Typ 1-diabetes – varför pendlar blodsockret så?

Blogg-Postare · June 10, 2017

Här följer ett gästinlägg av Ann Fernholm, författare, vetenskapsjournalist och fil. dr i molekylär bioteknik. Hon bloggar på annfernholm.se:

I veckan kunde du läsa ett läsarbrev här på bloggen av en förälder som har upplevt att de kostråd hon har fått i vården till sitt barn med typ 1-diabetes har fungerat illa. Fortsättningen på det inlägget finns här på annfernholm.se. Mamman vill dela sin erfarenhet av att dra ner på kolhydrater i maten till barnet, eftersom hon upplever att det har gjort hennes liv som diabetesförälder mycket lättare.

Hennes inlägg är ett försök att nyansera den svart-vita och infekterade debatt som just nu omgärdar lågkolhydratkost vid typ 1-diabetes. En del menar att lågkolhydratkost är livräddande, andra att det är livsfarligt.

För att reda ut hur det egentligen förhåller sig, samlar Kostfonden in pengar till en vetenskaplig studie vid Karolinska sjukhuset som ska utvärdera effekter och biverkningar av att variera mängden kolhydrater i maten vid typ 1-diabetes (Jaså, vill du stötta den? Underbara du! Det kommer en länk nedan…).

Typ 1-diabetes handlar om mer än bara insulinbrist
När jag har följt den intensiva debatt som förs på nätet kring typ 1-diabetes har jag reagerat på att relativt många verkar tro att typ 1-diabetes är en sjukdom där det enda problemet är att insulinproduktionen är utslagen. Bara man sprutar sitt insulin på rätt vis, går det att hantera sitt blodsocker och äta som vanligt verkar många tänka. Men det Nationella Diabetesregistret visar att relativt få personer lyckas med detta. Endast 20-25 procent av alla tonåringar och vuxna når vårdens målvärde när det gäller långtidsblodsockret. Hela 75-80 procent ligger för högt. Är det för att majoriteten av alla med typ 1-diabetes är usla på att dosera sitt insulin? Eller för att de slarvar med sina sprutor?

Självklart inte. Här är två förklaringar (självklart finns många fler) till varför blodsockret ofta är svårt att reglera vid typ 1-diabetes.

Hormonet glukagon börjar gå i otakt
Det är välkänt att typ 1-diabetes beror på att immunförsvaret attackerar och förstör de insulinproducerande cellerna, de så kallade betacellerna, i bukspottkörteln. Mindre känt är att även de så kallade alfacellerna påverkas av sjukdomen. Bukspottkörtelns alfaceller frisätter glukagon som normalt fungerar som insulinets motpart i kroppen. När blodsockret börjar dala ska alfacellerna släppa ut glukagon ut i blodet. Glukagon stimulerar sedan levern att frisätta glukos, så att blodsockret hålls på en lagom nivå mellan måltiderna. När en person sedan äter, och insulinet stiger, ska halten glukagon sjunka i blodet.

Insulin och glukagon ska alltså gå i otakt. När det ena går upp, ska det andra gå ner. Men hos personer med diabetes, både typ 1 och typ 2, tar alfacellerna efter ett tag skada och börjar felaktigt släppa ut glukagon i blodet när blodsockret stiger. Det leder till att blodsockertoppen förstärks. När blodsockret – med insulinets hjälp – efter ett tag sjunker och glukagon borde släppas ut för att höja blodsockret, lyser hormonet istället med sin frånvaro. Bristen på glukagon gör att personer med typ 1-diabetes snabbt kan få ett blodsocker som blir så lågt att det blir livshotande.

För några år sedan skrev jag ett personporträtt av Wallenbergforskaren Patrik Rorsman som studerar detta: Förklaring till diabetikers svängiga blodsocker. Här är en diabetesutbildning vid UCSF (sjukhuset i San Francisco) där de förklarar hur glukagon ställer till det vid diabetes: Blood Sugar & Other Hormones. Och här är ett par forskningsartiklar som beskriver fenomenet: Hypoglycemia in Type 1 Diabetes, Too Much Glucagon, Too Little Insulin.

Förenklad bild kan skapa dåligt samvete
Den förenklade bild som ges idag av typ 1-diabetes – att sjukdomen endast innebär en brist på insulin – leder nog dessvärre till att en del får skuldkänslor. Varför åker mitt blodsocker berg- och dalbana, trots att jag gör allt vad jag kan för att dosera mitt insulin rätt? Är det jag som är dålig?

En rubbad frisättning av glukagon kan delvis förklara varför vissa upplever att de får bättre kontroll på blodsockret när de drar ner på mängden kolhydrater i maten. När blodsockertoppen efter måltiden blir lägre, kommer de svängningar som glukagon orsakar att bli mindre och lättare att hantera. När du inte behöver spruta så mycket insulin, riskerar du inte heller samma snabba nedgång i blodsocker som kan bli livshotande.

(Och här vill jag poängtera: när jag skriver ”dra ner på mängden kolhydrater i maten” menar jag inte någon extremt strikt ketogen kost, utan att man minskar ner från den rekommenderade höga mängden kolhydrater.)

Vissa kan utveckla dubbeldiabetes
Min andra invändning mot påståendet att det bara är att ”äta som vanligt” är att det som idag definieras som ”vanligt” fungerar illa även för personer utan typ 1-diabetes. Över hälften av alla svenskar har idag övervikt eller fetma. Problem med övervikt ökar också bland personer med typ 1-diabetes. Välgjorda vetenskapliga studier visar att de med typ 1-diabetes som tar mycket insulin för att få ner blodsockret, löper en större risk att utveckla fetma, rubbade blodfetter och insulinresistens (som är förstadiet till typ 2-diabetes).

En del forskare pratar nu om att personer med typ 1-diabetes i längden kan utveckla ”dubbeldiabetes”. Blodsockret blir då extra svårt att hantera och risken att avlida i förtid ökar.

Usel statistik för vården
Det här är alltså två skäl till varför många med typ 1-diabetes har så svårt att få kontroll på blodsockret. Blodsockret påverkas av en mängd andra saker, exempelvis motion, stress, infektioner, pubertet, och menscykeln. Det som dagligen påverkar blodsockret mest är dock den mat du äter. Om det råder inget tvivel. Det går knappast att luta sig tillbaka och tycka att nuvarande kostråd fungerar bra när tre fjärdedelar av alla vuxna med typ 1-diabetes ett för högt långtidsblodsocker (över 52 mmol/mol). Runt en fjärdedel ligger över 70 mmol/mol, vilket är kopplat till en femfaldigad risk att avlida i hjärt-kärlsjukdom. Det är rent usla siffror och många får sitt liv förkortat.

Utan tvekan behövs en studie som utforskar vilken slags kost som kan stabilisera blodsockret hos de personer som har problem med detta. I den studie som Kostfonden finansierar kommer vuxna personer med ett långtidsblodsocker över 60 mmol/mol att inkluderas – alltså personer som har så högt blodsocker att deras kärl, ögon och njurar tar skada. Ett stort tack till alla er som varje månad bidrar till Kostfonden, det betyder mycket!

(Just det ja´– du ville ju också hjälpa till att stötta studien. Det är lätt som en plätt. Bara att följa länken här! Det är den första studien någonsin i sitt slag i hela världen.)

Tidigare

Mamma till barn med diabetes: ”Tänk om sjukvårdens kostråd leder fel?”

Mamma till barn med diabetes: Mindre kolhydrater gav stabilare blodsocker

Ann Fernholm

Ann Fernholm är vetenskapsjournalist, författare och filosofie doktor i molekylär bioteknik. Hon är även grundare av Kostfonden och driver en egen blogg.

Ann Fernholms blogg

Kostfonden

Här hittar du Anns böcker