Från Öst till Väst

[Kostdemokraten]

Blev efter att ha läst ett antal inlägg här inspirerad till att dela min egen historia. Jag är aktiv och medveten LCHF:are och periodisk fastare sedan tre år tillbaka, men har i själva verket hela åtta års erfarenhet av bådadera, samt ytterligare två års erfarenhet av kolhydratsreducerad kost innan dess. Dock med ett avbrott på ca 10 månader under 2012 som ledde till mitt uppvaknande. Here's how it happened:

 

Jag var alltid knubbig som barn och tonåring och lyckades aldrig gå ner i vikt, inte med träning och inte heller genom att äta "hälsosamt" enligt fettskräcksprinciper. Snarare blev jag bara tyngre och tjockare med åren, men det ändrades dock när jag kom upp i vuxen ålder. P.g.a. en vadslagning med en kompis åtog jag mig att springa ett maratonlopp, varav jag tränade mer än någonsin tidigare under året fram tills det var dags att prestera i skarpt läge. Jag gick ner mycket i vikt under den här perioden, och trodde givetvis berodde enbart på träningen. Dock ska det nog uppmärksammas att jag på grund av att jag kände mig oerhört duktigt, samt trodde dels på tesen att allt handlade om att förbruka de kalorier jag konsumerade samt dels på tesen att protein främjar muskelbyggande, så belönade jag mig regelmässigt med att äta precis som jag ville istället för "hälsosamt" i den bemärkelsen jag lärt mig det. För min del betydde det mycket kött, feta såser och gröna oliver i mängder, och det allt som oftast med mindre portioner kolhyrater som följd. Att detta kanske var skälet snarare än en begränsande faktor till min viktnedgång hade jag inte en aning om. 

 

Senare samma år som jag fullföljde maratonloppet flyttade jag till Kina för att jobba som engelskalärare på en "mindre" landsbyggdsbyggdsort (fortfarande en miljonstad, men i alla fall). Där blev jag kvar i hela fem år, då jag träffade min fru och till sist även fick barn där. Jag träffade min blivande fru tidigt efter min ankomst i Kina och fick därför snabbt kinesiska vänner, i motsats till många av mina kollegor som tenderade att hålla sig till arbetsplatsens västerländska klick. Således började jag snabbt äta som lokalbefolkningen. Traditionell kinesisk kost har högt mättat fettinnehåll (p.g.a. ister istället för olja), lågt kolhydratinnehåll (då man äter ris/nudlar som valfri fyllnadsportion efter man ätit upp de övriga rätterna) och enbart lunch + kvällsmål, alltså ingen frukost. Det tog ett tag att vänja sig vid men jag ville prova på att leva som lokalbefolkningen, så jag anpassade mig. Jag jobbade samtidigt oerhört hårt och slutade i takt med att min karriär tog fart med mitt rigorösa maratonträningschema, men märkte till min förtjusning att jag inte gick upp i vikt. Jag funderade dock inte närmare på varför, utan trodde att det kanske berodde på den jämförelsevist stora mängden grönsaker i den kinesiska dieten--dvs att jag åt färre kalorier från nyttigare källor än vad jag gjort i Sverige. Ej heller funderade jag på hur jag fann ork till att jobba så hårt, trots att jag tidigare tenderat att vara den lata och omotiverade i alla sammanhang. Det trodde jag på något vis handlade om att jag funnit mig själv, även om det inte kändes så alla gånger. Jag funderade därför inte närmare på när min föräldrar förde det på tal under ett kort besök under deras semester, då de i förbigående jämförde det med Atkinsdieten. Det framhävde den visserligen som farlig p.g.a. att Atkins skulle ha dött i hjärtinfakt, men jag ryckte på axlarna och pekade istället på hur hälsosamma och oerhört aktiva äldre kineser är, och hur gamla de blir. Återigen trodde jag p.g.a. grönsakerna, samt kanske nivån av fysisk aktivitet. Färre har bilar, många går eller cyklar till jobbet, etc och egna mindre fält med odlingar är fortfarande oerhört vanliga även bland stadsbor.  

 

Fyra år senare fick jag och min fru vårt första barn, och efter att noga ha övervägt hur vi ville att vår son skulle växa upp bestämde vi oss för att flytta till Sverige. Sagt och gjort ordnade vi med formaliteter som visa och dylikt till henne och flyttade ett år senare tillbaka till Sverige. Jag var beredd på en omställningsperiod i alla bemärkelser, dels i form av kulturell återanpassning och dels i form av att det skulle ta ett tag att bli etablerad igen i Sverige. Vad jag dock inte väntade mig var hälsoproblemen. Eftersom varken jag eller min fru hade jobb eller a-kassa p.g.a. långvarig utlandsvistelse så levde vi på besparingar först, varav vi höll nere våra kostnader bäst vi kunde. Matkontot i synnerhet krympte en del, det blev mycket smörgåsar och mjölmat och efter bara några månader började jag gå upp i vikt. Jag behövde dessutom gå tillbaka till att äta frukost, annars orkade jag mig inte igenom dagen. Jag kompenserade till en början med träning vilket hjälpte till viss del, men motivation, ork och humör tröt på ett sätt jag inte kunde förstå. Än märkligare blev det när vi efter 10 månader i Sverige åkte tillbaka till Kina i ett halvår, då jag enbart fått säsongsanställning och vi båda hade oerhörd hemlängtan. Jag mådde snabbt oförklarligt nog mycket bättre igen.. dvs tills vi var tillbaka i Sverige lagom till att jobbet började, då mådde jag snabbt mycket sämre igen. Då slogs jag av mina föräldrars jämförelse av min kinesiska kost med Atkinsdieten, och hamnade efter att ha börjat söka information på om denna på LCHF via kostdoktorn. Äntligen föll pusselbitarna på plats. Jag har diabetes typ 2 i familjen, och var med all sannorlikhet på väg mot att få samma sjukdom själv redan i tonåren. 

 

Sedan dess har jag varit medveten LCHF:are och periodisk fastare, och har  på så vis återfunnit både ork, motivation och hälsa. Dessutom har jag funnit en hel del engagemang för just folkhälsa, både här och i Kina då utvecklingen där tyvärr har lett till att spannmålsprodukter och dylikt på senare år blivit alltmer populära där. Visserligen finns en viss kulturell arrogans (och dessutom medföljande främlingsfientlighet) hos kineserna som innebär hög motståndskraft mot utländska företeelser. Mjölmat, ofta sockerstinn sådan, har dock spridits och blivit det billigaste man kan få tag på även där, och med tanke på att närmare 95% av befolkningen har inkomster under inkomstskattetaket (!) är det många som väljer det över andra saker. Jag har försökt dra mitt strå till stacken på den punkten genom att översätta och sprida kostdoktorns "kostråd på andra språk" till fastlandskinesiska, vilket min fru har delat i den mån hon kan härifrån. Men eftersom det där med utländska idéer misstros är det nog omöjligt att nå fram på det viset. Snarare får man kanske hoppas på en inhemsk kinesisk "kostdoktor" i framtiden som kan dra nytta av kinesernas upplevda kulturella överlägsenhet, även om det tyvärr skulle spela kinesisk nationalism i händerna. Dock innebär det ju i motsats till här i Sverige kanske en större möjlighet till förändring om bara någon tar initiativ till det, dels då regeringen där uppmuntrar just sådant och dels då det inte på samma sätt finns ett etablissemang som lägger sig i vad folk äter. 

 

För egen del är jag nog dessutom för intresserad av politik för att kunna engagera mig i ett annat lands utveckling över utvecklingen i mitt eget. Jag hoppas nämligen kunna involvera mig i förändring på detta område, och det är möjligt här i Sverige där jag är medborgare på ett helt annat sätt än i utlandet. Hur vet jag inte, och det ska nog till och med sägas att just denna önskan är vad som hållt mig borta från detta och andra forum om just kost tills nu--detta av viss irrationell rädsla för att stänga dörrar genom att öppet engagera mig i frågor som inte är i etablissemangets intressen, vare sig vi pratar livsmedelsföretag eller det egna partiet. Helt feltänkt, men man lär så länge man lever. För egen del har jag därför mindre behov av kostråd och mer tips på vad man skulle kunna engagera sig i för att bidra till en förändring i samhället, oavsett hur liten och obetydlig.

[Syster]

Härlig historia, den tackar jag för 

Upplevde själv något liknande i min ungdom, när jag spenderade ett halvt år i Thailand, jag hade aldrig mått så bra som jag gjorde då, och det tog ett tag innan jag satte det i samband med kosten, trodde då att det uteslutande var solens och värmens förtjänst.

[Annika Rane]

Intressant läsning! Välkommen till forumet, nu känns du inte det minsta anonym längre

 

Det där med ister i den kinesiska matlagningen var alldeles nytt för mig. Jag som bara ha erfarenhet av kinesisk mat från diverse krogar här hemma har en något trist uppfattning om maten. Mår alltid ganska dåligt dagen efter kina, thai etc. Beklämmande att den hälsosamma och genuina kosten håller på att ge vika för den västerländska. Håller tummarna för att det tar riktigt lång tid, så lång tid att den där kinesiska Kostdoktorn hinner dyka upp...

[Kostdemokraten]

Precis vad jag hoppades på;] Stort tack själva för välkomnandet! Håller med om att Kina-maten här i Sverige inte är mycket att ha, den har nästan inget gemensamt med kinesisk husmanskost. Intressant nog är det ofta likadant ställt med västerländsk mat på restauranger i Kina, man använder sig av västerländska namn på maträtterna men anpassar innehåll och kryddning efter vad man tror kineser skulle föredra.. Med resultatet att man som västerlänning ofta blir förvånad och kanske till och med besviken om man köpt något man saknar hemifrån.