Antijante

Får bara skit för att jag kommit i form och tagit tag i min hälsa

Recommended Posts

Måste bara skriva av mig för jag blir så trött och jag har INGEN att prata med detta om.

 

Jag har de senaste tio åren försökt att äta hälsosammare och träna regelbundet. Jag var smal upp till början av tjugoårsåldern sen började kilona komma. Sen kom inflammationer. Sen kom stress, som jag försökte eliminera med mat och dryck. Sen gick jag in i väggen och blev sjukskriven för utmattningsdepression. Innan dess hade jag under de senaste åren upptäck både lågkolhydratkost och träningsformer som funkade för mig, men min stressiga livsstil satte alltid käppar i hjulet.

 

Efter att jag gick in i väggen och blev sjukskriven bestämde jag mig för att göra en helomvändning. Läste allt jag kom över och insåg att fysisk träning var bästa botet mot stress och började så smått att träna regelbundet igen. Faktiskt  så började min söndertrasade hjärna att läka ihop och jag kom dessutom i bättre fysisk form. Peppad av detta började jag äta lågkolhydratkost igen och lyssnade på kroppen, vilket resulterade i att jag istället för att komma till en platå kunde känna efter vilka livsmedel jag skulle hålla igen på och centimetrarna försvann runt midjan. ÄNTLIGEN  började min spegelbild likna den person som jag kände att jag egentligen var och ÄNTLIGEN hade jag hittat något som fungerade för mig. Då blir man ju väldigt glad så klart och bara måste berätta för alla att man har hittat ett sätt som funkar. Vad händer? Jo, man märker att folk inte vill höra på det örat och snart slutar man att prata om det. 

 

Nu har jag slutat predika för länge sen och kommit över det. Och jag ifrågasätter ingen för hur de äter. Träningen har räddat mig och jag har verkligen gjort en helomvändning. Nu när jag är 40 är jag i bättre form än när jag var 25. Men jag kan fan inte plocka fram en hantel eller köpa ett par nya (mindre) jeans utan att det blir sura blickar för att jag är "besatt av kost och träning" och "har gått med i en sekt". Själv blir jag jätteglad och peppad om jag ser före-och-efter-bilder på en tjockis som kommit i form, men de flesta runt omkring mig blir bara irriterade om jag lyckats gjort något framsteg. 

 

Nu orkar ni kanske inte läsa mer så jag stannar här. Någon som känner igen sig?

 

Ps. Jag beundrar verkligen Kostdoktorn, Skaldeman, Dahlqvist m fl som orkar hålla på. Utan er hade jag fortsatt äta bröd utan smör och undra varför jag bara blev tjockare. Stort tack till all er!

 

Först och främst grymt bra jobbat och stort grattis för dina bedrifter. 

 

Vad gäller problemet så tycker jag att det är något som genomsyrar vårt samhälle i stort och det är samma sak som att det är fult att tjäna pengar, att inte vara vanlig, att inte tycka som alla andra osv. Helt enkelt så fort man sticker ut eller vågar vara lite mer så ska man tryckas ner. Sånt här ska man givetvis inte bry sig om och våga gå mot strömmen även om det givetvis kan kännas väldigt väldigt tungt ibland. 

  • Gilla 4

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Du är inte ensam om känsla att folk i ens omedelbara närhet missgynnar framgång. Detta  upplevs i många andra sammanhang inte bara vikt och hälsa.

Strunt i det. Var glad och lycka till.

Personligen vill jag inte att LCHF upplevs/marknadsförs som lösning för allas alla problem (fast det kan vara så). Jag är rädd att man i Sverige lätt ”tippar över” och lagstiftar LCHF tvång, preciss som man har gjort med mycket annat under vi-är-rädda-om-folkhälsa-täckmantel.

Förstå mig rätt: om LCHF kan hjälpa folk som har diabetes (typ 1 och 2), högt blodtryck, hormonrubmingar, neuropsykiatrisk funktionsnedsättning eller löpper risk att drabbas av olika sjukdomar-fine.

MEN alla människor skall fortförande ha rätt att välja själva. Den rätten ska vi LCHF-are stå på barikraderna för.

  • Gilla 7

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Det är precis som ditt användarnamn antyder. Jantelagen som säger att man inte får sticka upp och tro att man är bättre än andra på något sätt. De flesta har på något sätt velat förändra sin kropp eller gått ner i vikt och det är klart att det sticker i ögonen på folk att du lyckats när de själva misslyckades :)

  • Gilla 3

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Det är nog mest bara avundsjuka människor som inte själva orkar eller har tid att tag i sina egna liv. Det tar ju ett tag att ändra sina vanor, läsa på, laga all mat själv, handla rätt och att låta bli alla frestelser som lever kvar. Det är en ganska bra tröskel att ta sig över och jag blir imponerad av alla som lyckas göra det.

 

Jag har också slutat predika och blir lite irriterade när jag hör någon försöka pracka LCHF på någon annan. Samma sak med religion, jag vill inte att någon ska sälja in det till mig även om personen är säker på att himlen väntar.

 

Vuxna människor som inte bryr sig skiter jag fullständigt i. Däremot blir jag ledsen när jag ser barn matas med en tidig död.

 

Grattis till din framgång!

  • Gilla 6

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Kämpa på du! Du är absolut inte ensam om att känna så här! Själv har jag ganska nyligen slutat "predika", men tänker i alla fall inte sluta med att 

nämna att jag äter LCHF - bara som ett försök att sprida budskapet ;-)

 

Försöker numera se denna kostdebatt som ett otroligt fascinerande socialt fenomen som jag får beskåda "live". Så mycket bra, lättläst

och lättillgänglig information som nu finns. . . och ändå väljer så många att blunda i stället för att själva tänka!!

 

Det andra "roliga" är familjs och vänners reaktion! Man hade verkligen väntat lite allmänt intresse (artigt åtminstone), men istället blir man

bemött med chockade ansiktsuttryck och snabbt ämnesbyte. Har lärt mig mycket om människor det sista året. Haha.

 

Skönt och viktigt att det finns utbildade, duktiga och sympatiska människor som fortsätter kämpa för vår gemensamma hälsa!!

  • Gilla 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Gratttis och fortsatt god lycka Antijante, till dina hälsosamma framgångar!

Vi som spelar i samma liga får fortsätta dela våra intressen och låta andra ha sitt. Det enda som egentligen är riktigt trist är den brist på respekt som är tongivande i allmänhet när människor inte känner igen sej i andras intressen, nyvunna passioner etc.

 

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Först och främst, bra jobbat och grattis till ett bättre liv!

 

Och jag känner absolut igen din berättelse. Jag tror att det till viss del beror på att det sista 30 åren blivit så att vara tjock på något vis blivit accepterat för att det är så vanligt och ska man glädjas med någon som går ner i vikt så ska det vara för att de svälter sig, står emot, "visar karaktär" och kutar runt - det måste alltså vara svårt och helst ska man berätta allt om hur svårt det är, annars är det inte värt nått. Om man då tvärtemot vad alla tror kan gå ner i vikt och ändå äta sig mätt och dessutom bli frisk och pigg på köpet och väljer att träna för att må bra, inte för att man kunna "unna sig" en bulle till eftermiddagsfikat - då är det för enkelt och inte värt nått, det gör inte "ät mindre - spring mer"-fanatikerna lika duktiga, deras prestation blir mindre. Med andra ord handlar det nog väldigt mycket om avundsjuka.

 

Själv har jag både bekanta och kollegor som bankar för öronen och skriker "bingo" så fort jag nämner nått om kost, med det är bullar och kakor till fikat, vid gemensamma middagar ska det såklart vara mat som är svårt att göra lchf-vänlig, det skrivs ut och delas recept åt höger och vänster - bara baserade på massor av kolhydrater. Vill jag nu avstå från det här ses jag som en fjant och har flera gånger fått höra att jag ska sluta larva mig. Att jag dessutom har ett otroligt sockerberoende som gör att jag har problem är ju enligt dem enbart nått psykiskt jag har fått för mig för att ha nått att skylla på, och "vad va det vi sa" kommer gärna lite nu och då eftersom jag inte går ner i vikt. Däremot finns det flera som gjort gastric bypass och är sååå nöjda, men rabblar hela tiden alla problem de fått och är om några fanatiskt besatta av kost och hälsa.

 

Men det här forumet är jättebra, dels så får vi veta av varandra och dela problem och erfarenheter. Vetskapen om att man inte är ensam gör, åtminstone för mig, en hel del. Dessutom finns det fler trådar med där det finns massa tips om bra svar mot respektlösa medmänniskors ibland elaka kommentarer: 

http://forum.kostdoktorn.se/topic/573-varf%C3%B6r-kan-inte-lhcf-f%C3%A5-vara-rumsrent/

http://forum.kostdoktorn.se/topic/137-kolhydratsberoende-trots-lchf/

  • Gilla 3

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Min erfarenhet av att ha blivit frisk av Lchf är ungefär desamma, jag har blivit väldigt ensam och dumförklarad, folk tittar snett på mig osv, men ju längre tiden går ju mer njuter jag av att må bra. Skilsmässa som ju inte kan ha berott bara på vad jag äter och inte äter, och att jag vill mina barn det bästa, men att må bättre och bättre ger styrka så det var väl det jag fick och lyckades ta mig ur ett uselt äktenskap. Det har tagit flera år och diskussioner med mina barn, jag skulle väl inte tro att jag kunde mera än lärarna på skolan...,men när de äntligen gav det en chans är det Lchf som gäller. Min dotter fick en dålig kommentar av personal på skolan, vilket jag tog upp här i en tråd, kunde sedan läsa att någon skrivit, säg som Stenmark; he gå int o förklar för dem som int förstår, det gillade hon. Kompisar till henne tycker hon är utseendefixerad, hon tränar rätt mycket och vill bli snygg, men hennes kompisar som inte på långa vägar ser så frisk ut piercar sig och tatuerar sig, själv tänker jag att det är väl nåt de gör för utseendet också. Ja lite av min historia, kort, kunde bli en tegelstensbok annars. Det handlar väl om att vara sann mot sig själv.

  • Gilla 4

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Heja LCHFare! Jag håller med alla ovanstående inlägg, och ger stjärnor till er alla!

  • Gilla 7

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
Måste bara skriva av mig för jag blir så trött och jag har INGEN att prata med detta om.

 

Jag har de senaste tio åren försökt att äta hälsosammare och träna regelbundet. Jag var smal upp till början av tjugoårsåldern sen började kilona komma. Sen kom inflammationer. Sen kom stress, som jag försökte eliminera med mat och dryck. Sen gick jag in i väggen och blev sjukskriven för utmattningsdepression. Innan dess hade jag under de senaste åren upptäck både lågkolhydratkost och träningsformer som funkade för mig, men min stressiga livsstil satte alltid käppar i hjulet.

 

Efter att jag gick in i väggen och blev sjukskriven bestämde jag mig för att göra en helomvändning. Läste allt jag kom över och insåg att fysisk träning var bästa botet mot stress och började så smått att träna regelbundet igen. Faktiskt  så började min söndertrasade hjärna att läka ihop och jag kom dessutom i bättre fysisk form. Peppad av detta började jag äta lågkolhydratkost igen och lyssnade på kroppen, vilket resulterade i att jag istället för att komma till en platå kunde känna efter vilka livsmedel jag skulle hålla igen på och centimetrarna försvann runt midjan. ÄNTLIGEN  började min spegelbild likna den person som jag kände att jag egentligen var och ÄNTLIGEN hade jag hittat något som fungerade för mig. Då blir man ju väldigt glad så klart och bara måste berätta för alla att man har hittat ett sätt som funkar. Vad händer? Jo, man märker att folk inte vill höra på det örat och snart slutar man att prata om det. 

 

Nu har jag slutat predika för länge sen och kommit över det. Och jag ifrågasätter ingen för hur de äter. Träningen har räddat mig och jag har verkligen gjort en helomvändning. Nu när jag är 40 är jag i bättre form än när jag var 25. Men jag kan fan inte plocka fram en hantel eller köpa ett par nya (mindre) jeans utan att det blir sura blickar för att jag är "besatt av kost och träning" och "har gått med i en sekt". Själv blir jag jätteglad och peppad om jag ser före-och-efter-bilder på en tjockis som kommit i form, men de flesta runt omkring mig blir bara irriterade om jag lyckats gjort något framsteg. 

 

Nu orkar ni kanske inte läsa mer så jag stannar här. Någon som känner igen sig?

 

Ps. Jag beundrar verkligen Kostdoktorn, Skaldeman, Dahlqvist m fl som orkar hålla på. Utan er hade jag fortsatt äta bröd utan smör och undra varför jag bara blev tjockare. Stort tack till all er!

Bra gjort!!! Håll dig till din övertygelse. Vi möts nog alla av dessa attityder mer eller mindre, en kommentar jag ofta hör är: lchf?? ja ja det finns så många dieter idag, fnys. Eller, nånting ska vi  dö av, fnys.  Jag har slutat argumentera.Jag äter det jag mår bra av sen får andra göra som som vill, det är deras ansvar o hälsa.

  • Gilla 4

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Hej!!

 

Du skall inte bry dej om dom, prata istället med andra som har samma tycke.
jag tror dom är avundsjuka.

 

Kram o kämpa på!!

  • Gilla 3

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
Nu när jag är 40 är jag i bättre form än när jag var 25. Men jag kan fan inte plocka fram en hantel eller köpa ett par nya (mindre) jeans utan att det blir sura blickar för att jag är "besatt av kost och träning" och "har gått med i en sekt". Själv blir jag jätteglad och peppad om jag ser före-och-efter-bilder på en tjockis som kommit i form, men de flesta runt omkring mig blir bara irriterade om jag lyckats gjort något framsteg. 

 

Du borde trycka upp några tröjor med texten "LCHF och gymmet byggde denna kropp" 

  • Gilla 7

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
Först, bra jobbat!

 

 

Intressant det där. LCHF är finemang men jag är rätt övertygad om att bristen på stressbalans i vårt moderna och allt mer jäktade samhälle är en stor bov i dramat vad gäller inte bara övervikt utan även mycket annat som rör hälsa. Men det är så klart mycket enklare för "samhället" (vad nu det betyder numera) att peka med hela handen mot "tjockisen som frossar och inte har kontroll över sitt ätande". Lite annorlunda uttryckt, stressbalans är inte bara beroende av individen utan även den miljö vi normaliserar.

 

 

Däremot tror jag att detta har mer med vanlig "hederlig" socialpsykologi att göra än med jantelagen (som delvis är en myt, men det är en annan femma). Dina tidigare vänner och din närmaste omgivning har vant sig vid personen du var tidigare och som högst sannolikt var mer kompatibel med dem själva. Så när du sedan får för dig att dels hoppa på någon "bantarfluga" som LCHF och dels får resultat därav så blir det självklart rätt mycket oro i leden. Inte nog med att du håller på med trams som LCHF utan du får resultat av det dessutom! Redan där har nog en del bräckliga själar fått sig en törn. Som lök på laxen så börjar du träna och det ger ytterligare resultat. Nu börjar de bräckliga själarna inte bara skruva på sig betydligt utan nu måste den där gnagande oron projiceras ut på dig...för så här kan vi ju inte ha det.

 

Kort och gott, det stora problemet är inte vad du gör och vad du presterat utan det är vad det får dina närmaste att bli påminda om, dvs att de själva borde ta tag i sin övervikt, sin träning, sitt välmående, sitt ätande etc etc.

 

Det jobbigaste när man gör drastiska livsförändringar, ex genom att radikalt förbättra sitt mående, är ofta att inse att ens omgivning föredrog det man lämnat bakom sig och att de därför också på sätt och vis (åtminstone ibland) bidragit till det du nu lämnat bakom dig.

 

Man kan ju också bara konstatera att det inte är särskilt konstigt att LCHF är svårt att övertyga människor om. Det är så oerhört starka krafter med i bilden och det ska vägas emot att de flesta människor faktiskt inte är vana vid att tänka själva. Jag menar inte att säga att människor är idioter...men det skulle vara gynnsamt för samhällsutvecklingen om vi lade betydligt mer krut på kritiskt tänkande och aktivt ifrågasättande i den tid vi nu lever. Det är något som kräver övning och något som inte naturligt vare sig förekommer eller värnas om i dagens samhälle.

Otroligt insiktsfullt, Tiny Tom!

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
Otroligt insiktsfullt, Tiny Tom!

 

Tack! Been there, done that. :)

 

I den mån du lyckas karva fram magrutorna så lär det för övrigt inte bli en mer tolerant omgivning du möts av... Snarare kan nog ordet hätsk bäst beskriva den troliga stämningen då. ;)

 

Det bästa med att komma i form så där vid 40 är att det är där någonstans det börja gå rejält utför med många människor rent kroppsligt. För många startar det ju även tidigare men där vid 40-strecket märkte jag själv att kroppen inte svarade lika bra som tidigare. I den mån man har träningsuppehåll, blir sjuk etc så tar det längre tid att komma tillbaka etc. Däremot, för de som INTE vid 40 kommit igång med kroppen så är det en rejäl uppförsbacke och ofta är denna så brant att många ger upp innan de kommit igång.

 

Så kort och gott, vid 40-strecket så kommer den som håller sig i form att märka av en betydligt längre "ungdom" än sina jämnåriga.

  • Gilla 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
Tack alla snälla LCHF:are (läs: sektmedlemmar) som svarat. Det kändes lite bättre efter jag skrivit av mig. Sedan kändes det ännu lite bättre efter ett träningspass. Och efter att ha läst era svar känns det riktigt bra :) Tack för att ni finns. Jag kör mitt race och skiter i herr Jante. 

 

Bara som skoj kan jag tillägga att jag för ett tag sedan bestämde mig för att ge mig själv magrutor (om än endast blygsamt synliga i en viss vinkel och ett visst ljus) i 40-årspresent till mig själv. Givetvis på ett hälsosamt sätt. För att motivera mig själv ytterligare nämnde jag det för en del närstående som varit lite stöttande innan. Skulle jag ju INTE ha gjort  :D Man får inte nämna det förbjudna M-ordet. Tabu.

 

Jag ska hädanefter aldrig nämna orden "kost" och "träning" och absolut inte "hälsa" utanför detta forum. Aldrig, aldrig, aldrig! Inte på en hel vecka.

Tycker att du skall provocera dem ännu mer ;)

 

Själv så jobbar jag på min "Beach-1996" som aldrig blev klar, men jag verkar leva i mer med harmoni med människorna runt omkring mig. För jag får mest positiva kommentarer och många är nyfikna på LCHF.

Sedan konstaterar jag också att ju mer jag läser om LCHF så är det ju mer Low Carb Healthy Fat. Känns som många missuppfattar HIGH FAT när dom läser om det.

 

Visst, jag får en och annan kommentar om att jag kommer att dö av för mkt fett. Men det får ju stå för de som säger det. I couldn't care less!

 

Stå på dig och var stolt för att du mår bra och är bättre fysisk form än när du var 25..

Jag närmar mig också 40 och känner att min form är bättre än de senaste 10 åren..

  • Gilla 7

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
Tack! Been there, done that. :)

 

I den mån du lyckas karva fram magrutorna så lär det för övrigt inte bli en mer tolerant omgivning du möts av... Snarare kan nog ordet hätsk bäst beskriva den troliga stämningen då. ;)

 

Det bästa med att komma i form så där vid 40 är att det är där någonstans det börja gå rejält utför med många människor rent kroppsligt. För många startar det ju även tidigare men där vid 40-strecket märkte jag själv att kroppen inte svarade lika bra som tidigare. I den mån man har träningsuppehåll, blir sjuk etc så tar det längre tid att komma tillbaka etc. Däremot, för de som INTE vid 40 kommit igång med kroppen så är det en rejäl uppförsbacke och ofta är denna så brant att många ger upp innan de kommit igång.

 

Så kort och gott, vid 40-strecket så kommer den som håller sig i form att märka av en betydligt längre "ungdom" än sina jämnåriga.

 

Jo, nog märks det att man inte är 20 längre! Kände att nu är det nog dags att börja om man vill vara i fin form som medelålders man :) Känner dock (magrutor eller inte) att jag har världens bästa motivation att träna och hålla kosten: Jag MÅSTE (och vill) träna för att må bra efter min utmattningsdepression. Känner mig inte helt återställd än, men är på god väg. 

  • Gilla 3

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
Du borde trycka upp några tröjor med texten "LCHF och gymmet byggde denna kropp" 

 

Ho ho, nej det vågar jag inte. Då skjuter någon mig. Till saken hör att jag inte ens besökt ett gym. Jag har tränat funktionell styrka och kondition, mest med kettlebells, hemma. Ca 2 ggr i veckan 20-30 min åt gången. Det var länge sedan jag var duktig och plågade mig på löpbandet och maskinerna på gymet. Nu är jag lat och har dålig karaktär som gör något som är kul. Hemskt egoistiskt av mig, jag vet.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Du ska vara Mycket stolt och sträcka på dig så högt du kan!! Blev väldigt berörd och samtidigt förbannad på ren svenska.De sura typerna ska du hålla dig undan "energitjuvar" undvik dem allt va du kan för de förstör ens lycka.Fortsätt som du är och kram från mig.

  • Gilla 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
Jo, nog märks det att man inte är 20 längre! Kände att nu är det nog dags att börja om man vill vara i fin form som medelålders man :) Känner dock (magrutor eller inte) att jag har världens bästa motivation att träna och hålla kosten: Jag MÅSTE (och vill) träna för att må bra efter min utmattningsdepression. Känner mig inte helt återställd än, men är på god väg. 

 

Låter lovande det där tycker jag. Träning kan vara en bra hjälp mot mycket och, som du själv märkt, fungerar det även bra som avledare av stress (minns jag inte fel pratade redan Hans Selye på 50-talet om begreppet "diversion", dvs att man applicerade en ny men hanterbar stressor för att hantera en för stunden övermäktig som upptar ens tänkande/kännande i för stor grad...och det är väl lite så man också skulle kunna se träning kontra ex. utmattningsdepression).

 

Kämpa på! Tänk även på, framöver, att vad gäller träning så är "stickability" viktigt, dvs det är i längden viktigare att man håller igång och inte lägger av än att man gör varje pass "perfekt". Ibland behöver kroppen ta det lite lugnare och då kan det bästa man kan göra vara att helt enkelt anamma en slags avlastningsträning, dvs där man reducerar intensitet/volymf/frekvens under en period tills det känns ok igen. (Det här är för övrigt något man måste ha bra pejl på ju mer avancerad man blir men som en generell grundregel så behöver man inte göra det svårare än så. Brukar kallas "deloading".)

 

Ha det!

  • Gilla 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
Du ska vara Mycket stolt och sträcka på dig så högt du kan!! Blev väldigt berörd och samtidigt förbannad på ren svenska.De sura typerna ska du hålla dig undan "energitjuvar" undvik dem allt va du kan för de förstör ens lycka.Fortsätt som du är och kram från mig.

 

Hmm... energitjuvar är faktiskt en mycket bra och passande benämning för "motståndarlaget"  :D

  • Gilla 5

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Gäst
Svara i detta ämne...

×   Du har klistrat in innehåll med formatering.   Ta bort formatering

  Only 75 emoji are allowed.

×   Din länk har automatiskt bäddats in.   Visa som länk istället

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.