Utmaning i framgången

[TillMinus]

Den största utmaningen jag har just nu är min framgång. Jag har gått ner 6kg på 6 veckor och det hurrar jag och mina nära så klart men den djupare förståelsen för den livsomställning jag befinner mig i är det ingen i mitt liv som delar. Naturligtvis är min sambo delaktig och stöttande, men han kan omöjligt sätta sig in i allt var jag känner och upplever då han aldrig haft de problem som jag har/haft.

 

Hur gör ni andra? Är ni nöjd med de hejjarrop ni får, är ni nöjd med att ni själv känner framgång?

 

Min kropp och min knopp är inte synkad på långa vägar. Jag känner, tänker, och vill så mycket mer än vad min kropp orkar. Det är riktigt jobbigt och motivationen dalar i bland och jag har "bara" mitt "jävlaranamma" som backar upp mig när motivationen är låg.

 

Det bästa vore om man hade en slags mentor, en person som faktiskt förstår vad det är man går igenom. Har du en mentor?

[Pathfinder]

Buddy-up! Jag tror det finns många på forumet som gladeligen skulle stötta andra, det syns i många av inläggen, och det finns säkert de som vill göra det hela mer personligt genom att bli "buddy" till en person åt gången. Om man dras till någon på forumet så kan man väl fråga, eller man kan sätta upp en "Buddy-bank" med personer som erbjuder sin tid till att stötta andra. Finns intresse?

[Larz]

Hallå i lådan

 

Läste lite i din profil och såg att du har 50 kg övervikt. Vi är inte många som får hejar rop i den här branchen så man får försöka vara stark i sig själv. Lätt att säga men inte alltid så lätt vara.

 

LCHF är ju lite speciellt eftersom det omkullkastar så mycket som man har fått lära sig sen barnsben och det kräver ju en stor omprogrammering av hjärnan. Den som aldrig har provat eller ens tänkt tanken på att prova LCHF kan nog därför inte förstå oss.

 

Med de hälsoeffekter som många av oss får inklusive viktminskning gör oss ofta starka nog att fortsätta på utstakad väg. I ditt fall med så pass många kilos övervikt och med så bra resultat på så kort tid så hoppas jag att du kan känna en inre styrka att fortsätta. Du har ju inte hållit på så länge än men stabiliteten i det du gör kommer så småningom som ett brev på posten, det lovar jag dig. Förutsatt att du håller dig inom ramarna vad LCHF är.

 

Har du inte läst Skaldemans böcker så rekommenderar jag det, de är riktiga inspirationskällor. Hans väg till LCHF gick ju egentligen ut på att äta  ihjäl sig men han tappade halva sin vikt i stället. Förutsätter att du läst Matrevolutionen som Andreas  skrivit. Den är min bibel

 

En bra mentor har både du och jag hittat här hos kostdoktorn, hans föreläsningar, blogg och forum är fantastiskt bra. Personligen känner jag ett stort förtroende för Andreas och behöver ingen annan mentor. Hoppas du kan komma till samma slutsats och fortsätta som du gör nu.

 

Lycka till i fortsättningen och rapportera gärna här hur det går.

 

 Lars

[TillMinus]

Nu klickade jag precis hem Matrevolutionen som e-bok från biblioteket, gissa vad jag ska göra i dag? :-) Jag har bestämt mig så min inre styrka har jag, tack och lov. Gud så mycket det låter med 50kg när någon annan skriver det.. Tack Larz

[Antonius]

Det bästa man kan göra i många fall är att läsa på så mycket så att man blir sin egen mentor...

 

Var din egen läkare! för de flesta läkare verkar bara vilja sälja mediciner och läkemedel och blodtryckssänkande statiner etc..

[Tiny Tom]

Den största utmaningen jag har just nu är min framgång. Jag har gått ner 6kg på 6 veckor och det hurrar jag och mina nära så klart men den djupare förståelsen för den livsomställning jag befinner mig i är det ingen i mitt liv som delar. Naturligtvis är min sambo delaktig och stöttande, men han kan omöjligt sätta sig in i allt var jag känner och upplever då han aldrig haft de problem som jag har/haft.

Jag är lite osäker på vad du menar med att det är din framgång som är den stora utmaningen? Menar du att du har svårt att koppla framgången du börjat känna av till hur du tänker och känner? Utveckla gärna. Vad gäller bollplank och liknande så tycker jag Pathfindersförslag här ovan var bra. Om man vill ha input och ge output till andra med samma mål så är det nog klokt att rikta sig till just sådana som har dem.

 

Hur gör ni andra? Är ni nöjd med de hejjarrop ni får, är ni nöjd med att ni själv känner framgång?

 

Min kropp och min knopp är inte synkad på långa vägar. Jag känner, tänker, och vill så mycket mer än vad min kropp orkar. Det är riktigt jobbigt och motivationen dalar i bland och jag har "bara" mitt "jävlaranamma" som backar upp mig när motivationen är låg.

Ok, så om jag förstår dig rätt så är det det här som är grundproblemet? Du upplever helt enkelt att framgången är för liten? Att det tar för lång tid?

 

Vad gäller "motivation" så är jag lite allergisk mot det uttrycket. Häromveckan stod jag i en bokhandel och skummade en massa självhjälpsböcker inom området fitness/kost och hälsa. Det var i sedvanlig ordning läsning som spände från bedrövlig till att jag spontant suckade. En av de minst tramsiga (läs: alltså inte Sofi Farhman cocktailformtoppar) var Martin Lidbergs rätt nyutgivna bok. Lidberg är f.d. elitidrottare och har synts en hel del i bl.a. Aftonbladet under senare år. Rätt tidigt i boken så kommer han in på "motivation" och det är då jag brukar ruttna. Det är en klassisk missuppfattning bland väldigt många personliga tränare och sådana som Lidberg att man specifikt måste lägga krut på motivation ur ett högre perspektiv, dvs det som elitidrottare och mer avancerade tränande mer eller mindre naturligt måste anamma om inte förr så i varje fall senare..

 

Min erfarenhet är att man först och främst måste lägga en grund och bygga upp en förståelse för vad man håller på med. Det är nämligen så enkelt att VET man var man befinner sig, och vad man håller på med, då vet man också vad man kan förvänta sig och med detta som bas kan man sätta långsiktiga och - viktigast - kortsiktiga mål. Då behövs ingen gränsande till hallelujaandlighet eller det vanliga machotänket kring "no pain, no gain".

 

Var man befinner sig relaterar till det område man vill förbättra/förändra sig inom. Så vill man exempelvis "gå ned i vikt" så kan det underlätta om man försöker utvidga detta till vad man verkligen menar. De flesta som vill "gå ned i vikt" vill egentligen förbättra sin spegelbild och/eller komma till rätta med hälsoproblem. Jag har ännu inte stött på någon som hävdat sig vilja "gå ned i vikt" som inte egentligen skulle varit nöjd med att väga som de gör men ha mindre midja och gäddhäng...eller större muskulösa armar (om man söker det). Oavsett om målet kan kopplas till kroppslig estetik eller ej så kan man ändå betona att viktminskning egentligen ska handla om fettminskning och inget annat. Med detta konstaterat så vet man ju också att kroppsfettet fördelar sig på ett visst sätt. För kvinnor så placeras det i princip som en skyddsbarriär kring magen, höfter, stuss och lår. Evolutionärt är det ju där som kroppen har mest anledning att ha lite extra skydd eftersom ett eventuellt foster bäddas in mha den fettdispositionen.

 

Med ovanstående i åtanke så ser man ju klart att man har ett antal verktyg som man kan använda för att mäta framgång. Vågen (det sämsta), spegeln och helt enkelt ett måttband som man kan mäta midjemått och - om man vill - andra problemområden som mha fettminskning kommer att krympa.

 

Sedan gör man så här med alla andra punkter i processen. Att veta vad man håller på med rör exempelvis bara att man i den här kontexten inriktar sig på att reducera kolhydratinnehållet, helst uppnår ketos och förhoppningsvis leder då detta automagiskt till att man uppnår s.k. negativ energibalans vilket i sin tur är avgörande för att "gå ned i vikt". Just för att det är avgörande är det också det man måste hålla ett öga på när/om man planar ut och det blir knepigt att gå ned mera.

 

Så vad kan man förvänta sig? Det beror på ens mål så klart, men även individuella förutsättningar och hur väl man har koll på "det man håller på med". Här är det viktigt att vara realistisk. Om man exempelvis ens leker med tanken att se ut som någon populär Hollywoodskådis efter en månad så behöver man i regel en psykolog eller åtminstone en inre örfil så man vaknar upp. Den här problematiken är också väldigt vanligt förekommande bland unga killar och tjejer som jämför sig med eliten inom ex. fitness. Om man som 16-årig kille tror att man någonsin kommer att se ut som nuvarande Mr. Olympia om man tar "rätt" kosttillskott och går och rycker i lite kablar och stänger på gymet, tja då förtjänar man samma abrupta uppvaknande av en välkomstceremoni i landet Verkligheten.

 

Realistiska långsiktiga mål kan istället ofta kopplas till en själv. Många människor kan blicka tillbaka till de senare tonåren och där finna någon slags ideal om man "bara" är ute efter viktminskning. Är man däremot ute efter formtoppning och kan tänka sig styrketräna etc så kan ju det målet bli orealistiskt ur perspektivet att det kan vara för lågt. Även om man finner det svårt att hitta ett realistiskt långsiktigt mål, många här inne har exempelvis vittnat om betydande övervikt och då kan det vara knepigt att rent mental ens tänka sig att ex. gå ned 50 kg i vikt. Det man då bör göra är istället ta fasta på att så länge man "har koll på läget", dvs vet vad man ska göra så kan man alltid sätta upp kortsiktiga mål. Detta är på sätt och vis också ett lackmustest för om man egentligen vet vad man ska göra... 90% på ett typiskt gym borde exempelvis nyttja detta lackmustest för att antingen spara en månatlig kostnad alternativt lägga krut på att lära sig vad de håller på med. I varje fall, ett basalt kortsiktigt mål för den som strävar efter viktminskning är ju helt enkelt att kontinuerligt minska i vikt. Ett halvt kg i veckan bör vara görligt och det gäller i synnerhet om man har stor övervikt. Ju närmare "normalläget" man befinner sig desto mer måste man se över det här kortsiktiga målet.

 

Det finns så väldigt mycket man kan skriva om detta så vet nästan inte var jag ska påbörja en fortsättning. Kan i varje fall återge ett citat från en träningscoach vid namn Bradley J. Steiner som jag kom att tänka på när du nämnde det där med att du vill mer än vad kroppen kan hantera:

 

"The trick is to push, but to do so in a cautious, systematic, progressive manner. When one's ambition to advance and develop begins to outspace one's physical capacity to keep up with the demands that one imposes upon oneself in training, progress ceases."

 

Kort och gott, om kropp och knopp inte hänger ihop så kan det påverka det totala resultatet man får och även om ovanstående var sagt ur ett träningsperspektiv så tycker jag man kan applicera det på det du beskriver också.

Det bästa vore om man hade en slags mentor, en person som faktiskt förstår vad det är man går igenom. Har du en mentor?

Sträva efter att bli din egen. Men tills det är uppnått så nyttja sådana som leder dig vidare till de mål du önskar. Det här är i sig själv en process som ofta kräver inlärning och måste utvecklas eftersom den förutsätter kritiskt tänkande. Har man inte det senare så blir man i regel ett lätt byte för mentorer som ex. Farhman och Lidberg.

[Fredrik Kornberg]

Jag blir oftast lite generad när folk pratar om min vikt dels därför att det inte var pga den som jag började med lchf ,

jag var inte direkt överviktig (bara lite). Nu har jag stannat sedan ett halvår på ca 73-75 jag vägde 90-92 kg  när resan började och folk klagar numera på att jag blivit spinkig .och undrar om jag mår bra pga det. Jag är 183cm lång.

Det känns ibland lite jobbigt kan jag känna.

 

Jag har grottat mer mig på Kostdoktorns blogg  mm för att finna stöd , fast det är klart vi alla äter lchf av lite olika anledningar

så det är ju svårt att jämföra mina erfarenheter med dina.

Mina tunga stunder har nog mest handlat om oförstående/okunnigt folk i min omgivning även att familjen till viss del är ointresserade av att lära.

[Antonius]

Den största utmaningen jag har just nu är min framgång. Jag har gått ner 6kg på 6 veckor och det hurrar jag och mina nära så klart men den djupare förståelsen för den livsomställning jag befinner mig i är det ingen i mitt liv som delar. Naturligtvis är min sambo delaktig och stöttande, men han kan omöjligt sätta sig in i allt var jag känner och upplever då han aldrig haft de problem som jag har/haft.

 

Hur gör ni andra? Är ni nöjd med de hejjarrop ni får, är ni nöjd med att ni själv känner framgång?

 

Min kropp och min knopp är inte synkad på långa vägar. Jag känner, tänker, och vill så mycket mer än vad min kropp orkar. Det är riktigt jobbigt och motivationen dalar i bland och jag har "bara" mitt "jävlaranamma" som backar upp mig när motivationen är låg.

 

Det bästa vore om man hade en slags mentor, en person som faktiskt förstår vad det är man går igenom. Har du en mentor?

Kan ju vara kul annars om du har någon kompis eller liknande som kör LCHF? som du kan prata med, så kan ni ju liksom bolla bollar mellan varann om de steg ni tillsammans tar mot ett mer och mer hälsosammare liv!  .

 

Lycka till!

[Tiny Tom]

Mina tunga stunder har nog mest handlat om oförstående/okunnigt folk i min omgivning även att familjen till viss del är ointresserade av att lära.

 

Det där är något jag också kan känna igen mig i rent allmänt. Jag har flera intresseområden (kan vi kalla dem) som jag har studerat rätt intensivt under lång tid och som jag har en massa erfarenheter ifrån. Det leder ju i sin tur till att jag har en kunskapsbank som jag inbillar mig är rätt ovanlig.

 

Något jag ofta därför mötts av är dels hur irrelevant kunskap/fakta/insikt är för ståndpunkter. Skrämmande nog har jag också insett att "expertisen" oftare än inte i själva verket har rätt dålig koll själva som de sedan propagerar ut till den stora massan...som givetvis inte blir särskilt klokare på det.

 

Hur som haver, för att kunna hantera det här med närmaste omgivningen etc så har jag insett att jag måste vara extremt ödmjuk och istället fundera kring vad det är jag ser hos dessa människor som positivt. Lite grand som att motivera för mig själv vad relationen/vänskapen egentligen bottnar i. I de allra flesta fallen spelar det ju ingen som helst roll att de är helt renons på ex. näringslära. Livet går vidare. Det som däremot KAN ställa till det är när människor omkring mig själva helt saknar ödmjukhet eller insikt om vad de egentligen kan/vet. Det är en sak att bita sig i tungan och låta något korkat passera förbi men det är en annan när någon helt plötligt agerar miniexpert "in your face" och man tvingas uttrycka sin ståndpunkt på ett sätt där man måste sätta ned foten. Ibland har det hänt att jag då tvingats omvärdera min syn på vad jag tidigare uppfattat som nära vänner. Det är ok att vara dum i huvudet men det blir väldigt jobbigt om man själv upplever att man måste anamma deras...predikament. Så där någonstans sätter jag en gräns. Vänskap och relationer är en ömsesidig företeelse och det måste man ta fasta på. Om inte annat för sitt eget välbefinnandes skull.

[Tony Berglund]

Sitter bara här och suger i mig alla kloka tankar och reflektioner och småler lite för mig själv.
Känner så väl igen mig Tiny Toms beskrivning av nära och bekanta, som till och från "vet" både det ena och det andra utan att ha minsta stöd för det.
Jag har själv hört alla minst sagt korkade kommentarer som våra vänner och bekanta slänger sig med, och man lär sig med tiden att med allt större ödmjukhet förklara för dem att allt det där som de tror att de vet bara är skitsnack från början till slut.
Som TT också skriver, så småningom kommer du i synk med dig själv med lchf, och då kommer du att hitta ett lugn och en stabil självkänsla som ingen kan rubba.
Nu för tiden räcker det att jag tittar på folk så förstår de att det är ingen idé att komma med några korkade påståenden längre, för jag vet något som de inte vet, och de vet att jag vet.

[Larz]

Nu klickade jag precis hem Matrevolutionen som e-bok från biblioteket, gissa vad jag ska göra i dag? :-) Jag har bestämt mig så min inre styrka har jag, tack och lov. Gud så mycket det låter med 50kg när någon annan skriver det.. Tack Larz

 

Så lite så  Mmmmm, 50 kg är ju faktiskt en hel del. Om man tänker att man skulle bära hem 50 liter mjölk från affären så vore ju nog armarna rätt långa.

 

Menar absolut inte att skämta om det men om man då betänker hur mycket stryk tex knäna tar av så pass mycket övervikt och hur påfrestat hjärtat måste bli så är det ju nog bra om man kan göra något åt det. Annars går man runt lite som en tickande bomb men du är ju på god väg att göra något åt det och jag håller tummarna för att allt skall gå väl, Ge dig inte, det går.

 

 Hoppas du får samma utbyte av boken som jag.

 

Om jag hade några som helst tvivel kvar på att LCHF är rätt så försvann de när jag läst boken.

 

Hur var det med Skaldeman då? Har du läst något av honom? http://www.skaldeman.se/ Om inte så gör det, jag lovar att du får massor med inspiration.

 

 Lars

[TillMinus]

TinyTom, jag ska absolut utveckla, men vill ge ett ordentligt svar eftersom att du skrev ett sånt bra svar till mig

 

Larz, man får skämta om det faktiskt Första boken om Lchf som jag klickade hem var Skaldemans GI-noll - på rekommendation av min läkare

[Lotte]

Tycker det är tppen att kunna kasta sig ut i forumet och få stöd och goda råd!

Är det inte nog kan man ju skriva privata meddelande till dem som verkar vara lika en själv fast lite längre på väg, kunnigare etc

[TillMinus]

"Jag är lite osäker på vad du menar med att det är din framgång som är den stora utmaningen? Menar du att du har svårt att koppla framgången du börjat känna av till hur du tänker och känner? Utveckla gärna."

 

Absolut, jag är glad, nöjd och tacksam för att kilona försvinner men mitt mentala tillstånd, den livsomställningen jag befinner mig i vill jag kunna dela med någon som förstår, på riktigt. Som Antonio skrev, ha en polare att bolla tankar och känslor med.

 

Jag har svårt att acceptera att jag inte kan göra vissa saker. Mentalt är jag långt före den fysiska förvandlingen. För mig handlar lchf om att gå ner i vikt så att min fysiska kropp blir lättare så att "tjockiskrämporna" minskar/försvinner.

 

Förutom viktnedgången så upplever jag är på väg att hitta tillbaka till mig själv fast, äldre, klokare, och mognare vilket är både underbart och skrämmande, jag har varit tjock så länge att det har blivit hela min person. Som den människa jag är så är förändring något "jobbigt" - rutiner, beteenden och intressen ändras, allt det ser jag med skräckblandad förtjusning på.

 

Att min framgång är min utmaning betyder att det kanske går för fort, för bra, för enkelt.

[Maja]

TillMinus: jag har inte heller nån *irl* att utbyta tankar och erfarenheter. Det här forumet betyder mycket för mej i det sammanhanget, även om jag gärna skulle ha både och. Jag är sen igår även kursdeltagare i LCHF, iofs också över nätet men ändå..

Angående din sista mening: "Att min framgång är min utmaning betyder att det kanske går för fort, för bra, för enkelt" - är inte konstigt som jag ser det. Människan är nog i mångt och mycket ett vane"djur". Du är på god väg att bryta vanor, ändra utseende, själen växer i takt med att kroppen minskar.. inte konstigt alls att du inte törs lita på hållbarheten än.

Att det går fort, bra och enkelt är nog bara för att det är din tur nu - du är värd det!

[Pathfinder]

Det tar lite tid för psyket att matcha spegelbilden. Också andras uppfattning om ens person ändras, och det kan det ta lite tid att vänja sig vid. Helt plötsligt "syns" man på ett annat sätt, och hur ska man reagera på det? Både kul och kusligt är min erfarenhet. Ett steg i taget.............

[Tiny Tom]

"Jag är lite osäker på vad du menar med att det är din framgång som är den stora utmaningen? Menar du att du har svårt att koppla framgången du börjat känna av till hur du tänker och känner? Utveckla gärna."

 

Absolut, jag är glad, nöjd och tacksam för att kilona försvinner men mitt mentala tillstånd, den livsomställningen jag befinner mig i vill jag kunna dela med någon som förstår, på riktigt. Som Antonio skrev, ha en polare att bolla tankar och känslor med.

 

Aha, då är jag med. Som varits inne på tidigare här i tråden och som Maja också tar upp här under så borde ju det här forumet då vara en ypperlig knutpunkt för att etablera den typen av kontakter. Någon har kanske idéer om hur man kan rent konkret kan underlätta detta? Misstänker att det också är något som kan växa fram organiskt eftersom det ju finns PM-möjligheter etc

.

 

Jag har svårt att acceptera att jag inte kan göra vissa saker. Mentalt är jag långt före den fysiska förvandlingen. För mig handlar lchf om att gå ner i vikt så att min fysiska kropp blir lättare så att "tjockiskrämporna" minskar/försvinner.

 

Ok, då greppar jag det med. Något jag skulle rekommendera är att försöka lägga fokus på delmål om det går. Dela in viktnedgången i etapper och så ser du till att dokumentera varje delmål du når. Antingen genom att kontinuerligt stämma av hur du ligger till ex. genom att väga/mäta dig med rimliga intervaller, ex. veckovis. Varje månad eller åtminstone när du nått varje delmål så ser du också till att fotografera dig och kanske lite mer noggrannt föra bok över dina framsteg, dvs inte bara vikt utan sådant som midjemått och även erfarenheter och kommentarer hur det gått sedan sist och vad du lärt dig eller behöva jobba mer med. Till slut kommer du då få en väldigt givande dokumentation som du kan blicka tillbaka mot och hämta stöd ifrån eller även gräva ut kunskap ifrån eftersom det bottnar i dina personliga erfarenheter och innehåller sådant som bara du själv kan känna till.

 

Det kanske kan vara ett sätt att få knoppen att hålla sig närmare kroppen?

 

 

Förutom viktnedgången så upplever jag är på väg att hitta tillbaka till mig själv fast, äldre, klokare, och mognare vilket är både underbart och skrämmande, jag har varit tjock så länge att det har blivit hela min person. Som den människa jag är så är förändring något "jobbigt" - rutiner, beteenden och intressen ändras, allt det ser jag med skräckblandad förtjusning på.

 

Förändring är ju till sin natur rätt jobbigt. Även om man har en attityd där man välkomnar det och ser det som en möjlighet till utveckling och något bättre så tar det energi. Och ens fysiska väsen (för att flumma ut lite) är ju så klart en viktig del i ens identitet. Jag minns själv när jag gick ned ca 50 kg som relativt ung. Det tog nog ett par år innan jag verkligen var kompatibel med den där nya figuren i spegeln, Man får ju ett nytt förhållningssätt till så mycket så det är i väldigt många avseenden en personlighetsförändring/identitetspåfrestande förändring. När det handlar om en så stor fysisk förändring så blir man ofta också varse inte bara om en massa turbulent och nödvändig anpassning på insidan utan man möts ju ofta också av hur ens omgivning på gott och ont förändras. 

 

Skräckblandad förtjusning är en bra beskrivning. Du får dela med dig av den biten så vi får bli skräckblandat förtjusta tillsammans här på forumet!

 

Att min framgång är min utmaning betyder att det kanske går för fort, för bra, för enkelt.

 

Man skulle nästan kunna se det som ett lyxproblem i så fall. Det är dock sannolikt att ju närmare du kommer din målvikt så kommer det där plana ut så, om man nu ska se det som något positivt, det kanske löser sig av sig själv. Men kul att det går så bra nu ju!

 

Kämpa på!

[TillMinus]

Tusen, miljoner tack Tony Tom! :-)

[Suni]

TillMinus, jag har precis gått med här på forumet och har inga framgångar att redovisa ännu. Jag är alltså precis i startgroparna. Vill bara säga Hej! och visa att du inte är ensam i din situation. Jag har nästan 70 kilo att svarva bort och då siktar jag inte på någon Miss Universum-kropp, utan när jag är i mål då kommer det att finnas en del stötdämpning kvar. Jag blev glad när jag hittade dig här för det är skrämmande att ha ett sånt jättearbete framför sig och jag förstår precis vad du menar med att hjärnan vill mer än vad kroppen klarar av. Men ju bättre vi är på att fixa det här med kosten, ju mer kommer vi att orka med rent fysiskt. Det tycker i alla fall jag är en sporre. Jag drömmer om att orka dansa en hel kväll utan att bli invalid dagen efter. Så från mitt hjärta till dig - Kör så det ryker och gör det på ditt sätt. Du är bra!

[Tiny Tom]

Tusen, miljoner tack Tony Tom! :-)

 

Tack själv! Du grejar det!

[Sandra]

I början hade jag ett stort behov av att andra skulle dela min glädje och tror att jag kan ha blivit lite tjatig om hur bra jag mådde. Det har tonat ned lite nu men visst hade det varit skönt att ha någon i min närhet som också äter LCHF. Motivationen för mig har som tur är inte vacklat, däremot vore det trevligt att ha någon vän att umgås med som inte insisterar på att ta en fika.

[TillMinus]

Suni, hej och varmt välkommen! Du vet vart min PM-inkorg bor. Klart att vi ska kunna dansa utan att bli ivalid dagen efter! :-)

[Tiny Tom]

I början hade jag ett stort behov av att andra skulle dela min glädje och tror att jag kan ha blivit lite tjatig om hur bra jag mådde. Det har tonat ned lite nu men visst hade det varit skönt att ha någon i min närhet som också äter LCHF. Motivationen för mig har som tur är inte vacklat, däremot vore det trevligt att ha någon vän att umgås med som inte insisterar på att ta en fika.

 

Upplever du att du inte kan ta en fika numera eller tolkar jag fel?

[Sandra]

Upplever du att du inte kan ta en fika numera eller tolkar jag fel?

Kaffe går ju för sig men lite less blir jag av att bara dricka kaffe medan den jag fikar med trycker i sig bakverk och insisterar att jag också borde äta nånting. Vi kanske har olika definition av "fika", jag menar den sociala konstruktionen att sitta ner och prata medan man dricker kaffe och äter söta bakverk - just att det är bakverk är grunden för att jag ska kalla det för fika.

[Tiny Tom]

Kaffe går ju för sig men lite less blir jag av att bara dricka kaffe medan den jag fikar med trycker i sig bakverk och insisterar att jag också borde äta nånting. Vi kanske har olika definition av "fika", jag menar den sociala konstruktionen att sitta ner och prata medan man dricker kaffe och äter söta bakverk - just att det är bakverk är grunden för att jag ska kalla det för fika.

 

Ok, då är jag med. Jag är rätt lättroad av mig och brukar vara nöjd med en kaffe och att observera människor omkring mig och, om sällskapet är gott, diskutera världsproblemen. Men jag vet flera som är som du och har lite mer anspråk på fikandet och kräver en viss typ av kaffe, en viss typ av bakverk etc etc.

[Labolina]

Kaffe går ju för sig men lite less blir jag av att bara dricka kaffe medan den jag fikar med trycker i sig bakverk och insisterar att jag också borde äta nånting. Vi kanske har olika definition av "fika", jag menar den sociala konstruktionen att sitta ner och prata medan man dricker kaffe och äter söta bakverk - just att det är bakverk är grunden för att jag ska kalla det för fika.

 

Förstår precis hur du menar. Så är det hela tiden med kompisar och på jobbet. Sist jag skulle ut och "fika" med två kompisar gick jag på Ica och köpte med mig en påse Baby Bell som jag gnagde på när de andra åt semlor. Den ena var en kompis jag inte sett på länge och hon var faktiskt positiv, nyfiken och stödjande och tyckte att det var klurigt av mig att ta med ost som alternativ. Det fick faktiskt tyst på den andra för även om hon tycker det är bra att jag försöker ändra mitt liv så ska det ske genom "ät mindre - spring mer - och unna dig nått gott", det brukar alltså komma en hel del syrliga kommentarer och skrattande åt mina val, men nu va hon faktiskt tyst 

[finemangskan]

Den största utmaningen jag har just nu är min framgång. Jag har gått ner 6kg på 6 veckor och det hurrar jag och mina nära så klart men den djupare förståelsen för den livsomställning jag befinner mig i är det ingen i mitt liv som delar. Naturligtvis är min sambo delaktig och stöttande, men han kan omöjligt sätta sig in i allt var jag känner och upplever då han aldrig haft de problem som jag har/haft.

 

Hur gör ni andra? Är ni nöjd med de hejjarrop ni får, är ni nöjd med att ni själv känner framgång?

 

Min kropp och min knopp är inte synkad på långa vägar. Jag känner, tänker, och vill så mycket mer än vad min kropp orkar. Det är riktigt jobbigt och motivationen dalar i bland och jag har "bara" mitt "jävlaranamma" som backar upp mig när motivationen är låg.

 

Det bästa vore om man hade en slags mentor, en person som faktiskt förstår vad det är man går igenom. Har du en mentor?

 

Hej.. Jag gick in på din blogg, och alltså, vi är ganska lika du och jag, fast olika ändå. Känner igen mig i din presentation på bloggen.

 

Jag har 60 kilo att gå ner (har gått ner 13 så totalt 73), jag har hela tiden sagt att jag ska äta mig ner i vikt, har varit viktväktare i 6 år, till o från, men började med LCHF för 30 dagar sedan.  

 

Jag försöker hitta min väg till vad som är rätt i det här "träsket".

Jag har tur, min sambo äter samma som jag, men vi har ändå två olika resor, han vill gå ner 10 kg, jag 60.. 

 

Jag skulle gärna utbyta tankar och idéer med dig.  om du har lust, halka in hos mig:

 

www.finemangskansspace.wordpress.com