit igång med mer ordinarie verksamhet efter sommaren med endast akutjour. Det var jobbigt att ringa dit, när jag inte hade en aning om hur mina funderingar skulle tas emot. (Jag gillar inte att idiotförklaras...) Jag förklarade först situationen för en receptionist, som efter ett tag lovade att någon skulle ringa upp. Blev sen uppringd av någon jag aldrig tidigare haft kontakt med, en terapeut, tror jag. Jag förklarade situationen igen. Jag la fram det så att det vi vill ha hjälp med är två saker. Dels vill vi ha ett intyg, så att Storasyster kan slippa de värsta delarna av skolmaten och få något vettigare alternativ. Dels vill vi ha en samtalskontakt, som kan hjälpa oss med att motivera Storasyster att fortsätta. Jag förklarade att vi inte bara vill ge upp, när vi ser att hon mår bättre, men att vi så långt det är möjligt vill jobba MED henne och inte MOT henne.

 

Terapeuten verkade ta emot det jag sa övervägande positivt. Hon lovade att tala med läkaren och fråga henne om hon vill skriva ett intyg. Hon sa också, att vi nog kan få en samtalskontakt, men att det då måste bli någon helt ny. Alla vi haft någon form av kontakt med tidigare har antingen slutat eller är fullbokade. Någon kommer att höra av sig på telefon, troligen under nästa vecka. Hoppas på att det ger något. Hoppas framför allt på att vi kan få ett intyg och någon form av överenskommelse med Storasyster så att hon orkar fortsätta någorlunda frivilligt. En fundering jag har är att kanske kunna motivera (ja, muta) henne med att hon kan börja få månadspeng, under förutsättning att hon äter sådan mat att vi kan lita på att hon inte köper godis för pengarna. Alla tidigare försök att ge henne egna pengar regelbundet har misslyckats, men det kanske skulle kunna fungera nu, om hon fortsätter att äta som hon gjort i sommar. Det skulle kunna vara värt ett försök!

  • Gilla 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Fundersam: Ursäkten godtagen! Ditt inlägg var inte avsett att såra och jag tog heller inte illa upp. Tyckte möjligen att inlägget var lite underligt, men mest underligt var att det var borttaget när jag skulle svara på det... Men jag blir glad av att höra, att någon annan också har glädje av denna tråd.

 

LottaJ: Ibland känns det som om vi inte är tillräckligt konsekventa. Vi godtar ganska mycket som egentligen inte är bra. Vi vet att hon inte kan begränsa intaget av vissa frukter, men låter henne få en ändå och gömmer resten. Vi har låtit henne äta kebabtallrik med pommesfrites ett par gånger i sommar, trots att vi naturligtvis vet att det inte är nyttig mat. Men hon är ett barn, vi vill inte att alltför mycket ska vara förbjudet! Ibland känns det istället som om vi är för konsekventa. Jag har sagt bestämt nej, när hon bett om något så oskyldigt som bröd till korven. Är inte det att gå till överdrift? Många skulle säga det. Alla dessa gånger som alla andra får... Visst vore det enklare att låta henne ta bara lite, istället för att neka helt. Men om hon hade fått lite alla gånger andra i hennes omgivning fått, skulle hennes sötsug kanske aldrig ha minskat alls? Det är svårt att veta om vi håller rätt nivå, särskilt som vi kört vårt eget race, utan uppbackning från "vårdapparaten".

 

Vi har inte dokumenterat hur hon medicinerats. Men vi vet ganska bra ändå. Ett sommarlov kan dock aldrig användas i den typen jämförelser, eftersom det är så mycket annat som skiljer från vardagen med skola. De paralleller vi kan trycka på, är istället jämförelsen med förra sommaren, då hon åt sötsaker och medicinerade, där blir det en jämförelse som kan spela roll.

 

Dock är hennes kost inte ketogen, som du skriver. Vi har rensat bort de värsta av de vanligaste kolhydraterna, men det återstår mycket kolhydrater ändå. Ris, potatis och frukt framför allt, torde garanterat förhindra att Storasyster kommer i ketos. En ketogen kost (ren LCHF) skulle säkert vara ännu bättre för henne på många sätt. Om det då inte vore för att motståndet hos henne skulle vara alltför stort och det ju också är viktigt att hon äter. För att inte tala om vilket motstånd vi skulle troligen skulle möta från de inom vården, som vi försöker få till att hjälpa oss!

 

Aleks: Låter intressant, med allt du skulle vilja skriva... Tack för ditt stöd!

 

Jag har varit i kontakt med bup, när de nu kommit igång med mer ordinarie verksamhet efter sommaren med endast akutjour. Det var jobbigt att ringa dit, när jag inte hade en aning om hur mina funderingar skulle tas emot. (Jag gillar inte att idiotförklaras...) Jag förklarade först situationen för en receptionist, som efter ett tag lovade att någon skulle ringa upp. Blev sen uppringd av någon jag aldrig tidigare haft kontakt med, en terapeut, tror jag. Jag förklarade situationen igen. Jag la fram det så att det vi vill ha hjälp med är två saker. Dels vill vi ha ett intyg, så att Storasyster kan slippa de värsta delarna av skolmaten och få något vettigare alternativ. Dels vill vi ha en samtalskontakt, som kan hjälpa oss med att motivera Storasyster att fortsätta. Jag förklarade att vi inte bara vill ge upp, när vi ser att hon mår bättre, men att vi så långt det är möjligt vill jobba MED henne och inte MOT henne.

 

Terapeuten verkade ta emot det jag sa övervägande positivt. Hon lovade att tala med läkaren och fråga henne om hon vill skriva ett intyg. Hon sa också, att vi nog kan få en samtalskontakt, men att det då måste bli någon helt ny. Alla vi haft någon form av kontakt med tidigare har antingen slutat eller är fullbokade. Någon kommer att höra av sig på telefon, troligen under nästa vecka. Hoppas på att det ger något. Hoppas framför allt på att vi kan få ett intyg och någon form av överenskommelse med Storasyster så att hon orkar fortsätta någorlunda frivilligt. En fundering jag har är att kanske kunna motivera (ja, muta) henne med att hon kan börja få månadspeng, under förutsättning att hon äter sådan mat att vi kan lita på att hon inte köper godis för pengarna. Alla tidigare försök att ge henne egna pengar regelbundet har misslyckats, men det kanske skulle kunna fungera nu, om hon fortsätter att äta som hon gjort i sommar. Det skulle kunna vara värt ett försök!

Jag tror att någon form av belöning kan vara bra, med tanke på hur hon får kämpa. Frågan är om hon kan hantera pengar? Jag fick iofs själv månadspeng i den åldern... Ett annat alternativ är ju att belöna henne med ett poäng efter en avklarad vecka. När hon har lyckats samla 4 p(eller vad ni kommer överens om) så får hon något. Det kan vara en sak, en upplevelse etc. På så sätt kan ni få bättre koll vecka för vecka i stället för månadsvis. Dessutom slipper ni tänka på vad pengarna kommer gå till.

 

Beundrar era ansträngningar!

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

 

LottaJ: Ibland känns det som om vi inte är tillräckligt konsekventa. Vi godtar ganska mycket som egentligen inte är bra. Vi vet att hon inte kan begränsa intaget av vissa frukter, men låter henne få en ändå och gömmer resten. Vi har låtit henne äta kebabtallrik med pommesfrites ett par gånger i sommar, trots att vi naturligtvis vet att det inte är nyttig mat. Men hon är ett barn, vi vill inte att alltför mycket ska vara förbjudet! Ibland känns det istället som om vi är för konsekventa. Jag har sagt bestämt nej, när hon bett om något så oskyldigt som bröd till korven. Är inte det att gå till överdrift? Många skulle säga det. Alla dessa gånger som alla andra får... Visst vore det enklare att låta henne ta bara lite, istället för att neka helt. Men om hon hade fått lite alla gånger andra i hennes omgivning fått, skulle hennes sötsug kanske aldrig ha minskat alls? Det är svårt att veta om vi håller rätt nivå, särskilt som vi kört vårt eget race, utan uppbackning från "vårdapparaten".

 

Vi har inte dokumenterat hur hon medicinerats. Men vi vet ganska bra ändå. Ett sommarlov kan dock aldrig användas i den typen jämförelser, eftersom det är så mycket annat som skiljer från vardagen med skola. De paralleller vi kan trycka på, är istället jämförelsen med förra sommaren, då hon åt sötsaker och medicinerade, där blir det en jämförelse som kan spela roll.

 

Dock är hennes kost inte ketogen, som du skriver. Vi har rensat bort de värsta av de vanligaste kolhydraterna, men det återstår mycket kolhydrater ändå. Ris, potatis och frukt framför allt, torde garanterat förhindra att Storasyster kommer i ketos. En ketogen kost (ren LCHF) skulle säkert vara ännu bättre för henne på många sätt. Om det då inte vore för att motståndet hos henne skulle vara alltför stort och det ju också är viktigt att hon äter. För att inte tala om vilket motstånd vi skulle troligen skulle möta från de inom vården, som vi försöker få till att hjälpa oss!

 

 

 En fundering jag har är att kanske kunna motivera (ja, muta) henne med att hon kan börja få månadspeng, under förutsättning att hon äter sådan mat att vi kan lita på att hon inte köper godis för pengarna. Alla tidigare försök att ge henne egna pengar regelbundet har misslyckats, men det kanske skulle kunna fungera nu, om hon fortsätter att äta som hon gjort i sommar. Det skulle kunna vara värt ett försök!

Men ni är så konsekventa det går, jag tror ni gör det bästa hela tiden. Ibland nej, ibland ok till vissa saker, ni märker själva hur ni kan gå denna fina balansgång som det innebär!

Ja, det är klart och bra att jämföra sommar med sommar!

Kosten kanske inte behöver vara ketogen, men tillräckligt lite kolhydrater för att undvika överätning och andra negativa konsekvenser. Så ni ligger på en nivå ni  och Storasyster klarar nu, och det är ju gott så!

Jag är helt för positiva belöningar (däremot emot straff). Kan ni inte sätta in på ett konto, hon får se att ni sätter in pengar på ett konto, hon kan spara ihop till något som hon verkligen vill ha? Eller att ni skriver upp hur mycket pengar hon har, hon får dem inte i handen? Eller att hon får "checkar" inte riktiga pengar så att hon ser att hon får något konkret. Sedan kan hon lösa in dessa checkar när hon vill köpa något? Då riskerar ni inte att hon köper godis för pengarna, för antingen kommer hon inte åt dem (på konto) eller så är de inte riktiga (checkar).

För att hålla uppe den positiva belöningen så kanske hon ska få checkar varje vecka?

 

Jag tycker iallafall att det låter som om ni gör ett helt strålande jobb!

  • Gilla 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Storasyster bekände en sak för mig igår kväll. För några dagar sen, tog hon med sig sin börs, när hon var iväg med en kompis. (Ja, hon har lite pengar, från födelsedagspresenter och "semesterpengar" hon fått av en släkting...) Hennes avsikt var att köpa en slush, eftersom hon längtat efter det. Någon som kan räkna ut hur det slutade? Utöver slushen köpte hon sen sockervadd och dessutom godis. Detta har hon sen haft dåligt samvete över, innan hon till slut vågade berätta det. Älskade barn!

 

Vi pratade ett tag. Jag berömde henne för att hon berättat. Förklarade än en gång att jag förstår att det är svårt och att jag inte vill att hon ska behöva klara allt själv, att jag vill hjälpa henne. Jag styrde också in samtalet på det där att hon ville köpa bara en sak, men att det blev mycket mer. Hon medgav att hon inte kunde sluta, när hon väl börjat, uttryckte det som att hennes kropp eller hjärna lurade henne att hon behövde mer socker. Och det var ju synnerligen väl uttryckt! Jag frågade hur det kändes, när hon inte själv kunde styra vad hon skulle göra. Hon förklarade att hon på ett sätt gjorde precis det hon ville göra, för hon tycker ju alltid att godis är gott. Men mår du bra av det då? blev min följdfråga. Hon svarade "Jag vet inte". Och det är klart att det inte är så lätt att veta! Men vi resonerade ett bra tag, ett riktigt bra samtal.

 

I bästa fall, kanske detta kan bidra till att hon vill kämpa på ett tag till. För det var väldigt tydligt att hon inte var glad efteråt, över vad som hänt.

  • Gilla 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

 

 

LottaJ: Ibland känns det som om vi inte är tillräckligt konsekventa. Vi godtar ganska mycket som egentligen inte är bra. Vi vet att hon inte kan begränsa intaget av vissa frukter, men låter henne få en ändå och gömmer resten. Vi har låtit henne äta kebabtallrik med pommesfrites ett par gånger i sommar, trots att vi naturligtvis vet att det inte är nyttig mat. Men hon är ett barn, vi vill inte att alltför mycket ska vara förbjudet! Ibland känns det istället som om vi är för konsekventa. Jag har sagt bestämt nej, när hon bett om något så oskyldigt som bröd till korven. Är inte det att gå till överdrift? Många skulle säga det. Alla dessa gånger som alla andra får... Visst vore det enklare att låta henne ta bara lite, istället för att neka helt. Men om hon hade fått lite alla gånger andra i hennes omgivning fått, skulle hennes sötsug kanske aldrig ha minskat alls? Det är svårt att veta om vi håller rätt nivå, särskilt som vi kört vårt eget race, utan uppbackning från "vårdapparaten".

 

 

 

 

Inte för att verka elak mot andra, men ju mer jag läser om näring och matens påverkan på våra kroppar, desto mer övertygad är jag att det är "alla andra" som överdriver genom att jämt och ständigt tillföra kroppen så mycket kolhydrater i form av mjöl och socker!

 

Jag har så många i min omgivning som har släktingar som gått bort eller överlevt cancer och som nu själva springer till läkare för att kolla upp sig själv då det ska vara ärftligt... INGEN av dessa får rådet att lägga om sin kost. INGEN!!

Jag ser sockerhöga barn som hemma hos farmor/mormor länsar frysen på glass. Vilket barn behöver 2-3 glassar? Och sen sitter mor- och farföräldrarna och undrar varför deras barnbarn beter sig så konstigt, ibland agressivt och bråkar... Sen vägrar de äta maten som serveras. Nämen... undrar varför!??!

Nutella till frukost, 3 glassar, pannkakor till kvällsmat och saft till dricka bara för att det är SOMMARLOV. Ja men checka in ungarna på avgiftning innan de börjar skolan vet jag. Förlåt ordvalet.

 

Jag blir väldigt ledsen när andra kallar oss för konstiga för att vi har valt ett annat liv. Hade vi valt att vara vegetarianer hade ingen sagt något!! Men väljer man bort "folkets drog" så är man konstig och bör eldas på bål. Ja så känns det ju!!

Det är svårt att få omgivningens stöd och hjälp i denna fråga och istället bannar man sig själv och undrar om det är en själv det är fel på.

 

efter sista helgen säger jag nej! Nej, det är inte fel på oss som väljer ett hälsosammare liv! Däremot är det fel att våra barn påtvingas skräp!

 

Jag häpnar hur folk försöker stoppa på mina barn sötsaker bara för att det är barn!!! Och jag säger fortfarande bestämt att det är inte mig det är fel på som har kunskap om hur mat påverkar kroppen!! Man gör barnen en björntjänst att låta dem tugga i sig hur mycket som helst!

  • Gilla 3

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Som jag bråkade med mina barns farmor att hon stoppade i dem så mycket skit så de inte åt mat... Men de vill ju vara "snälla".... och hon påpekade ju varje gång att HENNES barn växte upp, så väldigt illa kunde det ju inte vara... (hon var själv diabetiker).

 

Jag kan också tänka ibland att jag vill "muta" mitt barnbarn med nåt litet trevligt de få gånger vi träffas, men som tur är har jag inte riktigt hittat nåt trevligt än... Det räcker med all skit han får av föräldrarna.

Jag köpte smultronplantor åt honom, och nu har de snart större tomt så då ska vi fixa blåbärsbuskar också.

  • Gilla 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Visst är det då underligt, att mycket av det värsta skräpet serveras som lunch på skolan?! För att inte tala om frukost och mellanmål på fritids... Visserligen händer det någonting, det pratas om att servera mindre socker bland annat. Men typexemplet för ett "bra/nyttigt" mellanmål är trots detta lättmjölk och smörgås, alternativt fil och flingor. Visst är det bättre än nyponsoppa och skorpor, som periodvis varit vanligt förekommande, men ändå... Choklad och mackor till frukost en gång i veckan. Den görs visserligen utan O´boy-pulver numera, men lättmjölk. kakao och socker blir man ju trots det bara mer hungrig av. När man kan göra utmärkt, god och mättande choklad av standardmjölk, grädde, kakao och vaniljpulver (och kanske till och med ett ägg). Övriga frukostar antingen fil och flingor eller gröt. Och alltid mackor, hur mycket mackor som helst! Och gillar inte barnen lunchen, får de mackor då också.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Visst är det då underligt, att mycket av det värsta skräpet serveras som lunch på skolan?! För att inte tala om frukost och mellanmål på fritids... Visserligen händer det någonting, det pratas om att servera mindre socker bland annat. Men typexemplet för ett "bra/nyttigt" mellanmål är trots detta lättmjölk och smörgås, alternativt fil och flingor. Visst är det bättre än nyponsoppa och skorpor, som periodvis varit vanligt förekommande, men ändå... Choklad och mackor till frukost en gång i veckan. Den görs visserligen utan O´boy-pulver numera, men lättmjölk. kakao och socker blir man ju trots det bara mer hungrig av. När man kan göra utmärkt, god och mättande choklad av standardmjölk, grädde, kakao och vaniljpulver (och kanske till och med ett ägg). Övriga frukostar antingen fil och flingor eller gröt. Och alltid mackor, hur mycket mackor som helst! Och gillar inte barnen lunchen, får de mackor då också.

 

Och om man som förälder höjer rösten för att få genom bättre mat blir man sågad vid fotknölarna med Livsmedelsverkets rekommendationer. :angry:

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

EVS, jag har nu läst hela tråden och måste säga att du är fantastisk! Hur orkar du. Du jobbar, du har flera barn, du lagar mat så att alla ska bli nöjda och du orkar skriva och dela med dig av dina tankar. Du borde samla ihop tråden och ge ut som bok. I vart fall borde du eller någon annan skriva ut tråden och dela ut till ett antal politiker i alla partier och till pressen. Detta är så viktigt och det är mycket prat om skolan nu inför valet men den här vinkeln driver ingen. Jag känner flera som slåss mot systemet precis som du. Tyvärr kan jag inte säga att någon lyckas särskilt bra. Barnens mat i skola och dagis är en förmynderiets högborg och det verkar helt omöjligt för de ansvariga att dra slutsatser vad gäller kosten och diagnoserna och ordningsproblemen. Betyg i ordning och uppförande det ska man ha, men näringsrik mättande kost till lunch vet man inte ens vad det är. Min dotter åt inte skollunch överhuvudtaget de sista sex åren av skolan - ingenting jag rekommenderar - för att maten var dålig och miljön vedervärdig, dessutom alltid för lite tid. Vägrade ta med egen mat för det var skämmigt. Hur hon fick energi begriper jag inte för ngn vidare frukost har det aldrig varit tal om.

 

Att läkarna en gång lämnade ämnet kost/diet till dietister utbildade av industrin får vi leva med ett tag till trots inledningsorden i den ed som nybakade läkare ska svära.

 

Det finns förmodligen ingeting jag kan säga som du inte redan har tänkt på eller försökt, men för att lätta din börda - skulle det inte vara bra att bara laga En maträtt utan alla special tillbehör för de olika viljorna. LCHF för alla helt enkelt. Barn ger sig till slut. Precis som alla föräldrar är du orolig att barnen ska svälta. Det gör de inte, de kommer äta det som bjuds till slut.

 

Jag har på nära håll sett ett litet sockertroll växa upp, det är idag ett stort troll drygt 20 år och säkert 130 kg. Hen blev smittad av stora dagliga doser av Cola i magen och har hållit på precis som du beskriver. Inte dragit sig för att lura och stjäla från vänner, syskon, kusiner. Det är ju ett beroende/missbruk och man måste nog angripa det som man angriper andra missbruk och då måste man få hjälp av samhället eller på annat sätt. Jag hoppas du får det.

 

Om du orkar vill jag rekommendera bok av Natasha Campbell McBride, Gut and Psychology Syndrome, om inte annat för att du kommer att känna igen dig i hennes berättelser. Hon finns också på youtube. Hon har ett dietprogram för att få ordning på barn med diagnos, men det är inget lätt program och är man en stor familj vet jag inte hur det ska gå till ärligt talat. Det borde finnas månadsläger som man kan åka på med sitt barn för att äta Och laga mat enligt hennes program, det kanske är en affärside du kan utveckla.

 

Jag antar att du också har läst Kärnfrisk familj, om en dansk familj som fått ordning på maten och diagnoserna.

 

Slutligen några ord om gluten. Det finns gott om forskning som visar att bland de som har konstaterad celiaki är adhd vanligare än bland de som inte har celiaki. Tex. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC3184556/

 

Problemet är att det är väldigt svårt att diagnosticera celiaki och det finns ngra varianter som visar sig på olika sätt, gemensamt är att man måste ha en viss gen. Sen kanske även annan glutenkäslighet har detta problem men det är det inte så mycket forskning kring ännu. I Sverige har vi ännu inte tillgång till de mest avancerad blodtesterna från Cyrex labs. Därför är det både smärtsamt och svårt att få diagnos här. Jag skulle dock verkligen rekommendera att antingen testa eller ta bort gluten i alla fall. Det kommer inte att leda till total återställning men du kommer få bort en del av problemet som beror på att gliadinet i gluten bildar opioida substanser, gluteomorfin, fungerar som morfin, bla vanebildande, avtrubbande, och skapar det där som blir Attention Deficit i ADHD, dvs ohörsamhet. Nedan ngra favorit länkar. Må gott och håll ut.

 

http://www.drperlmutter.com/tag/adhd/

 

http://www.mindbodygreen.com/0-11526/are-drugs-really-the-way-to-go-for-adhd.html

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Och om man som förälder höjer rösten för att få genom bättre mat blir man sågad vid fotknölarna med Livsmedelsverkets rekommendationer. :angry:

Ja. Och den som ska föreställa expert på området, ger råd som är käpprätt vansinniga, samt vägrar att ens se problemet. Syftar på dietisten, om någon undrar.

  • Gilla 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

EVS, jag har nu läst hela tråden och måste säga att du är fantastisk! Hur orkar du. Du jobbar, du har flera barn, du lagar mat så att alla ska bli nöjda och du orkar skriva och dela med dig av dina tankar.

Tack! Jag är inte ensam. Vi är två föräldrar, som hjälps åt att dra åt samma håll, det är kanske därför vi orkar fortsätta. Jag är inte heller ensam den som lagar familjens middagar. Sen finns det andra saker vi inte orkar istället. Vi har ett allt annat än välstädat hem och av planerade renoveringar på huset har bara en bråkdel blivit av...

 

Vad gäller politiska partier och pressen, så nej tack! Redan det jag skriver i detta forum är gränsfall, jag lämnar ut mina barn alltför mycket. Så länge jag är anonym, så går det ju bra. Men om fel personer läser detta och räknar ut vem jag är, så skulle det inte alls kännas bra. Att ge ut hela den här soppan som bok? Ja, tanken är intressant, men det skulle i så fall ligga ganska många år bort och endast med min dotters medgivande. Det finns gränser!

 

Det finns förmodligen ingeting jag kan säga som du inte redan har tänkt på eller försökt, men för att lätta din börda - skulle det inte vara bra att bara laga En maträtt utan alla special tillbehör för de olika viljorna. LCHF för alla helt enkelt. Barn ger sig till slut. Precis som alla föräldrar är du orolig att barnen ska svälta. Det gör de inte, de kommer äta det som bjuds till slut.

 

Det finns ett huvudsakligt skäl till att vi inte serverar endast LCHF rakt av, nämligen att det är för viktigt att Storasyster äter. Hon har mycket svaga hungerkänslor och väldigt svårt för att äta sådant hon inte tycker om. Hon äter hellre inte alls. Detta beror framför allt på hennes medicinering. Jag känner andra barn, med samma diagnos och liknande medicinering, som äter så dåligt att de fått intyg på så kallad "önskekost" i skolan. Detta verkar innebära ännu mer snabba kolhydrater, ofta pasta och plättar etc. Det handlar om underviktiga barn, barn som inte orkar för att de inte äter. Jag är rädd att alltför hårda restriktioner av Storasysters mat, skulle göra just att hon svälter. Inte svälter ihjäl, men äter för lite näring och för lite energi och till följd av detta faktiskt kan bli sjuk och må dåligt på andra sätt. En ytterligare aspekt på detta, är att om hon går ner för mycket i vikt, kommer vi att förlora allt hopp om att få hjälp av läkare och terapeuter. Går hon ner för mycket i vikt, kommer även dessa att tycka att det är ett större problem än sötsuget, samt förorda någonting i stil med "Matmall för flickor 9-12 år".

 

Vi lagar ytterst sällan olika maträtter, undantaget om vi alla äter rester. Vi lagar olika tillbehör, där olika familjemedlemmar äter valfria delar av det som bjuds. Men så avancerat är det inte! Idag lagade Storebror curryköttfärs, ris samt sallad och gurka. Barnens pappa bidrog med sjögräsnudlar. (Personligen hade jag föredragit stekt blomkål framför sjögräsnudlarna, men sambon gillar det där mer pastaliknande.) Jag skulle uppskatta att vi serverar ris eller potatis i genomsnitt tre dagar i veckan, så alla äter "LCHF rakt av" många dagar också, när det är sådan mat där vi bedömer att det funkar.

 

Om du orkar vill jag rekommendera bok av Natasha Campbell McBride, Gut and Psychology Syndrome, om inte annat för att du kommer att känna igen dig i hennes berättelser. Hon finns också på youtube. Hon har ett dietprogram för att få ordning på barn med diagnos, men det är inget lätt program och är man en stor familj vet jag inte hur det ska gå till ärligt talat. Det borde finnas månadsläger som man kan åka på med sitt barn för att äta Och laga mat enligt hennes program, det kanske är en affärside du kan utveckla.

 

Jag antar att du också har läst Kärnfrisk familj, om en dansk familj som fått ordning på maten och diagnoserna.

 

"Kärnfrisk familj" stod på min mentala "att läsa-lista" redan innan, nu har jag lagt dit Natasha Campbell också. Vet du om den boken finns översatt till Svenska?

 

Slutligen några ord om gluten. Det finns gott om forskning som visar att bland de som har konstaterad celiaki är adhd vanligare än bland de som inte har celiaki. Tex. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC3184556/

 

Problemet är att det är väldigt svårt att diagnosticera celiaki och det finns ngra varianter som visar sig på olika sätt, gemensamt är att man måste ha en viss gen. Sen kanske även annan glutenkäslighet har detta problem men det är det inte så mycket forskning kring ännu. I Sverige har vi ännu inte tillgång till de mest avancerad blodtesterna från Cyrex labs. Därför är det både smärtsamt och svårt att få diagnos här. Jag skulle dock verkligen rekommendera att antingen testa eller ta bort gluten i alla fall. Det kommer inte att leda till total återställning men du kommer få bort en del av problemet som beror på att gliadinet i gluten bildar opioida substanser, gluteomorfin, fungerar som morfin, bla vanebildande, avtrubbande, och skapar det där som blir Attention Deficit i ADHD, dvs ohörsamhet. Nedan ngra favorit länkar. Må gott och håll ut.

Vi har plockat bort gluten, under den här perioden. Vete, råg, havre,korn samt tillsatt raffinerat socker är ju i princip det enda vi varit petiga med och åtminstone försökt att utesluta helt. Mycket annat har vi begränsat, men tillåtit i viss mängd. Men för att vara ärlig, kom jag på nu, har hon faktiskt vid ett fåtal gånger fått ett bröd som även innehåller havre, dock så kallad "ren" havre som ska vara glutenfri. Men egentligen ska hon inte äta havre heller... Vi ser ju att hon mår bättre, även om det går mycket upp och ner. Det är ju därför vi hoppas så hårt på att hon ska få specialkost i skolan som åtminstone är glutenfri och sockerfri. Om vi inte får det, vet jag ärligt talat inte hur vi ska hantera det, om det finns ytterligare någon väg att gå...

 

Gluteomorfiner känner jag till. Det står mycket om vetets negativa effekter i boken "Brödbeoende" som jag läst i sommar. Kommer inte ihåg vem som skrivit den dock.

 

 

 

 

 

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Tack! William Davis har skrivit Brödberoende / Wheat belly. Campbell McBride finns ännu inte på svenska men hennes språk är relativt enkelt, kanske för att hon inte själv är engelska. Det finns en GAPS praktiker i Sverige vad jag vet, i Stockholm, http://www.stockholmnt.se .

 

McBride kan du lyssna till på youtube istället. https://m.youtube.com/watch?v=Z_0NvcJZwa8

 

Hoppas du får gehör i skolorna. Lycka till.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Terapeuten från bup ringde i fredags, bara för att tala om att läkaren fortfarande är på semester, så även nästa vecka. Måste alltså ha jobbat på sommarens akutverksamhet... Första dagarna på jobbet är hon (läkaren) dessutom så fullbokad, att terapeuten inte visste om hon skulle hinna tala med henne. Hon poängterade ytterligare en gång, att hon absolut inte kunde ge några garantier för att läkaren ville skriva något kostintyg.

 

Så inget intyg innan skolstart åtminstone. Då vet vi det. Har kollat in matsedeln och konstaterat att de första två skolveckorna är det endast två dagar som jag gillar det som står på menyn, för Storasysters räkning. Hmm.

 

Förhandlat med Storasyster. Hon vill äta pasta, men kan tänka sig att ta lite pasta, mycket köttfärssås och mycket grönsaker. Låter bra, om hon klarar det. Hon säger sig också kunna avstå från smörgåsar till lunchen och äta korv utan bröd. Också bra, om hon klarar det. Plättar, ja vad gör man? Helst vill jag inte att hon ska äta det alls, men det går ju inte. Om vi har tur, får hon plättar som är både mjölk- och glutenfria, enbart i egenskap av laktosintolerant. Hon säger själv att de ibland brukar slå ihop specialkosterna på det viset. (Vilket i och för sig är vansinne, undrar vad de plättarna egentligen innehåller? Men inte vetemjöl i alla fall, vilket ju torde vara en fördel.) Mat hemma fortsätter vi med som vi gör nu.

 

Hon är lovad månadspeng, med start första september. Den är villkorad med att hon fortsätter att kämpa med kosten. Något krav på att hon ska klara det fullt ut blir det inte, för det blir kontraproduktivt om hon hon får fler orsaker att ljuga.

 

Sötsaker blir det fortsatt helt stopp för. Hon ställer då kravet på mig att jag måste bli bättre på att skicka med henne fika hon får äta istället. Låter rimligt, förutsatt att jag vet när det ska bjudas på fika.

 

Återstår hur vi ska lösa problemet med frukost och mellanmål. Storasyster vill ha fritidsplats. Det har stora fördelar, även ur vår vuxna synvinkel. Hon slipper komma för sent till skolan, vi vet var hon finns när vi kommer från jobbet... Men maten? Till frukost finns mackor, samt ofta fil eller gröt. Fil får väl anses ok, men det är ju max två av fem dagar det finns. Mellis är oftast bara mackor och mjölk och möjligen lite frukt. Pålägg utan mackor vill hon inte äta. Kan hon klara att bara äta en halv frukt till mellanmål? Jag har sagt att vi kan skicka med något hemifrån, som hon kan äta efter lunchen, om hon inte blivit mätt, samt efter mellis om hon behöver. Men jag vet inte egentligen vad det skulle vara. Rå, skalad morot, kanske? Det äter hon i alla fall och det kan förvaras i rumstemperatur en hel dag. Men mycket till mat är det ju inte.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Ett litet tips om hon tycker om äggmjölk, kanske smaksatt med kakao, vanilj eller kanel, är att ta en drickyoghurtflaska och fylla med detta som hon kan ta till "mellis".

Har många gånger skickat det med vår dotter då vi vet att inte lunchen passar så bra.

Drickyoughurt är liksom "accepterat", inget konstigt med det anser både barn och vuxna :o

 

Man kan ju fylla denna "legala" flaska med vad man än tycker om, som går att dricka :) (utan socker) :)

  • Gilla 3

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Kanske chiagröt? Jag gör min på en burk kokosmjölk (markatta), 3 msk chiafrön och vaniljpulver (eller andra kryddor). Blanda och låt stå över natten i kylskåpet. Äts gärna med blåbär eller hallon. Du kanske kan göra som systers idé, ta en trevlig burk, fyll med chiagröt och lägg i frysta bär/hallon. De kommer att tina under dagen, lagon till mellis. Enkelt!

 

PS. Möjligt att du kan söta med en knivsudd honung också.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Tja, äggmjölk gillar hon ju, förutsatt att vi använder mjölk i den också och inget vatten. Men hur klarar den sig i rumstemperatur i flera timmar? Jag tänker mig att den kan bli rätt otrevlig, kanske rentav hälsovådlig, men jag kanske har fel? Men jag kanske skulle höra om hon kan få förvara en flaska i kylen på fritids... I så fall kunde hon få med sig smoothie, det gillar hon nog bättre än kall äggmjölk.

 

Chiagröt har jag testat att göra, några olika varianter. Tyvärr är det ingen som gillat det, förutom jag själv. Men turkisk eller grekisk yoghurt kanske kunde fungera, med ditt tips om frusna bär som håller kylan. Det kan nog vara värt att testa.

 

Sen kom jag på en sak själv också som bör gå bra. Mild ölkorv! Om hon kan motstå att äta den redan på förmiddagsrasten då vill säga.

  • Gilla 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Efter ett par veckor på jobbet, börjar jag ana att jag kommer att bli mäkta leds på skolluncherna innan terminen är slut. Ibland finns det vettiga alternativ, men långt ifrån alltid. Ett par gånger redan, har jag fått försöka äta mig mätt på endast råkost och Norrgott... Det är en inte helt smaklig kombination. Bättre då de gånger det finns någon form av kokta grönsaker, jag är inte striktare än att jag godtar såväl morötter som gröna bönor. Jag försöker också vänja mig vid att äta storköksoliver, som finns ibland. Konstigt nog har det blivit vegetarisk lunch för mig rätt ofta, eftersom huvudrätten varit helt fel. Det är så mycket panerat och mjölmat av alla de slag! Sen får jag blunda för att alla grytor förmodligen innehåller både vetemjöl och margarin, jag äter av dem i alla fall. Men vissa rätter har jag fått svårt för. Skolans köttfärssås, vad är det i den egentligen? Knappast mer än 50% köttfärs, skulle jag tippa på. Lök, tomat av något slag och kanske morötter... Sen en hel massa vatten och rett med vetemjöl! Det var mina gissningar, efter att ha försökt äta eländet.

 

Storasysters lärare är informerad om vad vi håller på med. Men Storasyster verkar komma undan med väldigt mycket felätning, tyvärr. De har redan hunnit äta isglass i skolan, vilket hon naturligtvis inte kunde motstå. En dag höll hon båda armarna över tallriken, när läraren gick förbi, vilket torde betyda att tallriken innehöll något som hon visste att hon inte borde äta. Men just nu väntar vi bara på att få veta om vi kommer att få något kostintyg för henne eller inte. Det kan nog bli svårt nog, även om hon får specialkost. Får hon det inte, tror jag att vi får ge upp, gällande skolmaten. Utbudet är för dåligt för att hon ska hitta lämplig mat som hon tycker om. Jag klarar ju knappt själv att äta mig mätt! Hur ska jag då kunna förvänta mig att hon ska klara det? Nu är det ju lite lättare, eftersom hon äter potatis och ris, men det är väldigt många dagar mat med bröd eller pasta också, liksom ren mjölmat. Eller pulvermos, hur kan de få servera sådant? Jag åt det inte tidigare ens.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

"Intyget utfärdas på önskemål av föräldrar för att förevisas skolan.

Härmed intygas att NN har en pågående behandlingskontakt vid BUP-mottagningen i XX. Under sommaren 2014 har familjen tagit bort laktos, mjölmat och socker från NN:s mat vilket beskrivs ha påverkat NN:s mående och fungerande positivt.

NN kommer nu att remitteras till barnmedicin för somatisk bedömning."

 

Kom med posten idag. Vad tror ni, hur kommer köksansvarig att tolka det intyget?

  • Gilla 5

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

De måste väl ändå kunna läsa ordet positivt?

  • Gilla 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

De måste väl ändå kunna läsa ordet positivt?

Ja, vi får hoppas det!

 

Det känns över förväntan att vi fick ett intyg över huvud taget. Sen vet jag att det är direkt undermåligt utformat och extremt otydligt. Bland annat ingår det i kraven på kostintyg, att det ska stå hur länge de gäller, antingen med ett datum eller "tills vidare". Och är de nu petiga, så intygas ju bara att vi föräldrar vill ha det på ett visst sätt, inte att hon ska ha mat fri från mjöl och socker. Och hur tolkar man "mjölmat"? Och laktosfri kost har hon ätit i flera år, fast även det framställs som något nytt. Nåja, sambon ska lämna intyget personligen imorgon, förhoppningsvis är de intresserade av att få till det så bra som möjligt. I allra bästa fall, kan ett otydligt intyg göra att de väljer att gå på vad vi säger... Men det kanske är att begära för mycket?

 

Storasyster blev inte glad, när hon fick veta om intyget. Tyckte att vi hade en överenskommelse om att hon fick äta lite pasta etc. Då hade jag ändå varit extremt tydlig med att det var några dagar, tills vi visste om hon skulle få ett intyg eller inte. Sen har vi ju bett om en samtalskontakt på bup också, men har ingen aning om hur lång väntetiden kan vara för det. Men jag förklarade det, att det kan dröja länge innan vi får prata med någon, att de ska ta en del prover och att vi får göra en ny bedömning när allt det är klart och vi har träffat läkaren nästa gång. 

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

EVS,  hur de läser det beror på hur byråkratiska de är. Ett relativt dåligt intyg där de intygar er upplevelse  som de inte dissar men inte heller helhjärtat stödjer. Känns som de kunde varit mer hjälpsamma.

 

Nej, det är inte att begära för mycket!!! Med tanke på hur vuxenlivet ser ut för många med ADHD (som vi talat om tidigare) som inte fått adekvat hjälp i tid är ni inne på helt rätt linje. Kring komplexa problematiker får man ofta arbeta med en mångfald av lösningar och lägga pussel för att det skall fungera i det enskilda fallet. Vi är individer inte en diagnos. 

 

Klart att Storasyster inte blev glad, ni tar ju ifrån henne, hennes "drog". Minns inte hur gammal din flicka är men vår hjärna med sin förnuftsutveckling är inte färdig förrän i 21-års åldern. Även många vuxna har svårt att prioritera en långsiktig belöning (ett gott liv) över den kortsiktiga belöningen som mjöl/socker ger, se gårdagens blogginlägg om Robert Lustig. Hur skall då ett barn som har så mycket kvar att lära och utvecklas kunna göra den prioriteringen?

 

Eventuellt har hon en livslång kamp framför sig. Jag stresscoachade en kvinna med gravt sockerberoende, som var mycket medveten och kunnig kring sin problematik och betalde ett högt pris för den. Vid ett tillfälle tittade hon på mig med ledsna ögon och sa "skall jag aldrig mera få äta choklad"? Det jag hörde var egentligen: skall jag aldrig mer få ta mitt herion. Så att hjälpa ert barn redan nu med att balansera biokemin kan bara vara rätt.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

EVS,  hur de läser det beror på hur byråkratiska de är. Ett relativt dåligt intyg där de intygar er upplevelse  som de inte dissar men inte heller helhjärtat stödjer. Känns som de kunde varit mer hjälpsamma.

 

Nej, det är inte att begära för mycket!!! Med tanke på hur vuxenlivet ser ut för många med ADHD (som vi talat om tidigare) som inte fått adekvat hjälp i tid är ni inne på helt rätt linje. Kring komplexa problematiker får man ofta arbeta med en mångfald av lösningar och lägga pussel för att det skall fungera i det enskilda fallet. Vi är individer inte en diagnos. 

 

Klart att Storasyster inte blev glad, ni tar ju ifrån henne, hennes "drog". Minns inte hur gammal din flicka är men vår hjärna med sin förnuftsutveckling är inte färdig förrän i 21-års åldern. Även många vuxna har svårt att prioritera en långsiktig belöning (ett gott liv) över den kortsiktiga belöningen som mjöl/socker ger, se gårdagens blogginlägg om Robert Lustig. Hur skall då ett barn som har så mycket kvar att lära och utvecklas kunna göra den prioriteringen?

 

Eventuellt har hon en livslång kamp framför sig. Jag stresscoachade en kvinna med gravt sockerberoende, som var mycket medveten och kunnig kring sin problematik och betalde ett högt pris för den. Vid ett tillfälle tittade hon på mig med ledsna ögon och sa "skall jag aldrig mera få äta choklad"? Det jag hörde var egentligen: skall jag aldrig mer få ta mitt herion. Så att hjälpa ert barn redan nu med att balansera biokemin kan bara vara rätt.

 

Tack! Jag känner att du är en av dem som förstår vad det här handlar om. Och din beskrivning av kostintyget var klockren! Storasyster går i femman. Hon tycker att det är jobbigt och pinsamt att avvika från övriga och ser i det fallet annorlunda mat som mer avvikande än vad det är. Att andra barn och vuxna ser det som betydligt mer avvikande när hon inte klarar av att exempelvis hantera sin ilska, kan hon nog se i backspegeln, men inte just då. Och även om hon vissa dagar säger att hon blir mindre arg utan socker, så räcker inte det för att hon ska ta till sig att hon har en god chans att uppfattas som mindre avvikande med den annorlunda maten än utan. Hon tror också att hon skulle klara att äta lite av det som vi inte vill att hon ska äta alls. Hon kan se fördelar med sockerfritt, men känner inte på samma sätt att pasta eller mackor förstör hennes möjligheter att stå emot sockret.

 

Det behövdes bara några dagar med skolmat, för att vi skulle hitta gömt godis under Storasysters säng. Det spelar roll vad hon äter. Men sen balanserar vi på slak lina, när det gäller att tvinga eller komma överens. Det är inte mycket till gemensamt beslut över detta just nu. Vi kör över henne, försöker tvinga. Försöker samtidigt övertala och få henne med på noterna, men vi har passerat en gräns där, där hon inte får välja själv. Jag är kluven inför detta. För jag anser visserligen att vi föräldrar har rätt och skyldighet att göra det vi tror är bäst för våra barn. Men samtidigt vet jag att det handlar om en relativt kort period framåt, som vi alls kommer att ha något att säga till om. Ju mer hon kan fatta rätt beslut själv och ju större eget ansvar hon kan ta, desto större chans att hon klarar detta på längre sikt. Redan nu har hon enorma möjligheter att fuska, vi föräldrar finns inte med henne i skolan eller hemma hos kompisar.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Kostintyget inlämnat. Det togs emot av en person som sade sig ha full förståelse för behovet. Tolkningen blev att kosten ska vara glutenfri och sockerfri. Hon skulle undersöka om det fanns att få tag på glutenfritt bröd utan socker. Storasyster får troligen en matbytta med sitt namn på, från och med nästa vecka. Så det verkar ju hoppfullt.

  • Gilla 4

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Vad är Storasysters styrka och potential? Vad är hon själv väldigt stolt över i sin styrka och originalitet? Jag vet inte hur en 11-åring kan se sina fördelar och att de är viktiga för den personliga lyckan? Att hon inte uppfattar att ilskan ses som mer avvikande än en slags matallergi är det en del av  bristande insikt i funktionshindret eller är det helt enkelt kopplat till åldern?

 

Själv har jag aldrig arbetat med barn och ADHD men läst lite. Det gjorde jag i samband med att en mamma ville att jag skulle massera och lära hennes vuxna dotter stresshantering och ja, den vuxna dottern var med på noterna  ;) . Den litteraturen lärde mig att styrkan i ADHD är kreativitet, förmåga att se saker annorlunda, få saker gjort för man har så mycket energi  och annat som jag inte riktigt minns just nu.

 

Så min fråga är skulle Storasyster kunna se sina styrkor och förstå hur felaktig kost saboterar för henne?

  • Gilla 3

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Vad är Storasysters styrka och potential? Vad är hon själv väldigt stolt över i sin styrka och originalitet? Jag vet inte hur en 11-åring kan se sina fördelar och att de är viktiga för den personliga lyckan? Att hon inte uppfattar att ilskan ses som mer avvikande än en slags matallergi är det en del av  bristande insikt i funktionshindret eller är det helt enkelt kopplat till åldern?

 

Själv har jag aldrig arbetat med barn och ADHD men läst lite. Det gjorde jag i samband med att en mamma ville att jag skulle massera och lära hennes vuxna dotter stresshantering och ja, den vuxna dottern var med på noterna  ;) . Den litteraturen lärde mig att styrkan i ADHD är kreativitet, förmåga att se saker annorlunda, få saker gjort för man har så mycket energi  och annat som jag inte riktigt minns just nu.

 

Så min fråga är skulle Storasyster kunna se sina styrkor och förstå hur felaktig kost saboterar för henne?

Jag skulle lätt kunna beskriva hennes starkaste sidor. Hon själv kan glatt räkna upp alla möjliga saker hon är bra på, men blandar då saker hon verkligen är duktig på och saker hon gillar men inte är mer än knappt medelmåttig på. Jag tror att hon till stor del ser sina ilskeutbrott som en del av den hon är. Då blir det till att hon själv är avvikande, vilket blir för jobbigt att ta till sig. Lättare då att fokusera på sådant som ligger utanför henne själv, som vad hon äter. Men jag tror nog också att det hänger ihop med åldern. Hon bryr sig mer om vad folk ska tycka eller säga, än vad hon gjorde för ett par år sedan. Det gäller även andra områden, som klädsel.

Att hon ska förstå hur hennes styrkor får komma fram bättre och hur hon får lättare att hantera sina tillkortakommanden, när hon inte äter en massa skräp, hör ju till det jag försöker allt jag kan att hjälpa henne med. Det är också bland annat det jag skulle vilja ha hjälp med från BUP, men än så länge får vi göra så gott vi kan själva.

  • Gilla 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Efter en vecka med specialkost, är Storasyster ganska nöjd. Maten har gått att äta (!) och till och med plättarna var goda. Jag undrar vad som var i plättarna, skulle gissa på någon glutenfri mjölmix, i bästa fall baserad på bovete eller liknande, men lika troligt på majs- eller vetestärkelse. Men de kan ju knappast ha varit sämre än de vanliga! Hon klagade lite över att hon inte fått något annat istället för sylt, tyckte att hon kunde ha fått bär istället. Men så länge de inte gett henne light-sylt, så klagar inte jag...

 

Storasyster har kommit på en ny strategi, när de bjuds på fika efter fotbollsmatcher: Hon ställer sig i kön med de övriga och tar emot sin bit, sen ger hon den till Lillasyster. Jag sa att det var onödigt, men Storasyster förklarade att det kändes mycket bättre att hon fick använda sin bit till att vara snäll, än att den bara skulle förfaras. Så ok då, då får det bli så. Lillasyster mår inte dåligt av en fikaruta ibland, vad vi kan se och hon äter det inte ofta heller. En gång sa jag bestämt nej, eftersom Lillasyster inte ätit middag, så då gömde Storasyster gobiten i en servett och gav den till Lillasyster efter middagen istället.

  • Gilla 5

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Åh vad roligt att hon kommit så långt! Hoppas att det håller i

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Vad roligt att Storasyster själv klurar på strategier som fungerar, att både få stå i kön (inte avvika) och ge det dyrbara till någon annan (en god handling), inte illa. Att dessutom kunna skjuta upp den fina känslan av personlig belöning (den goda handlingen) till senare och kunna ta in vad mamma säger i detta så svåra ämne. Jag hade varit stolt om jag gick i dina skor  :)

 

Har du läst Martin Seligmans "Det optimistiska barnet"?

 

Seligman är forskare i Positiv Psykologi som absolut inte skall blandas ihop med klämkäckt positivt tänkande! I denna bok ger han praktiska strategier för hur man lär sitt barn genuint optimistiskt tänkande och strategier. Det handlar ytterst om att ge sitt barn egenkontroll också när livet går en emot, vilket det ju gör för oss alla då och då. Men det handlar också om att sann optimism triggar det konstruktiva i oss. Skälet till detta är att vid bejakande av optimistiska tankar utlöses tankar som stärker mänskliga och goda egenskaper som självförtroende, initiativförmåga, iver, vänlighet och stolthet. 

 

Hela boken är full av praktiska övningar och tecknade bilder som man använder tillsammans med barnet. Mycket energi läggs på att hjälpa barnen med att vända tankar, eftersom våra tankar är det som skapar våra känslor. Det handlar  t ex om att avdramatisera och ifrågasätta det jag själv tänker.  Barnet lär sig skilja på händelsen i sig och inte blanda ihop med sitt "jag".  Det är alltså inte fel på "mig", utan på det valet jag gjorde och det går att förändra. 

 

Tyvärr är den slut på förlaget, på svenska, men jag har hittat den på biblioteket samt beställt den på engelska. Boken är lika bra för oss vuxna, tycker att titeln är lite missvisande. Bifogar också en länk till Authentic Happiness från University of Pennsylvania där Seligman är professor https://www.authentichappiness.sas.upenn.edu

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Åh vad roligt att hon kommit så långt! Hoppas att det håller i

Ja, absolut! Väldigt skönt, för oss alla, att hon kommit över det värsta motståndet mot kostintyget. Sen är det ju inte en rak väg framåt för henne. Det är backar och kurvor och fallgropar lite varstans... Någon har sagt att man kan ramla i diket, men så länge det finns en väg emellan dikena, så kan man kravla sig upp och komma vidare ändå. Lite så har det varit och är fortfarande. Men just nu känns det som hon befinner sig lite mer på vägen och lite mindre i dikena, vilket verkligen är skönt både för henne och oss runt omkring.

  • Gilla 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Vad roligt att Storasyster själv klurar på strategier som fungerar, att både få stå i kön (inte avvika) och ge det dyrbara till någon annan (en god handling), inte illa. Att dessutom kunna skjuta upp den fina känslan av personlig belöning (den goda handlingen) till senare och kunna ta in vad mamma säger i detta så svåra ämne. Jag hade varit stolt om jag gick i dina skor  :)

 

Har du läst Martin Seligmans "Det optimistiska barnet"?

 

Seligman är forskare i Positiv Psykologi som absolut inte skall blandas ihop med klämkäckt positivt tänkande! I denna bok ger han praktiska strategier för hur man lär sitt barn genuint optimistiskt tänkande och strategier. Det handlar ytterst om att ge sitt barn egenkontroll också när livet går en emot, vilket det ju gör för oss alla då och då. Men det handlar också om att sann optimism triggar det konstruktiva i oss. Skälet till detta är att vid bejakande av optimistiska tankar utlöses tankar som stärker mänskliga och goda egenskaper som självförtroende, initiativförmåga, iver, vänlighet och stolthet. 

 

Hela boken är full av praktiska övningar och tecknade bilder som man använder tillsammans med barnet. Mycket energi läggs på att hjälpa barnen med att vända tankar, eftersom våra tankar är det som skapar våra känslor. Det handlar  t ex om att avdramatisera och ifrågasätta det jag själv tänker.  Barnet lär sig skilja på händelsen i sig och inte blanda ihop med sitt "jag".  Det är alltså inte fel på "mig", utan på det valet jag gjorde och det går att förändra. 

 

Tyvärr är den slut på förlaget, på svenska, men jag har hittat den på biblioteket samt beställt den på engelska. Boken är lika bra för oss vuxna, tycker att titeln är lite missvisande. Bifogar också en länk till Authentic Happiness från University of Pennsylvania där Seligman är professor https://www.authentichappiness.sas.upenn.edu

Ja jag är stolt. Och lättad! Att se henne i början av sommaren, hopkrupen en bit ifrån de andra, med tårar i ögonen för att hon inte fick fika, det var inte lätt för mig heller. Och det är som du säger, just denna "goda gärning" är det som gör upplägget ok för Storasyster. Hon kan fortfarande ibland bli mycket upprörd om Storebror och Lillasyster äter sådant som hon själv inte får äta, som tortillas till tacos, tycker att det är väldigt orättvist. Men är initiativet hennes, att de borde få även om hon inte får, då går det bra. 

 

Nej, jag har inte läst den boken. Men den låter absolut läsvärd!

  • Gilla 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Fikabröd utan mjöl och socker, finns det hur många recept som helst på. Men fikabröd utan mjöl och socker och dessutom utan sötningsmedel och som ändå smakar gott? Någon? Jag vill ha tips!

 

Chokladbollar kan jag göra, som uppfyller ovanstående kriterier, likaså äppelpaj och diverse oopsiebaserade recept som rulltårta. Men oopsierecepten kräver kladdiga fyllningar som grädde... Chokladbollarna blir också lätt kladdiga, eftersom de till stor del består av kokosolja. Äppelpaj i portionsstorlek funkar till nöds att ta med till skolan, men behöver ätas med sked ur en form... Jag har experimenterat med diverse andra idéer ikväll, men det blir helt enkelt inte gott nog.

 

Jag vet, jag gnäller. Ber om ursäkt. Men Storasysters skola bjuder på kanelbullar och festis i samband med skoljoggen och jag måste fixa något att skicka med, som kan ligga i en skolväska ett par timmar och sedan fortfarande både se gott ut och smaka gott. Helst ska både hon och hennes kompisar tycka att det är likvärdigt med en kanelbulle. Festisen är lätt ersatt, en liten flaska smaksatt bubbelvatten blir utmärkt!

 

Nåja, såväl chokladbollar som äppelpaj duger! Men om någon har något riktigt bra tips på något smaskigt och helt osötat, så är jag idel öra! För jag är lite less på att experimentera...

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Jag brukar göra paleo-bounty-bars som är i princip utan socker (bara från mörk choklad). De är väldigt smaskiga men kanske lite för kladdiga att ta med. Man tar 50-50 av kokosolja och kokosmjölk och sen i med kokosflingor så det blir en gröt. Jag brukar ha i vanilj (Kung Markatta) och lite limejuice också. Sen fryser jag det i en bakplåtpapperssklädd form. Sen smälter jag choklad (86% brukar jag ta) och doppar kakorna som jag skurit ut och sen in i kylen. Mumsigt! Här finns receptet; http://www.purepharma.com/uk_en/news/julie-foucher-beat-cheat/

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Låter riktigt smaskigt och ska absolut testas! Håller dock med om att det verkar för kladdigt att ta med till skolan. Dessutom är det kanske lite mer som godis än fikabröd? Men låter hur gott som helst. Tack för tipset!

  • Gilla 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Låter riktigt smaskigt och ska absolut testas! Håller dock med om att det verkar för kladdigt att ta med till skolan. Dessutom är det kanske lite mer som godis än fikabröd? Men låter hur gott som helst. Tack för tipset!

Ja det är mer godis men väldigt gott godis, jag lovar!  :P När man ätit såna här villl man inte ha processat godis.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Jag brukar göra en chokladkaka med bara mintchoklad i som sötning. Är det för mycket kolisar i 70 % choklad?

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Jag brukar göra en chokladkaka med bara mintchoklad i som sötning. Är det för mycket kolisar i 70 % choklad?

Det beror på mängd och vad som är till. Chokladmousse går inte, inte ens med 85% kakaohalt. Åtminstone inte så att det blir något över, för det finns då inte över i någon längre stund... Men då är ju chokladen blandad med grädde, det blir ju såå milt och gott. Chokladbollar funkar, chokladmjölk med ägg och kakao går finfint. En liiten bit 85% går rent, om hon är mätt då hon får den. Jag tror att det funkar att doppa något inte-sött i 70+-choklad. I en kaka? En gissning till är att det är värt att prova, förutsatt att mängden choklad per portion håller sig kring max en ruta, samt att antalet portioner per bakning inte är frestande många...

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Receptet stod i Expressens LCHF bilaga i fjol. Jag har skrivit det i nån tråd här på forumet men jag ska se om jag kan leta upp det när jag kommer hem så du kan se om det kan vara nåt

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Chokladdoppade kokostoppar? Har aldrig testat och riven kokos innehåller väl en del kh...

 

Gjorde dessa till jul, fast utan vit choklad och mindre sötning, de blev väldigt saftiga. Kanske kan vara ett bra recept att utgå från och byta saffran mot vanilj eller kakao. http://56kilo.se/kladdiga-saffransmuffins/

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Vaniljpulver ger ju en viss sötma i sej så det kanske räcker?

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Gäst
Svara i detta ämne...

×   Du har klistrat in innehåll med formatering.   Ta bort formatering

  Only 75 emoji are allowed.

×   Din länk har automatiskt bäddats in.   Visa som länk istället

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.