Vill inte kallas för duktig...

[Jenni73]

Hej,

Jag började med LCHF för ca 1½ år sedan, då var jag väldigt överviktig, nu... inte lika överviktig. Jag vet inte hur mycket jag gått ner, och för att vara helt är ärlig så bryr jag mig inte heller.

 

Jag har i hela mitt liv varit överviktig tror jag. Förrutom under en period när jag inte åt på 3 månader, då blev jag naturligtvis smal och ååå vad duktig jag var, sa alla. Den enda som faktiskt var lite ifrågasättande var han som ägde gymmet där jag tränade.

 

När jag började äta igen gick jag naturligtvis upp också. Men inte allt på en gång, utan det tog ju några år. 15 år senare blev jag gravid, och hade graviditetsdiabetes. Jag har nog aldrig mått så bra i hela mitt liv, jag kostbehandlade och gjorde det exemplariskt, blodsockret låg perfekt hela graviditeten, och jag gick ner i vikt.

 

Det tog några år, och en hel del extra kilo, sen började jag med LCHF. Nu ett och ett halvt år senare så är jag återigen sååå duktig tycker alla, men jag har otroligt svårt att se varför jag är duktig. Det har inte varit någon större ansträngning.

 

Härom veckan så föll sista biten på plats, jag såg ett klipp om leptin och insulin, eller något sådant, där för mycket insulin gör att man lagrar fett istället för att förbruka det så som man skulle behöva. Jag har alltid rört mig mycket, oftast haft en hyfsad mathållning, men när man inte får den energi man behöver, vad ska man göra? Tacka f-n för att man skaffar sig ätstörningar och skit....

 

Som sagt, när jag var gravid så mådde jag väldigt bra, märkligt nog gjorde jag också det när jag inte åt på tre månader, och jag mår fantastiskt nu, som jag ser det, jag lyckas utnyttja den energe jag stoppar i mig och den jag har i lager, och jag slipper blodsocker fall.

Det som stör mig är att det på något sätt är prestigefyllt att vara smal, mer prestigefyllt än att ha ett bra jobb. Att man är duktig som går ner i vikt. Att vara normalviktig ska väl inte vara något som bara duktiga människor kan vara? Naturligtvis tycker jag ändå att vi alla är väldigt duktiga som gått ner i vikt, men jag vill inte ha det skrivet på näsan. För det betyder att jag under större delen av mitt liv inte varit duktig. Jag ser det numera snarare som att jag i större delen av mitt liv haft blodsocker och insulinrelaterade problem.

 

Idag kan jag utan problem träna dubbla pass på gymmet och gå på crosstrainer efteråt, energin tar inte slut. Då tycker jag faktiskt att jag är duktig, men när det gäller vikten så undanber jag mig kommentarer, både possitiva och negativa, jag vill inte vara varken den överviktiga, eller den före detta överviktigta, jag vill inte ens vara den normalviktiga, Jag vill må bra, slippa sockerfall och orka leva mitt liv utan att vara trött.

 

Och vart vill jag komma med detta inlägget? Förmodligen mest bara gnälla av mig lite:-)

//Jenni

[dufva]

Fint inlägg Jenni!

 

Bra att du har insett att det inte finns någon koppling mellan vad man väger och vilken karaktär man har eller om man "är duktig" som person

Det har mer att göra med våra mättnads och hungerhormoner (Leptin och Ghrelin)

De "karaktärsfasta" naturligt smala har bara haft lite tur i livets lotteri avseende dessa hormoner inget annat

 

Som tur är så går dessa hormoner att kontrollera rätt bra genom att äta en kost som balanserar det hormon som övervakar hela processen (insulinet) åt rätt håll

[Tommy Runesson]

Jag håller med om titeln på tråden men av en annan anledning. Jag får ofta beröm för min viktnedgång men någonstans känner jag att det liksom inte är min förtjänst. Jag har bara ätit god mat utan någon egentlig ansträngning. Men det är som sagt inte riktigt det tråden handlar om...

[LottaJ]

Jag tror att de flesta som säger att du är "duktig" ser  att du avstår från skräpmat/godis/kakor (för du behöver/vill inte ha/är absolut inte sugen) och ser att det fått konsekvenser på din vikt, bland annat och det skulle de också vilja göra, de är lite avundsjuka och säger då att du är duktig.

Själva har vi svårt att förstå att vi är duktiga när vi inte äter något vi inte vill ha.

Som att säga till någon: vad duktig du är som inte äter xxx (tänk ngt jätteäckligt).

Vad är det för duktigt med det liksom???

[Jenni73]

Fint inlägg Jenni!

 

Bra att du har insett att det inte finns någon koppling mellan vad man väger och vilken karaktär man har eller om man "är duktig" som person

Det har mer att göra med våra mättnads och hungerhormoner (Leptin och Ghrelin)

De "karaktärsfasta" naturligt smala har bara haft lite tur i livets lotteri avseende dessa hormoner inget annat

 

Som tur är så går dessa hormoner att kontrollera rätt bra genom att äta en kost som balanserar det hormon som övervakar hela processen (insulinet) åt rätt håll

Exakt!!! Jag tror att steg ett i att leva ett bra liv är att inse att det handlar inte om karaktär eller att vara duktig om man går ner i vikt. Jag har en kollega som är pinnsmal, han äter enorma mängder men går inte upp i vikt för det. Detta är ett problem för honom, så om någon skulle säga till honom att han är duktig som är smal så hade han nog smällt av(eller till). När det handlar om hans problem så verkar det vara ett accepterat problem, dvs det är synd om honom som har en ämnesomsättning som är extrem, när det handlar om det motsatta dvs en ämnesomsättning som inte omsätter så jäkla bra, då anser samhället att det handlar om lättja och överätning istället för att se till vart problemet ligger.

 

Blodsocker kontroll är nyckeln till allt känns det som :-)

 

Jag håller med om titeln på tråden men av en annan anledning. Jag får ofta beröm för min viktnedgång men någonstans känner jag att det liksom inte är min förtjänst. Jag har bara ätit god mat utan någon egentlig ansträngning. Men det är som sagt inte riktigt det tråden handlar om...

Absolut att det är en del av vad tråden handlar om. Jag tycker inte heller att det är någon större ansträngning, jag har aldrig ätit så god mat, och jag går ändå ner i vikt, så inte ens där är jag duktig :-)

Dom områdena jag anser mig vara duktig på är tex att jag faktiskt lagar bra och god mat, jag tränar en hel del. Men att vara duktig för att jag går ner i vikt, det är inte riktigt min förtjänst...

 

 

Jag tror att de flesta som säger att du är "duktig" ser  att du avstår från skräpmat/godis/kakor (för du behöver/vill inte ha/är absolut inte sugen) och ser att det fått konsekvenser på din vikt, bland annat och det skulle de också vilja göra, de är lite avundsjuka och säger då att du är duktig.

Själva har vi svårt att förstå att vi är duktiga när vi inte äter något vi inte vill ha.

Som att säga till någon: vad duktig du är som inte äter xxx (tänk ngt jätteäckligt).

Vad är det för duktigt med det liksom???

Min stora last är choklad, jag äääälskar det..... men det räcker med en tsk kakao i äggmjölken på morgonen och jag har fått min dos. Någon gång då och då äter jag lite mörk choklad, och är överlycklig, eller gör en kladdkaka utan socker och mjöl.

 

Hur som helst så kan jag väl sammanfatta min frustration med att människor är konstiga(men också intressanta)

[HelenaB]

Exakt!!! Jag tror att steg ett i att leva ett bra liv är att inse att det handlar inte om karaktär eller att vara duktig om man går ner i vikt. Jag har en kollega som är pinnsmal, han äter enorma mängder men går inte upp i vikt för det. Detta är ett problem för honom, så om någon skulle säga till honom att han är duktig som är smal så hade han nog smällt av(eller till). När det handlar om hans problem så verkar det vara ett accepterat problem, dvs det är synd om honom som har en ämnesomsättning som är extrem, när det handlar om det motsatta dvs en ämnesomsättning som inte omsätter så jäkla bra, då anser samhället att det handlar om lättja och överätning istället för att se till vart problemet ligger.

 

Blodsocker kontroll är nyckeln till allt känns det som :-)

 

Absolut att det är en del av vad tråden handlar om. Jag tycker inte heller att det är någon större ansträngning, jag har aldrig ätit så god mat, och jag går ändå ner i vikt, så inte ens där är jag duktig :-)

Dom områdena jag anser mig vara duktig på är tex att jag faktiskt lagar bra och god mat, jag tränar en hel del. Men att vara duktig för att jag går ner i vikt, det är inte riktigt min förtjänst...

 

 

Min stora last är choklad, jag äääälskar det..... men det räcker med en tsk kakao i äggmjölken på morgonen och jag har fått min dos. Någon gång då och då äter jag lite mörk choklad, och är överlycklig, eller gör en kladdkaka utan socker och mjöl.

 

Hur som helst så kan jag väl sammanfatta min frustration med att människor är konstiga(men också intressanta)

Jenni! Jag har tidigare upplevt samma sak som du att jag får höra att jag är duktig som kämpar. Jag kunde då liksom du (tror jag) känna att, vadå kämpar? Så jobbigt är det faktiskt inte..... Nu har jag börjat fråga de som säger att jag är duktig vad de egentligen menar. Då har jag fått svaret att de verkligen stöder mig i det att jag har tagit tag i mitt problem och jobbar med det. Om det är lätt för mig, men så mycket bättre då. De tycker att jag är duktig för att jag har läst på och gör något istället för att bara ge upp och tycka att det inget funkar för mig. Numer, när någon säger att jag är duktig som kämpar, så ler jag och instämmer "-Visst är jag". För visst är det duktigt att vända upp och ner på min tidigare fettskrämda världsbild och ta till mig att jag hade fel och faktiskt ta klivet in i LCHF trots allas "vetskap" om hur farligt det är. Det finns en hel värld inkluderad både okunniga och lärda professorer som inte lyckat med det.

Jag jobbar också nu att syna mina reaktioner i sömmarna och fråga vad folk menar istället för att tro att jag vet. Så många ggr som jag har baserat mina reaktioner på fördomar jag har haft, och varit både arg och sårad helt i onödan. 

[Jenni73]

Jenni! Jag har tidigare upplevt samma sak som du att jag får höra att jag är duktig som kämpar. Jag kunde då liksom du (tror jag) känna att, vadå kämpar? Så jobbigt är det faktiskt inte..... Nu har jag börjat fråga de som säger att jag är duktig vad de egentligen menar. Då har jag fått svaret att de verkligen stöder mig i det att jag har tagit tag i mitt problem och jobbar med det. Om det är lätt för mig, men så mycket bättre då. De tycker att jag är duktig för att jag har läst på och gör något istället för att bara ge upp och tycka att det inget funkar för mig. Numer, när någon säger att jag är duktig som kämpar, så ler jag och instämmer "-Visst är jag". För visst är det duktigt att vända upp och ner på min tidigare fettskrämda världsbild och ta till mig att jag hade fel och faktiskt ta klivet in i LCHF trots allas "vetskap" om hur farligt det är. Det finns en hel värld inkluderad både okunniga och lärda professorer som inte lyckat med det.

Jag jobbar också nu att syna mina reaktioner i sömmarna och fråga vad folk menar istället för att tro att jag vet. Så många ggr som jag har baserat mina reaktioner på fördomar jag har haft, och varit både arg och sårad helt i onödan. 

 

Du har säkert helt rätt, jag ska försöka tänka i dom banorna, låter betydligt trevligare :-)

[Tiny Tom]

Jenni73, tror jag förstår din poäng. Samtidigt så är det ju bara att se sig omkring i världen så inser man att väldigt många som det öses beröm över fått väldigt mycket serverat och har åtminstone i mindre utsträckning än någon utan dessa privilegier/fördelar förtjänat det berömmet. 

 

Som så ofta förr vandrar mina tankar till träningsvärlden. En av Sveriges bästa kroppsbyggare genom tiderna berättade vid ett tillfälle att hon i tonåren främst tävlingssimmade men att hon slutade för att hennes ryggmuskler rent praktiskt blev för stora och (som jag uppfattade det) påverkade tekniken negativt. Hon fick alltså den effekten trots att hon var kvinna och trots att hon då bara ägnade sig åt simning. En annan manlig kroppsbyggare, också en av de största och mest framgångsrika i landet, behövde inte specifikt bry sig om en viktig teknisk detalj i bänkpress (skulderbladsretraktion) förrän han reppade på 120 kg. Och så där kan det fortsätta för den som vill gräva ned sig i livets orättvisor inom ett så genetiskt beroende område. Man hör ju dock sällan den här typen av talangfulla idrottare delförklara sina framgångar med hänvisning till genetik utan det är snarare så att man vill bygga upp en aura kring att resultatet kommit frn att man tränat rätt och hårt. Åtminstone vad gäller det senare biten så har man också gjort det så menar inte att förringa någons insatser utan bara påpeka att det inte är hela sanningen.

 

Eller varför inte fundera kring att George W. "Dubya" Bush med råge kvalificerat sig som den politiska maktens kanske främsta stolpskott i modern tid. Det mesta tycks ha serverats på silverbricka i hans liv och trots mer eller mindre miserabla insatser så har han i regel alltid gått leende ur de katastrofhärdar han bidragit till eller helt skapat. Tag bara en sådan sak som att han har examen från både Yale och Harvard och man kan börja fundera lite åt alla möjliga håll. Hur som haver, George W. verkar inte ha någon större Ågren utan verkar rätt nöjd med sitt värv. Så tycker inte heller du ska racka ned för mycket på dig själv och ev. "oförtjänt" beröm.

 

Du får helt enkelt ta fasta på att det trots allt är du själv som styrt beslutsprocessen dithän du nu är så se det som gott personligt ledarskap. Kan George W så kan du.