Den unga LCHF:aren

[crunchytiger]

Jag har hållit på med LCHF i lite mer än 2 år i dagens läge; jag är nu 23 år gammal och studerande. Tidigare var jag vegetarian men övergick fullständigt till LCHF efter att jag läst på och kommit fram till att det var det bästa för min kropp. Jag började ganska försiktigt och var kanske inte fullkomligt övertygad till en början. Den svåraste delen var att övergå från att ha varit vegetarian i 5 år och sedan plötsligt vända blad komplett och satsa på en princip som mer eller mindre talar för det motsatta. Att befinna sig i slutet av sina tonår och början av "tjugoåren" handlar mycket om att forma sin egen individ och ifrågasätta, varpå man själv ifrågasätts ganska kraftigt av både sig själv och andra. Att dessutom engagera sig i någonting som är till den milda grad kontroversiellt orsakade minst sagt rynkade pannor. I nuläget är jag dock fullkomligt tillfreds med mitt LCHF:ande. 

 

Det jag upplever konstant som ung kvinna är den allestädes närvarande bristen på självkänsla hos unga kvinnor. Innan jag började med LCHF hade jag haft en riktigt dålig bild av min kropp och jag befann mig i en konstant strid med mig själv, min hunger, mina kroppsideal. Mat var egentligen aldrig någonting som var okay för mig. Mat kom alltid med konsekvenser. Maten var det som mer eller mindre definierade ondska, men samtidigt ville jag så gärna ha den och behövde den. Jag tror absolut inte heller att jag är den enda i min ålder som upplever detta, och för vissa spårar det ur och blir en besatthet och senare en sjukdom. Men då jag började med LCHF och jobbade mig genom djungeln av information som finns så var det som om en enorm vikt lyfts från mina axlar och jag kunde för en gångs skull se på mat som den ska ses; som näring, som någonting som är bra för mig och inte någonting som är ett hot. Det är som om jag under min relativt kortvariga existens haft en sorts "fight or flight"-attityd till maten, en attityd som aldrig försvinner. Överallt porträtteras kroppsideal som ska följas, kalorier som ska minskas, preparat som ska användas och gym som ska besökas, från stunden du stiger upp på morgonen och slänger på datorn eller om du ska till butiken för att köpa kaffe. Det finns alltid där, och om du inte uppnått idealet är det ditt fel. Sedan börjar tröstätandet. Det värsta är att allt detta även anses som normalitet. Det är normalt att svälta sig för att nå sin idealvikt, så till den milda grad att det förväntas om man har lite extra kring midjan. 

 

Jag är så otroligt glad att inte befinner mig i det där träsket längre, och för det skulle jag vilja skänka ett tack till Andreas Eenfeldt, Annika Dahlqvist och allra speciellt Martina Johansson, enastående förebilder på alla sätt. För mig var LCHF en vändning och jag vill uppmuntra andra till att verkligen sätta sig in i LCHF (vilket jag förmodar att många här redan har gjort, förvisso) och att inte vara rädda för vad människor runt omkring har att säga, för det handlar ju i kärnan om dig själv och finna din inre styrka. Om man vill kan LCHF vara en guldgruva för självkänsla och självförtroende. Så var det i alla fall för mig.

 

[Andreas Eenfeldt]

crunchytiger,

Vad härligt att höra! Fortsatt lycka till.

[melderv]

Känner mig totalt träffad av detta inlägg! Är nämligen också 23 år och studerande. Jag har fajtats med extrakilon så länge jag kan minnas och har under de senaste månaderna verkligen börjat ta tag i den utmaningen på "en djupare nivå". 

Jag känner att det inte bara kan få fortsätta handla om kilona i sig utan nu måste jag faktiskt se över min "relation till mat". Av den här anledningen drog jag igång en blogg rätt nyligen som verkligen tvingar min till att granska känslor och beteende. 

En bra bok på detta tema är "Women, Food and God" av Geneen Roth. Den rekommenderar jag varmt då det var denna som kanske mest fick mig att inse att det handlar om så mycket mer än bara kalorier in/ut. 

LCHF:n har också hjälpt mig att skilja på sug och riktiga hungerskänslor. Det enda lite svåra för mig just nu är att hålla tillräckligt hårt på ett lågt intag av kolhydrater för att hålla sötsuget nere. Men det är det värt!

Tack för ditt inlägg!

[crunchytiger]

Tack ska ni ha! 

 

Tack för litteraturtipset, melderv, tänkte ta och beställa hem en hög böcker från adlibris inom en snar framtid, kanske den får åka med i kundvagnen.   Kollade igenom din blogg och det verkar som om du har det lite tufft med övergångsbesvär och så. Håll hårt i bara, det är svårt att övergå från en livsstil till en annan men du fixar det! 

[Tjoran]

För mig var det lite tvärtom. Desto tjockare jag var, desto mindre brydde jag mig. Och när jag började gå ner i vikt började jag även bli mer nojig och tyvärr äckligt ytlig. Desto mer kilon som försvann, desto mer medveten blev jag. 

Brukar säga att LCHF gjorde mig smal. Men jag "dog" under processen. Inte p.g.a. LCHF, dock.

[crunchytiger]

Hej Tjoran!    Nu är inte jag insatt i din situation, men jag har varit med om folk tidigare som gjort magsäcksoperation och reagerat på liknande sätt. Om man levt med fetma väldigt länge och på ett sätt lärt sig leva med att "aldrig vara snygg" men plötsligt inser att det finns potential i sitt utseende, då kan jag tänka mig att man gillar det och hemskt gärna vill ha det kvar och därmed blir nojjig av rädsla av att det ska försvinna. Kanske ligger det en sorts skräckblandad förtjusning i hela situationen. Fast det är bara spekulationer. 

[Pygmepuff]

Som fd anorektiker och "jojo-vegererian" känner jag igen mig. Har aldrig varit tjock mer än efter graviditeten. Men ändå har den där ständiga ångesten runt mat alltid funnits. Tills nu. Jag äter när jag är hungrig tills jag blir mätt. Och livet är allmänt härligt nu för tiden