Får bara skit för att jag kommit i form och tagit tag i min hälsa

[Antijante]

Måste bara skriva av mig för jag blir så trött och jag har INGEN att prata med detta om.

 

Jag har de senaste tio åren försökt att äta hälsosammare och träna regelbundet. Jag var smal upp till början av tjugoårsåldern sen började kilona komma. Sen kom inflammationer. Sen kom stress, som jag försökte eliminera med mat och dryck. Sen gick jag in i väggen och blev sjukskriven för utmattningsdepression. Innan dess hade jag under de senaste åren upptäck både lågkolhydratkost och träningsformer som funkade för mig, men min stressiga livsstil satte alltid käppar i hjulet.

 

Efter att jag gick in i väggen och blev sjukskriven bestämde jag mig för att göra en helomvändning. Läste allt jag kom över och insåg att fysisk träning var bästa botet mot stress och började så smått att träna regelbundet igen. Faktiskt  så började min söndertrasade hjärna att läka ihop och jag kom dessutom i bättre fysisk form. Peppad av detta började jag äta lågkolhydratkost igen och lyssnade på kroppen, vilket resulterade i att jag istället för att komma till en platå kunde känna efter vilka livsmedel jag skulle hålla igen på och centimetrarna försvann runt midjan. ÄNTLIGEN  började min spegelbild likna den person som jag kände att jag egentligen var och ÄNTLIGEN hade jag hittat något som fungerade för mig. Då blir man ju väldigt glad så klart och bara måste berätta för alla att man har hittat ett sätt som funkar. Vad händer? Jo, man märker att folk inte vill höra på det örat och snart slutar man att prata om det. 

 

Nu har jag slutat predika för länge sen och kommit över det. Och jag ifrågasätter ingen för hur de äter. Träningen har räddat mig och jag har verkligen gjort en helomvändning. Nu när jag är 40 är jag i bättre form än när jag var 25. Men jag kan fan inte plocka fram en hantel eller köpa ett par nya (mindre) jeans utan att det blir sura blickar för att jag är "besatt av kost och träning" och "har gått med i en sekt". Själv blir jag jätteglad och peppad om jag ser före-och-efter-bilder på en tjockis som kommit i form, men de flesta runt omkring mig blir bara irriterade om jag lyckats gjort något framsteg. 

 

Nu orkar ni kanske inte läsa mer så jag stannar här. Någon som känner igen sig?

 

Ps. Jag beundrar verkligen Kostdoktorn, Skaldeman, Dahlqvist m fl som orkar hålla på. Utan er hade jag fortsatt äta bröd utan smör och undra varför jag bara blev tjockare. Stort tack till all er!

[sandstream]

Förstår precis hur du menar!

 

Jag tror att det beror på den indoktrinering av befolkningen som pågått sedan 70-talet och som säger att fett är farligt. Om man då går emot strömmen och säger att fett visst är bra får man många onda blickar.
Har själv närstående som tycker att jag är på gränsen till korkad som inte fattar att jag kommer att dö i förtid för att jag äter mycket fett och undviker kolhydrater så gått det går.

 

Ta bara en sån sak som frukt och juice. Att se folk äta frukt i tid och otid och dricka juice till frukost för att de vill gå ner i vikt och må bättre tar emot men man orkar inte prata om det med dem speciellt många gånger.

 

Tycker du gör helt rätt. Sluta "predika" och gå din egen väg. Du kommer att vara det perfekta beviset för att du gör rätt och det kommer fler och fler att förstå med tiden 

[EB_]

Måste bara skriva av mig för jag blir så trött och jag har INGEN att prata med detta om.

 

Jag har de senaste tio åren försökt att äta hälsosammare och träna regelbundet. Jag var smal upp till början av tjugoårsåldern sen började kilona komma. Sen kom inflammationer. Sen kom stress, som jag försökte eliminera med mat och dryck. Sen gick jag in i väggen och blev sjukskriven för utmattningsdepression. Innan dess hade jag under de senaste åren upptäck både lågkolhydratkost och träningsformer som funkade för mig, men min stressiga livsstil satte alltid käppar i hjulet.

 

Efter att jag gick in i väggen och blev sjukskriven bestämde jag mig för att göra en helomvändning. Läste allt jag kom över och insåg att fysisk träning var bästa botet mot stress och började så smått att träna regelbundet igen. Faktiskt  så började min söndertrasade hjärna att läka ihop och jag kom dessutom i bättre fysisk form. Peppad av detta började jag äta lågkolhydratkost igen och lyssnade på kroppen, vilket resulterade i att jag istället för att komma till en platå kunde känna efter vilka livsmedel jag skulle hålla igen på och centimetrarna försvann runt midjan. ÄNTLIGEN  började min spegelbild likna den person som jag kände att jag egentligen var och ÄNTLIGEN hade jag hittat något som fungerade för mig. Då blir man ju väldigt glad så klart och bara måste berätta för alla att man har hittat ett sätt som funkar. Vad händer? Jo, man märker att folk inte vill höra på det örat och snart slutar man att prata om det. 

 

Nu har jag slutat predika för länge sen och kommit över det. Och jag ifrågasätter ingen för hur de äter. Träningen har räddat mig och jag har verkligen gjort en helomvändning. Nu när jag är 40 är jag i bättre form än när jag var 25. Men jag kan fan inte plocka fram en hantel eller köpa ett par nya (mindre) jeans utan att det blir sura blickar för att jag är "besatt av kost och träning" och "har gått med i en sekt". Själv blir jag jätteglad och peppad om jag ser före-och-efter-bilder på en tjockis som kommit i form, men de flesta runt omkring mig blir bara irriterade om jag lyckats gjort något framsteg. 

 

Nu orkar ni kanske inte läsa mer så jag stannar här. Någon som känner igen sig?

 

Ps. Jag beundrar verkligen Kostdoktorn, Skaldeman, Dahlqvist m fl som orkar hålla på. Utan er hade jag fortsatt äta bröd utan smör och undra varför jag bara blev tjockare. Stort tack till all er!

 

Först och främst grymt bra jobbat och stort grattis för dina bedrifter. 

 

Vad gäller problemet så tycker jag att det är något som genomsyrar vårt samhälle i stort och det är samma sak som att det är fult att tjäna pengar, att inte vara vanlig, att inte tycka som alla andra osv. Helt enkelt så fort man sticker ut eller vågar vara lite mer så ska man tryckas ner. Sånt här ska man givetvis inte bry sig om och våga gå mot strömmen även om det givetvis kan kännas väldigt väldigt tungt ibland. 

[Adela]

Du är inte ensam om känsla att folk i ens omedelbara närhet missgynnar framgång. Detta  upplevs i många andra sammanhang inte bara vikt och hälsa.

Strunt i det. Var glad och lycka till.

Personligen vill jag inte att LCHF upplevs/marknadsförs som lösning för allas alla problem (fast det kan vara så). Jag är rädd att man i Sverige lätt ”tippar över” och lagstiftar LCHF tvång, preciss som man har gjort med mycket annat under vi-är-rädda-om-folkhälsa-täckmantel.

Förstå mig rätt: om LCHF kan hjälpa folk som har diabetes (typ 1 och 2), högt blodtryck, hormonrubmingar, neuropsykiatrisk funktionsnedsättning eller löpper risk att drabbas av olika sjukdomar-fine.

MEN alla människor skall fortförande ha rätt att välja själva. Den rätten ska vi LCHF-are stå på barikraderna för.

[Misan]

Det är precis som ditt användarnamn antyder. Jantelagen som säger att man inte får sticka upp och tro att man är bättre än andra på något sätt. De flesta har på något sätt velat förändra sin kropp eller gått ner i vikt och det är klart att det sticker i ögonen på folk att du lyckats när de själva misslyckades

[Mattias]

Det är nog mest bara avundsjuka människor som inte själva orkar eller har tid att tag i sina egna liv. Det tar ju ett tag att ändra sina vanor, läsa på, laga all mat själv, handla rätt och att låta bli alla frestelser som lever kvar. Det är en ganska bra tröskel att ta sig över och jag blir imponerad av alla som lyckas göra det.

 

Jag har också slutat predika och blir lite irriterade när jag hör någon försöka pracka LCHF på någon annan. Samma sak med religion, jag vill inte att någon ska sälja in det till mig även om personen är säker på att himlen väntar.

 

Vuxna människor som inte bryr sig skiter jag fullständigt i. Däremot blir jag ledsen när jag ser barn matas med en tidig död.

 

Grattis till din framgång!

[Nike73]

Kämpa på du! Du är absolut inte ensam om att känna så här! Själv har jag ganska nyligen slutat "predika", men tänker i alla fall inte sluta med att 

nämna att jag äter LCHF - bara som ett försök att sprida budskapet ;-)

 

Försöker numera se denna kostdebatt som ett otroligt fascinerande socialt fenomen som jag får beskåda "live". Så mycket bra, lättläst

och lättillgänglig information som nu finns. . . och ändå väljer så många att blunda i stället för att själva tänka!!

 

Det andra "roliga" är familjs och vänners reaktion! Man hade verkligen väntat lite allmänt intresse (artigt åtminstone), men istället blir man

bemött med chockade ansiktsuttryck och snabbt ämnesbyte. Har lärt mig mycket om människor det sista året. Haha.

 

Skönt och viktigt att det finns utbildade, duktiga och sympatiska människor som fortsätter kämpa för vår gemensamma hälsa!!

[Maja]

Gratttis och fortsatt god lycka Antijante, till dina hälsosamma framgångar!

Vi som spelar i samma liga får fortsätta dela våra intressen och låta andra ha sitt. Det enda som egentligen är riktigt trist är den brist på respekt som är tongivande i allmänhet när människor inte känner igen sej i andras intressen, nyvunna passioner etc.

 

[Labolina]

Först och främst, bra jobbat och grattis till ett bättre liv!

 

Och jag känner absolut igen din berättelse. Jag tror att det till viss del beror på att det sista 30 åren blivit så att vara tjock på något vis blivit accepterat för att det är så vanligt och ska man glädjas med någon som går ner i vikt så ska det vara för att de svälter sig, står emot, "visar karaktär" och kutar runt - det måste alltså vara svårt och helst ska man berätta allt om hur svårt det är, annars är det inte värt nått. Om man då tvärtemot vad alla tror kan gå ner i vikt och ändå äta sig mätt och dessutom bli frisk och pigg på köpet och väljer att träna för att må bra, inte för att man kunna "unna sig" en bulle till eftermiddagsfikat - då är det för enkelt och inte värt nått, det gör inte "ät mindre - spring mer"-fanatikerna lika duktiga, deras prestation blir mindre. Med andra ord handlar det nog väldigt mycket om avundsjuka.

 

Själv har jag både bekanta och kollegor som bankar för öronen och skriker "bingo" så fort jag nämner nått om kost, med det är bullar och kakor till fikat, vid gemensamma middagar ska det såklart vara mat som är svårt att göra lchf-vänlig, det skrivs ut och delas recept åt höger och vänster - bara baserade på massor av kolhydrater. Vill jag nu avstå från det här ses jag som en fjant och har flera gånger fått höra att jag ska sluta larva mig. Att jag dessutom har ett otroligt sockerberoende som gör att jag har problem är ju enligt dem enbart nått psykiskt jag har fått för mig för att ha nått att skylla på, och "vad va det vi sa" kommer gärna lite nu och då eftersom jag inte går ner i vikt. Däremot finns det flera som gjort gastric bypass och är sååå nöjda, men rabblar hela tiden alla problem de fått och är om några fanatiskt besatta av kost och hälsa.

 

Men det här forumet är jättebra, dels så får vi veta av varandra och dela problem och erfarenheter. Vetskapen om att man inte är ensam gör, åtminstone för mig, en hel del. Dessutom finns det fler trådar med där det finns massa tips om bra svar mot respektlösa medmänniskors ibland elaka kommentarer: 

http://forum.kostdoktorn.se/topic/573-varf%C3%B6r-kan-inte-lhcf-f%C3%A5-vara-rumsrent/

http://forum.kostdoktorn.se/topic/137-kolhydratsberoende-trots-lchf/

[lisa]

Min erfarenhet av att ha blivit frisk av Lchf är ungefär desamma, jag har blivit väldigt ensam och dumförklarad, folk tittar snett på mig osv, men ju längre tiden går ju mer njuter jag av att må bra. Skilsmässa som ju inte kan ha berott bara på vad jag äter och inte äter, och att jag vill mina barn det bästa, men att må bättre och bättre ger styrka så det var väl det jag fick och lyckades ta mig ur ett uselt äktenskap. Det har tagit flera år och diskussioner med mina barn, jag skulle väl inte tro att jag kunde mera än lärarna på skolan...,men när de äntligen gav det en chans är det Lchf som gäller. Min dotter fick en dålig kommentar av personal på skolan, vilket jag tog upp här i en tråd, kunde sedan läsa att någon skrivit, säg som Stenmark; he gå int o förklar för dem som int förstår, det gillade hon. Kompisar till henne tycker hon är utseendefixerad, hon tränar rätt mycket och vill bli snygg, men hennes kompisar som inte på långa vägar ser så frisk ut piercar sig och tatuerar sig, själv tänker jag att det är väl nåt de gör för utseendet också. Ja lite av min historia, kort, kunde bli en tegelstensbok annars. Det handlar väl om att vara sann mot sig själv.

[Pathfinder]

Heja LCHFare! Jag håller med alla ovanstående inlägg, och ger stjärnor till er alla!

[bjornangen]

Måste bara skriva av mig för jag blir så trött och jag har INGEN att prata med detta om.

 

Jag har de senaste tio åren försökt att äta hälsosammare och träna regelbundet. Jag var smal upp till början av tjugoårsåldern sen började kilona komma. Sen kom inflammationer. Sen kom stress, som jag försökte eliminera med mat och dryck. Sen gick jag in i väggen och blev sjukskriven för utmattningsdepression. Innan dess hade jag under de senaste åren upptäck både lågkolhydratkost och träningsformer som funkade för mig, men min stressiga livsstil satte alltid käppar i hjulet.

 

Efter att jag gick in i väggen och blev sjukskriven bestämde jag mig för att göra en helomvändning. Läste allt jag kom över och insåg att fysisk träning var bästa botet mot stress och började så smått att träna regelbundet igen. Faktiskt  så började min söndertrasade hjärna att läka ihop och jag kom dessutom i bättre fysisk form. Peppad av detta började jag äta lågkolhydratkost igen och lyssnade på kroppen, vilket resulterade i att jag istället för att komma till en platå kunde känna efter vilka livsmedel jag skulle hålla igen på och centimetrarna försvann runt midjan. ÄNTLIGEN  började min spegelbild likna den person som jag kände att jag egentligen var och ÄNTLIGEN hade jag hittat något som fungerade för mig. Då blir man ju väldigt glad så klart och bara måste berätta för alla att man har hittat ett sätt som funkar. Vad händer? Jo, man märker att folk inte vill höra på det örat och snart slutar man att prata om det. 

 

Nu har jag slutat predika för länge sen och kommit över det. Och jag ifrågasätter ingen för hur de äter. Träningen har räddat mig och jag har verkligen gjort en helomvändning. Nu när jag är 40 är jag i bättre form än när jag var 25. Men jag kan fan inte plocka fram en hantel eller köpa ett par nya (mindre) jeans utan att det blir sura blickar för att jag är "besatt av kost och träning" och "har gått med i en sekt". Själv blir jag jätteglad och peppad om jag ser före-och-efter-bilder på en tjockis som kommit i form, men de flesta runt omkring mig blir bara irriterade om jag lyckats gjort något framsteg. 

 

Nu orkar ni kanske inte läsa mer så jag stannar här. Någon som känner igen sig?

 

Ps. Jag beundrar verkligen Kostdoktorn, Skaldeman, Dahlqvist m fl som orkar hålla på. Utan er hade jag fortsatt äta bröd utan smör och undra varför jag bara blev tjockare. Stort tack till all er!

Bra gjort!!! Håll dig till din övertygelse. Vi möts nog alla av dessa attityder mer eller mindre, en kommentar jag ofta hör är: lchf?? ja ja det finns så många dieter idag, fnys. Eller, nånting ska vi  dö av, fnys.  Jag har slutat argumentera.Jag äter det jag mår bra av sen får andra göra som som vill, det är deras ansvar o hälsa.

[Strutfus]

Hej!!

 

Du skall inte bry dej om dom, prata istället med andra som har samma tycke.
jag tror dom är avundsjuka.

 

Kram o kämpa på!!

[Bengt Nilsson]

Nu när jag är 40 är jag i bättre form än när jag var 25. Men jag kan fan inte plocka fram en hantel eller köpa ett par nya (mindre) jeans utan att det blir sura blickar för att jag är "besatt av kost och träning" och "har gått med i en sekt". Själv blir jag jätteglad och peppad om jag ser före-och-efter-bilder på en tjockis som kommit i form, men de flesta runt omkring mig blir bara irriterade om jag lyckats gjort något framsteg. 

 

Du borde trycka upp några tröjor med texten "LCHF och gymmet byggde denna kropp" 

[Tiny Tom]

Först, bra jobbat!

 

Jag har de senaste tio åren försökt att äta hälsosammare och träna regelbundet. Jag var smal upp till början av tjugoårsåldern sen började kilona komma. Sen kom inflammationer. Sen kom stress, som jag försökte eliminera med mat och dryck. Sen gick jag in i väggen och blev sjukskriven för utmattningsdepression. Innan dess hade jag under de senaste åren upptäck både lågkolhydratkost och träningsformer som funkade för mig, men min stressiga livsstil satte alltid käppar i hjulet.

 

Intressant det där. LCHF är finemang men jag är rätt övertygad om att bristen på stressbalans i vårt moderna och allt mer jäktade samhälle är en stor bov i dramat vad gäller inte bara övervikt utan även mycket annat som rör hälsa. Men det är så klart mycket enklare för "samhället" (vad nu det betyder numera) att peka med hela handen mot "tjockisen som frossar och inte har kontroll över sitt ätande". Lite annorlunda uttryckt, stressbalans är inte bara beroende av individen utan även den miljö vi normaliserar.

 

Nu har jag slutat predika för länge sen och kommit över det. Och jag ifrågasätter ingen för hur de äter. Träningen har räddat mig och jag har verkligen gjort en helomvändning. Nu när jag är 40 är jag i bättre form än när jag var 25. Men jag kan fan inte plocka fram en hantel eller köpa ett par nya (mindre) jeans utan att det blir sura blickar för att jag är "besatt av kost och träning" och "har gått med i en sekt". Själv blir jag jätteglad och peppad om jag ser före-och-efter-bilder på en tjockis som kommit i form, men de flesta runt omkring mig blir bara irriterade om jag lyckats gjort något framsteg. 

 

Däremot tror jag att detta har mer med vanlig "hederlig" socialpsykologi att göra än med jantelagen (som delvis är en myt, men det är en annan femma). Dina tidigare vänner och din närmaste omgivning har vant sig vid personen du var tidigare och som högst sannolikt var mer kompatibel med dem själva. Så när du sedan får för dig att dels hoppa på någon "bantarfluga" som LCHF och dels får resultat därav så blir det självklart rätt mycket oro i leden. Inte nog med att du håller på med trams som LCHF utan du får resultat av det dessutom! Redan där har nog en del bräckliga själar fått sig en törn. Som lök på laxen så börjar du träna och det ger ytterligare resultat. Nu börjar de bräckliga själarna inte bara skruva på sig betydligt utan nu måste den där gnagande oron projiceras ut på dig...för så här kan vi ju inte ha det.

 

Kort och gott, det stora problemet är inte vad du gör och vad du presterat utan det är vad det får dina närmaste att bli påminda om, dvs att de själva borde ta tag i sin övervikt, sin träning, sitt välmående, sitt ätande etc etc.

 

Det jobbigaste när man gör drastiska livsförändringar, ex genom att radikalt förbättra sitt mående, är ofta att inse att ens omgivning föredrog det man lämnat bakom sig och att de därför också på sätt och vis (åtminstone ibland) bidragit till det du nu lämnat bakom dig.

 

Man kan ju också bara konstatera att det inte är särskilt konstigt att LCHF är svårt att övertyga människor om. Det är så oerhört starka krafter med i bilden och det ska vägas emot att de flesta människor faktiskt inte är vana vid att tänka själva. Jag menar inte att säga att människor är idioter...men det skulle vara gynnsamt för samhällsutvecklingen om vi lade betydligt mer krut på kritiskt tänkande och aktivt ifrågasättande i den tid vi nu lever. Det är något som kräver övning och något som inte naturligt vare sig förekommer eller värnas om i dagens samhälle.

[Antijante]

Tack alla snälla LCHF:are (läs: sektmedlemmar) som svarat. Det kändes lite bättre efter jag skrivit av mig. Sedan kändes det ännu lite bättre efter ett träningspass. Och efter att ha läst era svar känns det riktigt bra Tack för att ni finns. Jag kör mitt race och skiter i herr Jante. 

 

Bara som skoj kan jag tillägga att jag för ett tag sedan bestämde mig för att ge mig själv magrutor (om än endast blygsamt synliga i en viss vinkel och ett visst ljus) i 40-årspresent till mig själv. Givetvis på ett hälsosamt sätt. För att motivera mig själv ytterligare nämnde jag det för en del närstående som varit lite stöttande innan. Skulle jag ju INTE ha gjort   Man får inte nämna det förbjudna M-ordet. Tabu.

 

Jag ska hädanefter aldrig nämna orden "kost" och "träning" och absolut inte "hälsa" utanför detta forum. Aldrig, aldrig, aldrig! Inte på en hel vecka.

[Antijante]

Först, bra jobbat!

 

 

Intressant det där. LCHF är finemang men jag är rätt övertygad om att bristen på stressbalans i vårt moderna och allt mer jäktade samhälle är en stor bov i dramat vad gäller inte bara övervikt utan även mycket annat som rör hälsa. Men det är så klart mycket enklare för "samhället" (vad nu det betyder numera) att peka med hela handen mot "tjockisen som frossar och inte har kontroll över sitt ätande". Lite annorlunda uttryckt, stressbalans är inte bara beroende av individen utan även den miljö vi normaliserar.

 

 

Däremot tror jag att detta har mer med vanlig "hederlig" socialpsykologi att göra än med jantelagen (som delvis är en myt, men det är en annan femma). Dina tidigare vänner och din närmaste omgivning har vant sig vid personen du var tidigare och som högst sannolikt var mer kompatibel med dem själva. Så när du sedan får för dig att dels hoppa på någon "bantarfluga" som LCHF och dels får resultat därav så blir det självklart rätt mycket oro i leden. Inte nog med att du håller på med trams som LCHF utan du får resultat av det dessutom! Redan där har nog en del bräckliga själar fått sig en törn. Som lök på laxen så börjar du träna och det ger ytterligare resultat. Nu börjar de bräckliga själarna inte bara skruva på sig betydligt utan nu måste den där gnagande oron projiceras ut på dig...för så här kan vi ju inte ha det.

 

Kort och gott, det stora problemet är inte vad du gör och vad du presterat utan det är vad det får dina närmaste att bli påminda om, dvs att de själva borde ta tag i sin övervikt, sin träning, sitt välmående, sitt ätande etc etc.

 

Det jobbigaste när man gör drastiska livsförändringar, ex genom att radikalt förbättra sitt mående, är ofta att inse att ens omgivning föredrog det man lämnat bakom sig och att de därför också på sätt och vis (åtminstone ibland) bidragit till det du nu lämnat bakom dig.

 

Man kan ju också bara konstatera att det inte är särskilt konstigt att LCHF är svårt att övertyga människor om. Det är så oerhört starka krafter med i bilden och det ska vägas emot att de flesta människor faktiskt inte är vana vid att tänka själva. Jag menar inte att säga att människor är idioter...men det skulle vara gynnsamt för samhällsutvecklingen om vi lade betydligt mer krut på kritiskt tänkande och aktivt ifrågasättande i den tid vi nu lever. Det är något som kräver övning och något som inte naturligt vare sig förekommer eller värnas om i dagens samhälle.

Otroligt insiktsfullt, Tiny Tom!

[Tiny Tom]

Otroligt insiktsfullt, Tiny Tom!

 

Tack! Been there, done that.

 

I den mån du lyckas karva fram magrutorna så lär det för övrigt inte bli en mer tolerant omgivning du möts av... Snarare kan nog ordet hätsk bäst beskriva den troliga stämningen då.

 

Det bästa med att komma i form så där vid 40 är att det är där någonstans det börja gå rejält utför med många människor rent kroppsligt. För många startar det ju även tidigare men där vid 40-strecket märkte jag själv att kroppen inte svarade lika bra som tidigare. I den mån man har träningsuppehåll, blir sjuk etc så tar det längre tid att komma tillbaka etc. Däremot, för de som INTE vid 40 kommit igång med kroppen så är det en rejäl uppförsbacke och ofta är denna så brant att många ger upp innan de kommit igång.

 

Så kort och gott, vid 40-strecket så kommer den som håller sig i form att märka av en betydligt längre "ungdom" än sina jämnåriga.

[ChristianP]

Tack alla snälla LCHF:are (läs: sektmedlemmar) som svarat. Det kändes lite bättre efter jag skrivit av mig. Sedan kändes det ännu lite bättre efter ett träningspass. Och efter att ha läst era svar känns det riktigt bra Tack för att ni finns. Jag kör mitt race och skiter i herr Jante. 

 

Bara som skoj kan jag tillägga att jag för ett tag sedan bestämde mig för att ge mig själv magrutor (om än endast blygsamt synliga i en viss vinkel och ett visst ljus) i 40-årspresent till mig själv. Givetvis på ett hälsosamt sätt. För att motivera mig själv ytterligare nämnde jag det för en del närstående som varit lite stöttande innan. Skulle jag ju INTE ha gjort   Man får inte nämna det förbjudna M-ordet. Tabu.

 

Jag ska hädanefter aldrig nämna orden "kost" och "träning" och absolut inte "hälsa" utanför detta forum. Aldrig, aldrig, aldrig! Inte på en hel vecka.

Tycker att du skall provocera dem ännu mer

 

Själv så jobbar jag på min "Beach-1996" som aldrig blev klar, men jag verkar leva i mer med harmoni med människorna runt omkring mig. För jag får mest positiva kommentarer och många är nyfikna på LCHF.

Sedan konstaterar jag också att ju mer jag läser om LCHF så är det ju mer Low Carb Healthy Fat. Känns som många missuppfattar HIGH FAT när dom läser om det.

 

Visst, jag får en och annan kommentar om att jag kommer att dö av för mkt fett. Men det får ju stå för de som säger det. I couldn't care less!

 

Stå på dig och var stolt för att du mår bra och är bättre fysisk form än när du var 25..

Jag närmar mig också 40 och känner att min form är bättre än de senaste 10 åren..

[Antijante]

Tack! Been there, done that.

 

I den mån du lyckas karva fram magrutorna så lär det för övrigt inte bli en mer tolerant omgivning du möts av... Snarare kan nog ordet hätsk bäst beskriva den troliga stämningen då.

 

Det bästa med att komma i form så där vid 40 är att det är där någonstans det börja gå rejält utför med många människor rent kroppsligt. För många startar det ju även tidigare men där vid 40-strecket märkte jag själv att kroppen inte svarade lika bra som tidigare. I den mån man har träningsuppehåll, blir sjuk etc så tar det längre tid att komma tillbaka etc. Däremot, för de som INTE vid 40 kommit igång med kroppen så är det en rejäl uppförsbacke och ofta är denna så brant att många ger upp innan de kommit igång.

 

Så kort och gott, vid 40-strecket så kommer den som håller sig i form att märka av en betydligt längre "ungdom" än sina jämnåriga.

 

Jo, nog märks det att man inte är 20 längre! Kände att nu är det nog dags att börja om man vill vara i fin form som medelålders man Känner dock (magrutor eller inte) att jag har världens bästa motivation att träna och hålla kosten: Jag MÅSTE (och vill) träna för att må bra efter min utmattningsdepression. Känner mig inte helt återställd än, men är på god väg. 

[Antijante]

Du borde trycka upp några tröjor med texten "LCHF och gymmet byggde denna kropp" 

 

Ho ho, nej det vågar jag inte. Då skjuter någon mig. Till saken hör att jag inte ens besökt ett gym. Jag har tränat funktionell styrka och kondition, mest med kettlebells, hemma. Ca 2 ggr i veckan 20-30 min åt gången. Det var länge sedan jag var duktig och plågade mig på löpbandet och maskinerna på gymet. Nu är jag lat och har dålig karaktär som gör något som är kul. Hemskt egoistiskt av mig, jag vet.

[Linen]

Du ska vara Mycket stolt och sträcka på dig så högt du kan!! Blev väldigt berörd och samtidigt förbannad på ren svenska.De sura typerna ska du hålla dig undan "energitjuvar" undvik dem allt va du kan för de förstör ens lycka.Fortsätt som du är och kram från mig.

[Farmor kaisi]

Low Carb Healthy Fat, bra benämning faktiskt det oxå.

[Tiny Tom]

Jo, nog märks det att man inte är 20 längre! Kände att nu är det nog dags att börja om man vill vara i fin form som medelålders man Känner dock (magrutor eller inte) att jag har världens bästa motivation att träna och hålla kosten: Jag MÅSTE (och vill) träna för att må bra efter min utmattningsdepression. Känner mig inte helt återställd än, men är på god väg. 

 

Låter lovande det där tycker jag. Träning kan vara en bra hjälp mot mycket och, som du själv märkt, fungerar det även bra som avledare av stress (minns jag inte fel pratade redan Hans Selye på 50-talet om begreppet "diversion", dvs att man applicerade en ny men hanterbar stressor för att hantera en för stunden övermäktig som upptar ens tänkande/kännande i för stor grad...och det är väl lite så man också skulle kunna se träning kontra ex. utmattningsdepression).

 

Kämpa på! Tänk även på, framöver, att vad gäller träning så är "stickability" viktigt, dvs det är i längden viktigare att man håller igång och inte lägger av än att man gör varje pass "perfekt". Ibland behöver kroppen ta det lite lugnare och då kan det bästa man kan göra vara att helt enkelt anamma en slags avlastningsträning, dvs där man reducerar intensitet/volymf/frekvens under en period tills det känns ok igen. (Det här är för övrigt något man måste ha bra pejl på ju mer avancerad man blir men som en generell grundregel så behöver man inte göra det svårare än så. Brukar kallas "deloading".)

 

Ha det!

[Limp]

Du ska vara Mycket stolt och sträcka på dig så högt du kan!! Blev väldigt berörd och samtidigt förbannad på ren svenska.De sura typerna ska du hålla dig undan "energitjuvar" undvik dem allt va du kan för de förstör ens lycka.Fortsätt som du är och kram från mig.

 

Hmm... energitjuvar är faktiskt en mycket bra och passande benämning för "motståndarlaget" 

[Strutfus]

Underbara LCHF : are!

 

Nu ska jag ta tag i min träning efter jul- uppehåll!

Får sån peppning här!!!

[Kittas]

Jo det är sant - men bör vara försiktig att tala om att man äter LCHF. Mycket nedlåtande miner. Nämnde det på VC till en kostrådgivare - usch vad fult. Du ska äta Lätta, margarin  och lättprodukter. Att ersättningen i lättprodukter är mycket ersatt med E-ämnen var inte farligt. Nu har jag i nystart varit och tagit en massa prover som blodsocker, kolestorol och blodfetter. Utan att tala om att jag ska testa ny mat - utan för att jag är kraftig och vill veta hur jag ligger till. Hoppas nästa gång jag träffar min läkare att han ska fundera över hur jag gjort. Hoppas också på att prover längre faram ska visa bättre resultat än vid startpunkten. Skulle vara himla kul att kunna "bräcka" dem med LCHF.

[Strutfus]

håller tummarna!!

[Erik K]

Ledsamt att höra att så många råkar ut för en "negativ omgivning". Själv känner jag inte alls igen mig. Jag har bara fått possitiva reaktioner och nyfikna frågor. Å andra sidan har jag aldrig predikat, utan bara upplyst de som varit nyfikna och frågat. Jag har dessutom varit ganska ensam i min omgivning om att varit överviktig. (125kg -> 75kg på tre år, och 75kg -> 85kg (muskler) det sista året) Att alla andra var hyfsat vältränade mildrade säkert domen över mitt nya leverne.

[lchftrollet]

Grattis!! Kalla oss gärna sekt... jag känner mej "nyfrälst" efter 2 år... predikar inte men får många nyfikna frågor ofta... är nog lyckligt lottad som jobbar innom restaurang, finns så många som sticker ut åt olika håll där=))

[Limp]

Må bra-sekt   Alla vill vara med...

[Pingvin]

Kämpa på. Bry dig inte om vad andra tycker om de ska komma med negativt.

 

Själv kör jag LCHV (Low Carb Hugger Ved) 
 

[Tiny Tom]

Ledsamt att höra att så många råkar ut för en "negativ omgivning". Själv känner jag inte alls igen mig. Jag har bara fått possitiva reaktioner och nyfikna frågor. Å andra sidan har jag aldrig predikat, utan bara upplyst de som varit nyfikna och frågat. Jag har dessutom varit ganska ensam i min omgivning om att varit överviktig. (125kg -> 75kg på tre år, och 75kg -> 85kg (muskler) det sista året) Att alla andra var hyfsat vältränade mildrade säkert domen över mitt nya leverne.

 

Riktigt bra resultat där! Bra gjort!

 

Och att din omgivning var i hyfsad form är ju en slags bekräftelse på att det i det fallet inte fanns anledning för dem att må dåligt för att du började må bra, således peppade de istället för att trycka ned.

[Magnus]

Känner igen detta, även fast de i min närhet vet bättre än att debattera med mig. Jag är numera så påläst så det är omöjligt att vinna en argumentation om kost. Detta gör också att jag hamnat i konflikt ett flertal gånger vilket är rätt jobbigt. Numera försöker jag undvika ämnet istället för att försöka frälsa andra. Jag knyter näven i fickan när mina gäster säger saker som "det är för jävligt att en del tvingar sina barn att äta LCHF" och andra dumheter. Folk i allmänhet vill inte ha ny kunskap som omkullkastar allt de lärt sig. än mindre läsa RCT-studier ändå för att bilda sig. Folk vill göra som de alltid har gjort, slänga sig med one-liners som "en kalori är en kalori", eller "hjärnan behöver kolhydrater för att fungera". Det är det enklaste i världen att luta sig tillbaka och låta sig matas av etablissemanget och inte utmana för att minimera risken för att behöva byta livsstil. Att jag sedan varit kraftigt överviktig i hela mitt liv gör att det jag säger om kost självklart är fel - jag menar, vad vet en tjockis om nyttig kosthållning? Nu efter 20 kilos viktminskning (fortfarande lika mycket kvar) hade jag hoppars på en större nyfikenhet om hur jag lyckats, men tyvärr har den uteblivit. Men jag fortsätter med mitt LCHFande, det bästa jag gjort i mitt liv - FÖR mitt liv, och hoppas att jag ska lyckas övertyga någon längs med vägen.

[Watanabe]

Synd att ni får negativ feedback i er viktnedgång/hälsovinster bara för att eran kost skiljer sig ur mängden. Jag tror att för vissa ursprungar den här "nedlåtande" tonen från avund och brist på kunskap i ämnet. Jag tror även att många kanske någonstans i bakhuvudet vet att LCHF'are/folk som äter en kolhydratreducerad kost har "rätt" (tolka mig fel) men genom att acceptera det så betyder det att dom erkänner att dom levt/ätit/vetat fel större delen av sitt liv. En sorts förnekelse kan man väl säga, fast det är bara hur jag ser det. 

 

Jag tror även många ser en falsk trygghet/komfort i att vara del av majoriteten, och tänker inte längre än så. "Men alla mina vänner/föräldrar äter så, dom kan väl inte ha fel?" Det handlar nödvändigtvis inte om rätt eller fel, utan snarare om vanor/bristfällig kunskap men skeptiker gillar att vrida på det så det blir ett känsloladdat argument.  

 

"Misery loves company" samanfattar det rätt så bra. 

[MKJ]

Jag känner också igen mig. Jag äter inte LCHF men har lagt om kosten och börjat motionera mer målinriktat. Det är något skumt med människors förhållningssätt till sin hälsa. Många ser det som ett projekt som dom skall "ta tag i" och är dom inne i en period när dom inte orkar bry sig så hackar dom gärna på dom som lyckats.

 

Om dom inte hackar så visar dom i alla fall ingen nyfikenhet eller intresse. Man kan också känna att man inte blir trodd när man berättar om sina hälsoförbättringar.

 

Jag har fått höra att jag inte får gå ner mer i vikt för det är inte snyggt. Att det inte är hälsosamt att vara så smal. Att jag skulle vara anorektisk osv. Jag har gått ner i fettvikt och upp i muskelmassa men jag förstår ju att det handlar om andra saker än att dom månar om min hälsa och mitt utseende.

[MariaF]

Vilken härlig tråd! På måndag ska jag till gymmet för min 1a session på 20år (har gjort annat) med förhoppningen att strama till "darret" som kommit med åren... Många kommentarer ovan gör att det nu känns mycket bättre än när jag bokade! Och det där med Beach-96 som aldrig blev klar... Klockrent!

Intressant det här med hur omgivningen reagerar. Jag försöker undvika att predika men hamnar ibland i rena faktadiskussionen (ingenjör i yrket, blir lite nördigt...) när någon läst/hört nåt och det blir fel. Ändå ska det alltid kommenteras att "lite av varje är bäst" och "vad jag än gör går jag inte ner i vikt" (ofta båda kommentarer från samma individ) men när den sista kommer brukar jag kontra med en klassisk Dr Phil-kommentar - Om det du gör inte fungerar, prova något annorlunda!

[Maja]

Människan är en underlig varelse, lite skraj och rädd för det den inte känner igen sej i. Då är det bättre att vara avvisande så att inget hemskt kan hända kanske?
Att en del tycker att Lchf är sekt-liknande tänker jag bottnar i att vi som efter många års inbankande fått veta att "vi äter för mycket i förhållande till hur vi rör oss bara", blir så lyriskt glada av att hitta något enkelt som fungerar så bra! Jag tror att de flesta som börjar med Lchf gör det primärt för att gå ner i vikt. Det verkar som de flesta gärna fortsätter med Lchf även om de inte går ner i vikt, och det säger ju en del.

Min övervikt smög sej på nån gång efter 20 års ålder, jojobantning, lite svältande här och där (mådde väldigt dåligt av det), försökte motionera mer, ohälsa i somatisk kronisk sjukdom, ensam med små barn, stress, rökstopp, privata kriser av olika slag.
Med andra ord, mitt liv har innehållt en del påfrestningar, precis som det gör för alla människor.
Nu har jag hittat ett sätt att handskas med stora grundläggande faktorer i mitt liv - min kost, min hälsa, min vikt.
Jag 48 år och jag flinar mätt och belåten åt andras sätt att reagera över mina val medan jag går ner i vikt och hittar alltmer välbefinnande på en rad olika områden.

De hade fel, alla de som uttryckte att jag inte försöker ordentligt. De hade fel, de som påstod att jag nog åt mer än jag trodde och som hade mage   att mellan raderna påstå att jag inte gjorde tillräckligt mycket. I närmare 30 år försökte jag ordentligt. Med viktväktarna, reductil (farliga biverkningar), nutrilett, mer motion, annan motion, svälta, tallriksmodell, livstilsmottagning, mer motion, allevo då?, mer motion, remiss för GBP där jag fick rådet att gå hem och äta upp mej lite till för att sen återkomma, mitt BMI låg "bara" på 34,5 och deras gräns för operation låg på 35....sen en vända på Mando, de var vettiga (passar dock inte alla) men tyvärr blev det bara en blygsam viktnedgång varpå jag blev utskriven eftersom programmet garanterat funkar men bara om man inte fuskar..

Så varför funkar det här nu för mej? Jo, jag är inte hungrig längre. Jag har inte längre några toppar och dalar i blodsockret.
Det är mina två grundläggande förutsättningar för att klara viktnedgång, resten är bonusar som jag är värd.
Verkar det som att jag är på väg att få upprättelse, att jag växer som person? Som att jag är lyrisk över det jag vinner? Svaret är förstås JA  !

[Jenny J]

Pepp, pepp, pepp till er alla som kämpar med omgivningens nedlåtande blickar samtidigt som ni äter er friska! Jag har själv inte samma problem eftersom jag bara tagit bort 10 kg, så det är inte sagt att alla ens noterat det, speciellt inte som jag var lite jojo tidigare. Har dessutom säkert 10 kg kvar för att komma till size 0, och det är väl det enda som räknas ifall man inte går ner från stor övervikt?

 

Men i övrigt har jag gått samma väg som så många andra. I början ville jag inte prata om annat. Nu för tiden undviker jag ämnet så gott jag kan. Försöker att inte nappa när folk säger saker som jag inte håller med om. Men jag är fortfarande väldigt förvånad över att omgivningen inte har hakat på i större utsträckning än, även om jag är väldigt lycklig över att närmsta familjen hakat på.

[crunchytiger]

Skiiiiiiiiiiiiiiit i dem. Var stark i dig själv bara. Alla har rätt att ta hand om sig själva och vara glada för sina framsteg. Om de har något agg mot dig så beror det inte på dig utan på deras egna inre problematik. Så brukar jag tänka. 

[Petra]

Skönt att läsa alla kloka ord. Ibland känner jag att jag nog "predikar" lite för mycket... Så svårt att låta bli när folk uppenbarligen är helt fast i "mättat fett är farligt ägg är farligt becel är jättebra blablabla..". Men styrkt av ovanstående ska jag helt enkelt ej nappa på kroken utan låta folk fortsätta i okunskap att göra som de vill... Men om någon intresserat frågar/undrar så ska jag naturligtvis svara. Det händer ju ibland t.ex för 4år sedan på ett släktkalas frågade en kvinnlig släkting i 60årsåldern och som bantat i hela sitt liv- Hur kan du äta så mycket fett men ändå vara smal? Jag berättade. Idag väger hon 30 kg mindre och är lika frälst som jag- Kostdoktorn är vår GURU hahaha!. Varje träff blir det lite "sektsnack" mellan oss! Hon har dessutom slutat med blodtryckstabletterna. Men de flesta övriga feta släktingar /bekanta på hennes sida fnyser och fortsätter vara feta... Man kan leda hästen till vattnet men dricka måste den göra själv.....

[Tiny Tom]

Jag känner också igen mig. Jag äter inte LCHF men har lagt om kosten och börjat motionera mer målinriktat. Det är något skumt med människors förhållningssätt till sin hälsa. Många ser det som ett projekt som dom skall "ta tag i" och är dom inne i en period när dom inte orkar bry sig så hackar dom gärna på dom som lyckats.

 

Om dom inte hackar så visar dom i alla fall ingen nyfikenhet eller intresse. Man kan också känna att man inte blir trodd när man berättar om sina hälsoförbättringar.

 

Är man flockdjur så är det ingen merit att vara nyfiken eller intresserad av annat än det flocken redan accepterar.

 

Jag har fått höra att jag inte får gå ner mer i vikt för det är inte snyggt. Att det inte är hälsosamt att vara så smal. Att jag skulle vara anorektisk osv. Jag har gått ner i fettvikt och upp i muskelmassa men jag förstår ju att det handlar om andra saker än att dom månar om min hälsa och mitt utseende.

 

Klassisk psykologi där misstänker jag, dvs s.k. projektioner/projiceringar. Ur detta perspektiv så försöker jag mig på en "översättning".

 

"Nu får du inte gå ner mer i vikt för det är inte snyggt."

 

Översättning: Går du ned mer i vikt så uppfattas jag som ful(are)/fet(are).

 

"Det är inte hälsosamt att vara så smal."

 

Översättning: Jag mår dåligt när du är så smal eftersom jag då blir påmind om att det är ohälsosamt att vara så fet som jag är.

 

"Du är anorektisk."

 

Översättning: Jag lider av fetma.

[Bob]

Surt sa räven, kan man väl summera det hela som.

[Limp]

Det ligger mycket i vad Tiny Tom skriver om projektioner. 

 

Jag var och besökte fastfoods mecka USA 1997 och var då på väg upp i vikt samt älskade allt som handlade om pizza, hamburgare, läsk mm. Fast resan dit var en jobbig upplevelse i flygets egen i sardinburksklass med smala säten för en stor kille som mig, blev tillvaron på gator och torg där framme en upplevelse. Jag kände mig så small bland alla dubbelt så stora amerikanare. Det var en sagolik upplevelse att bara kunna smälta in.. och kunna ta en tugga till. Men tänk er sedan, hur det kändes att komma hem ?

 

Numera känns det bra igen... jag har börjat smälta ner... här hemma. Borta bra men hemma bäst !

[Tiny Tom]

Det ligger mycket i vad Tiny Tom skriver om projektioner. 

 

Jag var och besökte fastfoods mecka USA 1997 och var då på väg upp i vikt samt älskade allt som handlade om pizza, hamburgare, läsk mm. Fast resan dit var en jobbig upplevelse i flygets egen i sardinburksklass med smala säten för en stor kille som mig, blev tillvaron på gator och torg där framme en upplevelse. Jag kände mig så small bland alla dubbelt så stora amerikanare. Det var en sagolik upplevelse att bara kunna smälta in.. och kunna ta en tugga till. Men tänk er sedan, hur det kändes att komma hem ?

 

Jag bodde en kortare period i det stora landet i väster och fascinerades också över att allt var stort. STORT. Kommer aldrig att glömma en händelse en gång på ett apotek. Trots en rätt rejält tilltagen ingång så var det en riktigt stor kille som faktiskt var tvungen att vrida sig lite så han kom in på tvären. Tyckte det var helt otroligt att han ens kunde gå och det skulle förvåna mig om han inte låg i 350-kilosklassen eller över. Och det har ju som bekant inte blivit bättre nu (det här var i början av 90-talet).

 

Personligen så var jag ett kg lättare än när jag kom dit vilket nog egentligen är ännu mer fascinerande med tanke på ätkulturen där borta och hur billigt allt skräp var.

 

Numera känns det bra igen... jag har börjat smälta ner... här hemma. Borta bra men hemma bäst !

 

*tummen upp*

[Autoimmun_galenskap]

Wow, intressant att så många har liknande erfarenheter av bemötande från icke-LCHFare. Jag studerar och äter strikt LCHF (inkl periodisk fasta) och jag har aldrig sett så många "oroande" ansiktsuttryck från mina med-studenter. Saker som "åh, ska du inte äta? Det är ju lunch", "nämen, du äter väl hemma va?" och "det är inte bra att svälta sig själv" är nästintill dagliga kommentarer.

 

Orkar inte förklara mig mer nu utan ignorerar fullkomligt den här typen av frågor/kommentarer och efter att ha läst den här tråden vill jag bara säga - bra jobbat allihop, stå på er och låt avundsjuka/fördomsfulla människor leva i sin lilla bubbla så gott de vill. Ni mår bra och det är det som räknas!

[stroker49]

Det är mycket avundsjuka tror jag. Jag har fått komentarer av folk vid lunchbordet om att LCHF kommer att ge mig en tidig död eller också har jag fått föreläsningar om vad som funkar och hur man håller sig smal. Det komiska är att dessa goda råd inte sällan kommer från personer som skulle behöva gå ner 15-20 kilo, herregud har de ingen självinsikt!

[Rebecka]

Hej!

Jag har gått ned 11,5kg, vilket jag är oerhört stolt över. Dagligen får jag höra från mina arbetskamrater, kommentera över min medtagna matlåda: "hur länge skall du hålla på med detta, det är inte bra att sluta med kolhydrater", "tänk på din hjärna, den behöver energi", "med tanke på allt fett, vet du hur dina kärl ser ut?" ... Detta var ett axplock. Jag tycker det är underbart att folk älskar att hålla föreläsningar - när man gör, eller i detta fall, äter sk. annorlunda.

 

Har börjat säga att jag fuskar under helgen för att ta död på föreläsningen. :-(

 

/Rebecka

[emmi]

Jag har bara sagt att jag inte äter socker och om jag får frågor på konstiga matlådor säger jag att potatisen tog slut. När vi käkar ute säger jag att jag blir för trött och matkomig av riset. Har gått ner i vikt förr och varit öppen på jobbet men tröttna snabbt på allas kommentarer och åsikter. Nu har alla i alla fall vant sig vid att jag inte äter av fikat, ingen som kommenterade att jag inte åt idag.

[Calle90]

SJälv brukar jag inte predika det jag sysslar med bara "så där" för att sprida budskapet eftersom att jag är lite rädd över att få dåliga responser (något en person som mig är väldigt trött på). Däremot om jag t.ex. skulle gå ner i vikt och bygga muskler och lyckas på många andra håll i livet och folk börjar visa intresse så kan jag med bra samvete berätta hur jag gjorde. Sen om dem tar emot den informationen och ser möjligheterna är helt upp till dem själva.

 

Dock så upplever man ju på jobbet sådana här "politiska" kommentarer när det sker en förhandling med ett annat företag eller fikat på jobbet. Dem man har hört hittills är "man blir glad av pepparkakor". Själv blir jag tyst och tänker för mig, hur har man undersökt detta fenomen. Har man i en vetenskaplig studie tagit ett visst urval av deprimerade personer och proppat in en massa kakor i munnen på dem och så fort dem kom fram till pepparkakan så började dem djupt deprimerade personerna att asgarva. Var det så det gick till eller hur gjorde dem egentligen?

 

En annan kommentar man hörde nu rätt nyligen när ett företag kom och lämnade över påskgodis var att man blir smal och lång av godis. En till kommentar var att man blir pigg av tårta och 5 minuter senare sitter jobbkollegorna och pustar ut och känner sig sega och allt.

 

Alltså detta måste ju vara ett gäng försök till "conversation starters" och "politik". Skiten kan ju inte vara på allvar. Själv vet jag inte om jag ska utbrista i garv eller om man bara ska höja den vita flaggan och säga att man ger upp, jag orkar inte mer.