Tolv veckor till livet

[Swester]

Tolv veckor till livet

 

Bakgrund

Den senaste tiden har varit jobbig, åtta-nio månader av vilsenhet. Ett problem som jag skrivit om i tidigare dagbokstråd som nu ligger på tredje sidan senast jag kollade. Problemet är en högt uppskattad kollega vars kontakt betytt oerhört mycket för mig under de senaste fyra åren. I våras vändes allt uppochner då mitt hjärta plötsligt föll för hennes överväldigande charm och ljuvliga personlighet. Med tanke på att vi bägge är gifta med barn, boende och allt annat som hör stadigt familjeliv till så var det minst sagt dödfödd kärlek som växte hos mig. Det enda jag vill är att återgå till hur allt var innan. Slippa den konstanta längtan, saknaden och alla nerver som hela tiden kommer i vägen så snart hon kommer i närheten. För att inte tala om det dåliga samvetet gentemot min fru och familj. Visst, det var aldrig mitt val eller beslut att känslorna plötsligt skulle börja växa, men det ändrar ej det faktum att jag känner som jag känner. 

 

Denna situation har sakta men säkert tagit mig längre och längre ned mot vad som kan klassas som depression. Återkommande stunder då jag helt bryter ihop, stigande oförmåga att uppskatta allt positiva i livet och en konstant nedstämdhet som jag målar över med konstgjorda ansiktsuttryck blott ofta nog för att de runtom mig skall tro att allt är OK. Under dessa tre kvartal har hälsan och välmåendet följt samma dalande kurva. LCHF-kosten har körts över oftare och oftare, blodsockret (typ 1-diabetiker) ligger allt sämre, vikten långsamt klättrat uppåt. De veckobaserade aktiviteterna har frångåtts, då jag tidigare jympat minst tre tillfällen i veckan samt två, tre joggingrundor - men lusten till allt har långsamt dränerats från mig. Jag har mer eller mindre förfallit, såväl psykiskt som fysiskt och har ingen som kan hjälpa mig med det grundläggande problemet.

 

 

Slutgiltiga chansen

Det känns i alla fall så; ett sista hopp som jag länge vetat om kan vara den enda lösningen till mitt förälskelseproblem, men som jag ej vågat utsätta mig själv för, med tanke på hur olidligt tungt det vore att utstå. Men nu har förutsättningarna serverats mig från annat håll, än mitt eget val, och då tänker jag ta tillvara på chansen! Det var hela tiden min önskan att skala tillbaka kärleken till enbart vänskap igen, men kärlek är uppenbarligen inte något man 'fixar' på det viset. Enda sättet att komma över henne, enligt allmänna råd, är att bryta med personen i fråga helt och hållet, så länge som det behövs. Tanken på att göra just det, att bryta allt med en såpass uppskattad och långt gången vän, den har skrämt mig så mycket att jag bara inte klarat av att utsätta mig för den obeskrivliga tyngd att inte se henne igen på frekvent basis. Men nu har dessa förutsättningar kommit från annat håll, då hon kommer vara borta i minst tre månader. Detta är den första lilla strimma ljus och hopp som jag fått att sträva efter på närmare nio månader. Nio månader av ett enda stort känslomässigt kaos. Är dryga tolv veckor tillräckligt för att komma över någon? Jag har ingen aning - men jag tänker absolut ta tillfället i akt och försöka utnyttja tiden så mycket som möjligt.

 

 

Vad jag ämnar göra

Det kommer bli (är redan!) en riktigt jobbig period i början vilken jag verkligen hoppas blir lättare med tiden, men jag måste försöka lyfta upp mig från detta dike. Jag skall styra upp kosten igen - tillbaka till strikt LCHF med frekventa kortare och längre fasteperioder, med en fem dygns långtidsfasta som start för att rensa ur kroppen från alla kolhydrater och onyttigheter jag senaste tiden har levt på. Jag vill även börja aktivera mig igen då det, från mängder av källor, tipsas om hur just motion och träning kan leda till positivare humör och välmående. Med detta bör vikten gå tillbaka igen, samt aningen bättre utseende, vilket bör addera till självkänslan och självförtroende. Jag vill inbilla mig att denna sista(?) chans har blivit erbjuden mig och jag är så fruktansvärt trött på att må så bedrövligt som jag mått ända sedan i somras.

 

Dagligt bloggande där jag förhoppningsvis kan börja märka av en positiv förändring med tiden. Hålla koll på vikt, blodsocker och ketoner. Visst hade jag kunnat göra detta tolvveckorsprojekt utan någon forumtråd, men av någon anledning känns det aningen lättare att dela med mig av det hela. Jag har tacklat det mesta av detta helt själv och det har varit extremt krävande. Jag hoppas verkligen att dessa tolv veckor kan vara vägen upp, så jag kan få njuta av livet igen.

[Swester]

Vikt (kg) / Ketonix 2015 utslag (sportinställning) färg + antal blinkningar

 

Dag 01/84: 83,9 / Mätte ej

Dag 02/84: 83,0 / Gul, 2

Dag 03/84: 82,4 / Gul, 3

Dag 04/84: 81,5 / Gul, 4

Dag 05/84: 81,0 / Gul, 6

Dag 06/84: 81,5 / Gul, 5

Dag 07/84: 81,8 / Gul, 4

Dag 08/84: 81,7 / Gul, 5

Dag 09/84: ??,? / ?????

Dag 10/84:

[Kattuggla]

Tufft läge och tufft av dig att berätta det här. Allt rår man ju inte över, så är det. Lycka till med ditt projekt nu, motion ger en massa bra effekter på kropp och psyke. Ska kika in ibland och se hur det går för dig!

[Kjell Granelli]

Välkommen tillbaka och lycka till!

[Swester]

Dag 01/84

 

Egentligen hade jag kunnat sätta måndagen som dag två. Tanken var att börja idag (klassikern att använda måndag som trampolin). Dock blev jag utsatt för en vidrigt ordentlig magsjuka under söndagen, vilket resulterade i en totaltömning av allt jag hade i mig. Förutom vätska så ämnar jag att starta upp med långtidsfasta i och med detta och planen är att hålla fastan till fredagskväll. Det kommer ge kroppen god tid att återhämta sig, samt påbörja en noterbar viktminskning dessutom. Sonen insjuknade först av oss alla, i lördags och idag var det frugans tur. Kändes aningen skönt ändå att ha de två hemma idag. Det håller hjärnan och tankarna upptagna på ej så motarbetande områden.

 

Jag sitter hemma större delarna av dagarna annars, då jag påbörjade en fem år lång ämneslärarutbildning nu till hösten. Läser till engelsk- och svensklärare på gymnasienivå, på distans mot Gävle. Vilket innebär att jag lämnar sonen på förskolan vid nio på morgonen och hämtar honom vid 15:15. Ett i grunden solitt upplägg då det är enkelt för mig att verkligen avsätta dessa sex timmar till inget annat än studier. Jag skriver dock 'i grunden' då jag alltför ofta fått en stor del av tiden mer eller mindre bortkastad på grund av denna evinnerliga saknad som hela tiden tar över allt. Trots det har utbildningen börjat bra och jag har fått riktigt fina utlåtanden såhär långt. Roligt självklart, önskar bara jag var i rätt sinnesstämning att kunna ta till mig allt och glädjas av det fullt ut.

 

Men denna måndag har varit en lättare dag. Större känsloskiften har brukat komma med några dygns intervaller. Tack vare sällskapet hemma så har tankarna hållit sig i styr. Men det är en ständig balansgång där ett sekundlångt felaktigt tankespår, eller exempelvis en mer känslofylld låt lätt kan sätta igång den nedåtgående spiralen igen. Aningen styrka får jag dock i tankeleken att denna period faktiskt skulle kunna komma bli min räddning. Sanningen är att jag även har tagit kontakt med psykosociala och bör ha väntat mig igenom två tredjedelar av deras väntetid vid detta laget. De skall återkomma till mig via telefon för att inte riskera fel ögon per post. Såklart att man skall vända sig till sin respektive med stora problem som man behöver hjälp att bearbeta, men dock ej i mitt fall. Det skulle bara såra min fru mer än det skulle hjälpa mig. Så detta är något jag har måste tacklat helt på egen hand. Osäker om jag skall gå och prata med någon på PS om/när jag får möjligheten, eller avvakta dessa tolv veckor och se hur det går. Men det kanske vore dumt att inte gå dit...

 

En ganska lugn dag förövrigt med endast pluggande och passande på frun som varit soffliggande. Jag skall ge mig ut på första joggingturen igen första morgonen efter frun blivit bra igen. Jag brukar ta cirka 45 minuter jogging direkt efter jag lämnat sonen vid nio, så länge väglaget förblir is- och halkfritt. Blodsockret har hållit sig stadigt och bra under dagen. Enda jag inmundigat har varit vätska och mina dagliga tabletter. Känner mig till 90 procent återställd från magsjukan och lär vara på topp igen imorgon (energi och friskhetsmässigt sett). Vet inte riktigt hur jag skall strukturera upp denna tråd, men kan komma fortsätta i detta stuk, som en regelrätt dagbok. Men har ni några önskningar eller generella tips så är jag idel öra! Kan vara kul om tråden blir så lättöverskådlig och -navigerad som möjligt.

[-Lenny-]

Hej

 

 

 

Bjöd min far på dagenefter-fardagsmiddag nu på tidiga måndagskvällen, blev ett märkbart avsteg från min kost och vips så rubbas min sömn/sömnrytm (därav mitt sena/tidiga inlägg :] ).

Som bl.a. beteendevetare så tänkte jag komma med lite feedback till dig - och förhoppningsvis så finns kanske något matnyttigt för dig, i det jag skriver. Kommer använda mig av lite/några praktiska metaforer för att försöka belysa några relevanta delar i din situation (så som jag uppfattat det), kan tyckas onödigt men min poäng kommer längre ner där fokuset hamnar mer på biten psykologi/beteendevetenskap. Eftersom jag inte känner till annat, gällande dig, än vad som står i denna tråden, så kan mina reflektioner bli mindre träffande, om vissa "ifyllnadsantaganden" inte träffat rätt.

 

 

 

Okej - tänk dig att du äter en överlag osund/dålig kost och att du beslutar dig för att ändring måste, bör och ska ske. Över längre tid, vad riskerar att hända om ditt fokus blir att "ta bort det dåliga" under en längre tid? D.v.s. att du tar bort den dåliga maten? Jo du riskerar att hamna i svältläge, få bristsjukdomar och så småningom dö av svält/undernäring (för att "ta bort något", är inte i sig själv likställt med att ersätta det med något bra).

 

Jo, du vill ju ersätta den dåliga kosten med bra kost (t.ex. LCHF, som du faktiskt är inne på ). Liknande princip om du skulle vara hjärtsjuk - att operera bort det skadade/sjuka hjärtat får dig inte att må bra/bättre/bli frisk - utan snarare så riskerar det att ha ihjäl dig omgående (ett trasigt/skadat/undermåligt hjärta är trots allt bra mycket trevligare än inget hjärta alls). I ett sådant läge, så vill du ju byta ut det skadade/trasiga gentemot ett friskt/helt/sunt hjärta.

 

Så att försöka "plocka bort" eller "ta bort" de känslor du har nu, utan att ersätta det med något sunt och stärkande alternativ riskerar att kunna slå tillbaka hårt på dig. Vad skulle då det sunda och stärkande kunna vara? Jo troligt så handlar det om fokus på främst två saker - fokus på ditt inre liv, mående och hälsa. Samt fokus på din existerande relation. Om din/er existerande relation/förhållande är lidande - så vore det ju snarare konstigt om andra relationer/människor, i vissa situationer/stunder kan komma att te sig långt mer attraktiva, intressanta, energigivande, förstående o.s.v. ... o.s.v.

 

Det går att tänka sig ett förhållande/en relation som en maträtt, med t.ex. två olika huvudingredienser - där det räcker att endast en av dessa två huvudingredienser är dålig - för att hela maträtten/middagen ska bli förstörd/osund/o.s.v.

 

D.v.s. det är viktigt att du arbetar på/med dig själv. Och i och med ditt LCHF fokus så har du ett direkt hälso/utvecklingsfokus på din fysik, samt ett indirekt fokus på ditt inre, ditt mående och i förlängningen även ditt beteende - DOCK, så kan du vara i behov av ett Direkt fokus på ditt inre (för LCHF kommer troligen inte ha en enorm inverkan på ditt existerande förhållande). Tänker då i banor som samtal, terapi o.s.v.

 

Troligtvis så är det även något som ditt förhållande skulle behöva, samt även din sambo. Du, din sambo och ert gemensamma förhållande - alltså tre olika delar som alla kan behöva fokus, på var sitt håll. Detta då för att alla tre delarna förtjänar att må bra och ha sunda och hälsosamma förutsättningar. Kanske kan ni "reparera" en del av vad ni haft och då även stärka, gå vidare och komma/hitta fram till något än starkare och finare än vad ni haft tidigare - kanske ni inser att alla i er familj förtjänar att få må bra, ha sunda och hälsosamma förutsättningar och att det är inget ni kan göra tillsammans som en familj.

 

Så framsteg, utveckling och bättre mående och hälsa genom antingen stärka och "fixa" det ni har - eller genom att ni går skilda vägar. Om ni har barn som ännu inte är vuxna, så är det generellt ett osunt argument att "vi stannar för barnens skull..." - då barn generellt mår sämre av att ha föräldrar som mår dåligt och som låtsas vara/ha något de inte är/har (med negativa sidoeffekten att det även kan bli en del av den "kärleksskola" ni lär ut till era barn, att det är viktigare att något verkar/ser bra ut, utåt, än att må bra och ta hand om sig själv och sina nära). Barnen får ökad möjlighet till välmående och större chans till egna lyckade kärleksliv - om deras föräldrar har en sund dos av att ta hand om sig själva och då kan komma att må bra på var sitt håll (med eller utan en ny partner).

 

Visst är det även lämpligt att du nu får möjlighet att få lite avstånd från din kollega - och därmed får större chans att agera och påbörja åtgärder som kan ha en effektiv påverkan på ditt nuvarande liv/familj. Samtidigt kan vi se det som sekundärt - för även om du skulle lyckas med att ta bort "känslorna" och tankarna - så riskerar du att ha ett stort känslomässigt hål inom dig. Man skulle kunna uttrycka sig som att dina känslor och din situation med kollegan, kan vara symptom på ett underliggande problem - och fixar du inte det underliggande problemet utan bara försöker åtgärda symptomet så riskerar antingen samma symptom, eller ett annat symptom att blossa upp i dess ställe. "Underliggande problemet" ligger då inom dig, inom din partner och inom ert existerande förhållande.

[Swester]

Dag 02/84
 

* Mycket uppskattat inlägg! *

Jag önskar adressera ditt inlägg först. Oerhört uppskattat till att börja med, då det ger insikter och infallsvinklar som jag hittills ej brukat. I synnerhet intressant med behovet att ersätta den borttagna/oönskade kärleken med positiv motsvarighet, vilket jag är säker på stämmer lika väl som teorin låter! Jag har nog snarare sett på denna olyckliga kärlek mer som att vara en tumör. Det vill säga, något som bara behöver tas bort vilket sedan resulterar i att jag börjar må bättre. Det kan dock bli aningen tufft att finna något motsvarigt att fylla detta känslomässiga hål med (om jag väl lyckas karva ur detta hål till att börja med, efter tolv gångna veckor). Ty det är precis som du säger, det finns ett bakomliggande bekymmer. Något jag vetat om hela tiden. Något jag varit för feg, för dum, för känslokall och orättvis för att ta tag i från allra första början.

 

Bakomliggande problemet

Jag har känt av en precis lika stark kärlek tidigare i livet, under mina senare skolår, kanske till och med aningen starkare. Det var en tjej i en parallellklass som jag föll för, precis på samma sätt. Det finns inte en enda tvekan i mig att det var äkta kärlek jag upplevde, om än obesvarad. (Eller snarare var det jag som var för blyg för att göra något av det hela.) Och där är problemet; jag var oerhört blyg och ganska osocial som ung. Jag trivdes med min dåvarande kompisskara och var långtifrån den första att knyta nya kontakter, då en av mina största fobier var den ökända "pinsamma tystnaden" m.m. Detta var antagligen en stor bidragande orsak till att jag aldrig lyckades komma in i något "ungdoms-seriös(:are)" förhållande. Något jag drömde om och önskade efter vareviga dag som gick, men, som sagt, var för blyg och feg för att försöka skaffa mig.

 

Idag känner jag att det är en emotionellt betydelsefull del av livet som jag "gått miste om", då de flesta av mina vänner hade åtminstone en eller två flick- resp. pojkvänner under sina skolår. Men visst, det var mitt fel att jag inte gav mig själv den möjligheten. Något år efter studenten träffade jag min nuvarande fru, detta genom en stor portion tur - via ett privat meddelande jag skrev över gamla klassikern "Lunarstorm". Jag fick napp, vi mejlväxlade ett tag, varefter vi sågs och därifrån gick det vidare. Det är här problemet kommer in (eller felet, misstaget, vad än det må kallas) - jag minns mycket väl hur kärleken kändes gentemot flickan i parallellklassen (precis lika starkt som vad jag känner för min kollega). Men sådana starka känslor väcktes aldrig hos mig gentemot min fru. En mycket nära och varm vänskap, men inte det där flyga runt på molnen-ruset som jag känt av gentemot dessa två andra kvinnor. Visst, jag har läst hundra gånger om hur själva glöden avtar efter några månader, men den vore ändå härlig att uppleva.

 

Visst skulle jag ha stoppat vår relation från att gå vidare när jag kände att det stannade vid vänskapskänslor för min del. Men samtidigt tänkte jag tillbaka på min torra historia inom kvinnoträffandet och kände att detta nog skulle vara min enda chans till att någonsin hamna i ett förhållande. Dessutom valde jag, på grund av lättlurad dumhet kanske?, att lita till att kärleken kanske skulle uppstå längre fram. Att jag bara skulle vakna upp en morgon och plötsligt vara störtförälskad i henne. Men det har hittills inte inträffat. Nu har vi varit tillsammans i närmare 13 år och gifta i fyra år, med ett barn tillsammans. Det känns samtidigt så otroligt irriterande då min fru och jag i övrigt, på SAMTLIGA punkter är så otroligt perfekta för varandra. Våra personligheter går superbt ihop och våra intressen kompletterar varandra alldeles strålande! Hon är med andra ord helt perfekt för mig (och jag för henne) - jag saknar bara den äkta, kraftiga kärlek- och förälskelsekicken. Så vi har ett mycket bra liv tillsammans, bråkar sällnare än aldrig och har största respekt för varandra, samt för sonen såklart. (Förutom då på det vis jag missbehandlat henne då jag lät förhållandet gå vidare trots avsaknad av den starka kärleken från min sida.)

 

Vårat förhållande är det stadigaste jag kan tänka mig och vi litar på varandra till 100%! Så det skulle oerhört mycket till innan jag ens skulle börja fundera på att riskera det vi har idag! Det skulle nästintill krävas att min fru bedrar mig för att jag skulle börja fundera i banor på någon annan. Så jag har egentligen för tillfället ingen aning om hur jag skulle kunna fylla det känslomässiga hål som en eventuellt urgröpt förälskelse kan lämna efter sig. Mina val i allt detta är dock något jag är så långt ifrån stolt över som man kan komma, det fega sätt jag agerat på och låtit det gå så långt som det har. Samtidigt tänker jag på vår tvååriga son och känner att jag/vi ändå skapat något helt otroligt tillsammans. Om ändå de fullskaliga känslorna hade varit där...

 

Du skall ha tusen tack -Lenny- för ditt inlägg! Det har väckt många nya tankegångar hos mig, samt fler frågor att försöka finna svar på.

 

 

Till dag 02 i fråga

Frun fortfarande hemma, men under tillfrisknande. Så mina tankar, fokus och koncentration har hållits upptagna på vettigare saker även idag (varav en hel del studier). Tuffaste tillfällena, känslomässigt sett, de senaste dagarna har varit de rätt frekventa besöken på ICA Maxi, då de börjat spela jullåtar precis vid ingången. Varma, go'a jullåtar som påminner om allt hemmamysigt, allt trevligt, all härligt familjeliv som hör julen till. Men mina tankar slungas omedelbart till henne, kollegan, och hennes familj. Önskan att veta hur deras julaftnar brukar gå till. Hur pass trevligt de måste ha det tillsammans med sina tre barn och hennes alltid lika bottenlösa charm, glädje och humor. Jag försöker bara gå vidare in i butiken så snabbt som möjligt för att komma undan musiken, medan jag känner mig nästintill illamående i magen av dessa känslor som omedelbart anfaller.

 

Jag begav mig bort till arbetsplatsen efter jag lämnade sonen på förskolan. Förskolan ligger bara fem minuters gångväg bort från vårt hem, och arbetsplatsen ytterligare tre minuter från förskolan. Tänkte kika in och säga hej till en annan nära kollega och vän, vilket jag brukar göra somliga morgnar i veckan. Men samtidigt är det ju förstås utifall hon jag har känslor för skulle råka komma in fram och tillbaka för att hämta eller göra något, vilket hon kunnat göra ibland. Ingen av dem var dock inne så det blev ett mycket snabbt och händelselöst besök. Idiotiskt, jag vet. Men på något sätt så hjälper det mig ändå att veta om att hon ibland tittar in på arbetsplatsen. Det låter mig känna att jag faktiskt skulle ha en chans att se henne, möta henne, tala med henne om jag absolut skulle behöva. Tanken på att vara totalt 100% isolerad och avskärmad från henne, det väcker en skrämmande förgörande känsla av inre känslomässig klaustrofobi och panik hos mig som jag inte skulle klara av att hantera (vad det känns).

 

LCHF och nytt fastemål

Åtta hekto ner på morgonvågen. Säkert mestadels vätska, men kanske aningen kroppsfett också. Det är andra dygnet av hundra hållen långtidsfasta, där jag börjat med att få hela magen tömd av magsjukan. Jag har känt av endast ett par mycket milda och kortvariga vibbar av illamående under dagen, antagligen på grund av den tomma magen. Men absolut inget som stört och som har gått över på bara en halv minut. Känner igen detta från tidigare långtidsfastor. Vetskapen att "mathållningen" ligger och tokgasar åt rätt håll igen, det muntrar faktiskt upp en aning. Jag känner mig mer positiv än på länge inför att återuppta vardagsträningen och -motionen igen. Tänker antagligen gå på första jympapasset imorgon eftermiddag, samt ta en kvickare promenad efter jag lämnat sonen imorgon bitti.

 

Jag satt klistrad igår framför mångtaliga videor med Dr. Jason Fung på engelska dietdoctor, framförallt hans videor om att fasta. Enligt Fung så är uppåt två till tre veckor av oavbruten långtidsfasta ingen fara överhuvudtaget. Det har fått mig att tänka om en aning. Istället för att "bara" fasta fram till på fredag, så kanske jag sätter ett viktmål istället - nämligen att fortsätta långtidsfasta till dess att morgonvägningen bryter 80-kilosvallen. Jag fann en gammal väggkalender från 2013 där jag antecknat min vikt. Senaste gången jag låg under 80 kilo var den 12:e december 2013. Därefter blev jag pappaledig, mindre aktiv, började äta mer och vikten gick stadigt uppåt. Sedan dess har jag längtat mig tillbaka under 80. Flera gånger varit nere omkring 82,5 men därefter tappat taget och vänt tillbaka uppåt igen. Senaste året har jag pendlat mellan 82 - 88. Den lägsta antecknade vikten i den 2013-kalendern var 79,1 kilo, någonstans i slutet av november. Det har sporrat mig en hel del att en gång för alla ta mig ner under 80-kilosstrecket igen!

 

Ingen mat idag som sagt, endast de tabletter jag tar dagligen. Lite tillskott, lite blodtryck, inget märkvärdigt, nedsköljt med ett stort glas vågat havssaltat vatten. Med alla studieuppgifter blir det inte så mycket tid över till att tänka på mat heller, så det har gått smidigt såhär långt. Inga impulser att gå in i köket och länsa kylskåpet ännu. Men det har jag tre starka spärrar för att göra nu också. Dels mitt sug efter att komma ner under 80, inklusive det nya fastemålet jag satt upp därutav. Dels denna bloggtråd jag skapat, vilken jag inte planerat att vända ryggen till. Men den starkaste spärren av alla - hur fel den än må vara - är att jag vill göra så mycket som möjligt av dessa veckor som min kära kollega är borta. Det är utav en negativ anledning hon är borta denna tolvveckorsperiod och, fastän hon säkert inte kan vare sig bry sig eller påverkas mindre av vad jag sysslar med, så tänker jag att hennes frånvarotid ej skall vara helt till spillo. Och det sätt på vilket jag kan försäkra att hennes frånvaro ej är helt bortkastad, är att jag gör så mycket som möjligt utav den.

[iAnna]

Ditt språkbruk är så bra! Jag läser dina formuleringar om och om igen.

[Effie]

Förälskelse är en ljuvlig känsla. Om den har med äkta kärlek att göra vet jag inte. Den brukar gå over efter ett år eller två, och I bästa fall vaknar man inte upp och undrar "vad gör jag tillsammans med den där???"

Jag tror inte heller att man lever tillsammans med någon, och hux flux vaknar upp och är förälskad, bara sådär. Men jag minns att jag läste en gang om en metod att arbeta på det - att saga "jag älskar dig", och agera som om, tills det blev sant. Jag har aldrig behövt testa det, så jag vet inte om det funkar. Någon annan som har några tankar?

Jag tycker I alla fall att det later som att ditt äktenskap verkar värt att jobba lite för.

[Swester]

@ iAnna: Tack så mycket för komplimangen! Roligt att läsa då jag tycker om att skriva. Och tack för att du läser!

 

@ Effie: Tack för ditt inlägg. Jag skall söka vidare på tipset du gav, se om det finns någon vidare information på svenska eller engelska. Dock är det så illa att jag känner av dåligt samvete varje gång jag säger "Jag älskar dig." - bara på grund av att jag har upplevt denna starka förälskelse två gånger och det jag känner inte är i närheten av just den nivån. Men å andra sidan kan man väl älska personer på olika nivåer/sätt. Menar; man älskar väl sina föräldrar/syskon på annat sätt än sin respektive exempelvis - så som jag tänker på saken. På någon nivå vill jag ändå mena att jag älskar min fru, dock ej på det hjärtnukleära explosionsartade sätt som jag hade önskat, och därav känns det som jag delvis ljuger för henne. Men vi säger det till varandra varje dag, varje gång vi skiljs åt, så det är inte någon frågan om att jag/vi aldrig säger "Jag älskar dig." till varandra. Och absolut är förhållandet värt att jobba en hel del för! Skulle som sagt krävas något ofantligt innan jag skulle överge äktenskapet! Det är ju huvudanledningen till varför jag önskar bli av med mina känslor för kollegan. Igen, tack för din kommentar!

 

 

Dag 03/84
Fortsatt stort steg ner på vågen. Helt klart upplyftande och glädjande att se vikten försvinna. Fortfarande lite väl hastigt kan jag tycka, så har svårt att tro att det mesta av dessa sex hekto skulle utgöras av kroppsfett. Jag har förresten tagit före-bilder och funderar på att ta jämförelsebilder varannan vecka under denna tolvveckorsperiod. Låter även skägget växa fritt nu under så kallade "No shave November" och kommer antagligen fortsätta låta det växa så länge inte frun totalprotesterar. Att öka medvetenheten för mäns olika cancerformer är ju ändå en rätt viktig angelägenhet. Vaknade upp med blodsocker på 5,5 - bättre än vanligt då mitt morgonblodsocker i normala fall brukar ligga mellan 6,0 - 8,0. Definitivt ytterligare en positiv effekt av långtidsfastan. Inget illamående idag och som vanligt, endast vätska och mina dagliga piller + havssalt till "föda".

 

Insulinet fortsätter jag att administrera med stor respekt och förtanke. Det sista jag vill är att ta för mycket insulin när jag behöver korrigera blodsockret så jag börjar ligga lågt och blir tvungen att motvilligt bryta fastan, även om det skulle handla om endast ett par Dextrosoltabletter och en klunk ekologisk rödmjölk. Så jämt när jag står i valet och kvalet mellan exempelvis två eller tre enheter NovoRapid så väljer jag alltid den lägre dosen. Hittills har det fungerat ypperligt. Till kvällen var jag även iväg och körde ett baspass jympa med lite initial spänning, hur ett jympapass skulle kännas nu efter drygt tre dygn av fasta. Men allt gick strålande! Fullgod energi under hela passet, såväl styrke- som konditionsdelar och kände mig inte alls på något vis slutkörd efteråt. Innan passet låg BS på 7,1. Efter passet hade det stigit till 10,3 - vilket jag mötte med två enheter snabbverkande.

 

Känslomässigt har det varit en lättare dag idag, trots att frun for iväg till arbetet och jag spenderat dagens timmar på egen hand. Det hjälper faktiskt, och muntrar upp, att jag är på väg mot ett hälsosammare leverne igen. Dock vet jag att jag har en, antagligen, ordentligt felaktig planering till grund. Samtidigt som jag vill komma över känslorna för min kollega, så känns det även som att jag genomgår denna "förvandling" för hennes skull, lika mycket som för min skull. Drömtanken är att förvandla mig ordentligt under dessa tolv veckor. Helst nå ner till lägre 70-kilo i vikt med smalare, mer slimmat utseende, även i ansiktet såklart, vilket för de flesta brukar vara till en fördel. Börja komma igång ordentligt med träningen för ökad kondition och ork (vilket även en lägre kroppsvikt bidrar till förstås). Denna förvandling, såvida den går bra och blir lyckad, borde resultera i ökat självförtroende och självsäkerhet hos mig, med en ökad, förbättrad utstrålning som följd - vilket även det, hos de flesta, leder till ökad attraktivitet. Klart en självsäker person med högt huvud är mer välkomnande än en dyster och surmulen typ.

 

Man kan väl säga att fantasitankarna har hängt upp sig på något "Extreme Makeover"-liknande. En sista chans att kunna dyka upp på jobbet kring januari/februari och totalt hänföra henne. Jo, tragiskt nog så ligger den planen i grunden. En sista fantasi. En sista dröm. Men hur motarbetande kan det vara när just den inställningen är vad som får mig att genomgå denna tolvveckorsförbättring? Nåja, jag har ingen aning. Förnuftet säger att jag bör tänka om på den punkten. Men åtminstone för min del så har förnuftet oftast inte vidare stor auktoritet över hjärtat och själen. Tyvärr.

[kareng]

Vad är hennes känslor för dig? Vet hon eller misstänker hon att du har starka känslor för henne? Vad tror du hon skulle tycka om hon fick reda på dem? Uppmuntrar hon dig eller har du någon känsla av att hon känner sig besvärad av dina känslor? Även om man tror att man är neutral så sänder man ju signaler.

[Swester]

@ kareng: Bra frågor, vilka kommer kräva sin svarslängd, så stå gärna ut med några rader om du vill. Hennes känslor för mig är jag just nu ovetande om. Tidigare var det nog ömsesidig god vänskap mellan oss. Numer kan det hända att hennes känslor ligger endera på en mer distanserad vänskaplig nivå, eller att hon eventuellt står rätt neutral gentemot mig. Jag hoppar direkt vidare till frågan angående uppmuntran. Uppmuntrar gör hon med största säkerhet inte. Tidigare vid vissa interaktioner mellan oss så har hon, på ett vänskapligt sätt, rört mig vid armen en sekund. Hälsat mig med "Hej snygging!" vid ett tillfälle då jag låtit mitt skägg växa ut extra långt - antagligen menat som ett vänskapligt milt halvskämt. Visst ville jag tolka dessa händelser utav större betydelse, men det vore bara att ljuga för mig själv. Jag tror nog, som du skriver, att hon snarare är mer besvärad av mina känslor. För veta om vad jag känner, jo, det gör hon (men eventuellt inte att känslorna fortfarande finns kvar). Och här följer anledningen till varför hon vet.

Jag måste gå tillbaka till första gången (den enda andra gång) jag känt såhär för en kvinna. Det var tillbaka på skoltiden då jag gick i nian och föll för en tjej i en parallellklass. Feg som jag var, samt nästintill paralyserad av mina starka känslor för henne var gång jag såg henne, så kom jag mig aldrig till att ta kontakt med henne. Jag lärde känna henne passivt då vi satt vid samma dubbelbord under en gemensam långlektion varje torsdagseftermiddag - bara utifrån hennes konversation med sin väninna som satt bredvid henne. Mina känslor för denna skoltös satt i i hela sex år! Känslorna kom och gick som i vågor. Vissa veckor/månader kändes det ganska milt. Alltid följt av ett par veckor då min kärlek för henne höll på att totalt förgöra mitt inre. Efter sex år - dvs ett par år efter studenten, så visste jag sedan länge att jag måste nå ett ordentligt avslut med denna kvinna, för att till slut kunna bli av med mina torterande känslor för henne. Och det enda ordentliga avslut jag kunde komma på var att helt enkelt berätta för henne. Min teori var att jag höll mina känslor för henne instängda inom mig själv, där de härjar omkring i ett enda oupphörligt kaos. Om jag släpper känslorna fria, låter dem till slut få nå sitt mål, så kanske lugnet får råda inom mig.

 

Jag hade velat berätta för henne personligen, då jag mognat en del under dessa sex år. Men på grund av omständigheter så fick jag möjlighet att nå henne per mejl istället. Så jag summerade precis allt jag gått igenom under dessa sex år, allt jag känt för henne. Hur allt startade och fortsatte. Och skickade iväg. Ett fåtal timmar senare fick jag ett svar tillbaka. Ett så otroligt fint svar där hon sympatiserade med mig, talade om hur rörd hon blivit av vad jag skrivit, samt hur synd hon tyckte det var med vad jag genomgått under så lång tid. Det var det sista jag behövde - få veta att hon tagit mitt mejl på ett bra sätt (snarare få veta att jag inte åsamkat henne något negativt med mitt tillkännagivande). Därefter, inom loppet av knappt ett dygn så var mina känslobesvär för henne borta. Jag kunde släppa henne helt och hållet och jag har aldrig blivit återbesökt av denna första riktiga kärlek/förälskelse igen.

 

Tillbaka till nuet

Så nu i somras, när mina känslor för min kollega tärde på mig som allra kraftigast. Den punkten där min själ och mitt hjärta håller på att slitas itu av längtan och saknad efter henne och jag känner att jag inte klarar av det något mer. Att jag behöver avhjälpa läget. Då tänkte jag helt enkelt tillbaka på vad som fungerat första gången - och min teori kändes legitim även denna gång. Istället för att stänga in känslorna och ha dem ränna gatlopp inom mig till punkten av mentalt fördärv, istället låta dem få nå sitt mål till slut. Jag trodde verkligen det skulle hjälpa. Jag hoppades verkligen. Jag önskade... Tro dock inte att detta var ett beslut som togs på en fingervändning. Nu handlar det inte om en tjej i en parallellklass som jag knappt känner. Nu handlar det om en nära vän och kollega. Då trollbundenheten är ett faktum var gång min kollega kommer i närheten var jag tvungen att meddela per skrivet medium. Ett brev i handen denna gång. Dessutom så känner jag henne så pass att jag var rätt säker på att hon skulle kunna ta informationen på ett moget och vuxet sätt. (Hon är trots allt även några år äldre än jag.) Och en vacker sommarlördagsmorgon, när vi sågs vid arbetet, så gav jag henne brevet.

 

Även min kollega tog det hela på ett bra sätt. Hon kunde förstå hur läget kändes för mig och menade att det inte ändrade det faktum att vi är vänner. Men hon måste absolut ha känt av hur pass svårt jag har att överhuvudtaget fungera i närheten av henne numer, vilket nog i sin tur har påverkat henne vidare. Det var dock ett smärre oförutsett problem denna gång, som jag, av oklar anledning, inte kommit att räkna med. Med tjejen från skolan - hon kunde jag släppa helt och hållet i och med att vi inte ens var vänner. Men min kollega är ju min kollega, och vän. Ingen jag planerat på att släppa helt och hållet. Inte då i somras i alla fall - jag var inte beredd att ge upp på en så lång och god vänskap som vi haft dittills. Så visst kanske kärleken kändes aningen mildare en kort tid efter jag gav henne brevet (vi talar två, tre veckor), men för att sedan komma tillbaka igen, kraftigare än någonsin. Och jag vet - egentligen ett väldigt respektlöst och orättvist sätt att behandla en person på, att bara dra in någon i ens egna problem på det viset, men jag trodde ärligt talat att det skulle hjälpa - och jag höll verkligen på att förgås totalt!

 

Jag tror jag har adresserat samtliga dina frågor nu, vilka jag är glad för att du ställde. Nu vet ni som är nyfikna lite komplettare bakgrund till mitt nuvarande läge. Men nu så har jag såklart insett och accepterat att jag verkligen måste försöka släppa henne helt och hållet, till skillnad mot tidigare i somras. Tack för ditt inlägg kareng!

 

 

Dag 04/84

Morgonvikten fortsätter braka nedåt i hastig takt. Jag tycker att mängden bunden vätska och glykogen bör ha avtagit rejält vid detta laget, fyra dygn in i en obruten långtidsfasta. Så all vikt som försvinner från morgon till morgon, vad kan den minskningen utgöras av egentligen? Vi får se om samma hastighet följer till imorgon. Dock har det inträffat, det jag hatar mest av allt när det kommer till en längre tids fasta; Att jag mer eller mindre blivit tvingad att äta något. Det började med att mitt blodsocker låg på 3,2 natten till idag, när jag skulle lägga mig. Där tänkte jag att det var dags att dra ner ett par enheter på långtidsverkande, från tidigare femton enheter Lantus till dagens elva enheter. Det låga blodsockret mötte jag med två dextrosoltabletter samt en klunk mjölk att skölja ner dem med. Men det hjälpte inte tillräckligt långt. Klockan 4:30 vaknade jag till och anade att mitt blodsocker låg lågt igen (samtliga ligga lågt-symtom har försvunnit efter att hjärnan börjat förstå att den kan drivas av ketoner - det är endast en magkänsla jag får numer att blodsockret börjar ligga för lågt). När jag kontrollerade var BS nere på 2,5. Så då blev det inga dextrosoltabletter. Istället blev det en brödskiva med riklig mängd smör och dubbel ost. Jag ville helt enkelt ha i mig något som verkligen höjde denna gång - så jag skulle kunna få sova resten av natten ostört. Och det fungerade skapligt - vaknade med BS på 8,5 - så inte en alltför farlig utveckling av den brödbiten. Känns dock förbaskat trist att ha blivit tvingad att bryta fastan (fastän jag fortsätter fasta förstås)!

 

Så idag tog jag 11 enheter Lantus istället för 15 - men samma förbaskade sak igen dock. Jag körde min dagliga plankning som jag återupptagit, samt ett 15 minuter långt cardiobaserat hemmaträningspass - detta mitt på dagen. Cirka en timme efteråt kontrollerade jag BS och låg då på 13,0. Så jag valde att ta tre enheter snabbverkande (då jag visste att kroppen skulle komma att lagra tillbaka en del av energin i blodet över de följande timmarna). Men trots att jag låg så pass högt som 13,0, samt endast tog tre enheter NovoRapid så var sockret nere på 3,0 senare mot kvällen. Dötrist och jag tog en halv brödbit denna gång för att höja sockret igen. Och nu, i skrivande stund, är sockret åter igen nere vid 3,7 och jag blir säkert tvungen att ta något igen innan jag lägger mig. Så imorgon tänker jag sänka Lantus ytterligare, ner till 10 enheter. Sedan kan det säkert ta ett dygn innan en Lantusändring får sin totala effekt, så jag stannar på 10 enheter Lantus i några dagar och ser hur det går.

 

Och kärleken...

Jadu, jag vandrade iväg som en vilsen figur till jobbet en sväng efter jag lämnat barnet på förskolan. När jag går genom parkeringen får jag se hennes bil där - och det kändes omedelbart jobbigare! Jag kände direkt vilken jämförlig lättnad det hade varit om hennes bil inte varit där. För nu föll alla funderingar på möjliga aktioner ner i mitt huvud igen. Skulle jag försöka få syn på henne. Skulle jag försöka säga något till henne? Kanske bara ta ett farväl inför de tomma veckor/månader som stundar? Allt blev så jobbigt! Jag gick in och hälsade på den andra extra goda kollegan som jag brukar umgås med - som förresten är den enda andra nära personen som vet om mina känslor, ända sedan allt började för cirka åtta månader sedan. Hon lyckades dock övertala mig att istället bara gå därifrån ganska direkt, innan jag riskerade att springa på henne. Vilket jag också gjorde (lämnade arbetsplatsen alltså). Men det kändes jobbigt - förfasligt jobbigt! Vartenda steg ville inget annat än att vända på sig och gå tillbaka. Bara för att tala med henne en sista gång och för en gångs skull muntligt gå över hur och vad jag känt och fortfarande känner. Samt min plan att försöka få bukt med allt under de månader som kommer.

 

Men jag gick hem. Väl hemma, efter lite gången tid, så uppskattar jag snarare att jag såg hennes bil där. Just för att det håller mitt hopp och möjligheten kvar och levande! Det känns ändå bättre för mig, innerst inne, att veta att jag troligen kommer ha möjligheten att se henne, att träffa på henne, åtminstone någon enstaka morgon i veckan, OM jag absolut skulle behöva (av just nu okänd anledning). Det skulle skära mitt hjärta så mycket djupare om jag blivit hundraprocentigt isolerad och avskärmad från henne. Så även om detta "tillfälle" inte är något jag kan komma att agera på, så är det ändå en tröst för mig att veta att det finns där.

 

Trevligt fynd (hoppas jag)

Dagens höjdpunkt var att finna en matprodukt jag ej hört talas om tidigare. Omtalat i en Facebook-grupp jag är med i. Nämligen Shirataki Nudlar. Har aldrig vetat om dessa tidigare. Fann dem på vårt ICA Maxi. 19,90:- för 200g (100g per portion) - med endast 3g kh/100g och blott 10 kalorier per 100g (om man är kaloriintresserad). I och med fastan har jag inte testat nudlarna ännu - men jag är mycket förväntansfull och nyfiken! Vissa menar att de är rätt smaklösa - men ändå. Kan väl kryddas om så skulle vara? Tänk ändå vilken oväntad lyx att kunna få käka något nudelliknande till mat igen (konsistensmässigt sett). Kan ju passa ypperligt till massa sorters kött, LCHF-soppor, att ta när övriga äter köttfärssås och spaghetti, att ta till LCHF-wok istället för vanliga nudlar, att käka till välkryddad kyckling... Aaahhh, jag kan knappt vänta på att testa hur de smakar. Har du som läser några åsikter om dessa Shirataki-nudlar så dela gärna med dig. Kan hända att jag provar en liten portion under helgen, vi får se. Men sedan är det fortsatt fasta till jag bryter 80 kilo som gäller!

[kareng]

Det här med att vara kär i någon som inte är kär i en själv (och antagligen inte kommer att bli det) är ju väldigt jobbigt. Undrar varför det kan hända. Måste ju finnas en massa bakomliggande faktorer. Säker kärlek på något sätt. Man vet ju hur det slutar. Egentligen tycker jag att du borde ta hjälp av någon som kan psykologi som kan förklara vad som sker och varför.

 

För dig är det ju mycket som står på spel. Om/när din fru får reda på dina känslor och funderingar kommer hon säkert inte att blir glad.

 

En lika stor fråga är ju varför du har svårt att bli kär i någon som är kär i  dig (din fru).

 

Hoppas du fortfarande på att din kollega ska bli kär i dig och att det bli ni? Tror du att det kan hända? Om du fick höra från henne "det kan aldrig bli vi, jag har inte de känslorna för dig" tror du då att du skulle kunna frigöra dig från dina känslor för henne?

[Swester]

@ kareng: Jo, jag har tagit första steget mot hjälp av någon professionell. Jag sökte rådgivning för ett antal veckor sedan och fick beskedet att de hade ett visst antal veckors väntetid (vilket jag känner bör ha gått vid detta laget). Så jag väntar på att höra något av dem. Åtminstone något besök lär jag göra, om jag får möjligheten. Det kan ju inte skada, vill jag tro. Självklart har jag funderat på situationen om frun får reda på detta. Visst, att jag har känslor för någon annan, det lär såklart såra henne. Men det jag hela tiden främst har arbetat för är att få bukt med dessa känslor som jag aldrig ville ha till att börja med. Jag hoppas att min vilja att ta mig genom - förbi - detta kan lätta läget, åtminstone en aningens smula.

 

Om jag hoppas att min kollega börjar känna likadant för mig... Nu känner jag mig ordentligt taskig igen, men jag tänker inte ljuga i min tråd. Jo naturligtvis är ömsesidiga känslor något jag (mitt hjärta) önskar, hoppas och drömmer om! Om jag tror att det kan hända... Även om jag ser möjligheten som ytterst undvikande så har jag aldrig uteslutit den helt. Det är ju det som min halvvridna inställning grundar sig på med denna tolv veckors-förvandling jag tänkte genomgå. Att komma tillbaka en smula mer attraktiv, mer i form, mer tränad, tonad, med bättre utstrålning, självsäkerhet, självförtroende, och hoppas hon ser mig i en något annan dager. Jag kunde aldrig tro att jag helt plötsligt, efter två år, helt plötsligt skulle utveckla starkare känslor för henne. Är det då helt omöjligt att samma sak skulle hända henne - frågar jag mig emellanåt.

 

Att få höra från henne att det aldrig skulle kunna bli vi två, visst skulle det kännas en aning - men samtidigt är det lite den uppfattningen jag har räknat med. Som sagt, förutsättningarna för "oss två" är så ända ner i botten som de kan komma. Jag tror dock ej att just själva beskedet från henne skulle påverka vad jag känner för henne. Jag tror inte att det finns någon sådan "kvick fix" att ta död på den kärlek jag känner för henne. - Jag minns en tavla som mina föräldrar hade upphängd i sitt sovrum, vars text jag memorerade som barn: "Kärleken fördrager, tror, hoppas och uthärdar allting." Jag måste medge att jag har utmanats av betydligt lättare saker i mitt liv än detta!

 

Åter ett stort tack för dina inlägg och frågor kareng, de får mig att tänka efter och analysera. Saker som ofta gör att läget känns aningen bättre för en stund.

 

 

Dag 05/84

Jag blev väldigt överraskad denna morgon. Hade inte alls väntat mig någon större viktminskning efter att ha tvingats trycka i mig onyttigheter på grund av blodsockret under gårdagen. Men ytterligare fem hekto ner. 81,0. Det känns nästan surrealistiskt att jag ligger blott ett enda kilo från att ta mig ner under 80. En bedrift som jag gått och suktat och kämpat efter i hela 23 månader! För mig är det så pass stort då jag ser sträckan från 80 till 70 som "den sista raksträckan". Alla hundra gånger jag jojat upp med vikten till närmare 90, och återgått nedåt igen, så har jag tänkt att jag måste ta mig genom samma ental ytterligare en gång. När jag gått från 85,0 till 84,0 har jag samtidigt vetat att jag måste göra samma sak en gång till, fast från 75 till 74. På grund av det tänket som jag haft så känns det så oerhört stort att komma ner under 80, ty då är det sista gången jag behöver passera samma radda ental ner mot 70,0. Mitt drömmål med vikten är 68,0 (till mina 185,5cm och, i muskelmassa sett, taniga byggnad). Det kan låta lite väl lågt, men jag vet att det är möjligt då jag låg på stadiga 86,6 under hela gymnasiet, ända fram till två år efter studenten (när jag var 22 år gammal - och fullvuxen såklart). Dessutom så var min högsta vikt någonsin (våren 2012) 108,0 kilo. Det skulle kännas maffigt att ha plockat hela 40 kilo totalt, även om jag bara kommer ner på 68 för en stund och vänder.

 

Jädrans irriterande värre!

Blodsockret har fortsatt motarbeta mig under stor del av dagen. Jag sänkte mitt Lantus till 10 enheter, men trots det har mitt BS varit nere och tryckt mellan 3,3 och 3,0 vid ett par tillfällen. Ett misstag jag gjorde var att möta 9,0 i BS med hela TVÅ enheter NovoRapid (snabbverkande). Jag tänkte att jag ändå skulle köra mitt 15 minuter långa hemträningsprogram - träning som brukar göra att mitt blodsocker höjs. Så två enheter insulin till 9,0 i BS kändes därmed inte som för mycket. Men trots det så dippade blodsockret till 3,3 någon timme senare. Vad jag ej räknade med var att BS-höjningen i och med träning säkert avtar ju längre in i fasta och kolhydratrestriktion jag kommer. De första dygnen har säkert levern och muskler en hel del glykogen och grejer att skjuta till som energi ut i blodet, vilket gör att blodsockret kan höjas kraftigare. Men efter några dygns kolhydratsvält så finns nog inte lika mycket på lager för kroppen att ta till, och därmed mildare höjning på blodsockret. Jag skall ha denna teori i åtanke i fortsättningen samt fortsätta med 10 enheter Lantus (långverkande) i några dygn till - se hur det går. Samt passa mig som attan för att ta några extra enheter insulin, även om blodsockret skulle stiga lite över den hälsosamma gränsen på 6,6.

 

Men hursomhelst, för att höja dagens dippar har jag ätit ett sista tortillabröd (då jag inte gillar att slänga mat), med riklig mängd smör och ost. Detta gjorde dock knappt ett dyft på blodsockret vad det verkade, trots en kolhydratmängd på cirka 35 - 40g. Kanske levern och musklerna var så pass uttömda att de sög åt sig dessa kolhydrater som svampar. Dryga timmen senare var BS nere på 3,0 varvid jag faktiskt åt två skorpor med riklig mängd smör och ost igen. Visst var det kanske något i överkant, men jag skulle iväg på ett cirkelfys-pass strax efteråt och ville inte riskera lågt blodsocker under denna rejält ansträngande timmen. Och när jag ändå kände att fastan var rätt så körd så passade jag på att tillaga en omgång pulled pork till kvällsmat, vilken jag delade med mig av till fru och son, och tog det som blev över åt mig och delade upp det på tre, för att agera kvällsmat både idag (fredag) samt lördag och söndag. Till köttet tog jag två kokta, tärnade ägg, lite broccoli samt testade Shirataki-nudlarna. - Väldigt smaklösa som de är, om man äter dem bara uppvärmda. Konsistensen påminner dock hyfsat bra om vanliga nudlar, något jag kommer kunna uppskatta att ta till exempelvis köttfärssås och annat kött m.m. i framtiden. Så därmed blir det ingen fasta nu under helgen, utan återupptas efter lunchen på söndag och körs vidare troligtvis till nästa fredag igen.

 

Så nu känns det lite spännande inför vägningen imorgon. Jag kommer inte räkna med någon större viktminskning, trots att jag kört 15 minuter styrka/kardio hemma, samt ett timmes långt cirkelfys mot kvällen. Visst, jag har hållit kolhydraterna på rätt strikt nivå (förutom BS-höjarkäket), samt kalorimängden låååångt under mitt dagliga behov (för att inte tala om vad jag förbränt under träningen). Men faktum är att hela portionstyngden har tillkommit in i tarmsystemet nu = en viktökning som jag inte tror kommer kunna uppvägas av vad jag må förbränna till imorgon. Jag får istället trösta ett eventuellt viktstillastående eller viktökning till imorgon med att det åtminstone inte utgörs av pålagt kroppsfett. Endast utav passerande innehåll i tarmarna. Men för min del så gäller det att behandla blodsockret med yttersta finlir under långtidsfastor - den saken är klar!

 

Och så känslorna en aning...

Faktiskt så kunde jag känna lite mer positivt idag. Sista arbetsdagen, mot senare eftermiddagen när vi hälsade trevlig helg och gick hem för dagen. I normala fall brukar den stunden vara fylld med ångest och omedelbar start av saknad av min kollega. Tanken på att hon åker hem till sin familj som får njuta av hennes sällskap. Det har frätt i mitt hjärta så många gånger och alltid deprimerat ner mig rejält innan jag hunnit hem. Men idag kändes det faktiskt lättare när hon inte var där - och efter att jag nu varit åtskild från henne någon vecka. Jag kunde faktiskt känna trevligheten med att ta farväl av arbetsplatsen och lunka på hemåt. Ingen ånger över att jag inte lyckades säga eller göra saker som jag tänkt mig. Bara som en sådan sak som att bara vänskapligt krama henne trevlig helg (och försöka få det att verka spontant och känslomässigt halvneutralt). Alla fredagar jag gått hem och sparkat mig själv i tankarna för att ha fegat ur, trots ett och annat ypperligt tillfälle. Jag har ju för bövelen sett andra kvinnliga kollegor (goda vänner till henne) krama henne utan vidare. Ser ju så enkelt ut. Bara gå fram och öppna armarna och sedan njuta ett par sekunder av att hålla världens dyrbarhet i min famn... Men är man för feg så är man (samt att jag uppenbarligen varit för ovillig att ändra på't).

 

Men idag behövde jag faktiskt inte sparka mig själv. Det kändes lite fridfullare idag. Jag hoppas verkligen att jag kan vara på rätt väg...

[Swester]

Dag 06/84

Inte vidare mycket att skriva om idag. Som förväntat så steg vikten till denna morgon. Främst på grund av extra matvikt i tarmarna efter långtidsfastan. Dock hade säkert ett till två hekton kunna avvarats om det inte vore för det lågt krypande blodsockret under fredagen. Idag har det dock gått bättre med blodsockret då jag numer är ännu försiktigare med mitt snabbverkande insulin. Nu får blodsockret hellre snudda på någon enhet för högt än att jag riskerar att sockret sjunker till botten igen - endast en enhet NovoRapid åt gången för att korrigera blodsocker över 6,6 nu. BS-höjningar som följd av träning och motion tänker jag nog inte ens bry mig om att strula med i fortsättningen. Snarare bara låta timmarna gå och se huruvida kroppen återtar energin ur blodet eller inte.

 

Jag åt andra tredjedelen av gårdagens måltid idag till lunch. Inget särskilt med det. Enda noterbara är att jag blir ännu snabbare mätt nu efter att ha långtidsfastat i närmare fem dygn i sträck. Jag hann till och med bli mätt innan tredjedels måltiden var slut - men åt ändå upp allt. Detta är något jag egentligen bör jobba på. Jag har blivit upplärd sedan barndomen att man skall äta upp maten. Att det inte är fint att lämna eller slänga mat. Men att kylskåpera maten till följande dag är ju egentligen inte att låta maten gå till spillo. Måste få in detta i tänket och uppfattningen ordentligt. Men sedan ligger det något annat, något "djupare"(?) där också; nästan som en känsla av att ha lyckats med något, en känsla av bedrift och fullbordan, efter att ha ätit rent på tallriken. Och såklart det motsatta om jag lämnar bordet med mat kvar. Det är en samtida känsla av skrämsel och förstående hur pass programmerad man kan bli genom barndomen - men som sagt förståelse då man blivit programmerad under hela 15+ års tid.

 

Inget emotionellt att tala om idag faktiskt. Det har varit helg så därmed minimalt berörd av jobbet. Tankarna har varit upptagna av så mycket annat blandat, och av en hel del studier såklart. Dessutom har vi precis avnjutit första halvan av en helg hittills utan sjukligheter. Förrförra helgen var det förkylning som härjade. Förra helgen var det magsjuka. Denna helg tänker jag banne mig hålla mig frisk! Vill även klämma in hur pass vidrigt det känns med vad som precis har hänt i Frankrike. Jag mår illa av vad folk kan komma sig till att utföra för vansinniga illdåd - och sedan komma så otroligt billigt undan dessutom när de är beredda på att dö i kuppen. Inte behöva ansvara för vad de gjort, eller ta konsekvenserna. Även om min tro på vad som sker efter döden inte sträcker sig så långt så är det bara att hoppas på att dessa individer får stå sina kast under någon eller något annans regi. Men men, denna blogg är om LCHF, lite känslor och en tolvveckorsförvandling. Så nog om detta nu. Jag avslutar med att mitt hjärta finns med hos de drabbade oskyldiga människorna i detta terrordåd.

 

Och tack för att du läser!

[Kattuggla]

Dessutom har vi fått ett nytt verb, kylskåpera!

[Swester]

Dag 09/84

Redan en tiondel genom denna period. Jag har varit tystlåten de senaste dagarna. Inte så mycket att dela med mig av faktiskt. Nu har jag dock kört igång med nästa lilla delprojekt inom denna 84-dagarsperiod. Jag skall utmana min karaktär samt mitt kontrollbehov och försöka hålla mig borta från vågen ända fram till fredag morgon, nästa vecka (v. 48). Jag vet hur pass nära 80-strecket jag befinner mig. Det vore en sådan härlig upplevelse att se vikten ligga omkring exempelvis 78-området nästa gång jag väger mig. Det skulle kännas enormt sporrande - nästan som att ha tagit ett jättesteg på en redig räkmacka. Jag funderade först på att långtidsfasta fram till nästa fredag, men bestämde mig för att intaga en minimal matmängd om dagen. Maten kommer vara lika alla dagar fram till och med torsdagen innan (26/11) och bestå av två kokta ägg samt en tredjedels keso (naturell, normal fetthalt). Bara för att ägg har så mycket nyttigheter i sig, samt några teskedar keso för den goda smakens skull (plus att keso är väldans lätt på såväl kolhydrater som kalorier). Så inte riktigt full fasta, men det totala energiintaget per dygn kommer ändå vara nästintill negligerbart.

 

Men jag brukar ha stora problem med vågen - eller snarare med att hålla mig borta från vågen. Ärligt talat så känner jag mycket större dragning till vågen jämfört med kolhydrater (sugmässigt sett). Så många söndagar som jag beslutat mig för att inte väga mig förrän på fredagsmorgon. Vanligtvis klarar jag mig bara till onsdagseftermiddag innan nyfikenheten kniper benlås runt karaktären och jag sliter fram vågen från under hallbyrån med halvrabiata ansiktsuttryck. I synnerhet om jag klarat dagarna innan 100% strålande med såväl matintag som med rörelse och motion - då vill jag verkligen se vilka framsteg jag gjort. Så om jag kommer klara drygt en vecka utan vågen denna gång, det återstår att se. Men jag skall försöka - med fokus på hur pass spännande och roligt det skulle vara att sedan väga mig nästa fredag, och förhoppningsvis mötas av en mycket positiv överraskning.

 

Känslomässigt så är det för närvarande rätt så lugnt. Främst på grund av att vi har en hel del att göra på utbildningen. Massor som skall läsas, projekt som skall utföras och seminarier som skall bevittnas. Tillägga dagligt omhändertagande av tvåårig son under totalt fyra, fem timmar i egen regi så blir det rätt så fullt upp. Samtidigt kan jag uppskatta att få tankarna upptagna på annat. Slipper anstränga mig så mycket själv på det viset. Och jo, en sak till; när denna drygt vecka har gått och jag väger mig nästa fredag, då kommer jag ta första omgången jämförelsebilder! Jag har redan bilder från när jag startade, från utgångsläget. Så skall bli intressant att kika över dem sida vid sida på datorn och se hur pass mycket en cirka sex kilos viktminskning (gissning) eventuellt kan synas på en person med BMI på ganska precis 24. I övrigt fortsätter jag som vanligt med daglig hemmaträning samt minst tre jympapass i veckan (torsdag, fredag och söndag denna vecka).

 

Så det är bara att fortsätta förvandlas vidare...

[Swester]

Dag 10/84

... ... ... så... sömn... varför? Visst var det en härlig upplevelse, det kan jag ej förneka. Inte så länge jag fortsatte sova och drömma åtminstone. Klart, minnet triggar fortfarande några härliga vibbar, men i det stora hela känns det bara tragiskt och åter en stor mängd hopplöst. Det har ju, ända sedan mina känslor för kollegan började växa, varit en tyst krypande dröm att någon gång få hälsa på. Komma in i hennes hem. Se hur hon bor. Titta på tavlor, inredningsval, ordning, mysighetsgrad, färger, möblering och så mycket mer. Ett hem säger ju en hel del om personen/-erna som bor där. Och denna natt så skedde det. Det kändes som jag bara drömde en enda dröm för hela natten - den var långvarig och så underbar. Jag kom nämligen hem till henne (i drömmen alltså). Det var en sådan surrealistisk upplevelse (vilket det i och för sig bokstavligen var) - men bara att få gå runt hemma hos henne. Träffa på henne i en avslappnad, oformell, hemmavistlig miljö. En punkt när jag satt på hennes/deras stora säng och tittade igenom vad jag tror var ett fotoalbum, och hon bara faller sig ner på sängen en liten bit ifrån mig, och jag dör en smula, fast hennes härliga leende återupplivar mig innan jag ens hunnit förlora stadgan i ryggen där jag sitter. Men trist som det kan vara så tar ju drömmar oftast slut och här har jag sedan fått gå, med minnesbilden av en upplevelse som jag ganska säkert aldrig kommer få uppleva. Så att, back to square one! Nja, inte riktigt, men nästan!

 

Resten av dagen har endast bestått av studier och motion. En daglig planka på X antal minuter, 15 minuter hemma-cardio samt ett pass basjympa. Jag behövde verkligen röra på mig idag. Rörelse och motion får mig faktiskt att må noterbart bättre ett tag efteråt. Får mig att känna mig mer positiv och det behövde jag efter den upplevelsen under natten. Inte mycket till mat idag (precis som jag just nu vill ha det): två kokta ägg, några gafflar tonfisk, en halv bytta normalfet keso och 10g 90-procentig choklad till efterrätt. Jag har även fått tid för att ta mätvärden och göra tester inför en skelningsoperation. Operationen måste göras i Uppsala (bor själv ovanför Gävle) då det inte finns kompetent manskap närmre än så. Så den åttonde december måste jag ta mig ner till Uppsala för att göra dessa tester och prover, för att därefter återvända hem direkt igen. Sedan blir det ytterligare en tremånadersfrist i kö till själva operationen. Men men, boll i rullning i alla fall, det är huvudsaken.