Recommended Posts

Tyvärr brukar inte fakta hjälpa, men helt säkert är att det är bra för hjärta och kärl att slippa kolisar

http://www.kostdoktorn.se/?s=bj%C3%B6rn%C3%B6r&submit.x=6&submit.y=15

 

Kan du inte använda orden allergisk, för det är ju faktiskt vad du är. Allergisk mot socker och all slags spannmål. Om du petar i dej några kolisar med grönsaker tror jag inte att du trillar dit lika hårt. Hur blir det med en mandarin? Jag skulle inte våga det om jag hade hetsätningsproblem. Du kanske helt enkelt kan säga att du inte tycker om dem?

  • Gilla 3

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Håller med Y62. Blir vansinnigt arg! Snacka om stöttning..

 

Röstar också för att använda ordet allergisk.

  • Gilla 6

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Har inte så mycket att säga mer än lycka till!

På detta forum har du åtminstone många som stöttar dig

.

Försök stå på dig utan att göra en grej av detDet brukar finessen del man kan fylla tallriken med på ett julbord

God jul!

  • Gilla 4

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Det är alltid svårare att tacka nej till sötsaker som bjuds av människor man känner sedan tidigare och som sett en gladeligen stoppa i sig. Sådana personer kan vara svåra att övertyga om att man "numera" är allergisk. Samma människor skulle man däremot kunna nobba benhårt med argumentet att socker triggar ens ätstörningar, punkt slut. De känner ju till att du har dem även om de inte vill låtsas om att de existerar

  • Gilla 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Varför inte börja ställa motfrågor. Typ: Äter du fortfarande "vanlig" mat? :P

  • Gilla 4

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Bara till att låta bli att kalla det något så slipper det få "den där dieten"-stämpeln

Själv säger jag alltid att jag bara äter "riktig mat" :)

  • Gilla 7

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Det kan vara svårt att klara av julen och andra högtider när familjen samlas och mat och godsaker ofta står i fokus.

Men kan man bara klara av den första tiden så ser omgivningen att man oftast mår bättre, och man fått flera positiva hälsoeffekter.

Då blir det lättare och omgivningen blir inte ifrågasättande utan nyfiken.

 

Min erfarenhet är att nu när jag hälsar på föräldrar och vänner så har dom oftast försökt att hitta på ett bra alternativ som passar mig :)

Men i början måste man vara lite hård och listig för att det ska gå smärtfritt.

Mitt tips är att vara stenhård i början och alla konster och små lögner är tillåtna  ;)

Säg och gör det som krävs för att du ska hålla din kost som du vill.

Och är det är lättare att stå emot julgodis och andra sötsaker om man är mätt på riktig mat, så se till att inte vara hungrig om det är svårt att stå emot.

 

Julen ska vara en trevlig högtid med familj och vänner. Det är synd att man ska behöva kämpa när man bara vill få en bättre hälsa.

 

Lycka till.

  • Gilla 4

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Bara till att låta bli att kalla det något så slipper det få "den där dieten"-stämpeln

Själv säger jag alltid att jag bara äter "riktig mat" :)

Det brukar jag också säga, och därefter försöka styra samtalet i en annan riktning.

Sist en sådan konversation dök upp fick jag ett surmulet svar när jag nämnde "riktig mat":

-Det DU tycker är riktig mat, ja... men jag kanske tycker att det är något annat som är riktig mat (typ bröd, pasta osv...)

 

I det läget var det vara att styra mot ett annat samtalsämne, eftersom den pågående diskussionen garanterat inte skulle leda någon vart. 

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

En liten update! 

 

Julafton var väl en ren katastrof i matväg. Hetsåt som bara den. Fanns inget stopp. Blev spyfärdig efteråt, fick supersvullen mage och migrän. Julafton var väl ingen hit i den sociala biten heller... :(

 

Juldagen: Vaknade med migrän. Min familj och släkt har en tradition att vi alltid åker till farmor och farfar och träffas, spelar spel, går promenad, äter julbuffé och fikar på juldagen. Så idag så åkte vi dit och min mamma pratade tydligen med min farmor om min ätstörning så på första fika stunden var hon så snäll att hon gav mig något helt annat sockerfritt att äta. Var dock jättejobbigt för mig då hela kusinskaran tittade konstigt på mig och ifrågasatte varför jag inte äter samma som dem. Hela situationen blev pinsam och jobbig och jag ville bara sjunka genom jorden. Sedan blev det tårta och jag tog 1cm tjock bit och petade runt mest bara. Kände mig mest i vägen och kunde inte njuta alls av sällskapet.

 

Själva julbuffén gick totalt överstyr. Åt lchf, men åt wayyyy too much! Fick ont i magen efteråt. Senare framemot kvällen vräkte jag i mig choklad och nötter. Inte direkt någon lyckad dag. 

 

Men det som gör mig allra mest ledsen/frustrerad är att min mamma gick och pratade öppet om min ätstörning till släkten, när jag inte var i närheten. Och  när jag sedan dök upp blev det tyst, som om ingenting har hänt. Fick bara en massa medlidande blickar. Men jag hörde allt hur de pratade och viskade om mig. Tycker och tyckte att det är rent ut sagt var skitjobbigt, och särskilt eftersom att min mamma har fått allt om bakfoten och inte förstår ett skit om hur jag mår, äter eller känner mig. Hon tror att jag är helt fel ute och att jag måste inse och prata med en "riktig dietist" för att kunna bli bra.

 

Suck.. behövde bara skriva av mig lite, har ni synpunkter/tips på hur jag ska kunna förbättra situationen/er skriv gärna då :)

  • Gilla 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Oj vad jobbigt...allt jag kan säga är att försöka strunta i det som har hänt och se framåt istället....några "misslyckade" dagar spelar ingen roll...jag har väldigt svårt att förstå vad en dietist kan hjälpa dig med, eventuella problem med hetsätning, kan knappast vara deras profession....så hoppas att fortsättningen av julen blir bättre...kram.

  • Gilla 3

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Låter på dig som att din släkt har mycket större ätstörningar och matfixering. Varför ska dom lägga sig i vad du äter? Vi är inte i Nordkorea! Ge mig en kvart med din trattfamilj så ska dom få en avhyvling så håret står rakt ut på dom. Stå på dig! Och ta nya tag när du kommer ur deras grepp.

  • Gilla 6

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Din mamma borde skämmas :angry:. Så gör man inte. Du är vuxen och inte en trotsig 3-åring som inte vill äta!!!!. Resten av familjen verkar inte heller vara så mycket att hänga i granen. Om du vill ha ett radikalt råd så är det att undvika familjen så mycket som möjligt. Dom verkar inte ens försöka att förstå. I din situation behöver du vänner som åtminstone försöker förstå. För ensam är inte stark i ditt fall. Jag blir galen på föräldrar som inte gör sitt jobb :ph34r:

  • Gilla 5

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Du har det inte lätt men för att lyckas du kan inte ändra på andra men bli starkare själv så ska du se att dom kommer bli nyfikna när du går ned i vikt och börjar må bra. Jag har lyckats i år igen med att ha chokladkartonger på bordet utan att stoppa i något av dem i munnen. Det är 2:a året i rad. Att jag lyckats är för jag har inte gjort något LCHF godis för det har börjat med det och sedan har jag ätit upp det andra också. Det går att klara men tar tid. Degånger i början på LCHF när jag trillade dit åt jag mig övermätt och mycket fett dagen efter. Det finns en face book gröpp de sockerfria vännerna kolla in där.

  • Gilla 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Din familj verkar inte förstå att du har en sjukdom. Det handlar egentligen inte ifall du ska äta socker eller inte. Eller ens om vad du ska äta. Ätstörningar är uttryck för något annat. Du behöver någon att prata med som är ordentligt insatt.

 

Kuratorer är kanske inte rätt yrkesgrupp. En psykolog vore kanske bättre. Dottern fick stor hjälp av Marianne Stoltz på Psykoterapi-Institutet i Skara och M.H.E Kliniken i Mora. 

 

Man botar inte ätstörningar med mat.

  • Gilla 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Nu ska vi lugna ner oss lite, de flesta föräldrar vill sina barn väl, även din mamma, glöm inte det. Att snacka bakom ryggen på sina barn och andra är inte snyggt men mänskligt, tyvärr. De flesta är livrädda för stor konsumtion av fett och har ju faktiskt stora delar av samhället på sin sida.

Tråkigt att du har så starkt sockersug då blir det förstås krångligt med smarta kompromisser, försök klura ut lite sociala strategier. Man ska ju inte äta så man får ont i magen men annars tror jag på att äta riktigt mycket av rätt mat, rejält med fett och salt.

  • Gilla 3

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Jag håller med om att de flesta föräldrar vill sina barns bästa. Tyvärr förstår inte alla vad som är bäst.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Går på behandling på Sankt Helena mottagningen i Skövde, men kommer antagligen inte att prata med en psykolog och kan nog inte komma igång med behandlingen ordentligt förens i slutet av Januari. Vilket är riktigt bra. Men nu den senaste månaden har det blivit 1000 gånger värre med depressionen, ångesten och ätstörningen, är rädd för att jag inte kommer att få den hjälp/ de verktyg jag behöver innan bägaren rinner över. 

 

Åker tillbaka till mitt egna boende första veckan i Januari så då kommer jag att kunna ta mig upp igen och kunna bestämma vad för slags mat som kommer in och ut ur lägenheten. Sedan så kommer jag inte ha någon som klagar på vad jag äter för mat och vad jag gör fel.

 

Tror dock att min mamma är i en slags förnekelse och kan inte förstå hur allvarlig min sjukdom är. Jag vet inte riktigt om hon någonsin kommer att kunna förstå. Men jag får ge henne lite tid och så småningom så kan jag förklara mer noggrant för henne vad som pågår och om hon ser mina förändringar kanske hon börjar tänka om? :) Jag anklagar henne inte för något. Jag antar att det kom som en chock för henne. Men jag kan ju säga att det kunde skett på ett smidigare sätt. Men det är ju både hennes och mitt fel. 

 

Det löser väl sig i slutändan. Tyvärr tar ju allting så förbaskat lång tid :(  Tog 2 månader för att ens kunna kolla om man eventuellt var en "kandidat" för Sankt Helena mottagningens program. 

  • Gilla 3

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Nej, nej och åter nej. Jag tror inte för ett ögonblick att något är ditt fel. Du har en allvarlig sjukdom och jag fattar inte att din mamma inte tar reda på mer. Har hon inte tillgång till internet? 

 

Alla reagerar olika och din mamma är nog som du säjer i en slags förnekelse. Hon behöver skakas om ordentligt. På vilket sätt vet inte jag eftersom jag inte känner henne, men du kan säkert komma på något.

 

Och som jag sagt tidigare, jag finns här om jag kan hjälpa dej på nåt sätt.

  • Gilla 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Nej, nej och åter nej. Jag tror inte för ett ögonblick att något är ditt fel. Du har en allvarlig sjukdom och jag fattar inte att din mamma inte tar reda på mer. Har hon inte tillgång till internet? 

 

Alla reagerar olika och din mamma är nog som du säjer i en slags förnekelse. Hon behöver skakas om ordentligt. På vilket sätt vet inte jag eftersom jag inte känner henne, men du kan säkert komma på något.

 

Och som jag sagt tidigare, jag finns här om jag kan hjälpa dej på nåt sätt.

Ja, hon har tillgång till internet. 

 

 

Tack så mycket! Att du bara stöttar mig är tillräckligt nog!  :)

  • Gilla 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Psykolog, kurator eller vem som helst, titeln spelar ingen roll så länge du får den hjälp du behöver och det får du förmodligen bäst på ätstörningsenheten. Jobbar själv på en psykiatrisk avdelning där vi tar emot ätpatienter som är i behov av inläggning.

Mitt tips är att även ta hjälp av någon på ätstörningsenheten som du har förtroende för med att förklara för din mamma och resten av din familj vad en ätstörning är och hur de kan stötta dig på bästa sätt  :)

  • Gilla 3

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Nu har jag tänkt lite till :). Varför inte skriva ett mail eller brev till din mamma. Du är ju uppenbart duktig på att uttrycka dej i skrift och då får din mamma möjlighet att i lugn och ro ta in det du vill ha sagt. Ge henne också länkar till "bra" sidor om ätstörningar. T ex sidor från vården om hon har förtroende för den. 

 

Vet inte om jag missat nåt, men eftersom du inte verkar ha stöd av familjen så har du själv sökt hjälp. Eller?

  • Gilla 6

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Håller med Trollmor. Skulle gilla inlägget om jag fattade var den funktionen är - skyller på att jag är nykomling ?).

 

Om du skriver garanteras du även att få prata till punkt. Och ibland kan det även vara svårt att säga vissa ord för det känns pinsamt eller skamset (trots att inte finns något skamset i detta, kan vara mycket lättare att skriva. Du kan själv läsa igenom och lägga till eller dra ifrån i lugn och ro innan du ger texten till din mamma.

  • Gilla 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Pica har helt rätt, skriv av dig här. Skriv så mycket du orkar och vill, vi lyssnar.

Och Pica, det finns en knapp som heter gilla detta ovanför multicitat och svara till höger. Är du på mobil är det bara en bock uppe till höger i inlägget. 

  • Gilla 3

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Det kan vara jättekrångligt att hitta rätt hjälp. Och när man väl hittar den kanske man inte blir direkt välkomnad, snarare ifrågasatt. Jag bedömdes som "för frisk" för att få behandling. Vilket gjorde jäkligt ont och spädde på skamkänslor och självhat. Men min mamma utsatte psykiatrin för telefonterror och hotade med allt möjligt, och då fick jag en plats i ätstörningsgruppen som skulle börja tre månader senare. När jag äntligen fick träffa psykologen som höll i behandlingen berättade hon att hon var chockad. Jag var på gränsen till "för sjuk" för att kunna tillgodogöra mig behandlingen. Hon var ruskigt arg för att jag inte hade blivit tagen på allvar tidigare. Jag fick vara med iaf och det gick bra. Men mycket arbete var kvar att jobba med efter behandlingen.

 

Ta sikte på datumet för behandlingsstarten. Du har en sträcka framför dig som känns längre än vad den är. Jag vet att du lider, och ingen skulle behöva stå ut med detta lidande. Men du kan! KRAM

  • Gilla 7

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Jag har lite problem med minnet så därför har jag glömt en viktig sak när det gäller ätstörningar. Att du själv är medveten om att du har en ätstörning är ett STORT steg på väg mot tillfrisknande.

 

Vår dotter levde i förnekelse och saknade sjukdomsinsikt i flera år. Efter 3 år, när hon fyllde 18 tänkte hon minsann skriva ut sej från sjukhuset för då kunde hon bestämma själv. Trodde hon. Varken vi eller sjukvården lät henne bestämma och så småningom insåg hon att hon behövde hjälpen hon fick. 

  • Gilla 4

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Hej du!

 

Jag förstår precis vad du går igenom! Jag kan inte heller motstå, om jag bara tagit en tugga. Efter två månaders "reningsperiod", tog jag en godis på semestern i somras - och var fast i hetsätandet. DET ÄR INGET FEL PÅ DIG! Ditt tillstånd kan förklaras i hur du biologiskt är uppbyggd. Din hjärna tål helt enkelt inte socker.

 

Om du inte har gjort det än, rekommenderar jag varmt att köpa "Sockerbomben - i din hjärna". Den beskriver diagnosen sockerberoende. Det ger en oerhörd tröst och styrka att inse att vi är många, och att det inte är konstigt eller fel att vara på det sättet.

 

Jag tog mig igenom julen med bärglass med grädde (frysta bär och kvarg kör jag i mixer, det blir till glass. Vispar osockrad grädde till). Jag har även lyckats ordna julgodis i form av pepparkaksrutor (nötter och julkryddor mixade med lite dadlar) och saffransbollar (dadelbollar med saffran och lime). OBS! Inte alla sockerberoende klarar dadlar! Jag klarar det om jag inte blandar i för många i receptet. Skillnaden med dadelbollar jämfört med ex. Chokladbollar, är att det inte leder till samma frosseribeteende (nötterna mättar och gör en nöjd på en eller två eller tre bollar - chokladbollar med socker kan man äta tills man kräks). Du får lära dig vad du klarar eller inte.

 

Tips; skriv matdagbok. Det står om den i Sockerbomben. Då lär du dig hur du känner igen signaler och vad som triggar just dig. Då lär du dig vad just du behöver undvika, och andra små detaljer om hur just du fungerar.

 

Lycka till! Du är absolut inte ensam! Det finns stödgrupper (typ AA, fast för sockerberoende). Där kan du få stödet din familj är okunniga nog att inte ge dig.

 

Kram på dig!

  • Gilla 5

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Emelie

 

Jag förstår dig, men du måste inse att vi vuxna har en övertro på vad läkare och lärare säger. Vi svenskar har alltid gjort vad staten säger åt oss.

Men bara för att vi är vuxna innebär inte att vi har rätt. 

Vår roll som föräldrar är att ge våra barn självförtroende att gå egna vägar.... inte dyvla på er våra föråldrade rykten och halvsanningar.

Och kom ihåg, JU MINDRE VI VET OM EN SAK DESTO SÄKRARE ÄR VI PÅ ATT VI HAR RÄTT.

Bara för att de är dina föräldrar innebär inte att de har rätt.

 

 

 

Vad skall vi äta? vegetarian? Tja, säg åt en eskimå att bli vegetarian.....

 

1.

Du behöver stöttning, det är inte fel att söka hjälp. När jag fick mitt utmattningssyndrom fick jag hjälp av en kurator att ändra mitt beteende, hon visade på min roll i sammanhanget

Vill du inte det, kanske du har någon kompis, annars finns vi här....

 

2. släng ut allt socker och mjölmat (pasta ris osv), tänkt modern stenålder....

 

3. Ät ordentlig frukost, med ägg nötter, bär, youghurt

 

4. dra ner på frukten  1-2 om dagen, ät grönsaker som är lättsmälta

 

5. Jag har alltid en låda nötter med mig om jag skulle bli hungrig

 

6. Ät endast lätt på kvällen, och SOV MINST 7-8 timmar.

 

7. promenera varje dag, lugnt och stilla, krama ett träd, finns ro

 

8. Mindfulness, mental träning, meditation, varianter av samma sak, men kan hjälpa dig att finna inre frid.....

 

 

 

Sedan måste du förstå en sak, en benbrott går på en sekund, men tar ett år innan det har läkt helt.

 

Ditt mat problem har inte kommit över en natt och det kommer att ta tid att rätta till, ha tålamod tålamod tålamod

och läs läs läs.....

 

PS Släktingar är något som skall avnjutas i små portioner.......

  • Gilla 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Hej du!

 

Jag förstår precis vad du går igenom! Jag kan inte heller motstå, om jag bara tagit en tugga. Efter två månaders "reningsperiod", tog jag en godis på semestern i somras - och var fast i hetsätandet. DET ÄR INGET FEL PÅ DIG! Ditt tillstånd kan förklaras i hur du biologiskt är uppbyggd. Din hjärna tål helt enkelt inte socker.

 

Om du inte har gjort det än, rekommenderar jag varmt att köpa "Sockerbomben - i din hjärna". Den beskriver diagnosen sockerberoende. Det ger en oerhörd tröst och styrka att inse att vi är många, och att det inte är konstigt eller fel att vara på det sättet.

 

Jag tog mig igenom julen med bärglass med grädde (frysta bär och kvarg kör jag i mixer, det blir till glass. Vispar osockrad grädde till). Jag har även lyckats ordna julgodis i form av pepparkaksrutor (nötter och julkryddor mixade med lite dadlar) och saffransbollar (dadelbollar med saffran och lime). OBS! Inte alla sockerberoende klarar dadlar! Jag klarar det om jag inte blandar i för många i receptet. Skillnaden med dadelbollar jämfört med ex. Chokladbollar, är att det inte leder till samma frosseribeteende (nötterna mättar och gör en nöjd på en eller två eller tre bollar - chokladbollar med socker kan man äta tills man kräks). Du får lära dig vad du klarar eller inte.

 

Tips; skriv matdagbok. Det står om den i Sockerbomben. Då lär du dig hur du känner igen signaler och vad som triggar just dig. Då lär du dig vad just du behöver undvika, och andra små detaljer om hur just du fungerar.

 

Lycka till! Du är absolut inte ensam! Det finns stödgrupper (typ AA, fast för sockerberoende). Där kan du få stödet din familj är okunniga nog att inte ge dig.

 

Kram på dig!

 

Hej du!

 

Jag förstår precis vad du går igenom! Jag kan inte heller motstå, om jag bara tagit en tugga. Efter två månaders "reningsperiod", tog jag en godis på semestern i somras - och var fast i hetsätandet. DET ÄR INGET FEL PÅ DIG! Ditt tillstånd kan förklaras i hur du biologiskt är uppbyggd. Din hjärna tål helt enkelt inte socker.

 

Om du inte har gjort det än, rekommenderar jag varmt att köpa "Sockerbomben - i din hjärna". Den beskriver diagnosen sockerberoende. Det ger en oerhörd tröst och styrka att inse att vi är många, och att det inte är konstigt eller fel att vara på det sättet.

 

Jag tog mig igenom julen med bärglass med grädde (frysta bär och kvarg kör jag i mixer, det blir till glass. Vispar osockrad grädde till). Jag har även lyckats ordna julgodis i form av pepparkaksrutor (nötter och julkryddor mixade med lite dadlar) och saffransbollar (dadelbollar med saffran och lime). OBS! Inte alla sockerberoende klarar dadlar! Jag klarar det om jag inte blandar i för många i receptet. Skillnaden med dadelbollar jämfört med ex. Chokladbollar, är att det inte leder till samma frosseribeteende (nötterna mättar och gör en nöjd på en eller två eller tre bollar - chokladbollar med socker kan man äta tills man kräks). Du får lära dig vad du klarar eller inte.

 

Tips; skriv matdagbok. Det står om den i Sockerbomben. Då lär du dig hur du känner igen signaler och vad som triggar just dig. Då lär du dig vad just du behöver undvika, och andra små detaljer om hur just du fungerar.

 

Lycka till! Du är absolut inte ensam! Det finns stödgrupper (typ AA, fast för sockerberoende). Där kan du få stödet din familj är okunniga nog att inte ge dig.

 

Kram på dig!

Tack så mycket! Det värmer att veta att man inte är helt tokig och framförallt inte ensam med det extrema sockersuget  :P

 

Nu under min behandling så skriver jag en matdagbok :) Funkar bra, men är så sjukt jobbigt att se sanningen i vitögat.. :(

 

Jag skulle nog inte klassa mig som sockerberoende, även om jag har ett extremt sockersug. Jag äter mina känslor, och hetsäter väldigt ofta när jag får prestationsångest eller ångest över något annat. Grejen med min hetsätning är att den börjar med att jag kanske tar 1 godisbit, men jag får så mycket ångest över det lilla att det triggar igång hetsätningen. Så jag tror inte att det kanske är just socker i sig. Har nämligen hetsätit på ost, skinka och knäckebröd förut...  :unsure:  Men de allra flesta gångerna är det just socker eller kolhydrater som jag trycker i mig.  

 

Ska definitivt kolla upp boken!

 

Kram!

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

"Det kan vara jättekrångligt att hitta rätt hjälp." var det någon som skrev ovan

Ni bör vara medvetna om att dagens vård är för det mesta privat och ingen är intresserad av patienter som tar för lång tid  ( det är ungefär som ett depå stopp i Formel 1, snabbt in och snabbt ut)

Hjälp till självhjälp alltså, och du måste slåss för din rätt till vård!

 

Emelie!

Angående depression, jag har också varit där.

1.

Men min åsikt är att det inte är en psykisk åkomma. Det är en kemiskt obalans  i kroppen.

Och de senaste 30 årens matråd har inte gjort det bättre, Förmodligen lider många av oss av brist på mineraler (jod magnesium) pga den stärkelsekost som vi äter., det är skillnad på kalorier och kalorier

2.

Höstdepression är otroligt vanligt, hade en kompis som led av depression i 30 år, innan började åka han till medelhavet varje höst, sedan dess mår han bra (Ljusterapi alltså)

3.

Det flesta vet att det finns citalopram mot depression, men vad det flesta inte vet är att de innehåller samma ämne som kroppen själv producerar efter 30-40 minuters promenad.......

4.

Depression är ett farligt tillstånd som man skall ta på allvar.....

 

Belöning?

Självklart måste ha något att unna dig, något att se fram emot.

Men försök att hitta något som är nyttigt, mörk choklad, nötter eller baka nyttiga ckoklad bollar,

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

"Det kan vara jättekrångligt att hitta rätt hjälp." var det någon som skrev ovan

Ni bör vara medvetna om att dagens vård är för det mesta privat och ingen är intresserad av patienter som tar för lång tid  ( det är ungefär som ett depå stopp i Formel 1, snabbt in och snabbt ut)

Hjälp till självhjälp alltså, och du måste slåss för din rätt till vård!

 

Emelie!

Angående depression, jag har också varit där.

1.

Men min åsikt är att det inte är en psykisk åkomma. Det är en kemiskt obalans  i kroppen.

Och de senaste 30 årens matråd har inte gjort det bättre, Förmodligen lider många av oss av brist på mineraler (jod magnesium) pga den stärkelsekost som vi äter., det är skillnad på kalorier och kalorier

2.

Höstdepression är otroligt vanligt, hade en kompis som led av depression i 30 år, innan började åka han till medelhavet varje höst, sedan dess mår han bra (Ljusterapi alltså)

3.

Det flesta vet att det finns citalopram mot depression, men vad det flesta inte vet är att de innehåller samma ämne som kroppen själv producerar efter 30-40 minuters promenad.......

4.

Depression är ett farligt tillstånd som man skall ta på allvar.....

 

Belöning?

Självklart måste ha något att unna dig, något att se fram emot.

Men försök att hitta något som är nyttigt, mörk choklad, nötter eller baka nyttiga ckoklad bollar,

 

D3 är mycket verksamt för den årstidsbundna nedstämdheten, om man inte har möjlighet att åka till solen.

  • Gilla 3

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Till Niunda, EmelieA har en ätstörning. Den "botar" man inte med råd om mat.

  • Gilla 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Hej Trollmor

 

Du har helt rätt, man botar inte med matråd, bra påpekande,

men det kan vara en början

 

 

Det svåra är för dagens ungdom är vad är "normalt"? ( jag har två tonårsbarn)
Läsk har ju blivit en normalitet, men är det bra?

Läkemedel har blivit normalitet, men är det bra?

Socker har blivit en normalitet

Näthat har blivit en normalitet..

osv

 

Det är här vi kan komma in och hjälpa dagens ungdomar med att bryta "falska normaliteter" och ge dagens ungdomar självförtroende att stå upp på vänner och släktingar.

 

Bara för att de är våra föräldrar innebär inte att de har rätt, 

 

Som jag sa på en annan tråd, ju mindre folk vet om någonting , desto säkrare är det sin sak"

(ber om ursäkt för min krassa människosyn)

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Niunda, du har inte fel men du kanske säger rätt sak i fel tråd. EmelieA förtjänar mer respekt och ödmjukhet, kanske mer specifika råd än vi andra dödliga. Jag är dock inte moderator. Drick inte läsk är nog ett råd hon inte behöver tror jag, det förstår hon nog ändå.

  • Gilla 3

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Du har rätt Y62, jag brukar sväva ut ibland,

men jag ville bara väl.

:rolleyes:

 

 

Min erfarenhet från mina tonårsbarn är; Säg inte vad jag skall göra, men säg vad jag skall göra

 

Det viktigaste är att Emelie känner att hon blir tagen på allvar, att någon lyssnar......

  • Gilla 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Min erfarenhet av ätstörningar (10 år med dotterns anorexi) säjer mej att den som är drabbad vet betydligt mer om maten och dess innehåll än folk i allmänhet.

 

Och att prata om maten och hur man ska äta är ingen bra väg. Att säja vad den drabbade ska göra funkar absolut inte. Sen har jag en känsla av att EmelieA inte är tonåring, men där kan jag ha fel. Jag kan ju inte ha rätt jämt :P  

  • Gilla 6

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Ett tag trodde jag att jag blivit senil så här på det nya året :blink:. Men sen såg jag att du bytt namn :P. Nåväl, hur går det för dej så här efter alla helger?

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Ett tag trodde jag att jag blivit senil så här på det nya året :blink:. Men sen såg jag att du bytt namn :P. Nåväl, hur går det för dej så här efter alla helger?

Haha  :P  

 

Hela julen var väl i stort sett katastrof ur den matmässiga synpunkten. Inget stöd whatsoever och de två veckorna som jag spenderade med familjen resulterade i ganska mycket uppdämd frustration och ilska. 

 

Men nu är jag tillbaka till min egna lägenhet och back on track. Har börjat med behandlingen igen efter ett uppehåll under julen, men har en hel del jobbiga saker som jag måste ta tag i framöver. 

 

Men även om det varit två katastrofala matveckor så har jag ändå lärt mig från dem  :)

  • Gilla 4

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Att ta lärdom av katastrofala matveckor är ett steg i rätt riktning :)

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Gäst
Svara i detta ämne...

×   Du har klistrat in innehåll med formatering.   Ta bort formatering

  Only 75 emoji are allowed.

×   Din länk har automatiskt bäddats in.   Visa som länk istället

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.