Jump to content

Om man är LCHFare klarar man sig inte utan en sådan här...


Ulf
 Share

Recommended Posts

Jag föredrar ett sådant här bälte. Oberoende av hål. Den lösa änden kan ligga på insidan av bältet. Stretch i bältet gör det betydligt behagligare än ett stumt bälte. Smidigt spänne som är minimalt i vägen om man tex. bär ryggsäck med avbärarbälte. Kapas lätt till lagom längd om magen krymper. 4 cm brett.

 

http://houdinisportswear.com/se/men/accessories/action-stretch-belt

  • Like 2
Link to comment
Share on other sites

Eller så lägger man pengarna man sparar genom att inte längre köpa massa godis/skräpmat och lägger dem på nya kläder?

Varningens finger dock. Oftast hittar man fler kläder som sitter snyggt i de mindre storlekarna så man kan hamna i jobbiga valsituationer om man inte kan köpa allt  :D. När jag gick ner till storleken över vad jag har idag hade jag hållit ut i mina förstora kläder så när jag väl köpte nya fick det bli S istället för tidigare XL. Då trodde jag att jag var ända framme, men jag hade fel.... Dyrt misstag! Nu har jag varit stabil på XS i två år så jag tror att jag inte kommer att behöva gå på ännu mindre.

Nu rider jag upp godis/skräpmatspengarna istället. Det gillar både jag och sockertrollet  :)

  • Like 6
Link to comment
Share on other sites

Det låter sunt! En psykolog sa till mig nån gång för länge sen att om jag tillåter mig själv att känna så slutar jag äta... På ett sätt är det fascinerande hur man kan självmedicinera med mat/godis, på ett sätt är det bara tragiskt. 

Link to comment
Share on other sites

I mitt fall genom terapi hos en mycket duktig terapeut. Jag sökte för stress och ätstörningar och fick hjälp med stress, sockerberoende och medberoende :). Det tog ca 1 år för mig att jobba mig tillrätta.

 

Det var så mycket som jag trott var karaktärsfel och genetiska missar hos mig själv som jag fick en helt annan förklaring på. Jag blev tvungen att bearbeta sorgen över alla år då jag skuldbelagt mig själv för någon annans problem. Jag växte upp som medberoende till min pappa som var alkoholist. Det skapade repor i min lack som jag aldrig förstod. Bl a förstod jag aldrig att jag faktiskt ska spela huvudrollen i mitt eget liv. Medberoendebarn får ofta något typ av det som jag kallar för troll. Det trollet säger är att, jag fick inte det jag behövde - därför ska jag ha det jag vill, nu på en gång. Det svåra är att koppla vad det är jag/trollet verkligen behöver. Det är i alla fall inte det godis som trollet krävde hela tiden tidigare. Ingen behöver godis! Jag behöver regelbundet träffa trevliga människor i mysig miljö och göra något som gör att jag helt kan koppla bort resten av världen och stressa av. Det har jag hittat i ridningen och det är vad mitt lilla troll också blir mätt på, av rätt orsaker.

Idag tar jag hjälp av mitt lilla troll, för när hon blir högljudd så vet jag att det är något i mitt liv som inte är bra och som jag måste jobba med :)

Vilken jättebra beskrivning av trollen, och att man kan göra något åt dem.

Min fru har gått samma väg som dig, och vuxit upp i en familj med missbruk.

Sockerberoende, ätstörningar och kraftig övervikt kom som ett brev på posten.

Två fetmaoperationer gav en viss lindring av symptomen, men ingen bot av trollen.

För hennes del var det 12-stegs programmet som hjälpte henne att få kontroll över maten.

  • Like 2
Link to comment
Share on other sites

Nickas-E Vad bra att din fru också har fått hjälp. Det är en sån lättnad att förstå att ens beteende är en konsekvens av olika faktorer inte att man är en dålig människa. Det går nog inte att förstå på djupet om man inte har upplevt det själv.

Skönt att hennes resa inte ledde till ett uppbrott för er som par. Det är tyvärr inte ovanligt. Men att du förstår hennes kostbehov underlättar säkert. Själv är jag väl inte riktigt så lyckligt lottad med min man men det har tvingat mig att bli ännu starkare och vi har idag hittat en bra kompromiss. Hoppas att din fru mår bra efter operationerna!

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

 

 



Det låter sunt! En psykolog sa till mig nån gång för länge sen att om jag tillåter mig själv att känna så slutar jag äta... På ett sätt är det fascinerande hur man kan självmedicinera med mat/godis, på ett sätt är det bara tragiskt.


Jag har också hört det påståendet, men jag hade stängt av så helt att jag inte ens kunde komma på vad jag skulle vilja känna än mindre vad jag faktiskt kände. Det tog ett par sessioner innan jag så långt. :-) Så för mig var det inte till någon hjälp. Men för vissa kan det nog stämma.
Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

 Share

×
×
  • Create New...