Jump to content

Sorg och tröstätande


Lua
 Share

Recommended Posts

Alltså. Jag är ju så trygg i mitt LCHF:ande. Någon gång per halvår kanske jag väljer att äta något utanför kosten, en liten efterrätt som ingår i en trerätters, några klyftpotatisar... Jag är den som peppar andra och som har svaren, inte frågorna.

Men nu har min mamma gått bort. Efter några års demens så var döden i många stycken en befrielse för oss alla, hur illa det än kan låta. Men sorgen är ändå stor och sårig. Eftersom pappa inte heller lever är jag liksom nästa på tur också... Och jag vill falla tillbaka i gamla, gamla hjulspår. När jag hade vakat två nätter på hennes boende tog jag en limpmacka, fast jag hade tagit med mig egen mat. Och till kaffet när hon väl dött tog jag en bondkaka. Och så har det fortsatt men ännu inte eskalerat. Jag känner igen mina osunda viktväktartankar "Det ingen ser har aldrig hänt" "Jag börjar om i morgon" "Herregud! Ingen har väl dött av EN kaka?" och jag vill inte! Men jag ser inte hur jag ska hitta kraften.

 

Kan någon försöka hjälpa och stötta mig på något vis? Erfarenheter, tankar?

 

Kram Lua.

  • Like 3
Link to comment
Share on other sites

Känner med dej. Jag har turen att ha en mor med starkt psyke trots skröplig kropp, men varenda gång hon inte svarar när jag ringer ser jag i fantasin henne död. I fjol var hon riktigt illa däran och jag kände som du behov att tröstäta. Jag gick in i en affär och tänkte köpa på mej allt som jag var RIKTIGT sugen på. Det utmynnade i ostar, korvar och ... det gräsligaste... dadlar. Jag hittade inget i godishyllan som lockade mej, faktiskt.

Unna dej av hjärtans lust nu när du behöver det men känn efter vad du är SUGEN på och kör inte bara slentrian

  • Like 7
Link to comment
Share on other sites

Beklagar sorgen. Hade en liknande situation i våras och det var ingen dans på rosor direkt. Jag själv hade mer svårt att äta och inget smakade bra. Men det blev naturligtvis bättre efter ett tag. Så försök att äta så bra du kan, mer kan man inte göra. Alla kan göra avsteg med kosten oavsett anledning. Men när vardagen börjar bli normal igen så är det bara att ta tag i matvanorna igen.

 

Att stå i köket och laga riktig mat var ett bra sätt för mig att inte glömma men tänka på nått annat en stund, så det kanske kan hjälpa även dig. 

  • Like 3
Link to comment
Share on other sites

Jag känner igen mig i det du skriver.

För två år sedan dog min mamma, in i det sista svårt plågad av komplikationer till sin diabetes typ 2. Eller kallar de det naturalförloppet? Skitsamma!

För henne var det nog också så att det var dags att gå, och kanske gör det det lite lättare för oss som är kvar. Man vet hur tufft det var, men även om man önskar sin mamma att slippa plågas så saknar man henne. Det blir komplicerat.

 

Jag hade samma sorts tankar som du. Jag tyckte ändå det hjälpte lite att vara medveten om det, som du beskriver att det är viktväktarspökena som viskar att om ingen ser det har det inte hänt.. Då vet du ju ändå att det är skitsnack egentligen.

När kakorna lockar kan det vara värt att påminna sig om att sån mat gör så att du mår sämre.. Om du sen tar en kaka ändå så är det ingen katastrof, du är ju inte viktväktare längre eller hur?!

Tiden läker alla sår är en erbarmelig klyscha, men som de flesta klyschor innehåller den ett visst mått av sanning.. Det blir bättre!

 

Stor kram!

  • Like 5
Link to comment
Share on other sites

Tack! Verkligen. Jag tar till mig och tänker. Återkommer. Nu ska jag öva med kantorn inför mammas begravning - jag ska sjunga är det tänkt. Den här dagen har gått jättebra, mycket tack vare att jag formulerade mig och att ni gav mig respons.

 

Fint.

 

/Anneli.

  • Like 2
Link to comment
Share on other sites

På tisdag är det 1 år sen min mamma hastigt och oväntat gick bort så jag känner verkligen med dej. Jag tycker inte alls att det låter illa att det var en befrielse. Jag förstår precis.

 

När det gäller maten har jag inte mycket att komma med eftersom jag aldrig tröstat mej med mat. Tvärtom jag tappar matlusten helt. Men den kommer tillbaka och med den matvanorna. Så det ordnar sej säkert för dej också.

Link to comment
Share on other sites

Ledsamt med din mor, beklagar :wub:

 

Försök ta dig en funderare över dina grundvärderingar i livet om du orkar, speciellt då vad som är viktigt för dig när det gäller kost och hälsa. Varför du vill äta LCHF? Vad var orsaken till att du började då du gjorde kostomläggningen?

Link to comment
Share on other sites

Jag beklagar förlusten!

 

Långt tidigare i livet så skulle jag uttryckt det "jag beklagar sorgen" men nu, lite klokare och förhoppningsvis något mer insiktsfull, så har jag insett att sorg är kroppens naturliga sätt att hantera trauman, kriser och bortgångar av nära och kära. Så i korthet, räds inte sörjandet för det behöver du, på dina villkor. Det är ingenting som kan forceras och tvingas igenom utan något som måste ta den tid det tar.

 

Det knepiga med både födelse och död är ju att det är svårt att intellektualisera. Det måste upplevas och kännas...och där någonstans ligger pudelns kärna till att det är en process som i stora drag är emotionell och i varje fall mer holistisk än något som bara går att tänka sig igenom med hjärnkraft eller schemalägga så där när det kanske passar på lunchen eller helgen. Rent praktiskt så kan ju den här ovillkorligheten också leda till att du kan behöva lite mer flexibilitet kopplat till jobb, närstående, familj etc. En förstående omgivning underlättar m.a.o.

 

Som andra varit inne på här i tråden så skulle jag fokusera på att, om du kan, försöka se det ur perspektivet vad din mamma skulle vilja för dig. Koppla det till vad du själv förhoppningsvis inser att du mår bra av. Sen kanske det blir lättare att se att det här med tröstätande ofta är starkt kopplat till (tillfällig) flykt och dövande av känslor. Så igen, även om det är starka och intensiva känslor i omlopp så är det sannolikt bättre att leva i dem och försöka ta en timme i taget och känna än att medvetet/omedvetet trycka bort allt detta.

 

Min egen mamma gick bort när jag var något/några år över 20. Hon konstaterades ha en malign hjärntumör och från den diagnosen till hennes frånfälle så tog det, nästan exakt på dagen enligt läkarens prognosticerande, 6 månader. Det var ju självfallet en stor förlust för mig och min familj och, tyvärr lite sent, satte ju det fokus på hur betydelsefull hon varit. Hon var i stora stycken navet i vår familj vilket ju lätt gick att se efter hennes bortgång då vi distanserades en smula av rent praktiska skäl.

 

Jag hade turen att ha en betydelsefull person i mitt liv som gav det stöd jag behövde vilket ju gjorde allt så mycket lättare. Hur stark man än må vara som man/människa så nog fasen är man ofta, i synnerhet i den här typen av situationer, halv utan en kvinna/partner. Så jag hade tur. Jag lyckades också se det som hände ur perspektivet att det skulle bli en möjlighet till förändring. Så blev det också. Så retrospektivt har jag alltid sett det som hände som, trots allt, det bästa som kunde ha hänt för mig just då. Jag fick mer ambitioner att utvecklas i livet vilket var viktigt för min egen personliga utveckling. Idealt var det ju inte så klart men det blev ändå något att kunna betrakta ur ett mer positivt perspektiv. Jag nyttjade ofta just tanken "vad hade hon velat" i stunder då det behövdes. Därmed inte sagt att jag följde någon slags bana som hon hade önskat i livet utan mer som en slags hjälpsam trigger då jag stod inför viktiga val och där "minsta motståndets väg" s.a.s. inte nödvändigtvis hade varit av godo i det långa loppet.

 

Nåväl, andas, känn efter och försök att sörja så gott det går och enligt vad du behöver och - framöver - garanterat kommer att må bättre av!

 

Kram och lycka till!

  • Like 5
Link to comment
Share on other sites

Tack alla! Detta med att tänka "vad skulle mamma ha velat" går lite bort eftersom det är hon som lärt mig att alla svåra känslor kan motas med socker ;) Men det är användbart ändå, för vad skulle hon ha velat egentligen: att jag är tjock och sjuk eller smal och frisk, liksom?

Precis som du skriver Tiny Tom så är ju ätandet ett försök att döva/undvika känslorna och i det liv jag lever med heltidsjobb, stor familj, många intressen, så måste jag också hitta tiden att möta känslorna. Under veckan har de visat sig i form av en ENORM trötthet, som inte går att sova bort. I helgen försöker jag hitta stillhet och få tid för mig själv och det går bra. Min familj har inte alls känt igen mig och förstår att jag behöver stöttas. De är inte vana vid det, det brukar vara jag som är klippan.

 

Men med själva ätandet har det gått bra. Jag har brutit med viktväktartankarna och ätit mycket fett och obegränsat inom LCHF, så att suget inte har uppstått. Jag har druckit goda teer ur vackra koppar om kvällen innan jag stupat i säng vid 20.30...

 

Tack!

  • Like 2
Link to comment
Share on other sites

  • 1 month later...

Tack alla som engagerat sig i min sorg och mitt tröstätande. Jag fortsatte (riktigt obehagligt med smygätande och allt) ända fram till nyårsafton. På nyårsdagen var jag bakis av både vin och kolhydrater och då kom beslutsamheten vällande, omöjlig att stoppa :P  Så oerhört skönt! Så nu är det nystart och avgiftning. Hittills går allt bra!

https://luafilosoferar.wordpress.com/2015/01/02/nystart-2/

  • Like 5
Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

 Share

×
×
  • Create New...