Swester

LCHF Typ Ett - Julklappsprojektet

Recommended Posts

JKP - Dag 063 & 064 - Fastestart

 

Gårdagen blev aningen upptagen mot kvällen, varför inlägget utgick. Inte så mycket att skriva om söndagen heller. Det var sista dagen inför långtidsfastan och bjöd på lite ägg + kålpudding som sista måltid. Ett par promenader som vanligt, besök till föräldrarna och inte så mycket annat.

 

Idag är min första fastedag på långtidsfastan. Min plan är att försöka hålla fastan i en vecka till en början. Beroende på hur det känns när söndag kommer så kanske jag eventuellt förlänger fastan fram till och med torsdag nästa vecka. Därefter väger jag in mig på fredagen och käkar första måltiden på fredagskväll. Men, som sagt, får se hur det går och känns fram till helgen.

 

Matintag idag blir inte så mycket att skriva om. Jag tänker fortsätta ta min enalapril (blodtrycksmedicin), därutöver blir det endast kalorilös vätska. Inklusive ett glas saltvatten då jag uppfattat att salt är viktigt att tillföra under längre fasta. I skrivande stund känns det dock inte speciellt med fastan, i och med att jag varit uppe kring ett helt dygn fasta tidigare. Däremot morgondagen kan börja bli spännande. Framförallt när det går över mot onsdag. Några som beskrivit upplevelsen med långtidsfasta säger att det börjar kännas extra/ovanligt bra framåt tredje/fjärde dygnet. Så jag ser definitivt fram emot onsdag/torsdag, om det innebär ett sinnestillstånd jag ej upplevt tidigare.

 

Självklart fortsätter jag hålla god koll på blodsockret och funderar på att eventuellt dra ner på mitt långverkande ytterligare någon enhet för denna fasteperiod. Men i och med att jag endast tar 12 enheter långverkande per dygn i normala fall så har jag inte så stora marginaler att modifiera med heller. Frun undrar om denna fasta kommer påverka mitt humör. Men i och med stadigt blodsocker så bör väl den risken vara rätt så minimal kan jag tänka. Sedan är det ju faktiskt så att det inte är värre än att avbryta fastan i förtid om det skulle uppstå något oplanerat hinder/motgång. Men det skall en hel del till innan jag avbryter detta. Jag vill i alla fall se vad som händer in på tredje och fjärde dygnet!

  • Gilla 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

JKP - Dag 065 - Långfasta, dag 02

 

Japp, för er som är nytillkomna till min blogg så är jag Typ 1-diabetiker och har precis startat mitt livs första långtidsfasta. Målet är att köra minst en vecka, och som längst, bryta fastan nästa fredag (v. 21). Sådant som eventuellt kan ha konditionerat mig att klara denna långtidsfasta är främst att jag kört med Periodisk Fasta sedan våren 2012, och på senaste år ätit endast en måltid per dygn. Så att fasta är inget nytt för min del. Dessutom har jag kört LCHF (av och på) under de första tre kvartalen 2014. Efter det hade jag förutsättningarna för att gå över till stabil, långvarig LCHF (utan att duka under för kolhydratssug). Så min hjärna har sedan en tid tillbaka insett att det går att drivas med hjälp av ketoner. Hade jag ej gått igenom den omställningen så hade mina chanser att klara en långtidsfasta varit i närheten av noll! Så starkt var jag alltså påverkad av kolhydratsavsaknad i början av min LCHF.

 

Denna tisdag var spännande. I och med att det är första gången jag kört över 1½ dygn utan att äta. Nu har det snart gått två hela dygn utan mat och jag känner mig som om jag precis svalt sista tuggan av en redigt god LCHF-måltid! Känner ingen hunger, ingen energibrist, ingen trötthet eller orkeslöshet. Ej heller något illamående och är helt befriad från några sug att kämpa emot. Aptiten känner jag finns där dock. Jag skulle absolut inte ha några problem att få i mig mat om jag skulle sätta mig ned och äta. Blodsockret har under förmiddagen stigit till 7,7, vilket jag fått ta ner med ett par enheter snabbverkande. Efter det har sockret legat mellan 4,2 och 5,6 under eftermiddagen. Jag sänkte långtidsverkande en enhet igår, men med tanke på förmiddagsnivån så tänker jag testa köra på 12 enheter som vanligt nu när jag tar insulinet till kvällen.

 

Men för att summera såhär långt så känns det fräscht, riktigt fräscht! Bara vetskapen att jag ger kroppen ett ordentligt fönster att hela sig, samt att det fortsätter ryka basvikt* under dessa fastedagar = topp topp! Till mat idag, inte så mycket att rapportera. Blodtrycksmedicin samt ett glas saltvatten är det enda jag intagit, utöver kalorilösa drycker, varav främst vatten. Så att, allt är finfint. Jag ser fram emot morgondagen, då jag läst att en uppskattad må bra-känsla brukat kunna infinna sig omkring tredje-fjärde dygnet av långtidsfasta. Det är väl något särskilt stadie som kroppen kommer till vid den punkten vad jag förstått. Hursomhelst, skall bli intressant! Kan ju slutligen tillägga att både jag och frun åkt på halsont. För min egen del har rösten så gott som försvunnit sedan natten till idag. Känner mig inte förkyld eller så, bara halsen som fått lite stryk av någon anledning. Sonen har precis varit förkyld ett längre tag, men även dragit på sig kladdiga ögon. Vi trodde det var en mindre allvarlig variant som kan uppstå i samband med förkylning. Men så blev vi portade från förskolan i måndags, då de bedömde att han hade ögoninflammation. Så nu är frun hemma och VAB:ar veckan ut. Hoppas på bättre hals och röst till imorgon! Särskilt för mitt jobb i Friskis-receptionen. Stå och väsa åt medlemmarna känns mindre rart.

 

 

*basvikt

Jag vet inte någon korrekt term. Detta är min egna term. Jag har två viktminskningar i åtanke nu under själva långtidsfastan. Dels är det såklart viktminskningen från den minskade matmängden i tarmarna. Det är ju en viktminskning som kommer att komma tillbaka sedan när jag återupptar matintaget om någon vecka. Men därutöver så fortsätter ju kroppsfettet förbrännas och ge en basviktminskning som kommer kvarstå, trots återupptaget ätande. Det är lite därför jag gärna bryter min fasta på nästa veckas invägningsdag (fredag). Då har basviktminskningen en hel vecka på sig att uppväga viktökningen från mer mat i tarmarna - vilket eventuellt kan undvika en viktökning från fastebrott till fredagen efter. Om ni förstår hur jag menar.

  • Gilla 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

JKP - Dag 066 - Långfasta, dag 03

 

Melvin (sonen) och frun är fortfarande hemma, fortsatt behandling av ögonen. Så inte mycket att rapportera där.

 

Dagens mat: Haha, jadu, den var bra den!

Nämen, skämt åsido, så har det blivit kalorifri vätska, lite saltvatten samt mina mediciner. Ytterligare en jobbdag på Friskis, samt en 150 minuters promenad med sonen i bärselen. Nu går vi vidare till det mer intressanta: fastan!

 

 

Lite synd idag är att jag verkar ha drabbats av någon mildare förkylning. Igår hade jag ont i halsen, samt tappade rösten rätt totalt. Idag har halsonda gått över, men rösten är fortfarande väck. Dessutom kliar och rinner näsan och sporadisk rethosta leker Följa John genom luftstrupen. Dock känner jag ej av någon energilöshet, eller den klassiska segheten som ofta kan komma med förkylningar. Det sägs ju att tredje/fjärde dygnet med långtidsfasta skall ge en förhöjt god känsla i kroppen. Men förkylningen hindrar mig nog att uppleva detta. Min förhoppning är såklart att jag börjar må bättre redan till imorgon. Det är inte superroligt att stå i receptionen och väsa åt folk som kommer in!

 

Största intrycket för min del just nu är komplett förbryllelse! Jag har ju blivit upplärd sedan fyra års ålder hur viktigt det är med X antal måltider per dygn, inklusive mellanmål, frukter och fika. Jag fick smått panik över de dagar när återbesökskallelse kom, där det stod att jag skulle dyka upp på fastande mage. Menar - hur skulle jag någonsin kunna överleva utan den livsviktiga frukosten?!? Snart har tre dygn passerat utan något kaloriintag och jag känner fortfarande inte av någon hunger! Enligt min kropps signaler så skulle jag lika gärna kunna ha satt i mig en stor middag för ett par timmar sedan. Så pass mätt/opåverkad av matsug känner jag mig.

 

Blodsockret har legat stadigt mellan 4,3 och 6,4 under dagen. Det verkar fungera att fortsätta köra på samma Lantusdosering som tidigare, när jag inte fastade (12 enheter). Skillnad idag är dock att jag känt av den "ligga högt-smaken" i munnen mycket starkare än på länge. Så pass starkt att jag behövde kontrollera blodketonerna bara för att se så de ej krupit upp för högt. Men det värdet landade på 2,0 (vilket är aningen lågt jämfört med mina stadiga 2,8 när jag inte fastar). Vet inte om förkylningen spelar roll även där... Hursomhelst, detta är ett högst intressant projekt och jag kan knappt vänta på att få känna av hur det känns längre fram. Målet blir nog att försöka köra på fram till torsdag nästa vecka (11 dygn totalt), för att sedan bryta fastan nästa fredag.

  • Gilla 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

JKP - Dag 067 - Långfasta, dag 04

 

Ledigt och hemma. Blåsigt väder, men trots det så blev det två promenader på sammanlagt 4½ timme, cirka. Detta då sonen sov rätt dåligt under natten och dessutom vaknade tidigt. Så det behövde sovas två gånger idag.

 

Mat idag: Som vanligt, ingenting förutom kalorifri vätska och saltvatten. Samt nödvändiga mediciner.

 

Just nu upplever jag det mest irriterande såhär långt (det enda irriterande skall jag nog skriva) med långtidsfastan, vilket är en mycket tydlig, bestående smak av ketonproduktion i munnen. När detta uppstått tidigare, under normal LCHF-kosthållning så har det känts av ett par timmar och sedan försvunnit. Men nu ligger smaken statiskt på tungan, som en halkskyddad matta. Men man får se glaset som halvfullt. Smaken indikerar ju att önskade effekter är på gång i kroppen. Så egentligen skall ju smaken jublas över. Dessutom så har blodsockret en tendens att sjunka under småtimmarna och fram på morgonen. Detta när jag tar mitt Lantus på kvällen. Men när jag tar Lantusen på morgonen så kryper blodsockret istället uppåt under natten, i sakta mak, men ändå. Så det enda som återstår är att ta Lantusen mitt på dagen. Nu står påminnelselarmet på 13:00. Kan bli svårare att komma ifrån och ta injektionen, men om det fungerar så är det värt det!

 

Idag upplevde jag det första suget efter något att äta, om än väldigt milt. Det var sonens fel! Han är 17 månader ung, men har redan lärt sig att storgilla kokta ägg. Och ägg ville han ha idag. Så jag kokade ett par sådana åt honom och klyftade. Där satt jag sedan och såg honom mumsa i sig bit efter bit, och då lockade det verkligen! Jag hade lätt kunnat koka upp tre ägg åt mig själv. Tagit ett med lite havssalt på, de andra två hade blivit tärnade och blandade med ordentlig mängd majonnäs. Nam nam! Men suget var som sagt rätt milt och inget problem att emotstå. Roligt dock att jag blev sugen på nyttigheter, snarare än något onyttigt.

 

För övrigt så har dagen gått galant. Jag känner fortfarande inte av någon negativ effekt av min pågående långtidsfasta. Ingen hunger, ingen brist på ork eller energi. Helt enkelt som om jag skulle ha ätit en ordentlig LCHF-måltid för blott ett par timmar sedan. Jag känner mig fortfarande lite förvånad också, hur kroppen kan fortsätta fungera med knappt en axelryckning åt läget, trots att jag ej ätit på fyra dygn. Mäktigt på något vis!

  • Gilla 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

LÅNG, LÅNG LÄGESRAPPORT

 

Jag har varit frånvarande min tråd i nästan en månad. Anledningen: känslomässig misär vore nog en passande summering. Mer om det nedanför för den som är intresserad och/eller saknar alternativ kvällsläsning. Vad har denna, fortfarande pågående, prövning resulterat i (förutom min bloggfrånvaro)? Jo, ett temporärt tillskott av kolhydrater för det första. Jag kan nog inte kalla det annat än ren och skär tröstätning. Vikten har trampat sig uppåt från mina lägsta 81,8 till 85,3 (vätskevikt inkluderad), men nu tror jag att jag är redo att utesluta kolhydrater igen. Två dygn har jag klarat, och kört med äggfasta (tre ägg per dygn). I övrigt försöker jag hanka mig fram i sådan mån det går. Slår jag ut den genomsnittliga viktminskningen för att nå mitt mål till julafton så ligger jag fortfarande med ett par kilos marginal, så julklappsprojektet är inte saboterat ännu.

 

Här frångår jag nu det mer LCHF-relevanta. Vem vet, det kan kanske hjälpa att få skriva av mig också. Så, känn dig välkommen till mina senaste två månader av eskalerat kärleksbekymmer.

 

 

STINA

(Jag kallar henne Stina, för historiens skull, så jag slipper tjata sönder 'hon' och 'henne'.) Följande täcker samma kärleksproblem jag nämnt ett par gånger tidigare i tråden.

 

För det första så är jag 34 år. Har man blivit immun mot kärlek och förälskelse när man, av det manliga könet, fyllt 34 år? Nej, uppenbarligen inte. Jopp, jag är gift sedan flera år tillbaka och mötte min fru för ungefär 14 år sedan, och dessutom har vi ett ungt barn tillsammans. Betyder denna nya förälskelse att jag plötsligt slutat älska min fru. Nej, det kan jag knappast påstå. Är denna nya förälskelse mitt egna fel? Nej, jag hävdar att jag är tämligen ansvarslös för att ha blivit drabbad av dessa känslor. Jag har inte sådan auktoritet över min själ eller mitt hjärta att jag kan bestämma mig för när och vem jag skall förälska mig i! Det enda jag ansvarar för är vad jag gör med och av dessa känslor.

 

Jag har träffat säkert över sextiotalet nya kollegor på mitt nuvarande jobb. Många av dem träffar jag rätt frekvent. Stina är en av dem. Till skillnad mot alla andra, där känslorna för dem har stannat på en vänskaplig nivå av olika grad, så fortsatte mina känslor för Stina att växa. Främst på grund av hennes otroligt charmiga personlighet, utstrålning och karisma. Trots att hon är sju år äldre än mig så är hon full av sådan ungdomlighet att dessa sju år ej märks ett skvatt. (Därpå är hennes utseende till en klar fördel också, fastän det ej var hennes yttre som fick mig att ordentligt falla för henne.)

 

Från början kändes det bara roligt. Det kändes härligt. Från början när känslorna fortfarande var nya, och mycket, mycket mindre. Det kändes som att Stina och jag skulle kunna bli goda vänner i framtiden. Och det var där jag hade önskat att känslorna stannade. På en vänskaplig nivå. Men istället fortsatte de att växa under dessa två år som gått. De fick sig en paus en period precis när vår son föddes, då det blev en hel del annat att tänka på (och känna)! Men återkom ganska snart igen, med att fortsätta påverka mig mer och mer. Mina känslor för Stina började stjäla mer och mer av min vardag, sno mer och mer av mitt fokus och bli successivt svårare och tuffare att försöka hålla i schack. Och tillslut så kom det till en punkt då jag inte klarade av det längre.

 

När det kommer till att jag sitter vid frukostbordet tillsammans med fru och barn, och samtidigt känner hur min själ håller på att slitas itu utav saknad och längtan efter Stina. När jag ständigt kommer på mina tankar som forcerar sig förbi de gränser jag har och cirkulerar kring henne, hur hon har det, vad hon gör, hur hon mår. Då blev det för mycket för mig att hantera. Både psykiskt samt för mitt samvete (som länge varit tungt påverkat av dessa känslor). Visst, jag har inte gjort några fysiska övertramp - skulle nog aldrig kunna. Men ändå känns det så väldigt fel att gå runt och ha sinnet fyllt av en annan kvinna. Så jag behövde göra något åt situationen.

 

 

Jag har råkat ut för en liknande känsloutveckling, en enda gång tidigare i mitt liv. Det var hela vägen tillbaka i nian. Första gången jag blev förälskad i någon. Första gången jag fick erfara känslan av riktig, äkta kärlek. På den tiden var jag dock otroligt blyg så jag kunde aldrig förmå mig att ta kontakt med tjejen i fråga (elev i en parallellklass). Istället tänkte jag att tiden läker alla sår. Så tiden kanske har liknande effekt på mina känslor också. Problemet var att jag gick på ett rätt så kompakt högstadium, varvid jag såg henne nästan dagligen, vilket säkert hjälpte till med att såväl underhålla mina känslor för henne, som med att fortsätta förstärka dem. Och känslorna satt i under hela nian, fortsatte växa under hela ettan, tvåan och trean på gymnasiet. Till och med TVÅ ÅR efter studenten var jag fortfarande ständigt "plågad" av extremt starka känslodippar emellanåt (kom och gick som i vågor med ett par veckors intervaller).

 

Efter dessa sex år så visste jag att jag behövde något typ av avslut, ordentligt avslut, för att kunna få möjligheten att gå vidare och lämna denna bedrövelse bakom mig. Det enda avslut jag kunde komma på var att berätta allt för henne. Precis allt! Jag hade velat göra det personligen, då jag överkommit mycket av min blyghet efter dessa sex år. Men fick istället möjligheten att kontakta henne via mejl. Så jag skrev det längsta mejlet jag någonsin skickat. Där jag summerade allt som skett från första dagen då förälskelsen slog till, fram genom alla sex senaste åren och till punkten vid mejlskrivandet.

 

Så snart jag skickade iväg det mejlet så kände jag en enorm tyngd släppa från mig. En tyngd jag burit på så länge att jag inte ens visste att den var där. Det var antagligen alla de sex år av känslor som jag hållit instängda, stormande runt, inom mig. Känslor som jag tacklat tillbaka så många tusentals gånger. Känslor som äntligen fick göra sin färd över till den person de var ämnade för, via fönstret av ett skickat mejl. Några timmar senare emottog jag ett jättefint svar av denna tjej som bekräftade att hon läst allt, att hon sympatiserade med vad jag gått igenom. Hon kände sig rörd och smickrad samt tyckte synd om mig för vad jag fått gå igenom. Och avslutade med en fin hälsning om lyckad framtid. Visst, inte den utkomst jag gått runt och fantiserat och hoppats på under dessa sex år, men det var exakt vad jag behövde för att äntligen bli fri från den ihållande känslobördan. Och sedan dess har jag ej haft några återkommande kärleksproblem - fram till detta nu då.

 

 

Så, vad drar vi för slutsats av detta. Jo, i och med att jag kände igen denna nuvarande känsloutveckling så otroligt väl, så var det den enda lösningen jag hade att gå på. Nämligen att berätta allt för Stina, min kollega. "Vilken ENORM grej att lägga på en annan människa. Fatta hur dramatiska följder och konsekvenser detta kan få! Du kan ju sabotera ALLT!! etc. etc." Jo tack, tankar som jag gått och ältat om och om igen till jag blivit halvt galen. Extra svårt detta läge då jag absolut vill fortsätta vara vän med Stina, då jag uppskattar hennes vänskap och den kontakt vi har något oerhört. Trots att jag varit fullt redo att berätta allt för Stina så fortsatte jag försöka uthärda läget i ytterligare flera veckor, då jag verkligen inte ville blanda in henne i mitt egna lilla känslokaos. Men jag var utmanad av hennes ofattbara charm och personlighet. En kamp som var avgjord långt innan den började. Och så fick det bli. Jag avslöjade allt!

 

Tack och lov så tog hon det väldigt bra, på ett väldigt fint och förstående sätt (kan ju ha och göra med att hon är sju år äldre och rätt så mentalt ordentlig). Resultatet blev ganska detsamma som första gången jag använde denna lösning. Jag släppte mina känslor fria, efter två år, och den stora ångestbildande stormen inom mig har lättat. Problemet som återstår är att jag fortfarande vill lära känna Stina lite bättre - precis som jag lärt känna de flesta övriga kollegor bättre under de två år som gått. Bara det att det återstår ett litet återkommande bekymmer för just detta. Jag har problem med att konversera med Stina.

 

Det känns som jag håller på att redogöra för något flickaktigt skolgårdsdrama, men nej. Jag är en 34-årig man och blir, trots det, påverkad på det sätt som följer.

Så snart jag ser Stina, eller bara skymtar någon som skulle kunna vara Stina, så upplever jag ett sådant otroligt stort känslopåslag. Rent instinktivt. Ibland snabbare än vad jag hinner registrera vem jag precis råkat se. Det är såklart det där härliga, själsliga pirret som fyller hela kroppen. Omedelbart följt av en hel myriad av känslor, över hela spektrumet: Upprymdhet, glädje, kärlek, åtrå, längtan, förväntan, oro, nervositet, osäkerhet, sårbarhet... Det känns ungefär som att kroppen automatiskt går in i ett fly eller fäkta-tillstånd så snart jag ser Stina. Eventuellt på grund av mina starka känslor för henne, som i sin tur gör att jag känner mig extra sårbar i hennes närhet (i brist på bättre förklaring). Men det är inte dessa känslor som är problemet.

 

Problemet kommer hjärnan dragandes med. För i samma sekund som alla dessa känslor översköljer mig, så slår hjärnan ifrån, alldeles! Det är som om den behöver viga all sin kapacitet åt att försöka komma underfund med vad som precis har hänt. Med resultat att jag knappt klarar av att tänka klart, medan jag svävar halvt uppe i det blå. Sedan tar det en till två minuter för hjärnan att börja få grepp om situationen och så sakteligen återgå till mer produktivt fungerande igen. Dock träffar jag Stina endast en gång i veckan och har ungefär sammanlagt fem minuter på mig att tala med henne (tre minuter när hon anländer och ett par minuter när hon skall till att gå). Det irriterande är att minst halva den tiden går åt endast till att försöka överkomma det faktum att hon är där, i min närhet. Sedan står jag där med hundra olika saker jag skulle vilja säga till henne, men ej lyckats, då jag kortsluts på samma sätt varje gång.

 

Och så nu i fredags. Stinas sista besök på arbetsplatsen innan ett längre semesteruppehåll. Jag hade tänkt tacka henne för allt hon hjälpt mig med, för hennes välvilja, tålamod, överseende och förståelse för vad jag håller på att försöka bearbeta och ta mig igenom. Tänkte ge henne en vänskaplig kram av uppskattning och önska henne en glad och trevlig sommar. Men jag står där bakom receptionsdisken när hon skall till att gå. Lika förlamad som vanligt när jag ser henne. Hon tar på sig skorna, ser mot mig (solbränd, fin och ännu vackrare än vanligt) och hälsar mig glad sommar. Jag lyckas hålla god min och returnera hälsningen (fastän mitt inre skrek av ren desperation att hon skulle stanna, bara för att prata några minuter). Jag var inte alls beredd att se henne gå så pass plötsligt och snart. Men jag får inte ur mig ett ord. Hon går ut genom entrédörren.

 

Jag går själv bort till den inglasade dörren och hinner överväga cirka tjugofem gånger huruvida jag skall skynda ifatt henne eller ej. Och be henne om ett tillfälle att samtala en sväng. Jag får chansen att göra precis det, serverat som på silverfat, när jag ser henne stå och packa in ett par väskor i hennes bils bagageutrymme. Viljan att agera brinner i mig, men samtidigt så slår det mig att hon betett sig precis exakt lika glatt och muntert som alltid. Hon sade inte ett ord eller gav minsta lilla antydan åt något av det djupare, känslomässiga som jag avslöjat för henne tidigare. Jag uppfattade det som att hon endera tror att jag bearbetat klart hela min förälskelse i henne. Eller så var hon bara inte bekväm med just det ämnet och önskade undvika det helt. Så jag valde att stå kvar där, innanför dörren, och titta på när hon packade klart, satte sig i bilen och körde iväg. Jag ville inte riskera att dra ned hennes positiva sinnesstämning.

 

Sedan i fredags vid 18:30-tiden, när detta skedde, så har jag haft den värsta och jobbigaste ångesten och ångern på mycket länge. Önskar att jag kunde gå tillbaka och ta andra beslut. Känner att jag inte alls tagit farväl av henne så som jag tänkt mig - så långt ifrån som möjligt faktiskt. Och nu är hon borta över sommaren och jag kommer med största säkerhet ej att se henne på minst ett par månader. Min tanke är att om jag kan sätta mig ner och prata lite med henne, så kanske det kan få min hjärna, mitt undermedvetna, eller vad än det är som spökar, att inse att Stina inte alls är livshotande att vara i närheten av. Inse att hon faktiskt är rätt så vänlig, snäll och trevlig att ha och göra med. Samt att jag definitivt inte är i behov av en halvdödlig dos adrenalin var gång hon hamnar i mitt blickfång!

 

Men nu så är det fortfarande mycket kvar i känsloväg, plus tortyren av mitt fallerade avsked av henne. Stort mörker inför den långa tid det tar innan jag får nästa chans att tala med henne. Allt medan jag måste fortsätta försöka agera som om allt är på topp hemmavid. Detta är ju knappast något problem som skulle vara direkt lämpligt att dela med frun kan jag tänka. Visst skall man som äkta makar hjälpa och stötta varandra i vått och torrt - men vissa gränser finns ju fortfarande. Så fastän jag såklart uppskattar allt jag har hemmavid, fru och barn, så känns det ändå tufft, då känslorna för Stina fortfarande är starka och utmanande. Trots att jag redan kommit en skaplig bit på väg med att ta mig igenom och förbi alltihop.

 

Så planen nu är att äggfasta under vardagarna. Käka full LCHF under helgerna. Hinna tappa ett antal kilon och slanka till mig till dess att Stina återkommer efter sommarsemestern, vilket kanske kan ge mig aningen bättre självförtroende. Kanske kan leda till aningen mer självsäkerhet och att jag kanske lyckas yppa ett par ord till henne när den dagen är kommen. Men det är nästan så jag inser varför somliga vänder sig till alkohol när emotionella situationer tränger på. Trots att det inte handlar om närheten av att ha förlorat någon i dödsfall eller liknande extremt, så har det ändå varit enormt jobbigt i vissa perioder. Och fortsätter så att vara.

 

"Väx upp och skärp dig för f****n!"

 

Njavars, de av er som själva har varit med om kärleksbekymmer vet nog att det kan vara riktigt tufft och jobbigt ibland, skillnadslöst mellan kvinnor och män.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Gårdagens morgonvikt: 85,3

Söndagens morgonvikt: 84,4

 

Vätskan fortsätter rensas ur kroppen då senaste större kh-intaget vandrar längre och längre fjärran. Vi for iväg till Birsta och gjorde IKEA + en mängd andra butiker. Till lunch blev det ett MAX-besök, och för min del, deras utsökta Low Carb-meny. Till kvällen åt jag tre ägg, samt ett par skivor rökt skinka som annars skulle ha gått ut i datum.

 

Det var skönt att komma ut en sväng över dagen måste jag medge. Jämfört med att sitta hemma och låta tankarna vandra (mycket på sådant jag inte direkt mår vidare bra av). Dessutom innebar det mycket mer aktivitet än vad jag har fått av en vanlig hemmasöndag. Så ett möjligt positivt tillskott på viktförändringen kan jag tro. Gäller att hitta annat att lägga fokus på nu under de kommande veckorna. Ett stort fokus på min fortsatta äggfasta samt den vikt som fastan kommer göra mig kvitt.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Gårdagens morgonvikt: 84,4

Måndagens morgonvikt: 84,5

 

Ja, viktförändringen (eller så gott som -stillaståendet) torde indikera att själva vätsketapparfasen har gått mot sitt slut. Så i fortsättningen kan jag eventuellt glädjas åt att det är faktiskt kroppsfett som lämnar mig varefter hektona minskar.

 

Tillbaka till vardag igen, vilket betyder tillbaka till äggfasta. Blev tre kokta, inget mer bestyr än så. Kanske lyxar till det med lite majonnäs imorgon, fast jag fortsätter kalla det "äggfasta". Måndagen har ej varit vidare speciell annars. Sonen går såklart fortfarande på förskola och har gjort stora framsteg vid lämning, då han idag knappt gråter eller surar något alls. Under dagarna är hans humör ständigt på topp, äter bra och sover likaså efter lunch.

 

Arbetsveckan känns dock tyngre just nu, och kommer säkert så göra för ett bra tag framöver. Just på grund av att hon vi kallade för "Stina" brukar komma förbi på fredagarna. Det har brukat vara en aningen spännande krydda till veckan, samt ytterligare ett tillfälle att fortsätta försöka dissekera ned själva kärleken. Kapa bort de bitar som är jobbiga och utmanande. Kvar vill jag ha känslan av vanlig vänskap, snarare än att jag skall behöva vara helt besatt av kvinnan i fråga, samt förlora all tanke- och talförmåga så snart jag ser henne. Själva besatt-delen har jag så gott som tagit mig förbi. Nu är det bara att försöka övertyga hjärnan/mitt undermedvetna/överlevnadsinstinkten (eller vad än det nu är som stökar omkring i mig) att Stina är rätt så ofarlig att vara i närheten av.

 

Jag har nämligen kommit fram till förklaringen att, på grund av mina starka känslor för Stina, så känner jag mig även extra sårbar när hon är i närheten. Denna sårbarhet är inget som något i mig tycker om särskilt mycket utan, som svar, försätter mig i något fäkta eller fly-läge så fort jag ser henne. Och jag vill helst av allt fly. Dessutom har jag såklart placerat Stina på en mycket hög piedestal, och det kommer ta mig mycket lång tid att plocka ned henne därifrån. Att inse att hon faktiskt bara är en helt vanlig kvinna. En jämlike. Men än så länge, och säkert under bra lång tid att komma, så förblir hon något av en ängel. Men att hjärnan min slår ifrån så snart vi träffas, det vill jag ta itu med. Inte behöva stå och vänta i två minuter medan hjärnan så sakteligen återgår till mer produktivt fungerande, innan jag kan börja tänka själv igen. Bli mig själv igen. Jag går alltid miste om så mycket tid att tala med henne. Och jag tror jag behöver tala med henne, en del, för att kunna inse att hon inte är livsfarlig att ha att göra med. I synnerhet inse att jag ej behöver en halvdödlig dos adrenalin så snart jag råkar lägga blicken på henne.

 

Hursomhelst så känns det trist att inte kunna fortsätta arbeta på denna utveckling på flera långa veckor framöver. Lika trist som att behöva gå och längta sig förbi sommaren (när den nu tänker dyka upp).

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Inte helt vanligt, LCHF, Ögonoperation

 

Gårdagens morgonvikt: 84,5

Tisdagens morgonvikt: 83,9

 

Så, allt började som en heeeeeelt vanlig tisdag. Och när nå'nting börjar som en heeeeeelt vanlig whatever så kan man ju ofta vara ganska säker på att så ej blir fallet! Med relativt lugn och ro i mitt sinne lämnade jag sonen på förskolan vid niosnåret på morgonen. Tror faktiskt det var den första lämningen helt utan några tårar, gråt eller protester. Ytterligare ett positivt steg för sonen och förskolan. Inte ens när jag gav honom hejdå-pussen på kinden och vinkade till honom medan jag gick blev han ledsen. Endera så börjar han bli mer till ro med förskolan, eller så håller han på att fasa ut mig totalt. Jag hoppas på det första alternativet!

 

Så, precis som vanligt, iväg från förskolan över vägen och in på ICA MAXI där jag alltid träffar min kollega, som alltid kör en snabb förmiddagshandel inför arbetsdagen. Hon handlar klart, betalar och vi lämnar butiken. Ungefär då börjar gravklockorna klämta för vårt kära 'heeeeeelt'. För i den absolut närmsta parkeringsfickan står 'Stinas' bil parkerad. Hon befinner sig alltså inne i butiken, redo för mig att möta och tala med. Meeeeeen ('heeeeeelt's tvillingbrorsa) gjorde jag det? Gick jag tillbaka in i affären och talade med Stina? Neeeeeej då. Jag tordes inte. Tanken på att se henne, ställa mig framför henne och faktiskt tala med henne gav mig sådan ångest att jag blev skärrad redan ute på parkeringen. Egentligen så skall man nog, i sådana stunder, bara tänka "Skit samma vad som händer!" (eller vad vi på engelska känner mer familjärt som "F*ck it!") - nu kör vi, så får det gå som det går! (Alternativt inte tänka något alls.) Men mitt huvud satt ej i de gängorna när denna möjlighet uppenbarade sig. Så jag följde min kollega till bilen och vi for därifrån.

 

Resten av arbetsdagen bestod till liten del av arbetsuppgifter, och till störst del av ånger. Ihärdig, vansinnesframkallande, intensiv ånger. "Om jag bara fick chansen igen så skulle jag..." tänkte jag upprepade gånger. Var gång besvarades jag av en osynlig käftsmäll. Antagligen utdelad av den högre makt som placerade detta silverfat (bilen) mitt framför trynet på mig och såg mig fullständigt strunta i det. Men men, vem vet. Det kanske kommer ytterligare en morgon då jag ser bilen parkerad där utanför...

 

 

LCHF

Visst ja, detta är ett LCHF-forum:

Äggfasta, lite majo till, samt lite wokgrönsaker som blev kvar från övrigas kvällsmat dagen innan. Vikten tog ett skapligt skutt ner denna morgon. Men brukar kunna bli så dygnet efter att den stått mer eller mindre still. Vi ska iväg till svärföräldrarna nere i Uppsala till midsommarhelgen. Åker på torsdagskväll och åter hem på söndag. Något jag ser starkt fram emot är svärmors ypperliga blomkålsgratäng! Passar bra till precis allt! Särskilt kött - och en del grilla kommer det bli av (så länge vädret tillåter). Så dessa tre dagar blir det hejdå till äggfastan och tjena mors till blomkålsgratäng som sidekick till samtliga av helgens måltider.

 

 

Ögonoperation

Jag minns ej om jag nämnt detta tidigare i tråden. Jag har skelat i hela mitt liv. (Fråga mig inte om jag skelar med bägge eller bara med ena ögat, det vet jag inte ens hur man kollar.) Det enda jag vet är att oavsett vilket öga jag tittar med, så ställer sig det andra ögat något snett. Skelningen är något jag inte brytt mig vidare mycket om under åren. Mest störande är det vid fotografering, samt att det hämmar mig något från att möta folks blickar. Eller att se någon i ögonen. Lite påtagligt ibland med tanke på att jag står bakom receptionsdisk hela dagarna och möter rätt många besökare emellanåt. Men ofta när det kommit upp på tal med personer, just att jag skelar, så svarar de ofta med "Jasså? Gör du? Det har jag ej lagt märke till!" (Varefter skelningen naturligtvis blir det enda de kan tänka på i fortsättningen.)

 

Under de senaste veckorna har jag kommit mer och mer in på tanken att få min skelning korrigerad. Det skulle trots allt innebära ett enormt lyft för självkänslan och självsäkerheten, att ej behöva bekymra mig över mina ögon igen. Det är bara att betunga situationen något när jag träffar ögonläkaren och tala om att skelningen är mycket jobbig, för ökad chans att få skelningen korrigerad. Jag skall få kallelse till början av augusti, så det är något jag ser mycket fram emot!

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Vad händer om din fru läser din tråd här? Har hon ingen aning om att du har känslorna på annat håll?

  • Gilla 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

 

 

Ögonoperation

Jag minns ej om jag nämnt detta tidigare i tråden. Jag har skelat i hela mitt liv. (Fråga mig inte om jag skelar med bägge eller bara med ena ögat, det vet jag inte ens hur man kollar.) Det enda jag vet är att oavsett vilket öga jag tittar med, så ställer sig det andra ögat något snett. Skelningen är något jag inte brytt mig vidare mycket om under åren. Mest störande är det vid fotografering, samt att det hämmar mig något från att möta folks blickar. Eller att se någon i ögonen. Lite påtagligt ibland med tanke på att jag står bakom receptionsdisk hela dagarna och möter rätt många besökare emellanåt. Men ofta när det kommit upp på tal med personer, just att jag skelar, så svarar de ofta med "Jasså? Gör du? Det har jag ej lagt märke till!" (Varefter skelningen naturligtvis blir det enda de kan tänka på i fortsättningen.)

 

Under de senaste veckorna har jag kommit mer och mer in på tanken att få min skelning korrigerad. Det skulle trots allt innebära ett enormt lyft för självkänslan och självsäkerheten, att ej behöva bekymra mig över mina ögon igen. Det är bara att betunga situationen något när jag träffar ögonläkaren och tala om att skelningen är mycket jobbig, för ökad chans att få skelningen korrigerad. Jag skall få kallelse till början av augusti, så det är något jag ser mycket fram emot!

 

Men påverkar inte ditt skelande din syn? Själv har jag ett brytningsfel i ena ögat som gör att jag skelar om jag 1) varit vaken mer än 24 timmar i sträck eller 2) använt linser i stället för glasögon en hel dag, och då ser jag dubbelt. Ser du inte dubbelt så tänker jag att du kanske inte skelar särskilt mycket, därav 'jasså?' kommentaren, att folk faktiskt inte lägger märke till det.

 

För många år sedan var det en kompis som hade komplex för en knöl på sin näsrygg. Vi andra såg ingen knöl, men hon tyckte att det var så jobbigt att ständigt se denna knöl varje gång hon såg sig i spegeln att hon till slut lät operera näsan.

 

Efteråt var det ingen av oss som såg någon skillnad, men själv blev hon väldigt nöjd med resultatet.

 

Det är ju så att det är skillnad, ibland väldigt stor sådan, mellan hur man ser på sig själv, och hur andra ser en.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Vad händer om din fru läser din tråd här? Har hon ingen aning om att du har känslorna på annat håll?

 

Tack kareng för att du precis dubblat längden på dagens blogginlägg! ;)

 

Nämen, skämt åsido, en jättebra fråga naturligtvis med stor allvarlighet i! Nu är chansen ej så stor att hon ser denna bloggtråd, men visst, den existerar ju såklart. Detta är en fråga som jag vänt och vridit på en hel del. Vad som händer är troligen att det kommer resultera i en mycket lång dialog, med en hel del förklaring (räknar jag med). Jag skulle inte direkt formulera det som känslorna på annat håll, då jag såklart fortfarande har känslor för min fru och mitt barn. Visst skall man dela med sig även av sina problem till sin livspartner, men just i detta fall tror jag det vore att gå aningen för långt. Samt att jag tror det skulle innebära mer negativt än positivt. Denna situation känns som att jag måste lösa på egen hand.

 

Jag vill fortfarande hävda att dessa "extra" känslor (om man vill se det så) ej är mitt fel på något vis. Ingen av oss kan ju rå för vem som fångar ens hjärta. Mitt ansvar ligger ju på vad jag gör med dessa nytillkomna känslor. Mitt mål har hela tiden varit att försöka ta itu med dem. Försöka tona ner dem. Ta mig förbi dem. Något jag lyckats med till stor del redan, just av chansen att förmedla känslorna till personen i fråga. Samt att skriva om allt här, hjälper också. Lite granna samma som att det ofta hjälper att prata om saker och ting. Att gå och stänga in de känslor jag önskar bli nedtonade, inom mig, det hade aldrig hjälpt. Men att få sätta dem fria och låta dem fläkta iväg emellanåt, det släpper dess press på mig betydligt. Jag har aldrig gjort några fysiska övertramp (enligt min bedömning) i och med dessa känslor, inte heller via flirtande eller insinuationer. De saker jag gjort, och steg jag tagit, har samtliga varit mot målet att mildra ner denna nya förälskelse - så jag helt och hållet kan återgå till att finnas där till fullo för och med min familj.

 

Jag har funderat på omvänd situation. Om frun skulle tala om för mig att hon var i samma situation. Jag skulle ju, naturligtvis, veta ganska väl vad hon genomgår. Men det känns inte direkt som jag skulle kunna vara till hjälp för henne. Jag skulle absolut lita på henne, då vi varit tillsammans i närmare femton år. Men vetskapen skulle nog ändå riskera att störa mig mer än vad jag känner att jag skulle kunna vara till nytta. Svårt det där, och som sagt, en mycket bra och djup fråga. Men det känns verkligen som att jag kan lyckas ta mig resterande väg igenom på egen hand, med lite mera tid. Därmed känner jag ej någon direkt nödvändighet att nämna något heller.

 

Det är mycket med detta och svårt att förmedla exakt hur jag ser på läget. Är det så att du som läser reagerar på något i detta svar. Kanske något du irriterar dig på eller blir rentutav upprörd över. Då får du hemskt gärna skriva en rad och förklara din syn - så jag kan se utifall jag uttryckt mig på ett tokigt sätt. Jag lovar, jag blir inte alls arg eller negativt påverkad om jag blir ifrågasatt på ett ändå respektfullt och konstruktivt sätt! Dessutom tar jag gärna del av eventuella råd som ni kan ha i åtanke.

 

 

 

...Ser du inte dubbelt så tänker jag att du kanske inte skelar särskilt mycket, därav 'jasså?' kommentaren, att folk faktiskt inte lägger märke till det.

 

Hej Ti Ti och tack för frågan!

Jag förstår absolut historien du avslutat din post med. Men, åtminstone som jag ser det, så skelar jag ändå rätt så kraftigt. I synnerhet om man ser skelningen på bild. Anledningen att jag ej ser dubbelt är för att hjärnan har ställt om sig till att endast ta emot intryck från ett öga i taget. I och med att jag skelat ända sedan jag var nyfödd. Alldeles från början så tog nog hjärnan in intryck från bägge ögonen och jag såg säkert dubbelt, fastän jag var nyfödd och knappast mins det själv. Men efter ett tag så blir det att hjärnan inser att "detta fungerar inte" då synintrycken ej stämmer överens. Varvid den ställer om till att endast ta emot ett öga i taget. Och det är denna omställning som jag är mycket intresserad av om den går att reversera. Eller träna upp efter en eventuellt lyckad korrigering av skelningen. Jag har försökt googla runt på just att få djupseende (3D-seende) för personer som aldrig haft djupseende tidigare i livet, men det är svårt att finna någon vidare information. Helst hade jag velat ringa till någon expertrådgivning inom ögon, men vet ej vem jag skall vända mig till. Troligen blir det att invänta min kallelse i början av augusti innan jag eventuellt kan få ett konkret besked.

 

Det är bara det att jag läste en text, en utsaga, av en person som plötsligt, helt oförberett, fick djupseende cirka två veckor efter en skelningsoperation. Personen skrev att denne hade stått tillsammans med sin mor i en affärskö, då djupseendet plötsligt kommit igång. Personen blev alldeles tagen av att se hur den "platta" värld som denne var van vid, plötsligt fick nya dimensioner. Hur denne såg på sin mors ansikte och sade till henne, något i stil med: "Din näsa kommer rakt emot mig." Hur personen tittat upp mot himlen när de kom ut ur butiken och blev helt tagen av att se himlens alla nivåer framstå på olika plan och höjder. Det lät som en väldigt magisk upplevelse (om man skall tro på att allt var sanning). Men om du tittar på valfritt, vanligt fotografi. Det är antagligen så jag ser hela världen, utan djupseende. För mig är det ingen skillnad att se på ett fotografi och att se rakt ut i vardagsrummet. Intrycken är exakt lika (dimensionellt sett). Det kanske är annorlunda för er som har djupseende? Hur är det, upplever ni ett fotografi och vyn av verkligheten på olika sätt? Jag har faktiskt ingen aning. Har aldrig tänkt på att ställa frågan tidigare. (Intressant!)

 

 

LCHF, Jympastart, Nattro

 

Gårdagens morgonvikt: 83,9

Onsdagens morgonvikt: 83,9

 

Ja, inte så mycket att säga. Stillastående vikt, sån't som händer. Tre ägg idag, tillsammans med lite kyckling, ost och en smula grönt från ICA MAXI:s salladsbar. Jag kände mig tvingad att ta något lite extra idag (fast det egentligen säkert var helt onödigt om man skall hårdra det). Detta på grund av en, numera, rätt ovanlig kvällsaktivitet...

 

 

Jympastart

Tillbaka innan vår son föddes så var jag rätt så aktiv att gå på diverse jympapass på Friskis&Svettis. Höll nog ett snitt på åtminstone fyra pass i veckan av olika intensitet (mest medeljympa och puls/bas). Detta gav ju naturligtvis en god koordinationsförmåga, men framförallt, en god kondition och ork. När sonen föddes så ströps fritiden ganska rejält (vilket är ganska naturligt) och jympapassen uteblev. Men idag så var det läge att köra igång igen. Den första jympan på närmare 18 månader. Jag kände mig aningen malplacerad när jag stod där i jympasalen och väntade på att ledaren skulle starta musiken och sätta igång. Förutom jag, så var det ungefär sju - åtta kvinnor, av hela åldersspektrumet, som deltog. Så jag var enda killen där - men det krävs mer än så för att jaga ut mig därifrån.

 

Koordinationen kom faktiskt tillbaka till stor del, rätt så snart. In på halva passet så kändes rörelserna och härmningen rätt så bekvämt och lugnt. Värre var det med konditionen och orken. Inte alls i den form som jag vill minnas att jag en gång varit i! Vissa styrkerörelser och -övningar, samt en hel del hoppande var på gränsen att jag orkade hela vägen ut. Men med lite nöd och näppe så tror jag att jag passerade godkänt i alla fall. Nu känns kroppen rätt så mör och många av mina muskler har gått och lagt sig för veckan. Men samtidigt så känns det väldans fräscht, att köra en timmes basjympa på helfastande mage och det skall bli spännande att se hur vikten svarar imorgon. Imorgon, när vi för övrigt skall åka iväg till svärföräldrarna nere i Uppsala. Men jag skall försöka fortsätta skriva några rader i tråden om kvällarna. Någon vägning (efter torsdagsmorgonen) blir det dock ej tal om förrän på måndag igen.

 

 

Nattro

Vi brukar ta sonen ut en sväng om kvällarna, bära honom i bärsjal (frun) eller i ergonomisk sele när jag tar honom. Ikväll skulle dock frun förbereda med packning m.m. inför resan imorgon, så det blev jag som fick knalla en sväng med sonen. En enormt fridfull promenad på cirka 90 minuter! Visst, att möta människor i all ära, men det är bara så magiskt lugnt - åtminstone i Hudik, när man kommer ut framåt 22-tiden på kvällen. Det var fräscht milt i luften, blåsten har minskat, nästintill avtagit helt, alla hundratals fåglar av olika slag runt den bana jag går efter, de satt så lugnt och fint så och bara fanns. En riktigt meditativ upplevelse, i synnerhet tillsammans med ett par lurar med lugn musik i öronen! Samtidigt så kändes det såklart på att jag precis varit och jympat ett par timmar tidigare. Sonen fortsatte sova så bra så efter vi kommit tillbaka hem och strax är det nog även dags för mig att lägga mig. Det har i alla fall varit en lite mer positiv dag idag jämfört med igår.

 

Till sist, igen, tackar för frågorna!

Alltid lika roligt att få!

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Befinner mig hos svärföräldrarna. Fortsätter bloggen i vanlig regi på söndagskväll. Trevlig midsommar till er alla så länge!

  • Gilla 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Tillbaka, Midsommarfirande, Övrigt

 

Då var vi åter tillbaka i lilla kära Glada Hudik igen, efter vad som varit en mycket trevlig midsommarhelg hos svärföräldrarna i Uppsala. Lite skönt att vara hemma ändå, med den absoluta matkontroll som råder för egen regi. Svärmor tycker verkligen om att laga mat och fastän jag hållit mig till rätter som platsar inom LCHF så har det blivit alldeles för mycket mat kontra vad jag är van vid. Säkert något som kommer visa sig på vågen imorgon, utan större tvekan. Men det blir bara att bita ihop, återgå till samma äggfasta som jag kört på den senaste veckan och återhämta.

 

 

Midsommarfirande

Själva midsommaren firades på samma lilla tillställning som vi varit på de senaste minst tiotal åren. Det är en äng i lämplig storlek där människor från de närmsta byarna samlas. Det dansas lite runt midsommarstång, det säljs fika, anordnas lite luftgevärs- och pilkastningstävlingar och hålls lite lottodragning. Rätt mysigt att spendera ett par timmar vid, i synnerhet när det är bättre väder. Men visst, emellanåt så bet det en aning i själen att vara så pass långt hemifrån (av, för er som följer min blogg, uppenbara själ), men det överlag så gick det bättre än jag trodde. Må det vara ett första litet tecken på att saker och ting håller på att gå vidare! (Skulle vara så otroligt avkopplande och skönt!)

 

 

Övrigt

För övrigt så ser jag fram emot veckostarten. Känner mig riktigt lyckligt lottad som faktiskt kan längta till arbetsplatsen, tack vare såväl kollegor som arbetsuppgifter. Bara två veckor kvar innan frun har sin semester och mina dagar blir ännu lättare ett tag framöver. Och vad gäller mitt lilla kärleksbekymmer så har jag en monolog lite löst planerad, som förhoppningsvis kommer hjälpa till att pusha igenom det sista som utmanar, och slutligen ta mig fram till den plats jag önskar befinna mig på, i denna smått kontrollöst uppspunna vänskapliga förbindelse. Det gäller bara att våga prata när chansen väl dyker upp. Jag älskar att skriva och arbeta med texter rent allmänt, och stödjer mig ofta mot författandet när konversationer kan kännas för krångliga eller svåra av olika anledningar. Men jag har skrivit alldeles för mycket i fallet med Stina. Detta måste jag ta muntligt, annars blir det ej till någon hjälp överhuvudtaget.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

LCHF, Ungkarlsliv

 

Gårdagens morgonvikt: ??,?

Måndagens morgonvikt: 85,5

 

Där har vi alltså resultatet av en helg med alltför mycket LCHF-festligheter. Plus två kilo upp! Men en del av den vikten utgörs antagligen av extra mycket föda i tarmarna. Bör jämna ut sig under det närmsta dygnet eller två. Idag blev det tillbaka till äggfastan igen. Tre kokta. Dock fuskade jag lite genom att köpa hem ett sexpack Babybel och tänker ta en miniost till efterrätt om dagen, så långt de räcker.

 

Kändes fint att komma tillbaka till jobbet igen (trots att jag bara varit därifrån en dag längre än vanliga helger). Passade även på att deltaga på dagens utejympa (som blev inomhus istället på grund av sommarvädret). Ett härligt medeljympa-pass (det andra passet jag kör på över 20 månader - sedan dess att Melvin föddes och fritiden avsevärt krympte). Koordinationen var ganska snabbt där igen. Men orken och konditionen behöver fortsätta byggas upp, då jag endast underhållit den med längre promenader på senaste tiden. Rätt så stor skillnad när man börjar på och aktiverar hela kroppen under en intensiv, men härlig, timme. Min förhoppning är även att jympa-passet skall hjälpa till att kickstarta viktåtergången också. Förhoppningsvis gick det åt lite energi som tillkom extra under helgen. Men det lär visa sig på morgondagens vägning.

 

 

Ungkarlsliv

För övrigt så har jag inte så mycket att tillägga. Ser ju aningen fram emot mitten på juli, kan jag erkänna. Då frun tar med sonen på en flerdagarsresa ner till Uppsala och Stockholm för att hälsa på gamla bekanta, och uträtta lite ärenden. Jag har vetat om den tänkta resan sedan mitten på mars och började förbereda mig genom att lagra upp en mängd filmer som jag vill se. (Blir inte så mycket tid över för filmtittande med en liten <2-åring i hushållet.) Så vid detta laget har jag inget mindre än 39 filmer som ligger och väntar på att ses. Kommer naturligtvis inte titta igenom ~40 filmer under loppet av sisådär fem, sex dygn. Men plockar jag ut de mest lovande (för min smak) så blir det väl närmare tiotalet i alla fall. Så då kommer det levas lite ungkarlsliv med några sena filmnätter!

  • Gilla 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

LCHF, Sammanfattning, Övrigt (Egentligen är nog överskriftssummering helt onödig när jag, sent omsider, tänker efter. Kanske upphör med dem imorgon...)

 

Gårdagens morgonvikt: 85,5

Tisdagens morgonvikt: 84,5

 

Japp, första stora steget nedåt med vikten. Enligt erfarenheter från tidigare överätningar (LCHF eller kolhydratmat) så brukar jag kunna räkna med en snabbare "återhämtning" de första två till tre dygnen. Så vi får se var det saktar ned. Maten idag skall jag nog inte ljuga om (och kalla det för äggfasta). Visserligen åt jag tre ägg, men dessa blev nerhackade och blandade med en liten tomat, motsvarande mängd gurka samt några strimlade salladsblad, med lite tillsatt tärnad kyckling och hoprört med två dryga skedar majonnäs. Och ytterligare en Babybel till efterrätt. Ingenting som på något vis kört över vare sig makron (såvitt jag bryr mig) eller dagligt kaloribehov. Men någon äggfasta klassas det knappast som. Vad kan jag säga, jag kände för att variera mig en aning.

 

Blodsockret har jag inte nämnt på ett bra tag. Det stora strulet jag haft har varit blodsockrets utveckling nattetid, där det endera stigit för högt, eller gått ned till känningnivå framåt småtimmarna. Men efter min senaste ändring (att ta mitt långverkande insulin (Lantus) mitt på dagen) så har jag klarat nätterna förvånansvärt bra. (Eller ja, förvånansvärt och förvånansvärt, då det var det enda alternativet som fanns kvar. Det blev ungefär som jag hade hoppats, utan att behöva strula till det och dela upp Lantusen på två injektionstillfällen.)

 

 

Sammanfattning

Gårdagens jympapass har jag överlevt rätt så väl. Enda träningsvärk jag känt av har varit i magmuskulaturen. Om det sedan är ett tecken på att jag inte tog i ordentligt, det låter jag vara osagt. Men jag tyckte i alla fall att jag satsade så väl som jag kunde. Fast det är ju alltid aningen trixigare i början innan koordinationsförmågan har kommit tillbaka helt och fullt. Blir lite stillsamt spejande i början av varje nytt rörelsemoment för att snappa upp hur ledaren gör.

 

 

Övrigt

För övrigt så rullar dagarna på. Sonen har börjat trivas som fisken i akvariet på förskolan, där jag får rapporter om att han håller sig vid gott humör dagarna igenom. Jag kan ofta se honom vara i närheten av de andra barnen också, trots att han fortfarande är aningen för ung för att riktigt kunna vara med och konversera m.m. Själv så, förutom att jobba och ta hand om sonen, håller jag extra vakande ögon såväl inne som utanför ICA-butiken (vilken jag passerar dagligen på väg till och hem från jobbet), kikar efter vissa personer, alt. vissa personers bil, om den står parkerad där på familjeparkeringen där jag sällsynt kunnat skåda den tidigare. Men med tanke på vilket otroligt guldläge jag slängde bort förra tisdagen så lär jag knappast få en till sådan chans. Så egentligen helt idiotiskt av mig att ens bry mig. Grejen är att jag har kommit så pass otroligt långt mot det ställe jag önskar befinna mig på, med dessa oombedda känslor. Det kan hända att ett enda samtal räcker för att slutligen ta mig hela vägen fram. Fram till den punkt då precis allt det jobbiga släpper, allt påfrestande. Till den punkt då, vad än som styr mina känslor, faktiskt kan nöja sig med en god vänskap, och ingenting mer!

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Gårdagens morgonvikt: 84,5

Onsdagens morgonvikt: 84,0

 

Härligt att se att den gångna helgen fortfarande rättar till sig med stormsteg. Bara lite kvar nu innan jag åter är nere på innan helgen-vikt. Om vi hoppar direkt på maten idag så blev det så gott som exakt lika som gårdagens. Enda skillnaden var utbytet av majonnäsen till vitlökssås (med 0,5g kh och 77g fett) - gott som attan! Det har även blivit lite motion idag (eller snarare ansträngning med en gnutta motion). Dels har jag kånkat en IKEA-kasse med 35 kilos last (i form av smoothies till försäljning på arbetsplatsen) till fots, i dryga två kilometer. Framkallade lite svett när jag väl anlände till basen igen. Därutöver närvarade jag på ytterligare ett jympa bas-pass och fick svettas ur mig några liter till.

 

Säga vad man vill om träning (styrke-, jympa- eller annan form) hur det spelar en mycket mindre roll kontra kosten. Men den lyckan och det välmåendet inombords, efter ett avslutat träningspass, det finns det inte många maträtter som kan frambringa! Att få komma iväg och röra lite på mig, det lyfte mitt humör ordentligt för resten av kvällen! Till sist så var jag ut med sonen på en kvällsrunda för att få honom att somna. Jag bar honom i en mei tai, i mycket lugn och avkopplande takt. En promenad på cirka 90 minuter. Skönt för själen i ett milt och soligt kvällsväder.

 

 

Kokosolja & midjemått

Jag såg idag ett studieresultat publicerat i en LCHF-grupp på Facebook, om att en daglig konsumtion av kokosolja skall vara bra för (ja, det är säkert bra för väldigt mycket i kroppen) men särskilt för mag- och midjemått. Skall tydligen vara något i oljan som assisterar kroppen med att minska midjans omkrets m.m. Jag har sökt runt lite på vad en rekommenderad daglig dos av kokosolja ligger på. Vad jag kommit fram till så rör det sig om ungefär tre matskedar. Själv behöver jag tänka en smula på ekonomin och tänker köra på två matskedar om dagen (då vi även gör av med en del i matlagningen). Kokosoljan rekommenderas att tas tidigare under dagen (förmiddagen), av någon anledning som jag inte fått med mig. I alla fall inte direkt innan sänggående. Så det blir lite kul att försöka med. Visst, jag inbillar mig inte att jag kommer vakna upp med en getingmidja senast fredag, men det känns alltid roligt att kunna tillföra någonting extra som skall vara bra för kroppen! Och om det verkligen har effekt, eller om det blir någon form av placeboeffekt - det spelar mindre roll. Jag kanske kommer gå och inbilla bort midjan...

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Gårdagens morgonvikt: 84,0

Torsdagens morgonvikt: 83,7

 

Inte så mycket variationsrikt att skriva om dagens LCHF och allmänna hälsa. Åt i princip samma mat som igår, plus en ruta 90-procentig choklad. Och fortsatte med kokosoljan naturligtvis. Gäller bara att få rutinen att sätta sig. Dock krockar oljan en aning med min periodiska fasta, i och med att rekommendationen är att ej ta kokosoljan för sent. Så jag äter mina två matskedar kokosolja när jag kommer hem från arbetet, vid tretiden på eftermiddagen. Egentligen brukar jag hålla fastan till närmare klockan 19, men men. Det får väl bli ett nödvändigt ont att bryta fastan aningen tidigare om dagarna.

 

Jag passade även på att fixa lite barnvakt en dryga timme, i form av föräldrarna. Så att jag kunde bege mig till ytterligare ett jympapass. Det har gått rätt snabbt att komma tillbaka till härligheten som är jympa. Koordinationen börjar återsätta sig mer och mer och orken tuffar sakta framåt. Det bästa av allt är den otroligt härliga känslan efteråt. Lyckan samt den goda träningsvärken som jag säkert kommer fortsätta få ett tag framöver, med tanke på hur lång tid jag "legat på latsidan". Och lycka kan vi behöva en dos av i nuläget...

 

 

Barnhatande grannkossa

Nej, det är inte riktigt min sak att vara vulgär i mina texter. Men vissa gånger får ni tänka på de rent hutlösa benämningarna som jag kämpar med att hålla tillbaka istället. Oftast är det bara en bråkdel av det massiva berget som sipprar igenom. Som i detta fall. 'Grannkossa'! Jag vet ej om jag nämnt det tidigare, men vi bor ju på andra våningen i en hyreslägenhet. Och fram till nyligen har det varit lugnt, nästan idylliskt. Tre rum, suverän utsikt samt grannar som man gärna drar på smilbanden åt, och växlar artigheter med. Men den idyllen sprack för några få veckor sedan. På grund av nyinflyttad granne under oss.

 

Vår son får ju, som allra flesta barn, tillfälliga energitoppar att göra av med. Ofta i form av att springa runt lite i lägenheten. Detta sker ofta efter kvällsmaten, logiskt nog. Varvid han får lite kvicka fötter i några minuter (fem - tio sådär). Vi håller honom från att springa i vardagsrummet på den mycket ljudförande parketten. Vi håller honom till hall, kök och sitt eget rum, där det ligger dämpande mattor. Men trots det fick vi första påringningen för några veckor sedan, där grannen klagar över att sonen springer över golvet. Att det är ganska lyhört i deras lägenhet. Så vi kontrar med att vi respekterar de tider som hyresvärden satt ut; inget oväsen mellan 22 och 06. Men trots det menar hon på att det handlar om upprepat störande och inte alls går för sig.

 

Så visst, vi väljer att lyssna med ett halvt öra på kärringens klagomål och införskaffar mattor till golven, samt ett par mjuka mockasiner åt sonen. Samt försöker avvärja springning ibland med olika leksaker. Trots det så fick vi ytterligare en påringning för ett par veckor sedan, där samma kärring (granne) klagar på fortsatt störande och retar sig rödblå av vår lilla son som bara vill leva ut sin energi och lycka ett litet skuss. Under samtalets gång får vi den armkorsade frågan: "Hur skall ni lösa det här nu då?!" Varvid vi svarar med att vi gjort vad vi kan, samt att barn måste få vara barn. Ett svar som hon knappast godtog utan istället hotade med att ringa till hyresvärden och klaga.

 

Nästkommande morgon kastar vi oss på telefonen och ringer hyresvärden före grannen och informerar om läget. Enligt dem så har vi all full rätt på vår sida. De menar även att vi gjort precis allt som går att begära och att barnfamiljer är något att räkna med när man bosätter sig i en hyreslägenhet. Så det känns bra, att vi har vårt på det torra. Men så idag blir vi uppringda av hyresvärden, som enligt deras policy är skyldiga att framföra klagomål, utan att döma eller ta ställning. Endast agera budbärare. Och nu börjar det kännas lite för påfrestande. Visst skall vi ej känna oss tvungna att lyssna på kossan, men det har ändock tagit bort mycket av trivseln att bo där vi bor. Det krockar ganska stort inom mig också. Å ena sidan så är det självklart att vår son måste kunna få utlopp för lite glädje, lycka och energi under dagarna. Å andra sidan så vet jag själv med mig hur pass irriterad jag själv blivit på andra hyresgäster som vållat oväsen i tid och otid. Fast då har det handlat om vuxna människor som har lättare att anpassa sig efter klockan, jämfört med när ett barn får ett energiinfall.

 

Så detta gör att det ändå känns en aning i magen när sonen är lite mer "högljudd" mot golvet. När det i själva verket bara skall vara helt underbart och härligt att se sitt barn sprudla av energi. Så idag har vi börjar slänga ut en hel del krokar efter något barnvänligt hem att flytta till. Helst hus/villa att hyra (då vi ej har råd att köpa/låna till något). Alternativt lägenhet på bottenvåningen - bara så vi ej behöver bry oss längre om/när sonen är lite mer ljudlig av sig. Samtidigt känns det fel att flytta då det blir som en vinst för kärringen under - vilket jag egentligen inte vill att hon skall få nöjet av. Men det är bara att hoppas på att vår lägenhet intas av några ordentligt struliga, festande, musikdunkande personer, så hon där under får ännu mer att tampas med. Men skall försöka koppla bort kärringen helt och hållet. Hon är inte värd energin. Nu hoppas jag bara vi får napp inom inte alltför länge. Ett hus hade varit helt underbart. Vilken frihet! Och där vårt barn kan få vara precis vad han är; ett barn!

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Gårdagens morgonvikt: 83,7

Fredagens morgonvikt: 83,3

 

Slutet på ytterligare en arbetsvecka och vikten fortsätter sjunka. Allt är som det skall! Maten idag blev den gamla fredagsklassikern: Texas Ribs med babyspenat, kokta ägg och chilibea. Makalöst gott och minst lika mättande! Idag har det även blivit lite röra på sig. Dels två promenader med sonen á ~90 minuter. Samt ett pass medel jympa, ett kämpigare sådant, som jag säkert får känna effekterna av under morgondagen! Men fortfarande enormt roligt med samma må bra-rus efteråt.

 

Inte så mycket att skriva om idag annars. Det stundar en lugn helg utan direkta planer. Några flyktiga tankar på Ockelbo marknad, men då ingen av oss är ute efter något särskilt så hoppar vi nog över och inväntar den större och mer populära marknaden hemma i Hudik till hösten istället. Fortsätter med kokosolja gör jag också, cirka två matskedar per dag. Precis köpt en ny stor burk med Kung Markattas kokosolja. Smakade lite bättre än det andra ekologiska märket jag tog av tidigare. Enligt de bukfetmaminskande kokosolja-tester som gjorts så mättes resultatet efter tolv veckor. Så jag räknar alltså med 11½ vecka till innan jag börjar förvänta mig några markanta skillnader. Och i samband med den fortsatta viktminskningen så kanske det händer något (fastän det blir svårt att avgöra hur mycket som är kokosoljans effekt, om något alls).

  • Gilla 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Gäst
Svara i detta ämne...

×   Du har klistrat in innehåll med formatering.   Ta bort formatering

  Only 75 emoji are allowed.

×   Din länk har automatiskt bäddats in.   Visa som länk istället

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.