Kalas...

[EVS]

Vi var på kalas. På menyn stod smörgåstårta, vanliga tårtor och diverse kakor. Detta visste vi. Vi hade talat med stora dottern om detta dagen innan och frågat om hon ville baka något annat att ta med åt sig själv. Men nej, det gick så bra utan, tyckte hon.

 

Nåväl, förberedde oss så att vi alla hade ätit oss mätta precis innan vi for dit. Värden frågade lite försiktigt om vi inte hade med oss något åt stora tjejen, som vi sagt att vi skulle, men jag svarade sanningsenligt att hon inte velat ha något med sig och att hon var mätt. Jamen dåså, då var det ju bra... Det var dock ett litet barn som skulle äta fruktsallad istället för tårta, och stora dottern fick erbjudande om att vara med på den, vilket hon glatt accepterade. Jag serverade henne en portion, sen hämtade hon minst en portion till, vilket jag inte sa något om.

 

Själv åt jag fyllningen från en bit smörgåstårta och en mikroskopisk bit av den vanliga tårtan. Sambon åt en pyttebit av vardera. Sonen åt normala portioner av båda och lilla dottern blev som en speedad duracellkanin av de tre tårtbitar hon lyckades snika till sig.

 

När jag något senare av en händelse passerade köket, såg jag stora tjejen därinne. Hon stod vid diskbänken, framåtböjd som om hon mådde illa, så jag gick fram till henne. Det hon höll på med, var att hon tryckte i sig princesstårta med bara händerna. Bortvänd, så att ingen skulle se... Hon förnekade först att hon hade ätit något, men hon hade ju fulla handen med grädde och marcipan, så jag kunde mest bara konstatera att det inte var någon mening med att ljuga för mig. När vi var på väg ut ur köket, tog hon skålen med fruktsallad och torkade ur de sista resterna ur den, även det med bara handen, och stoppade i munnen.

 

Vet inte riktigt varför jag skriver detta. Kanske för att det finns folk på detta forum som åtminstone förstår problemet...

 

Det blir oftast så här, eller varianter på samma tema. Ibland har hon med sig eget fika, men det minskar inte risken för att hon ska smygäta av annat. Jag och sambon äter oftast inget alls av sådant som hon inte får äta, men det gör heller ingen som helst skillnad. Den här gången var fikat inte ens inom synhåll, där hon borde ha befunnit sig, men det hjälpte uppenbarligen inte heller.

 

Det är ändå nästan tre år sedan vi började (försöka) med sockerfri och glutenfri kost till henne. Tre år, då hon mått mycket bättre än tidigare, när det har fungerat. Men också tre år av ständiga förbud och många misslyckanden, till skillnad mot tidigare då all "mat" var tillåten, när vi bara försökte begränsa mängden sötsaker. Ibland undrar jag hur länge till hon kommer att orka fortsätta kämpa. Om det bara är en tidsfråga innan hon helt enkelt ger upp att ens försöka.

 

Det finns dagar då jag leker med tanken på att ge upp själv. Låta henne få månadspeng och handla godis för allt, avboka hennes specialkost och låta henne äta pasta med ketchup till skollunch. Mackor och flingor till frukost, kakor och läsk när någon bjuder. Ibland känns det som att det inte är någon mening med att kämpa, när det ändå inte hjälper fullt ut.

 

Självklart gör jag inte det, ger upp. Det går inte, hon är ju mitt barn! Hon klarar för närvarande skolan bra, vilket jag inte tror att hon skulle göra om hon fick äta fritt av allt skräp hon kan få tag på . Mängden hon får i sig är enormt mycket mindre nu, trots allt, än vad det hade kunnat vara. Men samtidigt känns det så frustrerande, att vad vi än gör för att hjälpa henne, så hjälper det ändå aldrig hela vägen! Kommer hon alltid att känna detta behov av att trycka i sig socker? Kommer hon någonsin att lära sig att stå emot?

[kickilotta]

Hur gamla är dina barn?

Den stora flickan?

Vill du berätta mer - har hon viktproblem eller andra hälsoproblem?

 

Märker att du är mycket frustrerad över det som hände idag. - Bra att du skriver här, vi är säkert fler som upplevt liknande saker - man har motgångar som gör att man tappar orken, då måste man få söka stöd hos andra. - Kram!

[EVS]

Stora dottern går i sjuan. Normalviktig. Svårt sockerberoende. Stjäl, ljuger, gömmer... ADHD, som är under bra kontroll med låg dos läkemedel, så länge kosten hålls någorlunda rätt. Blir kosten för mycket fel, blir allt annat också fel.

Sonen går i nian och lilla dottern går sista året i förskolan.

[MariaF]

Vad jag känner med dig i din kamp! Jag har visserligen ingen ADHD hos mina barn men kämpar mot sockret ändå för magarna ballar ur, eksemet frodas osv.

Vi har haft förmånen att få prova Rytmisk Rörelseträning ( http://blombergrmt.se) med vår yngste son och haft stora framgångar med hans utveckling på kort tid. Nyligen började jag intressera mig för vad det egentligen handlade om och där nämns ADHA; autism mm. Det går mycket förenklat ut på att när vissa spädbarnsreflexer inte växer bort som de ska så skapar det mentala och fysiska problem senare i livet. Genom att jobba bort resterna av dessa reflexer kan man förändra mycket. Genom att jobba med detta har min 7-åring utvecklats otroligt mycket inom så vitt skillda områden som det sociala och toabesök. Jag har nu beställt en bok om metoden och hittade då även skrifter om t ex gluten och mjölks inverkan så jag beställde de också.

Jag har inte så mycket att komma med men hoppas på detta sätt kunna förmedla en styrkekram!

[Effie]

Har du last på lchf-ingenjörens blogg? Hon skriver mycket om sockerberoende, och smygätande. Minns hennes beskrivning av att äta bröllopstårta. Bara smaka en bit... och sedan trycka I sig...hur manga? Hela tårtor alltså.

Nej, jag vet ingenting om hur det är att vara sockerberoende, bara det jag läst, så jag vill inte uttala mig. Det verkar tufft.

[Jennica.Rocks]

Mitt yngsta barn är kanske inte i samma situation, men hon har stora problem med socker. Hon vill själv och mår mycket bättre när hon inte äter kolhydrater eller socker, men konsekvensbeteendet är så mycket mindre hos barn än hos oss vuxna. Till och med vi.. eller läs jag, har svårt att "ta" konsekvenserna av vad jag äter. Eller rättare sagt jag tycker ibland att det är värt det.

 

Det är också svårt att ständigt hålla sig till situationer som man kan kontrollera och hantera. Nu försökte ni göra det för att hon fick välja om hon ville ta med sig något, nästa gång, kanske hon inte får välja, utan ni tar bara med er något till henne som ni lägger på ett fat. Där kan hon äta fritt..

 

Jag känner också för att ge upp ibland, och har faktiskt gjort det med skolmaten. Det är helt hopplöst att försöka få i henne något vettigt i skolan, utan jag satsar på att maten hemma skall bli så bra som möjligt. Nu handlar det "bara" om övervikt för henne och inte något annat, men det är som att streta på en glashal uppförsbacke i motvind. Det är tröttsamt att hon ena dagen gråter för att hon tycker att hon är för stor, och nästa dag skriker för att hon inte vill följa med och träna, eller för att vi inte kan äta "vanlig" mat som alla andra.

 

Man försöker verkligen göra vad man kan för sina barn, men ibland är det inte tillräckligt. Så jag ger dig ett gäng styrkekramar, och hoppas på att du orkar kämpa lite till. 

[EVS]

Har du last på lchf-ingenjörens blogg? Hon skriver mycket om sockerberoende, och smygätande. Minns hennes beskrivning av att äta bröllopstårta. Bara smaka en bit... och sedan trycka I sig...hur manga? Hela tårtor alltså.

Nej, jag vet ingenting om hur det är att vara sockerberoende, bara det jag läst, så jag vill inte uttala mig. Det verkar tufft.

 

Ja, jag läser LHCF-ingenjörens blogg emellanåt. Men det där med tårtorna var en bra beskrivning. Vissa saker kan min stora tjej inte sluta äta, förrän det är slut. Ett kilo persikor, sju-åtta bananer, storebrors megastora chipspåse... Bananer kan fungera ibland dock, det är bara periodvis hon spårar ur på det. Det är bara lite svårt att veta i förväg, var gränsen går just då.

[EVS]

Mitt yngsta barn är kanske inte i samma situation, men hon har stora problem med socker. Hon vill själv och mår mycket bättre när hon inte äter kolhydrater eller socker, men konsekvensbeteendet är så mycket mindre hos barn än hos oss vuxna. Till och med vi.. eller läs jag, har svårt att "ta" konsekvenserna av vad jag äter. Eller rättare sagt jag tycker ibland att det är värt det.

 

Det är också svårt att ständigt hålla sig till situationer som man kan kontrollera och hantera. Nu försökte ni göra det för att hon fick välja om hon ville ta med sig något, nästa gång, kanske hon inte får välja, utan ni tar bara med er något till henne som ni lägger på ett fat. Där kan hon äta fritt..

 

Jag känner också för att ge upp ibland, och har faktiskt gjort det med skolmaten. Det är helt hopplöst att försöka få i henne något vettigt i skolan, utan jag satsar på att maten hemma skall bli så bra som möjligt. Nu handlar det "bara" om övervikt för henne och inte något annat, men det är som att streta på en glashal uppförsbacke i motvind. Det är tröttsamt att hon ena dagen gråter för att hon tycker att hon är för stor, och nästa dag skriker för att hon inte vill följa med och träna, eller för att vi inte kan äta "vanlig" mat som alla andra.

 

Man försöker verkligen göra vad man kan för sina barn, men ibland är det inte tillräckligt. Så jag ger dig ett gäng styrkekramar, och hoppas på att du orkar kämpa lite till. 

 

Det är ingen mening med att ta med något åt henne, som hon inte vill ha. Fikabröd som hon får äta fritt av, har det gemensamt att det inte är särskilt gott. Återstår då sådant som är på gränsen, som fungerar ibland och ibland inte, men som i varje fall behöver begränsas vad gäller mängd. Dit hör även fruktsallad.

 

Hur gammal är din yngsta? Det låter inte som att hennes matproblem heller är så "bara". Skolmaten är verkligen ett bekymmer för många, den är ofta inte lätt att äta sig mätt på, utan att det blir ofantliga mängder. Medan den andra dagar är såpass oaptitlig att många barn äter mackor istället, vilket ju knappast är särskilt bra. Min stora dotter har fått ett något svajigt kostintyg, som gör att hon trots allt får en bättre kost än de flesta. Men perfekt är det inte. Största problemen med skolmaten, blir det för henne de gånger hon inte tycker om den alls, för är hon hungrig blir det ännu svårare att stå emot lockelsen i att köpa något på stan eller elevfiket. För pengar hon "hittat" exempelvis i min handväska... Grr!

[Jennica.Rocks]

Nej, det är inte så bara, hon är tolv år, så det är lite lättare att kontrollera eftersom de inte får gå i från skolan ännu. Jag fasar för nästa år då hon börjar i högstadiet   , men hon har inte någon diagnos som jag måste tampas med också.

 

Jag hoppas på att vi kan få bukt på mycket under sommaren, då jag har större kontroll på hennes matintag och att hon då blir så peppad att hon gör egna smarta val. Jag vet att det är en utopi, men hoppet är det sista som dör..

[Zepp]

Vad jag läser så är det först i 14-15årsåldern som man börjar förstå/kunna överväga konsekvenserna utav sitt handlande.. dvs på ett mer moget sätt.

 

Vet inte om det inger hopp eller förtvivlan?

[R2D2]

Vad jag läser så är det först i 14-15årsåldern som man börjar förstå/kunna överväga konsekvenserna utav sitt handlande.. dvs på ett mer moget sätt.

 

Vet inte om det inger hopp eller förtvivlan?

Finns en risk att personer med någon form av NPF-problematik mognar senare - dröjde nog till jag var minst 18-20 innan konsekvenstänket var mer utvecklat. Vid just adhd kan ju också problematiken vara så att konsekvenstänket finns där, men impulsiviteten tar ändå över. Kanske inte i samma grad hela livet, det mesta blir ju enklare ju fler år som går - men innan erfarenhet kommer misslyckanden. 

[Zepp]

Finns en risk att personer med någon form av NPF-problematik mognar senare - dröjde nog till jag var minst 18-20 innan konsekvenstänket var mer utvecklat. Vid just adhd kan ju också problematiken vara så att konsekvenstänket finns där, men impulsiviteten tar ändå över. Kanske inte i samma grad hela livet, det mesta blir ju enklare ju fler år som går - men innan erfarenhet kommer misslyckanden. 

 

Jodå.. jag inser det.. iallafall fick jag bli i mitten utav 20åren innan konsekvenstänkandet kring både alkohol och bilkörning satt något så när stadigt.

 

För att inte tala om orsak/konsekvens när det gäller relationer med motsatta könet!

[Jennica.Rocks]

Jodå.. jag inser det.. iallafall fick jag bli i mitten utav 20åren innan konsekvenstänkandet kring både alkohol och bilkörning satt något så när stadigt.

 

För att inte tala om orsak/konsekvens när det gäller relationer med motsatta könet!

Kan tänka mig att även om man inte är diagnostiserad att det handlar lite om personlighet också. Min äldsta är mycket mer mogen och har alltid varit. Hon har gjort egna val i maten tidigare, medans den yngre går från att hon skall vara vegan som Therese Lindgren, till att hon sitter och äter socker direkt ur paketet, typ..