Jump to content

Högt insulin, normalt blodsocker


Ktina
 Share

Recommended Posts

Hej!

 

Jag hoppas att alla ni kloka forumbesökare kan hjälpa mig att räta ut några frågetecken angående högt insulin.

 

Jag har hela tiden uppfattat det som att det farliga är att gå omkring med högt blodsocker, men på senare tid har det talats en del om att högt insulin är värre. Eller lömskare, då synbarligen smala och friska människor egentligen går omkring och har delar av det metabola syndromet inklusive högt insulin men med normalt blodsocker. Riktigt alarmerande i mina ögon.

 

Det jag inte får in i min hjärna är hur det fungerar i kroppen - hur kan insulinet vara högt om blodsockret är normalt? Vilka mekanismer i kroppen är det som jobbar då och i vilken ordning? Hur ser skadeverkningarna ut? Det är det jag skulle vilja ha svar på.

 

Jag läste på Martinas blogg om att man är olika insulinkänslig och om man är mer känslig så behövs mindre insulin för att parera en blodsockerhöjning. Den biten tror jag att jag förstår. Fick ett ganska otrevligt exempel på det härom dagen när jag på morgonen på fastande mage åt en tablett Läkerol. Jag fick ett rejält blodsockerfall (eftersom mitt socker antagligen redan var lågt) trots att Läkerol ska vara sockerfritt. Min kropp var i alla fall på hugget och pytsade ut insulin ändå. Och då borde jag ju rimligen haft högre insulin än blodsocker. Men det exemplet ser jag mer som en parentes.

 

Sedan så har jag en vän som är en riktig sockerråtta. Han äter husmanskost men äter kakor i drivor och det ska vara mycket socker i kaffet etc. Han går sakta men säkert upp i vikt varje år, har besvär av psoriasis och medicinerar för högt blodtryck, men vid varje hälsokontroll har han normalt blodsocker på gränsen till lägre. Jag förstår ingenting. Han har ju tydlig bukfetma och psoriasisen ser man ju?

 

 

 

Link to comment
Share on other sites

Det är nog snarare "Insulinresistansen" du tänker på.

 

När man äter kolhydrater och annat som höjer blodsockret så ska insulinet matas ut för att möta detta intag och få ned blodsockervärdet på en normal nivå igen. Äter man mycket blodsockerhöjande frekvent och under lång tid, så kan kroppen "värja" sig mot de höga insulinnivåerna genom att inte sänka blodsockervärdet så mycket som tidigare. För samma mängd insulin.

Detta gör i sin tur att kroppen tvingas skicka ut ännu mer insulin för att få ned blodsockervärdet. Detta kallar man för "insulinresistens". Det kan man vara i hela eller delar av kroppen.

 

3 saker man kan göra för att motverka detta är att dra ned på kolhydratintaget, börja träna och fasta.

 

--

Link to comment
Share on other sites

Ja, det kanske var insulinresistensen jag tänkte på. Jag fick nämligen en aha-upplevelse när jag såg intervjun med Jason Fung och han beskrev vansinnet med att behandla någon som har för mycket insulin med ännu mer insulin.

 

Det är läskigt att det är så lätt att tro att sjukdomen inte fortskrider så länge blodsockret ligger bra, trots att man egentligen vet att så inte är fallet. Det har jag nämligen hört från flera typ 2:or: "Jo, men jag kan äta korv med bröd för mitt sockervärde är bra."

 

Så om jag har förstått det hela rätt kan man alltså gå med insulinresistens i många, många år men samtidigt vara smal, ha normalt sockervärde, lågt blodtryck och verka frisk? Och att man inte utvecklar det (synliga) metabola syndromet med övervikt och högt blodtryck förrän det börjar gå riktigt åt h-e med kroppen?

Link to comment
Share on other sites

Jag känner mig ganska trög, men man skulle alltså hypotetiskt sett kunna vara smal, ha bra blodsocker och bra blodtryck, inte ha några medicinska diagnoser men ändå vara insulinresistent?

 

Å andra sidan anser ju många att de är helt friska men när man skrapar på ytan kommer det ju ofta fram att de kanske har en del problem som inte stör dem så mycket som t.ex. smärre magbesvär, förkyld lite då och då, ofta åker på influensan, hudproblem och kanske något besvär som kan misstänkas ha att göra med låggradig inflammation.

 

Jag önskar väl att det ska vara lika naturligt att mäta insulinnivåerna som sockernivåerna för att stämma i bäcken.

Link to comment
Share on other sites

Jag tror att man skulle vinna mycket på att istället för att mäta "blodfetter" till höger och vänster" i alla hälsoundersökningar, mäta C-peptid, som är en biprodukt av kroppens egna produktion av insulin.

C-peptid ska spegla hur stor produktion av insulin man har, och bör då rimligtvis även visa om man är insulinresistent.

  • Like 5
Link to comment
Share on other sites

Man kan dela in problemet i främst två komponenter, dels hyperinsulinemi som innebär att man har högre insulin än som krävs för blodsockret och insulinresistens som är den kompensatoriska mekanism som kroppen använder sig av för att hantera situationen!

 

Där insulinresistensen är till för att lagra extra mycket fett, utan att blodsockret och FFA sjunker till för låga nivåer.

 

Insulinresistensen gör att extra mycket insulin utsöndras.. och ju fetare man är ju mer krävs för att hålla triglyceriderna kvar i fettväven.

 

Dvs det handlar om hög glykemisk belastning, gener, miljö och livsstil där till slut hyperinsulinemi utvecklas och det tar cirka 10-30 år innan allt har slagit i taket och blodsockret börjar stiga oroväckande.

 

Ofta har det lett till steatos inte bara i fettväv utan oxå i inre organ fettlever är vanligt, men det är lika vanligt med förfettad bukspottkörtel.

 

Dvs cellerna blir så förfettade internt att det finns risk för att cellkärnan trycks undan och cirros kan uppstå, då får man ärrvävnad i stället.

 

Och jag lovar dig.. ärrvävnaden kan inte producera någon insulin.

 

Vad händer då.. jo först tendera blodsocker att stiga iomed ökat glukagon och sämre med insulin.. lipolysen frigör mer FFA.. pang man har metabola syndromet!

 

Om man säger som så.. cirka 80% av diabetikerna är feta.. men 20% är smala eller normalviktiga.

 

Diabetes typ2 är flera olika sjukdommar men med samma symptom, dvs främst kroniskt högt blodsocker.

 

De 80% lider sanolikt av det jag beskrev med hyperinsulinemi och vandrar den vägen, de 20% andra har andra rubbningar?

 

Som sagt vad man kan gå 10-30 år med hyperinsulinemi innan man märker något på fastesockret.

 

Glukosbelastning och/eller C-peptid upptäcker tillståndet tidigare.

  • Like 4
Link to comment
Share on other sites

Hövva! Det där med att man kan gå 10-30 år med hyperinsulinemi innan man märker något på fastesockret, det är det jag tycker är så läskigt! Och jag håller med Syster om att man borde testa för C-peptid lika gärna som man kollar blodtrycket.

 

Tack för alla svar!

  • Like 2
Link to comment
Share on other sites

Hyperinsulinemin håller blodsockret normalt så länge kapaciteten räcker till!

 

Andreas som vi får anta är frisk har testat diverse olika "goda" konferensluncher med junkfood, hans blodsocker steg men blev aldrig allvarligt högt, bukspottköteln utsöndrar bara mer insulin.. och är man frisk så kan den spruta ut massor om så krävs!

 

Man kan säga att han gjorde ett glukosbelastningstest.. och resultatet visar att han inte är insulinresistent.

 

Iomed att han inte drack exakt 75 gram druvsocker så heter det postprandialt blodsockertest, det kan vem som helst göra hemma om de har en blodsockermätare!

 

Senast 2 timmar efter en kolhydratmåltid skall blodsockret fallit till normalt intervall!

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

 Share

×
×
  • Create New...