Ätstörd & deprimerad, med 10000000 misslyckanden i bagaget

[Kål&Svålunionen]

Hej! Ursäkta den muntra rubriken!

 

Jag är ny här på forumet även om jag periodvis läst mycket på Kostdoktorn sen 2009 ungefär.

 

Kort sammanfattning: ätstörd sedan 17 år ca (är 34 år nu), periodvis renodlad bulimi, vanligtvis "bara" total besatthet av mat, bottenlöst sug/hunger, smygätning, skam, kontrollförlust. Gått i behandling vid 2 tillfällen, men aldrig nått fram till ett okomplicerat förhållande till mat. Dessutom pekades LCHF ut som en ätstörning av min behandlare, något som förvirrade mig så mycket iom att det var bara när jag åt LCHF som jag kände lugn i kroppen och slapp suget. Men han ville hävda att själva förbudet av socker och kh triggade mina ätstörda beteenden ännu mer. Jag tror att det finns en viss poäng i det men önskar ändå att jag kunde bortse från det och gå på min känsla. Och vikten den går upp, upp, upp, och paniken stegras.

 

Iallafall. Jag är SÅ TRÖTT på att tröska runt i kaloriräkning, frosseri, tankar på mat och socker, smygätning och känslor av TOTAL VÄRDELÖSHET som jag klafsar runt i varenda dag. Har en lite halvjobbig bonusfamiljesituation också och ur den kan jag hämta en aldrig sinande ström av bevis på hur KASS jag är som person och bonusmamma. Jippi! Känner verkligen att det hade varit så skönt att hitta ro med maten och kroppen, att ta revansch åtminstone inom detta område och känna tillit till min kropp och hjärna igen. Åt ssri i ett år men slutade för ca 3 månader sen. Just nu fingrar jag på Fluoxetin-paketet varje dag för måendet är def på väg neråt. Men vill så gärna slippa medicin. Utåt sett är jag väl hyfsat funktionell, pluggar sista året på en lång utbildning, har barn och sambo, ska gifta oss efter nästa sommar.

 

Önskar: att ni med erfarenheter av ätstörningar och LCHF delar med er av era erfarenheter. Vågar ni köra fullt ut? Triggar det något hos er? Jag vill så hjärtans gärna läka mig själv och få ro. Vill våga satsa på det här nu och tror att jag kan nå ända fram. 

 

Tack för din tid om du läst så här långt! 

[Syster]

Välkommen till forumet ätstörig 

Usch vilken jobbig situation du har 

Det finns en del i din situation som har blivit hjälpt med LCHF här på forumet, jag hoppas att du får många svar och råd.

[Kål&Svålunionen]

Välkommen till forumet ätstörig 

Usch vilken jobbig situation du har 

Det finns en del i din situation som har blivit hjälpt med LCHF här på forumet, jag hoppas att du får många svar och råd.

 

Tack så mycket!

 

Ja jag hoppas att det finns några med liknande erfarenheter som vill dela med sig. Man blir så ensam i allt det här så detta är ett försök att bryta den isoleringen. 

 

Sen har jag läst mycket "tyckande" från de både med och utan LCHF-livsstil angående vad ätstörningar beror på och hur man botar dem. Säkert mycket välmenande, men har man inte suttit i ätstörningsskiten på riktigt tror jag det är svårt att föreställa sig hur svårt det kan vara att göra förändringar, och hur otroligt dominerande mat och kolhydrater är i ens känsloreglering. Och hur bra man är på att lura sig själv och andra. Så min förhoppning är att någon ska känna igen sig i min beskrivning och berätta hur de har det, och vad som funkat eller inte funkat för dem, även om man inte har alla svar...

[kareng]

Hej! Vet inte vilka bloggar du följer men det finns ju flera som har varit i din situation. Exempelvis http://halvalindha.se/som haft ätstörning stor del av sitt liv och My http://lchfingenjoren.se/ som är och skriver mycket om sockerberoende. Om jag förstått det rätt så måste man undvika socker och många andra kolhydrater om man är sockerberoende liksom en alkoholist måste undvika alkohol. Om du kände ett lugn i kroppen när du åt LCHF tyder ju mycket på att du inte tål kolhydrater. Konstig läkare som menar att du inte ska undvika det du inte tål.

[Kål&Svålunionen]

Hej! Vet inte vilka bloggar du följer men det finns ju flera som har varit i din situation. Exempelvis http://halvalindha.se/som haft ätstörning stor del av sitt liv och My http://lchfingenjoren.se/ som är och skriver mycket om sockerberoende. Om jag förstått det rätt så måste man undvika socker och många andra kolhydrater om man är sockerberoende liksom en alkoholist måste undvika alkohol. Om du kände ett lugn i kroppen när du åt LCHF tyder ju mycket på att du inte tål kolhydrater. Konstig läkare som menar att du inte ska undvika det du inte tål.

 

Tack för bloggtipsen!

 

Det var en psykolog som menade att det är viktigt att inte förbjuda några livsmedel eftersom det kan trigga ett begär bara det. Jag förstår vad han menar och jag tror att det kan ligga nåt i det men samtidigt är det ju som sockerberoende så svårt att klara av den där balansen, det går inte. Men sen är kanske inte sockerberoende heller något som är direkt erkänt inom vården ännu heller. Inte ens inom ätstörningsvården, vilket man ju kan tycka är lite märkligt kanske.

[Marja-Liisa]

Jag förstår inte riktigt resonemanget från behandlaren, om jag är alkoholist, då skall jag fortsätta att dricka för att inte begäret hinner komma? Rökare skall ju också fortsätta röka?

[Kål&Svålunionen]

Jag förstår inte riktigt resonemanget från behandlaren, om jag är alkoholist, då skall jag fortsätta att dricka för att inte begäret hinner komma? Rökare skall ju också fortsätta röka?

 

 

Som sagt, man fokuserar egentligen inte på VAD man äter inom ätstörningsvården (är min erfarenhet), sålänge du äter "varierat", alltså tallriksmodellen. Man är helt fokuserad på att jobba in en måltidsrutin och att ta bort alla förbud eftersom förbud kan trigga överätning och dåligt mående. Det är synd att man helt missar den biokemiska biten, alltså vad kolhydrater gör med en som är känslig. Den vård och de råd jag fick har iallafall aldrig funkat mer än några dagar för mig. Jag väger 15 kg mer nu än första gången jag kom i vård, och jag blir bara stressad av att jag "måste " äta allt det där jag inte klarar av. Men å andra sidan HAR jag problem med förbud, och svårt att stå emot det sociala i att äta kh i olika sammanhang. Och så går jag runt runt i ett cirkelresonemang och hittar inte ut. Häpp. 

 

Edit: Nu bytte jag användarnamn till nåt lite mindre dystert

[HelenaB]

Hej Ätstörig!

Jag tycker att din psykolog ska utöka sin repertoar lite. Jag har också fått det påpekat för mig att förbud inte är bra och för en del är det säkert så. Vissa verkar ju lägga ihop hastighetsskyltarna t ex för att kunna bryta mot den lagen.... För egen del tycker jag att det har förenklat tillvaron. Jag är helt trygg i att jag ska aldrig någonsin röka en cigarett igen. Jag har skapat ett lugn kring att jag ska aldrig igen äta turkisk peppar firewoods (saltlakrits). Minsta otydlighet i detta budskap skapar hos mig utrymme för trollet att förhandla och det tar energi. Jag har tagit den sorgen redan och det såret är läkt, varför skulle jag vilja riva upp det ärret med otydlighetens vassa egg. Men alla är olika och om någon annan lyckas på annat sätt så inte mig emot, så länge jag får göra det som funkar för mig.

 

När det gäller vad jag tillåter mig att äta så har jag delat in mat i 3 delar: Mat jag gärna ska äta så mycket jag vill av "matbasen", mat jag kan äta ibland och mat jag får känna mig för om det är läge just idag/just nu.Men vissa saker typ ostbågar och vanlig saltlakrits och köpeglass, nej det kommer aldrig på frågan. Jag är sockerberoende och har en medberoende uppväxt utöver det. Efter ett års terapi (stress och sockerberoende) och därefter nästan 3 års medveten egen mental träning, har jag kommit till ett läge där jag håller vikten bra och kan ha ett relativt avslappnat förhållande till mat. Mitt sockertroll är inte längre en fiende utan en funktion som talar om för mig när jag är ute på hal is gällande stress och självprioritering. Jag använder också periodisk fasta vilket inte heller rekommenderas för sockerberoende.

 

Mitt råd är att gå på din magkänsla vad som är rätt för dig. LCHF är ingen ätstörning! Kanske periodisk fasta inte är så lyckat för din del med tanke på bulimin, men att ständigt gå tugga på något och tänka på mat är inte heller optimalt. Om du väljer att äta två eller tre gånger per dag spelar mindre roll bara du ser till att få i dig den näring du behöver vid de måltiderna. Vad ditt sockertroll går igång på är vad du måste ta reda på så att du kan undvika det. Stå upp för dig själv, du är ingen kass person och du har inte misslyckats förrän du gett upp helt. Skulle det hända så går det bra att bryta ihop och sen börja om... Pröva att vara öppen med din omgivning om dina problem att hantera vissa livsmedel. Att visa sin svaghet är en styrka och att be om hjälp är ännu starkare. Det tog mig ett år i terapi att förstå det men nu är jag trygg med att det inte mig det är fel på om någon utnyttjar min svaghet. Jag har också upptäckt att jag har väldigt många fler vänligt sinnade i min omgivning än sabotörer.

 

Hoppas att något av det jag skrivit om kan vara till hjälp

[stoscha]

Tack för bloggtipsen!

 

Det var en psykolog som menade att det är viktigt att inte förbjuda några livsmedel eftersom det kan trigga ett begär bara det. Jag förstår vad han menar och jag tror att det kan ligga nåt i det men samtidigt är det ju som sockerberoende så svårt att klara av den där balansen, det går inte. Men sen är kanske inte sockerberoende heller något som är direkt erkänt inom vården ännu heller. Inte ens inom ätstörningsvården, vilket man ju kan tycka är lite märkligt kanske.

Lchfingenjören My har ju blivit väldigt framgångsrik på sistone genom att helt inringa vad som är hennes triggermat. Hon jobbar helt med huvudet och det är ju där alla beroenden sitter. Ett sockertroll eller vilken demon man nu har går aldrig förhandla med. De måste svältas ut och piskas till underkastelse. Tulipanaros, jag vet... liksom de flesta av oss. Jag har iaf ingen massiv övervikt men hälsoproblem som gör att jag måste hålla mej på mattan

[Erik 2]

Har du talat med din psykolog om ett test med opiatblockerande läkemedel som Naloxone, Naltrexone, kanske krävs en psykiater för få det. Om dessa lindrar/tar bort dina besvär vet du att dina problem, troligen, beror på opioider i födan.

 

Gliadin i glutenprodukter och kasein i mjölkprodukter ger upphov till opioider om vi inte kan bryta ner dessa proteiner. Det finns ett par studier som visar denna effekt med användning av just nämnd läkemedel. Opioider gör oss beroende och gör att vi överäter. 

 

William Davis skriver mycket om detta. Bla här.

 

http://www.wheatbellyblog.com/2011/11/bulimia-cured/

[MariaF]

Välkommen till klubben för ätstöriga i detta forum! Här är vi normalt eller onormalt ätstöriga, lite beroende på hur vi har det. Och inte har vi några förbud heller, vi bara väljer bort det vi inte mår bra av. 

Själv har jag jobbat mycket med mig själv fast istället för samtalsterapi har jag sökt till mer eller mindre konstiga kurser/workshops inom den mer New Age:iga världen (10år sen) och allt eftersom jag började acceptera att jag är jag och jag är rätt okej som jag är, så började mitt förhållande till världen och till mat förändras. Inte för att jag blivit smal på kuppen, varken av terapi eller LCHF, men jag är viktstabil och slipper känna mig kass. Eller som min handledare uttryckte det -"Det är inga fel på din hoj Maria, du har bara kört runt med punka ett tag!" 

Mitt tips är att fokusera mest på det mentala, stötta kroppens och själens läkning med bra mat (som enligt mig är LCHF), lagom med vila och lagom med rörelse och utifrån det pö om pö komma till ro. Låter enkelt men jag vet, kan vara nog så svårt.

Varmt lycka till! 

[margaretha]

Läs Mys blogg hon skriver om droger/socker.

[Trollmormor]

Jag har ingen ätstörning, men väl ett stört förhållande till mat. Eller jag hade innan jag började med LCHF. Årtionden av kaloriräkning och allehanda misslyckade bantningskurer kan förstöra det mesta.

Med LCHF har fokus flyttats från maten.

 

LCHF är ingen bantningskur. Det är en viktreglerande kost. Uppåt eller neråt.

[Kål&Svålunionen]

Hej Ätstörig!

Jag tycker att din psykolog ska utöka sin repertoar lite. Jag har också fått det påpekat för mig att förbud inte är bra och för en del är det säkert så. Vissa verkar ju lägga ihop hastighetsskyltarna t ex för att kunna bryta mot den lagen.... För egen del tycker jag att det har förenklat tillvaron. Jag är helt trygg i att jag ska aldrig någonsin röka en cigarett igen. Jag har skapat ett lugn kring att jag ska aldrig igen äta turkisk peppar firewoods (saltlakrits). Minsta otydlighet i detta budskap skapar hos mig utrymme för trollet att förhandla och det tar energi. Jag har tagit den sorgen redan och det såret är läkt, varför skulle jag vilja riva upp det ärret med otydlighetens vassa egg. Men alla är olika och om någon annan lyckas på annat sätt så inte mig emot, så länge jag får göra det som funkar för mig.

 

När det gäller vad jag tillåter mig att äta så har jag delat in mat i 3 delar: Mat jag gärna ska äta så mycket jag vill av "matbasen", mat jag kan äta ibland och mat jag får känna mig för om det är läge just idag/just nu.Men vissa saker typ ostbågar och vanlig saltlakrits och köpeglass, nej det kommer aldrig på frågan. Jag är sockerberoende och har en medberoende uppväxt utöver det. Efter ett års terapi (stress och sockerberoende) och därefter nästan 3 års medveten egen mental träning, har jag kommit till ett läge där jag håller vikten bra och kan ha ett relativt avslappnat förhållande till mat. Mitt sockertroll är inte längre en fiende utan en funktion som talar om för mig när jag är ute på hal is gällande stress och självprioritering. Jag använder också periodisk fasta vilket inte heller rekommenderas för sockerberoende.

 

Mitt råd är att gå på din magkänsla vad som är rätt för dig. LCHF är ingen ätstörning! Kanske periodisk fasta inte är så lyckat för din del med tanke på bulimin, men att ständigt gå tugga på något och tänka på mat är inte heller optimalt. Om du väljer att äta två eller tre gånger per dag spelar mindre roll bara du ser till att få i dig den näring du behöver vid de måltiderna. Vad ditt sockertroll går igång på är vad du måste ta reda på så att du kan undvika det. Stå upp för dig själv, du är ingen kass person och du har inte misslyckats förrän du gett upp helt. Skulle det hända så går det bra att bryta ihop och sen börja om... Pröva att vara öppen med din omgivning om dina problem att hantera vissa livsmedel. Att visa sin svaghet är en styrka och att be om hjälp är ännu starkare. Det tog mig ett år i terapi att förstå det men nu är jag trygg med att det inte mig det är fel på om någon utnyttjar min svaghet. Jag har också upptäckt att jag har väldigt många fler vänligt sinnade i min omgivning än sabotörer.

 

Hoppas att något av det jag skrivit om kan vara till hjälp

 

Stort tack för att du tog dig tid att svara! Du skriver att du "tagit den sorgen redan" och det är där jag fastnar tror jag. Jag förmår liksom inte släppa tanken på hur ooorättvist det är att jag inte skulle kunna äta det som andra människor kan äta, jag halkar tillbaks i förnekelsens underbara värld gång på gång. Hrm när jag tänker på det så är det kanske ett mönster som går igen även i andra områden av mitt liv   Jag har gått i terapi i 3-4 omgångar men har alltid avbrutit efter ett tag. Jobbiga saker är jobbiga

 

Att vara öppen med omgivningen tror jag skulle vara det allra svåraste. När jag äntligen berättade för mina föräldrar om min bulimi sa min mamma "vad äckligt!". De har aldrig frågat nånting om det sen dess. De är inga elaka människor på något sätt men tja det där med att hantera och dela känslor har jag inte fått med mig hemifrån om man säger så. Även om jag har berättat för vänner som reagerat med betydligt mycket mer finkänslighet och empati så känner jag mig inte alls bekväm att prata om detta skamliga och jobbiga som jag förstod redan som 7-åring med näven i sockerskålen att man måste dölja. Det är faktiskt mer befriande än jag trodde att åtminstone få skriva om detta i ett anonymt forum, och ännu bättre att få kloka och vänliga svar! Tack för det!!

[Kål&Svålunionen]

Lchfingenjören My har ju blivit väldigt framgångsrik på sistone genom att helt inringa vad som är hennes triggermat. Hon jobbar helt med huvudet och det är ju där alla beroenden sitter. Ett sockertroll eller vilken demon man nu har går aldrig förhandla med. De måste svältas ut och piskas till underkastelse. Tulipanaros, jag vet... liksom de flesta av oss. Jag har iaf ingen massiv övervikt men hälsoproblem som gör att jag måste hålla mej på mattan

 

Vad gör man om typ all mat är ens triggermat ;p

[MariaF]

Vad gör man om typ all mat är ens triggermat ;p

Det där känner jag igen; att alls börja äta är värre än att låta bli för hur sunt det än är blir det överätning... Kanske du behöver mäta och väga initialt? Som ett verktyg tills kroppen börjar läka alltså? För mig tog det ett par år på LCHF innan jag kände verklig hunger och framför allt kände skillnaden mellan sug och hunger. När man är sugen kan man äta vad som helst. Minns att torra, okokta makaroner satt fint när man ordentligt städat undan allt gott... Jag har fortfarande känslosug ibland men det är lättare att hantera med LCHF och framför allt slipper jag det fysiologiska suget, t ex efter lunch så det blir mindre kämpa.

[Petra183]

Jag har för mig att My (LCHF-ingenjören) skrev något om det på sin blogg för ett par dagar sedan. Det finns personer som är volymätare och kan äta hur mycket som helst och behöver planera sitt ätande av den anledningen.

 

Har du läst Bitten Jonssons bok "Sockerbomben i din hjärna"? Den handlar iofs om sockerberoende, inte om att överäta all sorts mat, men du kanske kan hitta strategier och förhållningssätt i den som du kan använda dig av. 

[Kål&Svålunionen]

Har du talat med din psykolog om ett test med opiatblockerande läkemedel som Naloxone, Naltrexone, kanske krävs en psykiater för få det. Om dessa lindrar/tar bort dina besvär vet du att dina problem, troligen, beror på opioider i födan.

 

Gliadin i glutenprodukter och kasein i mjölkprodukter ger upphov till opioider om vi inte kan bryta ner dessa proteiner. Det finns ett par studier som visar denna effekt med användning av just nämnd läkemedel. Opioider gör oss beroende och gör att vi överäter. 

 

William Davis skriver mycket om detta. Bla här.

 

http://www.wheatbellyblog.com/2011/11/bulimia-cured/

 

Jag har svårt att tro att jag skulle få utskrivet Naloxone för att testa din hypotes! Det ges väl i princip bara till heroinmissbrukare under avvänjning?! 

 

Tack för lästipset!

[Kål&Svålunionen]

Det där känner jag igen; att alls börja äta är värre än att låta bli för hur sunt det än är blir det överätning... Kanske du behöver mäta och väga initialt? Som ett verktyg tills kroppen börjar läka alltså? För mig tog det ett par år på LCHF innan jag kände verklig hunger och framför allt kände skillnaden mellan sug och hunger. När man är sugen kan man äta vad som helst. Minns att torra, okokta makaroner satt fint när man ordentligt städat undan allt gott... Jag har fortfarande känslosug ibland men det är lättare att hantera med LCHF och framför allt slipper jag det fysiologiska suget, t ex efter lunch så det blir mindre kämpa.

 

Mäta och väga brukar vara den snabbaste vägen till hetsätning för mig tyvärr. Så det slipper jag gärna. Men vet att det funkar bra för andra. Det jag alltid tyckt varit så skönt med LCHF är just det att jag får äta tills jag är mätt och belåten, utan att räkna och väga. Sen kan den där mättnadskänslan vara lite fluktuerande ibland förstås.... Och känslosug, yes box på den. Många gånger varje dag. Har vansinnigt svårt med att stå ut med den känslan, särskilt när man vet att den försvinner när man stoppar nåt i munnen. 

[Kål&Svålunionen]

Dag 2 av nystart #23078759....

 

3 ägg med smör till frukost, kaffe med grädde. Proppmätt och sugen på samma gång ett par timmar senare. Prokrastinerar tentaplugg, kanhända kan det vara orsaken... 

[stoscha]

Mäta och väga brukar vara den snabbaste vägen till hetsätning för mig tyvärr. Så det slipper jag gärna. Men vet att det funkar bra för andra. Det jag alltid tyckt varit så skönt med LCHF är just det att jag får äta tills jag är mätt och belåten, utan att räkna och väga. Sen kan den där mättnadskänslan vara lite fluktuerande ibland förstås.... Och känslosug, yes box på den. Många gånger varje dag. Har vansinnigt svårt med att stå ut med den känslan, särskilt när man vet att den försvinner när man stoppar nåt i munnen.

Skulle det funka med att dricka en hel del vatten före och under maten? Även din magsäck måste ju signalera full nångång och då är d3n inte full med mat iaf. Skulle inte näringen räcka går det ju alltid fylla på senare

[HelenaB]

Det du skriver "Jag förmår liksom inte släppa tanken på hur ooorättvist det är att jag inte skulle kunna äta det som andra människor kan äta, jag halkar tillbaks i förnekelsens underbara värld gång på gång. Hrm när jag tänker på det så är det kanske ett mönster som går igen även i andra områden av mitt liv Jag har gått i terapi i 3-4 omgångar men har alltid avbrutit efter ett tag. Jobbiga saker är jobbiga " i kombination med inskränkta inkapabla föräldrar (jag har ingen relation till dem och behöver inte vara snäll i mitt omdöme) gör att jag utgår från att din ätstörning inte helt har en biokemisk orsak. Det kan vara en del av förklaringen men långt ifrån hela.

 

Tyvärr eller tack o lov, beroende på synvinkel, fungerar mat ffa kolhydrater som medicin men bara för korta stunder. De behov du försöker mätta har inget med fysisk hunger att göra och därför finns det heller ingen mättnadskänsla. De behov du kan mätta med mat är kopplade till fysisk mättnad av fysisk hunger och social samvaro om man äter ihop med andra. Troligen har du och har haft olika behov som varken har blivit sedda eller mötts av dina föräldrar eller dig själv. Det brukar leda till "trolltänk". Inom dig finns den lilla barnindivid vars behov av vad det kan vara inte blev mättade. Den delen av dig är inte mogen och rationellt tänkande. Tänk dig snarare en 2-3 årings nivå. Om en sådan individ är ledsen har den ett behov av /att bli tröstad/talad förstånd med/uppmärksammad/lyssnad på/få närhet. Om den istället bli ignorerad eller given något att äta eller pyssla med för att få tyst på så har behovet inte blivit bemött på ett bra sätt. Trolltanke blir då att jag får/fick inte det jag har behov av så då vill jag ha det jag vill ha, och det är NUUUU annars /dör jag/rymmer jag hemifrån/mm. Då är det "drogen" som gäller för tröst.

Har man också som du blivit bemött med en tråkig attityd och taskigt omdöme typ "vad äckligt" så är det ofta tankar som fastnar och det lilla trollet vet inte hur det ska hantera detta. Ett otroligt sug uppstår då efter det som kan döva smärtan. Oftast tar man med sig det tänket så att man upprepar intern själv dessa tankar även efter det att person/en/erna inte längre är närvarande.

 

Ja, jobbiga saker är jobbiga, det ligger i sakens natur tyvärr . De blir tyvärr inte mindre jobbiga för att man duckar. Tyvärr, ju mer du undviker problemen desto mer hoppar de upp och hånar dig. Det är i alla fall min upplevelse att man aldrig kan ta semester från dem. Tänk efter vad det är för behov du försöker mätta, den enda du behöver var helt ärlig mot är dig själv. Vilket tillstånd vill du befinna dig i, och hur ska du nå dit, vad är det som leder till att du hamnar i det tillståndet? Jag slår vad om att ett helt ärligt svar inte blir mat/godis.

 

Du är inte kass/äcklig/värdelös eller något annat i den stilen som du tänker om dig själv. Möjligen att dina matvanor kan ha varit kassa men du definieras inte utifrån vad du äter men utifrån vem du är. Jag är inte broccoli för att jag äter det inte heller smör eller ägg (möjligen att jag kan vara ett ägg ibland ). Börja respektera dina verkliga behov och sätt dessa i främst. Ta på dig din egna syrgasmask, innan du hjälper någon annan. Vem ska respektera dig och dina behov om du inte själv gör det? Ju mer du sätter dina verkliga behov i första rummet, desto mer stiger du i din egen aktning. Då blir du heller inte fullt lika sårbar för andras omdöme.

 

Jag skriver utifrån hur jag tolkar det du skrivit och med mina egna erfarenhet som filter. Jag är inte utbildad terapeut och kan därför ha tolkat dig helt galet. Skriv gärna det i så fall eftersom jag gärna vill kunna hjälpa till

[spragg]

Hej allihopa! Jag skapade ett konto för att kunna svara i den här tråden då jag vill reda ut ett par vanliga missförstånd gällande ätstörningar.

1. Rätta mig gärna om jag har fel, men flera som har svarat i den här tråden verkar mena att sockerberoende är en ätstörning. Jag kan inte nog understryka att sockerberoende inte är en ätstörning överhuvudtaget. Sockerberoende är som vilket annat beroende som helst, problemet ligger alltså i substansen i sig, i detta fall socker. Ätstörningar däremot (anorexia nervosa, bulimia nervosa, äs uns samt hetsätningsstörning) handlar om tvångstankar/beteenden, ofta mycket negativ självbild, BDD, depression etc. Det handlar inte om maten. Därför är det inte fruktsamt att ge en ätstörd person råd om vad/hur denna ska äta för att bli frisk, eftersom att oavsett hur hälsosamt/ohälsosamt personen äter så är tankarna fortfarande sjuka. Ätstörningar är allvarliga sjukdomar som inte botas av ett omläggande av kosten.

2. Till trådskaparen: snälla lyssna inte på råden du får om att du ska börja mäta/väga maten, för dig som ätstörd kommer det bara att stjälpa dig. Det sista du behöver är mer fokus på maten och att kontrollera den. Du behöver arbeta med dina skuld/skamkänslor och negativa självbild. Dina matproblem kommer garanterat inte lösas av att du blir ännu mer besatt av mat och vad du får/inte får äta.

3. Anledningen till att läkaren starkt avråder från att trådskaparen ska börja äta enligt LCHF är inte för att denne tycker att det är en dålig kosthållning, utan för att man inte råder ätstörningspatienter att utesluta saker ur kosten. Detta för att det är totalt kontraproduktivt och leder till fler tvångsbeteenden kring mat. Som jag skrev ovan så handlar ätstörningar inte om maten i sig. Som ätstörd måste man börja med att få hjälp med att arbeta bort de sjuka beteendena innan man kan fundera på att mixtra med kosten. LCHF för hälsans skull blir helt fel om man undviker kolhydrater på grund av skam och skuld.

Trådskaparen har all rätt att äta som du vill och om du tycker att LCHF verkar rätt för dig så tycker jag att du ska prova när du har blivit frisk.

 

Avslutningsvis: TS, jag råder dig att fortsätta träffa läkaren och lyssna på vad de säger, inte på anonyma människor som inte har någon kännedom om din problematik. Prova gärna LCHF om du tycker att det verkar bra, men satsa på att bli frisk först. Jag tror på dig och att du kan kämpa dig igenom det här, lycka till med allt!

 

TL;DR sockerberoende är inte en ätstörning och fler tvångsbeteenden kring mat är inte en väg mot tillfrisknande.

[Purmeer]

Hej allihopa! Jag skapade ett konto för att kunna svara i den här tråden då jag vill reda ut ett par vanliga missförstånd gällande ätstörningar.

1. Rätta mig gärna om jag har fel, men flera som har svarat i den här tråden verkar mena att sockerberoende är en ätstörning. Jag kan inte nog understryka att sockerberoende inte är en ätstörning överhuvudtaget. Sockerberoende är som vilket annat beroende som helst, problemet ligger alltså i substansen i sig, i detta fall socker. Ätstörningar däremot (anorexia nervosa, bulimia nervosa, äs uns samt hetsätningsstörning) handlar om tvångstankar/beteenden, ofta mycket negativ självbild, BDD, depression etc. Det handlar inte om maten. Därför är det inte fruktsamt att ge en ätstörd person råd om vad/hur denna ska äta för att bli frisk, eftersom att oavsett hur hälsosamt/ohälsosamt personen äter så är tankarna fortfarande sjuka. Ätstörningar är allvarliga sjukdomar som inte botas av ett omläggande av kosten.

2. Till trådskaparen: snälla lyssna inte på råden du får om att du ska börja mäta/väga maten, för dig som ätstörd kommer det bara att stjälpa dig. Det sista du behöver är mer fokus på maten och att kontrollera den. Du behöver arbeta med dina skuld/skamkänslor och negativa självbild. Dina matproblem kommer garanterat inte lösas av att du blir ännu mer besatt av mat och vad du får/inte får äta.

3. Anledningen till att läkaren starkt avråder från att trådskaparen ska börja äta enligt LCHF är inte för att denne tycker att det är en dålig kosthållning, utan för att man inte råder ätstörningspatienter att utesluta saker ur kosten. Detta för att det är totalt kontraproduktivt och leder till fler tvångsbeteenden kring mat. Som jag skrev ovan så handlar ätstörningar inte om maten i sig. Som ätstörd måste man börja med att få hjälp med att arbeta bort de sjuka beteendena innan man kan fundera på att mixtra med kosten. LCHF för hälsans skull blir helt fel om man undviker kolhydrater på grund av skam och skuld.

Trådskaparen har all rätt att äta som du vill och om du tycker att LCHF verkar rätt för dig så tycker jag att du ska prova när du har blivit frisk.

 

Avslutningsvis: TS, jag råder dig att fortsätta träffa läkaren och lyssna på vad de säger, inte på anonyma människor som inte har någon kännedom om din problematik. Prova gärna LCHF om du tycker att det verkar bra, men satsa på att bli frisk först. Jag tror på dig och att du kan kämpa dig igenom det här, lycka till med allt!

 

TL;DR sockerberoende är inte en ätstörning och fler tvångsbeteenden kring mat är inte en väg mot tillfrisknande.

Jag ska inte uttala mig som om jag hade kompetens om ätstörningar, för det har jag inte. Men jag vill ändå försöka att vidga perspektivet lite: Det låter som att du uttalar dig från ett visst paradigm, där den överenskomna sanningen är att ätstörningar "sitter i huvudet", så att säga. Det låter, för mig som lekman, som ett beteendevetenskapligt perspektiv. Eller helt enkelt ett renodlat psykologiskt. Jag vill inte påstå att detta nödvändigtvis är fel, men enligt det jag har hört och sett och själv erfarit, så finns det kanske anledning att utveckla den här förförståelsen en aning. För tänk om det faktiskt är så att man inte kan skilja strikt på kroppen och psyket? Att maten i sig påverkar dina tankar genom att på fysisk väg trigga vissa processer i kroppen? Kanske skulle det rentav kunna vara så, i vissa fall, att det inte riktigt går att bli frisk från ett ätstört beteende utan att man också ändrar de fysiska förutsättningarna? Som vilken mat man äter? Jag säger absolut inte att jag vet att det är så, men jag finner själv stark anledning att tro att det kan vara så. Eller, om inte annat, så kan det kanske i alla fall underlätta tillfrisknandet för vissa personer.

 

Jag har själv märkt hur ett uteslutande av vissa saker i kosten har förändrat mitt beteende och mina tankar kring mat. Om jag låter bli socker, till exempel, så försvinner också suget, men inte bara det utan även alla känslor kring sötsaker och känslan av att bli "berövad" något när jag måste avstå. Och det gäller inte bara rent socker utan annat som påverkar kroppen på liknande sätt genom mängden snabbupptagliga kolhydrater: Öl och vitt mjöl är några av de värsta bovarna för mig vad gäller att trigga sötsug och känslor kring sött. Jag har inte någon ätstörning, men jag har haft ett problematiskt förhållande till mat (inte så mycket längre). Och jag antar att gränsen till ätstörning inte är knivskarp utan på en glidande skala. Så jag anar att det skulle kunna vara en värdefull metod för en person med ätstörning att hålla sig till en kost som hjälper att hålla humöret jämnt, inte orsakar blodsockersvängningar, inte stör kroppens egna hungersignaler, inte triggar fysiska processer som i sin tur påverkar psyket negativt osv. Men jag kan naturligtvis inte garantera att det är så, och jag har verkligen all respekt för de med verklig kompetens på området. Det kanske är just som du säger; en jättedålig idé för någon med ätstörning att utesluta viss mat. Men samtidigt så kan jag ju inte låta bli att tänka att det inte finns någon anledning för någon att äta allt som erbjuds i matväg. Ingen skulle bli sjuk av att aldrig äta godis, till exempel.

 

Nu skiljer du ju förvisso på sockerberoende och ätstörningar. Och det stämmer ju att sockerberoendet är kopplat till en viss substans och att anorexia och liknande av allt att döma inte beror på intag av något särskilt ämne. Men jag misstänker att det kanske inte är så svartvitt ändå? När mitt problematiska förhållande till mat var som värst så kopplade jag den hela tiden till mycket starka känslor. Och dåligt självförtroende samt stark nedstämdhet förvärrades i en ond cirkel när jag inte kunde låta bli saker som jag visste (eller trodde mig veta) inte var bra för mig. Men när jag började med LCHF så upptäckte jag att jag faktiskt, via maten, kunde jämna ut de värsta känslosvallen och därefter låta jaget och förnuftet ta kontrollen istället. Hela matkapitlet blev så avdramatiserat, och jag var inte längre besatt av tankar på mat. Och detta tror jag beror på vissa fysiologiska processer som sätts igång/normaliseras genom en sådan här kost. Naturligtvis lär det finnas mycket i själva psyket i sig som personer med ätstörningar behöver reda ut och behandla, men jag undrar, som den lekman jag är som sagt, om inte själva kostsammansättningens betydelse underskattas när det gäller ätstörningsproblematik.

 

Vad gäller tvångstankar så har jag viss erfarenhet av det också, och så mycket vet jag som att de knappast låter sig behandlas enbart genom att man analyserar dem och pratar om dem. Den bästa boten för mig är att hitta stabilitet och harmoni i livet i övrigt, vilket naturligtvis är lättare sagt än gjort för många. Men mår jag bra så besväras jag inte av tvångstankar. Ju sämre jag mår, av helt andra orsaker, desto värre blir de. Så att först behandla tvångstankarna i tron att det i sig skulle få mig att må bättre, vore att gå helt fel väg i mitt fall.

 

Till TS: Jag är helt överens med spragg ovan om att du inte ska lyssna för mycket på oss anonyma kommentarorer i första hand. Men jag kan helt enkelt inte förmå mig till att göra annat än att uppmana dig till att tänka själv. Du kommer alltid att få olika råd och hur du än vrider och vänder på saken så måste du använda ditt eget omdöme. Även om det är ett proffs eller en auktoritet som har åsikter om vad du ska göra. Varmt lycka till!

[Trollmormor]

Visst är det så att anorexi och bulimi inte handlar om mat utan om kontroll. Bra påpekande för det är nog inte alla som vet det.

 

När dottern fick anorexi i mitten på 90-talet fick vi rådet att se till så hon fick så mycket fett som möjligt därför att hjärnan behöver fett. Det var inte tal om några kolhydrater.

 

TS har bett om råd om maten och det gör man först när man inser att man har problem. Jag tror visst att LCHF kan vara bra, men utan att räkna något. Det finns flera med ätstörningar i olika Facebook-grupper som får hjälp och mår bra av LCHF. Så LCHF kan mycket väl vara en hjälp till att bli frisk.

[Anna_]

Hej Kål&Svålunionen!

 

Du eftersökte erfarenheter av LCHF från personer med tidigare ätstörning. Här har du en! *vinkar* 

 

I sena tonåren påbörjade jag en sund viktnedgång, som övergick till svält och depression för att sedan blomstra ut i form av bulimi i några år. Så här med facit i hand så var det kanske inte så konstigt - jag hade ett djupt rotat självhat av olika anledningar samt kom från ett hem där tjockisar sågs som dåliga och äckliga. Mat hade alltid varit väldigt kopplat till känslor, jag var ofta hungrig och överåt i smyg (eftersom mina föräldrar serverade fettfria light-produkter, vilket jag nu har insett är motsatsen till det min kropp vill ha). 

 

Iallafall så gick jag upp mycket i vikt när jag försökte tillfriskna från bulimin. Kräkningarna fick jag stopp på, men hetsätningarna fortsatte till och från ändå. Under kanske fem års tid, så har jag provat "fri kost, eftersom förbud triggar" (slutat i katastrof, vräkt i mig mat, gått upp massor i vikt), "normal kost med nyttiga råvaror" (resulterat i hunger och överätning ibland), GI-kost (slutat på samma sätt som normal kost) m.m. Allt i en strävan att uppnå någon jävla balans, som verkar omöjlig när man inte kan hantera mat. Jag valde dock att göra det på egen hand, vilket kanske inte var så klokt, men jag tyckte inte att någon förstod mig. LCHF började jag med för några år sedan. 

 

Det här är min upplevelse och jag kan bara tala för mig själv och min kropp: LCHF är det enda sättet att äta som har givit mig lugn och ro i själen. Jag har inte längre ett konstant sug att brottas med. Jag är inte längre lika intresserad av mat. Det kan låta tråkigt för vissa, men när man har mått så dåligt på grund av mat under så många års tid så är det MAGISKT att kunna fokusera på annat i livet. 

 

Någon skrev tidigare att det är viktigt att särskilja sockersug/sockerberoende och ätstörningar. Men min ätstörning hör nog ihop med hur känslig jag är för socker. Jag kan inte skilja på vad som är vad i min komplexa relation till mat. Mitt sockersug från barnsben resulterade i överätning och övervikt, mitt självhat triggade sedan igång svälten när jag försökte gå ned i vikt, sedan hetsåt jag pga svält/sockersug och kräktes som bestraffning/av självhat.

 

Mina överätningar innan och hetsätningar efter bulimin berodde definitivt på ett sockerberoende, jag skulle ha kunnat skada vem som helst för att få tag i det jag var tvungen att ha, jag gömde, smusslade, stal och ljög. Både när jag var ätstörd (för att slippa äta) och när jag var "frisk" men sockerberoende (för att få äta ifred). LCHF får mig att känna mig frisk på riktigt. Jag trodde inte att det kunde hända. 

 

LCHF kan hjälpa många som har ett osunt förhållande till mat, även de som har en diagnostiserad ätstörning är min uppfattning, särskilt om de har ett starkt sugersug. Men vi är alla OLIKA. Vad har orsakat din ätstörning, vem är just du och vad behöver du? Mår du bra av att kunna äta allt, kan du hantera det? Eller triggar sockret något i dig?

 

Jag ser inte LCHF som en diet, utan verkligen som ett annat sätt att äta och tänka, som gör att kroppen svarar på ett annat sätt. Min kropp svarar inte normalt på "normal kost". Jag behöver inte räkna något, eftersom jag nu har normala hungerkänslor (tror jag). LCHF är liksom självreglerande. Jag hade en paus från LCHF-kosten förra året (då jag mådde dåligt av mitt jobb och inte orkade någonting), men nu är jag tillbaka och är om igen så fascinerad över hur mycket min kropp skriker "JA, ÄNTLIGEN". Jag orkar träna och jag orkar leva. Det gör jag inte när jag äter "vanlig fri kost" och konstant balanserar på kanten. 

 

Lycka till med ditt tillfrisknande, vilken väg du än väljer!

[Kål&Svålunionen]

Tusen tack för era engagerade och utförliga svar!!  Jag ska svara så fort jag får en stund ifred med datorn. 

[stoscha]

Jag har aldrig haft riktiga problem med maten men LCHF har givit mej ett lugn jag saknat. Förut hade jag alltid ett öga på klockan så jag åt var 3:e timme. Jag hade alltid en macka i handväskan om pendeltåget var sent för en hungrig stoscha kunde mycket väl börja knapra på medpassagerare. Det har faktiskt hänt att jag blivit riktigt destruktiv när blodsockret sjunkit och verkligen försökt skada min man för att jag inte kunnat kontrollera mitt humör. Min man är fortfarande väldigt lyhörd om jag säger att jag är hungrig men min dotter säger att jag är lättare att umgås med

[mmeo]

Jag har haft problem med maten i många år, i varierande grad. Med problem menar jag ätstörningsproblematik, bulimi, och inte sockerberoende. Jag håller med om att det finns en skillnad.

När jag började med LCHF var jag rätt så "frisk". Jag hade inte längre tvångsmässiga hetsätningsattacker eller kompenserade på ohälsosamma sätt. Däremot satt det kvar ett väldigt laddat förhållande till mat och det var mycket jag var tvungen att undvika för att inte trilla dit igen. Jag kunde inte ha en våg hemma, exempelvis. Helst inte väga mig alls eftersom det tog veckor av kämpande att ta mig tillbaka igen. Jag kunde heller inte skippa måltider, mådde alldeles för bra av att känna magen tom -> forsatt svält -> hetsätning -> ond cirkel börjar igen. Väga och mäta maten spårade ur direkt. Ni kan ju gissa hur bra det gick att försöka gå ner min rejäla övervikt med viktväktarna och liknande kalorimätande...

För mig funkar verkligen LCHF just för att det för mig tar bort matfixeringen. Inget mätande och räknande. Ingen ständig ångest av att ha överätit. Gör jag det på LCHF mat (mer och mer sällan, typ aldrig längre) är det inte hela världen. Jag går inte upp i vikt av det. Jag är inte hungrig och sugen så jag går inte omkring med tankarna ständigt kretsande kring mat. Efter att ha ätit LCHF ett tag vågade jag kunna lita på min kropp och mina egna hungerskänslor igen och den lättnaden är enorm. Idag kan jag faktiskt ha en våg hemma (även om jag måste vara noga med att inte "missbruka" den) och kan till och med köra periodisk fasta utan att tankarna kanar in i gamla sjuka banor. Jag är verkligen tacksam för detta. Den livskvalitet som detta ger är värt mer för mig en den viktnedgång jag haft (fortfarande överviktig) och andra hälsovinster.

Men... Hade det funkat för mig att byta till LCHF när jag var som sämst? Jag vet faktiskt inte. Kanske, kanske inte. Det hade knappast varit lösningen på problemet, för den satt i mitt huvud, men kanske att det kunde varit ett verktyg.

Mina tips, om du bestämmer dig för att köra på LCHF:

1) Mät eller väg absolut inte! Det tror jag verkligen inte på som ätstörd.

2) Fasta inte! Samma som ovan

3) Ät massor! Det var min räddning i början. Bara ge dig tillåtelse att helt strunta i mängder, kalorier, om du "borde" äta. Vill du äta så ät, bara det är LCHF. Jag åt massor i början, och gick inte ner men inte heller upp. Det ställde liksom in sig av sig självt efter ett tag och jag tror både min kropp och psyke behövde den perioden för att komma i balans. Det fick mig att släppa resterna av tvångstankar kring ätande och mat och jag tror min kropp var rätt nöjd över att bli servad med energi och näring på regelbunden basis. Det kändes som en befrielse.

Men återigen, en kosthållning lär inte ensamt bota dina ätstörningar om du inte får hjälp att bryta tankebanorna som snurrar i huvudet.

[Kål&Svålunionen]

Hej Kål&Svålunionen!

 

Du eftersökte erfarenheter av LCHF från personer med tidigare ätstörning. Här har du en! *vinkar* 

 

I sena tonåren påbörjade jag en sund viktnedgång, som övergick till svält och depression för att sedan blomstra ut i form av bulimi i några år. Så här med facit i hand så var det kanske inte så konstigt - jag hade ett djupt rotat självhat av olika anledningar samt kom från ett hem där tjockisar sågs som dåliga och äckliga. Mat hade alltid varit väldigt kopplat till känslor, jag var ofta hungrig och överåt i smyg (eftersom mina föräldrar serverade fettfria light-produkter, vilket jag nu har insett är motsatsen till det min kropp vill ha). 

 

Iallafall så gick jag upp mycket i vikt när jag försökte tillfriskna från bulimin. Kräkningarna fick jag stopp på, men hetsätningarna fortsatte till och från ändå. Under kanske fem års tid, så har jag provat "fri kost, eftersom förbud triggar" (slutat i katastrof, vräkt i mig mat, gått upp massor i vikt), "normal kost med nyttiga råvaror" (resulterat i hunger och överätning ibland), GI-kost (slutat på samma sätt som normal kost) m.m. Allt i en strävan att uppnå någon jävla balans, som verkar omöjlig när man inte kan hantera mat. Jag valde dock att göra det på egen hand, vilket kanske inte var så klokt, men jag tyckte inte att någon förstod mig. LCHF började jag med för några år sedan. 

 

Det här är min upplevelse och jag kan bara tala för mig själv och min kropp: LCHF är det enda sättet att äta som har givit mig lugn och ro i själen. Jag har inte längre ett konstant sug att brottas med. Jag är inte längre lika intresserad av mat. Det kan låta tråkigt för vissa, men när man har mått så dåligt på grund av mat under så många års tid så är det MAGISKT att kunna fokusera på annat i livet. 

 

Någon skrev tidigare att det är viktigt att särskilja sockersug/sockerberoende och ätstörningar. Men min ätstörning hör nog ihop med hur känslig jag är för socker. Jag kan inte skilja på vad som är vad i min komplexa relation till mat. Mitt sockersug från barnsben resulterade i överätning och övervikt, mitt självhat triggade sedan igång svälten när jag försökte gå ned i vikt, sedan hetsåt jag pga svält/sockersug och kräktes som bestraffning/av självhat.

 

Mina överätningar innan och hetsätningar efter bulimin berodde definitivt på ett sockerberoende, jag skulle ha kunnat skada vem som helst för att få tag i det jag var tvungen att ha, jag gömde, smusslade, stal och ljög. Både när jag var ätstörd (för att slippa äta) och när jag var "frisk" men sockerberoende (för att få äta ifred). LCHF får mig att känna mig frisk på riktigt. Jag trodde inte att det kunde hända. 

 

LCHF kan hjälpa många som har ett osunt förhållande till mat, även de som har en diagnostiserad ätstörning är min uppfattning, särskilt om de har ett starkt sugersug. Men vi är alla OLIKA. Vad har orsakat din ätstörning, vem är just du och vad behöver du? Mår du bra av att kunna äta allt, kan du hantera det? Eller triggar sockret något i dig?

 

Jag ser inte LCHF som en diet, utan verkligen som ett annat sätt att äta och tänka, som gör att kroppen svarar på ett annat sätt. Min kropp svarar inte normalt på "normal kost". Jag behöver inte räkna något, eftersom jag nu har normala hungerkänslor (tror jag). LCHF är liksom självreglerande. Jag hade en paus från LCHF-kosten förra året (då jag mådde dåligt av mitt jobb och inte orkade någonting), men nu är jag tillbaka och är om igen så fascinerad över hur mycket min kropp skriker "JA, ÄNTLIGEN". Jag orkar träna och jag orkar leva. Det gör jag inte när jag äter "vanlig fri kost" och konstant balanserar på kanten. 

 

Lycka till med ditt tillfrisknande, vilken väg du än väljer!

 

 

Det du skriver om hur du haft det, skulle kunna vara skrivet av mig. Exakt så. Jag önskar verkligen att jag kommer kunna få uppleva det tillfrisknande och lugn som du beskriver. Det är precis det jag skulle vilja uppnå, men inte vågar tro på!

 

Var det svårt för dig att gå över till LCHF och skippa kolhydraterna? Jag trillar dit gång på gång, av gammal vana, rädsla att vara socialt krånglig, öl...

[Kål&Svålunionen]

Jag har haft problem med maten i många år, i varierande grad. Med problem menar jag ätstörningsproblematik, bulimi, och inte sockerberoende. Jag håller med om att det finns en skillnad.

När jag började med LCHF var jag rätt så "frisk". Jag hade inte längre tvångsmässiga hetsätningsattacker eller kompenserade på ohälsosamma sätt. Däremot satt det kvar ett väldigt laddat förhållande till mat och det var mycket jag var tvungen att undvika för att inte trilla dit igen. Jag kunde inte ha en våg hemma, exempelvis. Helst inte väga mig alls eftersom det tog veckor av kämpande att ta mig tillbaka igen. Jag kunde heller inte skippa måltider, mådde alldeles för bra av att känna magen tom -> forsatt svält -> hetsätning -> ond cirkel börjar igen. Väga och mäta maten spårade ur direkt. Ni kan ju gissa hur bra det gick att försöka gå ner min rejäla övervikt med viktväktarna och liknande kalorimätande...

För mig funkar verkligen LCHF just för att det för mig tar bort matfixeringen. Inget mätande och räknande. Ingen ständig ångest av att ha överätit. Gör jag det på LCHF mat (mer och mer sällan, typ aldrig längre) är det inte hela världen. Jag går inte upp i vikt av det. Jag är inte hungrig och sugen så jag går inte omkring med tankarna ständigt kretsande kring mat. Efter att ha ätit LCHF ett tag vågade jag kunna lita på min kropp och mina egna hungerskänslor igen och den lättnaden är enorm. Idag kan jag faktiskt ha en våg hemma (även om jag måste vara noga med att inte "missbruka" den) och kan till och med köra periodisk fasta utan att tankarna kanar in i gamla sjuka banor. Jag är verkligen tacksam för detta. Den livskvalitet som detta ger är värt mer för mig en den viktnedgång jag haft (fortfarande överviktig) och andra hälsovinster.

Men... Hade det funkat för mig att byta till LCHF när jag var som sämst? Jag vet faktiskt inte. Kanske, kanske inte. Det hade knappast varit lösningen på problemet, för den satt i mitt huvud, men kanske att det kunde varit ett verktyg.

Mina tips, om du bestämmer dig för att köra på LCHF:

1) Mät eller väg absolut inte! Det tror jag verkligen inte på som ätstörd.

2) Fasta inte! Samma som ovan

3) Ät massor! Det var min räddning i början. Bara ge dig tillåtelse att helt strunta i mängder, kalorier, om du "borde" äta. Vill du äta så ät, bara det är LCHF. Jag åt massor i början, och gick inte ner men inte heller upp. Det ställde liksom in sig av sig självt efter ett tag och jag tror både min kropp och psyke behövde den perioden för att komma i balans. Det fick mig att släppa resterna av tvångstankar kring ätande och mat och jag tror min kropp var rätt nöjd över att bli servad med energi och näring på regelbunden basis. Det kändes som en befrielse.

Men återigen, en kosthållning lär inte ensamt bota dina ätstörningar om du inte får hjälp att bryta tankebanorna som snurrar i huvudet.

 

Tack för att du tog dig tid att svara! Känner igen mycket av det du skriver. Jag tror dina 3 tips är väldigt vettiga, men det du skriver att du "inte gick ner men inte heller upp" - där slår min ätstörda hjärna ner som en hök. Jag ligger på BMI 30 nu och är tyngre än jag någonsin varit. Jag skulle verkligen, verkligen vilja gå ner några kilo, kanske 5, kanske 10 för att nå en vikt jag trivs med. Och precis där sätter min snurr igång tror jag. Händer det inget på vågen (och det fort, helst), så sätter viktdjävulen griller i huvudet på mig och kastar ut grädden och smöret och in med lightskiten. 

 

Inser att jag svarar på min egen fråga om vad jag bör göra. Ut med vågen, eller hur? Hur sjukt är det inte att man kan drabbas av separationsångest från sin värsta fiende?  

[Kål&Svålunionen]

Jag ska inte uttala mig som om jag hade kompetens om ätstörningar, för det har jag inte. Men jag vill ändå försöka att vidga perspektivet lite: Det låter som att du uttalar dig från ett visst paradigm, där den överenskomna sanningen är att ätstörningar "sitter i huvudet", så att säga. Det låter, för mig som lekman, som ett beteendevetenskapligt perspektiv. Eller helt enkelt ett renodlat psykologiskt. Jag vill inte påstå att detta nödvändigtvis är fel, men enligt det jag har hört och sett och själv erfarit, så finns det kanske anledning att utveckla den här förförståelsen en aning. För tänk om det faktiskt är så att man inte kan skilja strikt på kroppen och psyket? Att maten i sig påverkar dina tankar genom att på fysisk väg trigga vissa processer i kroppen? Kanske skulle det rentav kunna vara så, i vissa fall, att det inte riktigt går att bli frisk från ett ätstört beteende utan att man också ändrar de fysiska förutsättningarna? Som vilken mat man äter? Jag säger absolut inte att jag vet att det är så, men jag finner själv stark anledning att tro att det kan vara så. Eller, om inte annat, så kan det kanske i alla fall underlätta tillfrisknandet för vissa personer.

 

Jag har själv märkt hur ett uteslutande av vissa saker i kosten har förändrat mitt beteende och mina tankar kring mat. Om jag låter bli socker, till exempel, så försvinner också suget, men inte bara det utan även alla känslor kring sötsaker och känslan av att bli "berövad" något när jag måste avstå. Och det gäller inte bara rent socker utan annat som påverkar kroppen på liknande sätt genom mängden snabbupptagliga kolhydrater: Öl och vitt mjöl är några av de värsta bovarna för mig vad gäller att trigga sötsug och känslor kring sött. Jag har inte någon ätstörning, men jag har haft ett problematiskt förhållande till mat (inte så mycket längre). Och jag antar att gränsen till ätstörning inte är knivskarp utan på en glidande skala. Så jag anar att det skulle kunna vara en värdefull metod för en person med ätstörning att hålla sig till en kost som hjälper att hålla humöret jämnt, inte orsakar blodsockersvängningar, inte stör kroppens egna hungersignaler, inte triggar fysiska processer som i sin tur påverkar psyket negativt osv. Men jag kan naturligtvis inte garantera att det är så, och jag har verkligen all respekt för de med verklig kompetens på området. Det kanske är just som du säger; en jättedålig idé för någon med ätstörning att utesluta viss mat. Men samtidigt så kan jag ju inte låta bli att tänka att det inte finns någon anledning för någon att äta allt som erbjuds i matväg. Ingen skulle bli sjuk av att aldrig äta godis, till exempel.

 

Nu skiljer du ju förvisso på sockerberoende och ätstörningar. Och det stämmer ju att sockerberoendet är kopplat till en viss substans och att anorexia och liknande av allt att döma inte beror på intag av något särskilt ämne. Men jag misstänker att det kanske inte är så svartvitt ändå? När mitt problematiska förhållande till mat var som värst så kopplade jag den hela tiden till mycket starka känslor. Och dåligt självförtroende samt stark nedstämdhet förvärrades i en ond cirkel när jag inte kunde låta bli saker som jag visste (eller trodde mig veta) inte var bra för mig. Men när jag började med LCHF så upptäckte jag att jag faktiskt, via maten, kunde jämna ut de värsta känslosvallen och därefter låta jaget och förnuftet ta kontrollen istället. Hela matkapitlet blev så avdramatiserat, och jag var inte längre besatt av tankar på mat. Och detta tror jag beror på vissa fysiologiska processer som sätts igång/normaliseras genom en sådan här kost. Naturligtvis lär det finnas mycket i själva psyket i sig som personer med ätstörningar behöver reda ut och behandla, men jag undrar, som den lekman jag är som sagt, om inte själva kostsammansättningens betydelse underskattas när det gäller ätstörningsproblematik.

 

Vad gäller tvångstankar så har jag viss erfarenhet av det också, och så mycket vet jag som att de knappast låter sig behandlas enbart genom att man analyserar dem och pratar om dem. Den bästa boten för mig är att hitta stabilitet och harmoni i livet i övrigt, vilket naturligtvis är lättare sagt än gjort för många. Men mår jag bra så besväras jag inte av tvångstankar. Ju sämre jag mår, av helt andra orsaker, desto värre blir de. Så att först behandla tvångstankarna i tron att det i sig skulle få mig att må bättre, vore att gå helt fel väg i mitt fall.

 

Till TS: Jag är helt överens med spragg ovan om att du inte ska lyssna för mycket på oss anonyma kommentarorer i första hand. Men jag kan helt enkelt inte förmå mig till att göra annat än att uppmana dig till att tänka själv. Du kommer alltid att få olika råd och hur du än vrider och vänder på saken så måste du använda ditt eget omdöme. Även om det är ett proffs eller en auktoritet som har åsikter om vad du ska göra. Varmt lycka till!

 

Purmeer, du sammanfattar precis mina egna invändingar mot spraggs inlägg. Av någon anledning förmår jag visst inte själv uttrycka det så tydligt som du gör det just nu, så du ska ha tack för det. Precis den här diskussionen skulle jag velat haft med mina behandlare, men den dörren var alltid stängd. 

[Kål&Svålunionen]

Efter en långhelg i London med kolhydrater i både fast och flytande form (och med efterföljande bröd/glass/pizzasug ett par dagar efteråt) försöker jag åter hitta orken att komma upp på banan. Tror jag kommit fram till följande:

 

1. Vågen ska ut. Har så litet badrum ändå Antagligen kommer jag falla för frestelsen av en sista vägning. 

2. Överväger starkt att börja på en låg dos SSRI igen för att kanske vinna lite ork och slippa lite oro. Tog en tablett idag men är ännu inte helt säker på att jag ska köra igång medicineringen igen. Hjälpte den ens förra omgången? Kanske lite?

3. Vill "komma ut" som LCHF:are igen, åtminstone för min sambo, men alltså hur ska han kunna ta det på allvar numer när detta redan har hänt och misslyckats hundrafemtielva gånger? 

 

Det låter så skönt med det lugn i kroppen några av er beskriver, och jag har ju själv upplevt det, fastän det var ett antal år sen nu. Jag vill dit igen! 

[Glen Åkesson]

Hej Kål&Svålunionen. Jag har haft erfarenheter av hur LCHF och andra aktiviteter dragit mig upp ur depressionsträsket. Jag mådde bättre på Johannesört än på SSRI. Detta utan biverkningarna jag fick på SSRIpreparat. Aldrig mer sån medicin.... Bara ett tips. Andra aktiviteter som underlättar när man är orolig:

 

1. Riktig mat med lite kolhydrater (LCHF, Paleo etc)

2. Spring 30 min med ca 130 i puls om du kan. Varje dag.

3. Meditera eller sitt lugn i lugnt rum iaf 30 min per dag

4. Käka några stora doser B-vitamin (typ B-Stress, du får googla).

5. Börja med Yoga.

6. Gå och prata med någon som kan hjälpa dig att hantera oron.

7. Behövs det kan du prova Ashwagandha (googla på anxiety och Ashwagandha, hjälper många - iofs inte mig...) och johannesört.

8. Få ordning på tarmen - bra tillskott (typ Innate response) av bakterier. Jag har provat att göra ett probiotiskt lavemang. Inte så äckligt som det låter,  men väldigt effektivt mot oro.

9. Börja lugnt och trappa upp: potatismjöl utrört i lite vatten.

10. Dra ner på kaffe och svart te.

 

Jag tror det finns fler som har erfarenheter att dela med sig av här, men där har du iaf mina topp 10 tips. Mediciner ... Nej tack.

[Trollmormor]

Där sa du nåt Glen Åkesson. Dottern var djupt deprimerad när hon hade anorexi och hon blev hjälpt av Johannesört. Hennes läkare var förvånad över att dom hjälpte.

[stoscha]

Johannesört funkar men den interagerar med annat så man kan inte äta p piller t ex. Jag var tvungen att sluta med johannesörten när jag fick blodtrycksmedicin. Nu kör jag stora doser d-vitamin i stället för min årstidsbundna depression. Det funkar klockrent

[may]

För mig har LCHF/paleo hjälpt mot mycket besvärande oro. Det är en otrolig skillnad nu mot förr. Extrem vårtrötthet tar jag D3+K2 mot från december till april ungefär. Det hjälper jättebra.

[Glen Åkesson]

Johannesört funkar men den interagerar med annat så man kan inte äta p piller t ex. Jag var tvungen att sluta med johannesörten när jag fick blodtrycksmedicin. Nu kör jag stora doser d-vitamin i stället för min årstidsbundna depression. Det funkar klockrent

 

Jo, det är riktigt. Annars är väl Johannesört ett läkemedel som skrivs ut mot depression i Tyskland... Men kolla biverkningar innan... D-vitamin är också grymt.

[Kål&Svålunionen]

Hej Kål&Svålunionen. Jag har haft erfarenheter av hur LCHF och andra aktiviteter dragit mig upp ur depressionsträsket. Jag mådde bättre på Johannesört än på SSRI. Detta utan biverkningarna jag fick på SSRIpreparat. Aldrig mer sån medicin.... Bara ett tips. Andra aktiviteter som underlättar när man är orolig:

 

1. Riktig mat med lite kolhydrater (LCHF, Paleo etc)

2. Spring 30 min med ca 130 i puls om du kan. Varje dag.

3. Meditera eller sitt lugn i lugnt rum iaf 30 min per dag

4. Käka några stora doser B-vitamin (typ B-Stress, du får googla).

5. Börja med Yoga.

6. Gå och prata med någon som kan hjälpa dig att hantera oron.

7. Behövs det kan du prova Ashwagandha (googla på anxiety och Ashwagandha, hjälper många - iofs inte mig...) och johannesört.

8. Få ordning på tarmen - bra tillskott (typ Innate response) av bakterier. Jag har provat att göra ett probiotiskt lavemang. Inte så äckligt som det låter,  men väldigt effektivt mot oro.

9. Börja lugnt och trappa upp: potatismjöl utrört i lite vatten.

10. Dra ner på kaffe och svart te.

 

Jag tror det finns fler som har erfarenheter att dela med sig av här, men där har du iaf mina topp 10 tips. Mediciner ... Nej tack.

 

Tack för dina tips! Ser iofs inte jättestor skillnad på att knapra Johannesört eller mediciner. Möjligtvis att mediciner är billigare och mer reglerade samt väldokumenterade. Men smaken är som baken!

 

Edit: Ska tillägga att den SSRI som jag fått utskrivet är Fluoxetin, vilket kan ges specifikt till bulimipatienter pga att den ej ger viktuppgång för de flesta samt kan verka mot hetsätningsattacker. Jag har inte varit drabbad av några svåra biverkningar och därför känner jag mig tryggare med den än med t ex Johannesört. 

[Kål&Svålunionen]

En liten uppdatering om nån är intresserad. 

 

Har kört på med LCHF-mat nu i några veckor, 3 typ? Har inte vägt eller mätt mig eller fört matdagbok. Enligt min sambo är det stor skillnad i mitt humör och energi. Vissa dagar har jag haft en helt sanslös välmåendekänsla i kroppen (dagar då jag dessutom fått mycket gjort, vilket såklart bidrar till gott humör). Alltså det har känts som om cellerna riktigt sjunger av välbehag i hela kroppen - helt sjukt Runt vecka 2 tror jag. Nu är det mycket stress och press runtomkring mig så jag kan inte påstå att jag är på topp hela tiden, långt ifrån. Suget kommer och går men jag tillåter mig att äta ordentligt och inte vara hungrig. Vet inte om det hänt nåt med vikten/storleken, det är för tidigt att säga. Det är skönt att inte veta. Men jag hoppas ju såklart. Om inte annat så för att jag vill fortsätta må bra OCH kunna närma mig min målvikt/storlek i vettig takt. Sa jag att jag ska gifta mig i september...

 

I söndags blev det faktiskt en kopp glögg, en pepparkaka och en lussekatt. Det var så otroligt tydligt - tänkte nöja mig med en halv lussekatt men vips så var hela uppäten. Fast det stannade faktiskt där, denna gång. Hade jag varit ensam hemma då hade det säkert varit en annan femma. Sen mådde jag dåligt nån timme efteråt, kände mig lite illamående och sänkt. Är inte säker på att det hör ihop med fikat, men det är möjligt. Det gick hur som helst över efter ett tag.

 

Sen funderar jag mycket på hur det kommer funka under julhelgen, när vi ska bo hos min familj som är heeelt sockertorsk.

[Kål&Svålunionen]

Trillade dit på en bit kladdkaka nyss, och nu drar domedagsmaskinen igång litegrann ("jaha, är det kört nu igen, typiskt, du klarade det inte den här gången heller, nu blir det HCHF som vanligt, nu kommer du vara tjock på din examen, om du ens klarar att ta examen, för att inte tala om bröllopet, kul det blir att titta på de bilderna sen", etc etc). Är smått paralyserad av tentastress och missade att packa ner eftermiddagsmellis idag innan jag drog hemifrån. BIG MISTAKE. Gick till cafeterian med avsikt att köpa en kaffe och dra igång eftermiddagens pluggsession men på något jättemärkligt vis hamnade jag i kassan med en kaffe och en kladdkaka. Som jag satte i mig under grimaserande eftersom den var så ohemult söt och sliskig. Men ner skulle den. Varför?! 

 

Hur parerar jag nu bäst den blodsockerkarusell som lär följa? 

[stoscha]

Fett och salt och ett blommigt eller riktigt besk te funkar för mej men jag har ju inte lika mycket problem som du. Titta på vad My har för tips på lchfingenjören. Hon har ju många tips på vad man ska göra när sockertrollet golvat en. I historiken har hon vertygslådor. Det hon pratar om just nu lär ju inte hjälpa dej eftersom hon varot clean från alla droger sen i våras.

[may]

Trillade dit på en bit kladdkaka nyss, och nu drar domedagsmaskinen igång litegrann ("jaha, är det kört nu igen, typiskt, du klarade det inte den här gången heller, nu blir det HCHF som vanligt, nu kommer du vara tjock på din examen, om du ens klarar att ta examen, för att inte tala om bröllopet, kul det blir att titta på de bilderna sen", etc etc). Är smått paralyserad av tentastress och missade att packa ner eftermiddagsmellis idag innan jag drog hemifrån. BIG MISTAKE. Gick till cafeterian med avsikt att köpa en kaffe och dra igång eftermiddagens pluggsession men på något jättemärkligt vis hamnade jag i kassan med en kaffe och en kladdkaka. Som jag satte i mig under grimaserande eftersom den var så ohemult söt och sliskig. Men ner skulle den. Varför?! 

 

Hur parerar jag nu bäst den blodsockerkarusell som lär följa? 

Ja, fett! Ät nåt fett när blodsockret börjar sjunka, och jag tror det är viktigt att inte vara så hård mot sig själv när man "trillar dit". Livet är krokigt, och stress och biokemi påverkar oss mer än man tror. Det viktiga är att så snabbt man bara kan komma upp på banan igen. Med tiden blir dit-trillningarna färre och färre!

[Kål&Svålunionen]

Resultatet av gårdagens dittrillning: 1 jobbigt tentabesked med efterföljande stresspiral blev till 1 bit kladdkaka, 1 chokladbit, 1 wrap från pressbyrån, ris till middagen. Ledsen och melankolisk hela kvällen. Svårt att komma upp idag. Sambon hade kokat mina vanliga 3 ägg när jag gick upp annars hade jag lätt satt i mig 18 mackor istället. Åt en skiva Lingongrova med makrill och majonnäs till mellanmål. Tänkte att nu skiter jag i det här och äter vanlig mat. Vägde mig. Har inte gått ner nåt. Tänker att det är för jobbigt att inte få äta som alla andra. Jag vill också ha allt, jämt! Ännu ett misslyckande alltså.

 

Går in och läser här. Läser och läser snälla kommentarer och tips och råd. Tänker att jag är inte som ni, en sån som klarar detta. Men sen tänker jag, att jag har ju mått ganska bra de senaste veckorna ändå. Att skillnaden på en som klarar det och en som inte klarar det är ju huruvida man reser sig upp igen när man fallit. Och visst har jag gått ner litegrann. Jag känner det på magen, den är inte i vägen lika mycket som förr. Jag måste fortsätta med det här. Inte krångla till det. Inte fasta och utesluta saker riktigt än. Då blir det för svårt, för tråkigt, jag klarar inte det ännu. 

 

På't igen alltså. 

[stoscha]

Rätt så! Det My alltid påpekar är att man ska vara snäll mot sej själv när man blivit golvad. Du tror det inte nu men för varje gång du kommer upp på spåret igen blir det liiite lättare. Juste att du har stöd hemma. Jag hade turen att det är jag som handlar och lagar mat hemma så jag kunde kasta allt skräp så inget fanns hemma. Men himlar vad det var skåpvandringar ibland. Som tur är bor jag på landet så man kan inte bara sticka iväg och köpa när suget kommer åt. Men vandringarna mellande bulldoftande Pressbyråerna på Stockholms central var ett sannskyldigt helvete i början. Men efter typ 3 år kunde jag gå in i en Pressbyrå när jag tyckte synd om mej själv med avsikten att köpa tröst, och sen gå ut igen för det fanns inget som var tillräckligt gott och väört pengarna. Ett steg i taget så kommer man framåt även om det går sakta. Skit i vikten nu och koncentrera dej på att må bra och hitta dej själv så kommer resten sen. Vågen ör inte allt. Jag gick inte ner ett gram på 3 år men minskade 2 storlekar, ochdet är ju huvudsaken

[Purmeer]

Just detta med att "trilla dit" är det som är svårast att hantera, anser jag. Och det handlar om ren psykologi. Det är just psyket som blir ens främsta motståndare då. Det är ju inte så att kroppen har gått och blivit förstörd för att man har ätit lite kladdkaka eller så, utan det är ens psykiska försvar som får sig en törn. Så jag tror att det gäller att inse det, ta ett steg tillbaka, slappna av och försöka att se helheten. Livet kommer troligen inte att förbli helt sockerfritt för all framtid ändå, om jag ska vara riktigt ärlig mot mig själv. Och mitt yttersta mål är inte heller det, utan det är att kunna hantera att allt inte kommer att kunna vara antingen eller. Jag vill kunna leva med en i stort bra kosthållning, men med undantag som inte slår mot mitt psyke. Och jag känner att det målet är inom räckhåll. Det handlar om att jag har börjat hitta verktygen och lär känna min kropp och dess signaler allt bättre. Jag kan liksom börja ställa mig utanför mig själv, så att säga, och kallt notera att "nu har jag sug" utan att börja identifiera mig med suget och de känslor som det medför.

 

Det riktigt viktiga är att hitta sätt att hantera den psykiska påfrestningen av att "trilla dit". Att komma till en punkt där det inte längre känns som någon katastrof, utan mer "Jaha, det blev visst lite kladdkaka idag. Aj då. Nu ska det bli gott med bacon och ägg!"
 

[Anna_]

Det du skriver om hur du haft det, skulle kunna vara skrivet av mig. Exakt så. Jag önskar verkligen att jag kommer kunna få uppleva det tillfrisknande och lugn som du beskriver. Det är precis det jag skulle vilja uppnå, men inte vågar tro på!

 

Var det svårt för dig att gå över till LCHF och skippa kolhydraterna? Jag trillar dit gång på gång, av gammal vana, rädsla att vara socialt krånglig, öl...

 

Jag har försökt äta LCHF så många gånger i så många års tid nu... Det har inte varit spikrakt på något sätt tyvärr. Men varje gång jag börjar igen, så mår kroppen så bra! Och jag tänker "så här ska jag äta resten av mitt liv". Men sedan faller jag dit, och hjärnan lurar mig att jag inte alls behöver lchf. Men det sker mindre ofta nu för tiden!

 

Har varit så trött på mig själv, att om igen "börja om". För ett par år sedan höll jag det i minst 1 års tid, men sedan började jag på ett nytt stressigt jobb, började äta frallor på jobbet för att snabbt få i mig något, och sen höll det i sig så... Nu för kanske tre månader sedan har jag ÅTERIGEN börjat. Har gått ned 7 kg (har ett BMI över 30). Har börjat träna flera gånger i veckan, är skitkul. Har fått rutin igen. Och hoppas att detta, denna gång, ska hålla i sig. Men ja, det ÄR SÅ SVÅRT att vara som vi är. 

 

Just nu dricker jag fettkaffe (1 rått ägg + kokosolja + smör mixat med kaffe med stavmixer, smakar latte-liknande) till frukost, och det har hjälpt mig att hålla mig på banan. Provade det för några år sedan och tyckte att det var vidrigt, tänkte aldrig någonsin dricka det igen. Men så provade jag igen nu, och nu älskar jag det. Sedan känner jag mig själv också så pass väl, att jag VET att en eller två pepparkakor inte är nog. Äter jag en, så äter jag allt. Allt i flera dagar. Mitt sockerbehov kan ALDRIG bli uppfyllt, jag kan aldrig någonsin bli nöjd. Och därför börjar jag inte ens. Därför lyckas jag välja bort. För den där pluttiga lilla pepparkakan kommer inte tillfredsställa mig, den kommer inte vara nog. Och då är det lättare att låta bli. 

 

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med detta inlägg, det är bara lite tankar och förhoppningsvis stöd från en som känner igen sig i det du beskriver.