Pepp för hur tänka?

[Sabb]

Hej,

 

jag skrev i maj under rubrik "återvändare" - fick många bra svar, tack! Tyvärr lyckades jag inte på allvar komma igång, låter undflyende att skylla på ont om tid men det var huvudsakliga orsaken till att jag inte kom in i det.

 

Nu har jag semester och har efter första semesterveckans alltför mkt frossande i allt som inte tillhör lchf börjat äta lchf, sedan fem dagar. Kanske lite kort tid, men känns som jag är på rätt väg igen. Jag vet också att jag inte ska väga mig men gjorde det ändå idag o insåg att jag inte gått ner ett gram. VET det är för kort tid o löjligt, men när jag tidigare ätit har jag alltid gått ner ngt eller några kilo de första dagarna, vätska. Så icke nu. Försöker med mantrat, för mig själv, "det viktiga i första hand är att bli av med sockersuget", vilket det är, vilket jag går och upprepar högt för mig själv.

 

Men jag skulle innerligt gärna få lite fler tips och råd om vad jag kan säga till mig själv, hur jag ska tänka, vad jag ska fokusera på. Jag har gjort massor här hemma som inte har med mat att göra, vilket känns bra. Jag har haft en fruktansvärt stressig vardag sista året och känns som att jag nu på ngt sätt börjar komma ner. Vet att stress påverkar.

sedan genomgick jag för ett och ett halvt år sedan en större operation med ett stort ärr på magen som resultat. Ärret spänner och känns obehagligt nu, pga vikten, vilket spär på känslan av att varför har jag inte minskat ens vätskevikten?

 

Ja, jag vet inte riktigt vad jag vill med detta mer än några tröstande och upplyftande ord.... positiva är att jag inte har ngt sötsug o inte är hungrig, negativa är som sagt att jag uppehåller mig för mkt kring det faktum att vikten inte påverkats. kanske helt enkelt ska slänga ut vågen....?

 

 

 

[stoscha]

Vågen ska man använda ungefär som man använder horoskop. Kul att titta på men inget man bryr sej om.

Använd måttband i stället. Jag hade inte gått ner ett gram på 3 år med LCHF, men gått ner 2 storlekar ändå. Nu väger jag 6-7 kilo mer än för 8 år sedan men jag kommer i samma kläder.

 

Det ÄR ju så att man alltid vill ha resultat NUUU, men det funkar ju inte så. Du har ju haft lite tid på dej att dra på dej dessa kilon så du måste ju hålla i ett tag för att de ska försvinna också. Sen kan det ju vara så att din kropp inte litar på dej eftersom du misshandlat den så pass tidigare. En otrygg kropp släpper inte från sej nånting, för den väntar på nästa svältperiod.

 

Bra kost i 3 månader, sen kan du börja fundera på varför inget händer (om det nu skulle vara så)

[Sabb]

Tack för svar - ja horoskop var ju en intressant jämförelse  ! Det är nog ngt som faktiskt skulle fungera för mig att tänka på . Jag har alltid varit sådan att jag vill att allt ska hända på en gång, vad det än gäller (vikt, förhållanden, jobb, träning.....) så det är väl ngt jag måste jobba på. Fast har ju inte lyckats hittills och är inte purung så frågan är hur det ska gå.... och visst har jag misshandlat min kropp sedan ca 12 års ålder, även om jag även perioder ätit lchf, så den gör nog allt annat än att lite på mig. har inte mätt mig, med tanke på ärret som spänner så blir nog inte det (initialt) en rolig upplevelse men kanske bättre sedan?

Tack igen!

[Jäderås]

det låter ju superlovande om du sluppit sötsug och hunger. Ett gott tecken! Det gäller nu att tolka dessa känslor rätt och endast äta när du känner "äkta" hunger (som är lätt att blanda ihop med sug)

 

Måttband!!!!

 

Skaffa en långsiktig strategi för hur du skall minska på stressen. inte bara under semestern.

[stoscha]

Tack för svar - ja horoskop var ju en intressant jämförelse  ! Det är nog ngt som faktiskt skulle fungera för mig att tänka på . Jag har alltid varit sådan att jag vill att allt ska hända på en gång, vad det än gäller (vikt, förhållanden, jobb, träning.....) så det är väl ngt jag måste jobba på. Fast har ju inte lyckats hittills och är inte purung så frågan är hur det ska gå.... och visst har jag misshandlat min kropp sedan ca 12 års ålder, även om jag även perioder ätit lchf, så den gör nog allt annat än att lite på mig. har inte mätt mig, med tanke på ärret som spänner så blir nog inte det (initialt) en rolig upplevelse men kanske bättre sedan?

Tack igen!

Du måste ju ha ett värde att starta från.

Tyvärr har jag inte sparat nåt midjemått från början, men jag ser ju på skärpet och på de byxor jag köpte nya när jag gått ner 4,5 kg med landstingets dietist att det hänt massor.

Det senaste 10 månaderna har jag minskat 16 cm i midjan, men bara tagit 7-8 kg i vikt (och sen har jag blivit frisk på kuppen också ) men då har jag kompletterat LCHF med 5:2.

Jag tycker att du ska vara noga med att se till att du inte är hungrig i början.

Jag skulle nog nästan köra bara LCHF utan periodisk fasta i 3 månader tills kroppen vet att den inte utsätts för ny svältperiod... fast 16:8 är ju bättre än 5:2 i det fallet i alla fall, men min fasta har främst varit för hälsa och inte för vikt.

[HelenaB]

Försök bestämma vad du egentligen vill uppnå med kosten och utgå från det när du handlar/lagar/äter mat. Vill du att det du vill, bara ska vara för stunden eller lång tid? Tänk efter noga. 

Om du satsar på att gå ner i vikt och stanna där så får du försöka hitta en kosthållning som du kan leva med hela tiden. Då får du också låta det ta sin tid. Lyssna på din kropp och låt den tala om för dig vad den/du mår bra av att äta. Låt bli sånt du märker att du blir orolig av eller får oönskade tankar av. Det tar tid att lära sig att identifiera detta men ju bättre du lär dig att behärska den konsten desto större möjlighet har du att även med kostens hjälp kunna styra din sinnesro.

Stressen har troligen skruvat till din kropp och det tar tid för den att kalibrera om till fettdrift (vid lchf). Du kan under tiden också kanske ha dragit på dig låggradiga inflammationer i kroppen som behöver tid att läka ut innan kroppen är trygg nog att bränna av energireserverna. Koncentrera dig på känna efter vad som gör dig glad och avslappnad och "unna dig" att göra se sakerna. Låt dina behov få komma i förgrunden och låt andras stå tillbaka ett tag. Du har rätt att må ditt bästa, ingen vill att du offrar din hälsa för att någon annan ska må bra.

 

Om det är en quick-fix du är ute efter så lär du bara stressa upp dig mer o mer när resultaten låter vänta på sig. 

[Sabb]

Ja, vad vill jag uppnå...? går ner i vikt. Bli piggare. Bli gladare (har tendenser till depression). Sova bättre. Minska risk för att bröstcancer som jag hade för några år sedan kommer tillbaka. Få bättre hår o hud. Bli starkare. Och även, som bieffekt, se till att sonen som har diabetes 1 får bra kostvanor.

Jag vet mycket väl hur min kropp känns efter godisfrosserier, det är som hjärnan går på för högt varvtal samtidigt som benen är trötta. Ngn slags trött rastlöshet. Tyvärr har jag inte förmågan att ta en godisbit och sedan får det vara bra utan det har alltid varit allt eller inget.

Jag försöker nu under semestern komma in i det lugna och avslappnande igen, tack och lov kommer jag i höst byta jobb vilket förhoppningsvis ska göra mitt liv en aning lugnare. Men jag ska inte skylla allt på det. I vilket fall som helst så tack för att ni svarade med tänkvärdheter, jag ska mäta mig o skippa vågen. Men först ska jag ut på en cykelrunda!

[Tiny Tom]

Hej Sabb, ja jag är inte heller - som du själv om jag tolkar dig rätt - övertygad om vad exakt det är du söker just nu.

 

Det mesta har ju som sagt redan avhandlats i den inledande tråden från i maj.

 

Som lök på laxen så har du LCHF:at i 5 hela dagar... Det är inte direkt ketoadaption vi talar om här och nu utan det kommer du i bästa fall att uppleva först efter 3-4 veckor.

 

Jag är benägen att hålla med dig om att du behöver komma till rätta med sötsuget först och främst. Allt s.k. sockerberoende är enligt egen erfarenhet kopplat till något helt annat än en biokemisk obalans eller till kosten hörande problematik. Det handlar istället oftare om kortsiktig tröst och flykt från obehag helt enligt vad som brukar gälla för beroendeliknande beteenden varför det kanske inte är helt fel att ändå tala om "sockerberoende". Det blir dock ofta lite galet att se sockret som boven i dramat då grundproblemet ex. är emotioner, stressobalans etc. Socker/mat är dock till skillnad från narkotika/alkohol etc inte lika stigmatiserat och du hittar det dessutom i princip överallt. Uttryckt annorlunda, för såväl omgivning som "brukare" så är det mycket mycket lättare att nyttja av fel skäl.

 

Så även om jag sällan - om någonsin - skulle avråda någon från att äta lågkolhydratkost så är det sannolikt inte där skon klämmer. Din biokemiska miljö kommer i bästa fall självfallet att gynnas på så sätt att tidigare söta lockelser inte känns så frestande men om grundproblemet är något som bottnar i obehagliga känslor och livssituationer kopplade till stressobalans så måste även detta beaktas ur ett riktigt lösningsperspektiv.

 

Jag är därför mer inne på att du börjar med att sätta ord på dina känslor när du känner ditt "sötsug". Det är åtminstone en början och ett fall framåt oavsett om sötsuget renderar intag av vad det nu månde vara eller ej. M.a.o. du kan ju således börja med att ha som målsättning att OM du trillar dit med näven i ostbågspåsen så försök låta bli att äta något innan du besvarat frågan "NÄR och VARFÖR kom det här suget och VAD hände just då/precis innan/under dagen/under veckan som gjorde att jag sitter här igen med något som i längden INTE kommer att få mig att må bättre men som just nu och kanske ikväll skapar en illusion av välmående?".

 

Nyssnämnda blir sedan ett steg mot nästa som mer handlar om att ta ännu mer ansvar för vad du gör/inte gör och ett mer realistiskt ansvarstagande.

 

Tillägg: Ibland, kanske även här på forumet (jag minns inte), har jag rått människor som söker tips om kost/hälsa/träning att INTE "börja sitt nya liv" i anslutning till semester och längre vila etc. Tvärtom är nyckeln till att få något att fungera att inse att förändringen skall gälla i synnerhet när livet suger som mest. När regnet avlöses av hagel och snöstorm (typ som en svensk sommardag i juni...tvi), chefen beter sig extra svinigt på förmiddagen och ger dig sparken på eftermiddagen, bostaden står i lågor när du kommer hem och kärleken lämnar en för ens bästa vän det är DÅ som man tenderar få svart på vitt vad som hör till ens vardagsrutin och vad det är för något man mer eller mindre utför per automatik. Om inte ens kosthållning hör dit, tja gissa vem som helt plötsligt, i denna dystra stund i livet då det kanske som minst behövs, riskerar stå i ICA-kön med matkorgen full med all möjlig undermålig ersättning för riktig högkvalitativ föda från leverantörer som Malaco, Marabou, OLW, Coca Cola company, Pågen etc?

 

För att formulera det lite annorlunda. Riktig framgång inom ex. kosthållning och träning (men även bortom detta) dikteras i regel alltid mer av frånvaron av djupa/låńgvariga dalar än av höga/långvariga toppar. Sträva mot hög "medel-output" utan inslag av avbrott eller rejäla fall och du är garanterad att nå rätt långt. Möjligtvis inte längst/bäst, ty detta förutsätter stort fokus även på topparnas höjd/bredd, men i varje fall tillräckligt långt för att du skall kunna se det som en framgång.

 

Lycka till!

[Sabb]

Tiny Tom, tack för ditt långa och tankvärda inlägg! Först och främst, ja, jag vet att 5 dagar är knappt värt att nämnas, men.... i alla fall, nu skrev jag inlägget trots det.

Sedan kan jag inte annat än att hålla med dig om att det är andra faktorer än sockerberoende som spelar in för min del, främst emotionella och stressfaktorer. Emellertid säger min erfarenhet att dessa faktorer blir värre när jag frossar i socker. Stressen blir högre och de emotionella bergochdalbanorna blir så mycket farligare. Så även om sockerberoendet beror på annat så förvärras känslorna när jag ger efter för sockersuget. Blir en ond cirkel.

Dock har jag ngn gång köpt en bok om känslomässigt ätande (minns inte exakta titeln) som jag har börjat att använda nu, så du är ju absolut rätt ute där!

men det där med att inte börja på semester.... jag vet vad du vill säga, men för mig är det en perfekt tidpunkt - jag behöver startsträckan med inte så mkt fokus på annat, för att komma in i tänkande och ätande. Sedan får jag ta striden den dagen som huset brinner ner eller jag förlorar jobbet....!  

Tusen tack igen! Jag tar dina ord med mig, defintivt.

[Tiny Tom]

Tiny Tom, tack för ditt långa och tankvärda inlägg! Först och främst, ja, jag vet att 5 dagar är knappt värt att nämnas, men.... i alla fall, nu skrev jag inlägget trots det.

Sedan kan jag inte annat än att hålla med dig om att det är andra faktorer än sockerberoende som spelar in för min del, främst emotionella och stressfaktorer. Emellertid säger min erfarenhet att dessa faktorer blir värre när jag frossar i socker. Stressen blir högre och de emotionella bergochdalbanorna blir så mycket farligare. Så även om sockerberoendet beror på annat så förvärras känslorna när jag ger efter för sockersuget. Blir en ond cirkel.

Dock har jag ngn gång köpt en bok om känslomässigt ätande (minns inte exakta titeln) som jag har börjat att använda nu, så du är ju absolut rätt ute där!

men det där med att inte börja på semester.... jag vet vad du vill säga, men för mig är det en perfekt tidpunkt - jag behöver startsträckan med inte så mkt fokus på annat, för att komma in i tänkande och ätande. Sedan får jag ta striden den dagen som huset brinner ner eller jag förlorar jobbet....!  

Tusen tack igen! Jag tar dina ord med mig, defintivt.

Precis, eftersom den "lindring" du upplever när sockersuget tillfredställs är tillfällig då den bara adresserar symptom och inte grundproblem så återkommer det ju och det blir som du säger en ond cirkel.

 

Sedan vad gäller att börja göra större livsförändringar "på botten" istället för när "livet står på topp", för att extremdra det, handlar ju i praktiken mest om vikten av att inse att det handlar om att se saker och ting på lång sikt om man vill uppnå dem. Inom träningsvärlden är det vanligt att många kör stenhårt någon/några månader efter nyårslöftet och sisådär lagom till semestrarna så råkar det liksom bara av en ren händelse vara betydligt mindre folk på gymet. *ljuva tid*

 

Stort lycka till nu!

[Zepp]

Prexis som många redan skrivit.. och speciellt TT satt ord på så finns inga bra eller dålig tillfällen/tider eller annat.. bara din korta stund på jorden!

 

Först o främst krävs ett "mindshift", det handlar inte såå mycket om att försaka utan om vad man kan vinna.. dvs varför skulle inte du vara värd den bästa och hälsosammaste maten du kan lägga vantarna på och som din ekonomi tillåter??

 

Det är en himla massa saker som skall trilla in för att man skall leva ett långt hälsosamt och lyckligt liv.. en hel del saker tar jävligt lång tid, andra saker sker mer slumpmässigt.. men vad du köper i affären och sen stoppar i munnen har du 100% koll på.. det handlar mer om dagliga val!

 

Val när det gäller kärlek, familj, barn, karriär, social gemenskap och sådant är mer beroende av andra och innehåller stora delar slump.. men vad du stoppar i munnen avgörs till 99% av dig själv.. och den livsstil du valt själv!

 

Att inte göra aktiva väl underbyggda val.. är oxå ett val som många gör.. men blir då beroende utav andras vilja!

[Sanne Lannizter]

Många har redan svarat dig jättefint men jag vill bara tillägga lite åsikter som jag tar från "egen erfarenhet".

Jag var en riktigt sockergris och har varit i måånga år. Och när man blivit äldre och visare, hela 32 år gammal nu, så märkte jag att jag köpte lösgodis även om jag faktiskt inte var sugen. Det hade blivit en vana. Såg man film var det ju inget kul om det inte låg nåt kilos lösgodis sidan om man kunde trycka in i huvudet under hela filmen (och lite före och efter också för den delen). Jag hade alltså ett problem, vanan.

 

Sen har jag också upptäckt att jag är en känsloätare. Vid stress, sjukdom, ledsen, uttråkad, glad ja faktiskt vid alla starka emotionella upp- eller nedgångar så fanns lösgodiset där för att antingen trösta mig eller fira med mig. Detta har varit en enorm kamp att försöka sluta med detta. Har lyckats i några veckor ibland när man kört någon diet (bra som dåliga) MEN det är inte först förrän nu med LCHF som jag kommit underfund med lösning och faktiskt lyckats. Jag är helt enkelt inte godissugen som förr (socker överhuvutaget) och det underlättar en hel del när man blivit sugen på socker (vid återfall av önskad emotionell ätning). Jag vill helt enkelt inte inta socker för då förstör jag mig själv och mitt välmående och jag vet jag skulle bli besviken på mig om jag föll dit. Och även om jag skulle kunna ta och äta en god ost när jag känner mig ledsen/glad så har jag undvikt det också för jag vill inte nära det beteendet...att äta pga känslor. Mat är bränsle inte känslodämpare/höjare.

Det är svårt och det finns inte en universell lösning då vi alla funkar olika men jag hoppas du kan få lite tips och råd här och prova dig fram.