Hur reagerar familjen på att ni väljer LCHF?

[Gaia]

Hur tar era familjer det att ni valt att lägga om kosten?

Jag hade ett samtal med min kille nyss då vi kunde konstatera att män och kvinnor ofta kan vara olika i kroppen och kan tänkas behöva äta lite olika. Många mår ju som konstaterat väldigt bra av LCHF men det kanske passar lite olika in i livet.

Jag har tur tror jag med att han är så förstående och tar det med lätthet. Annars hade det varit riktig kris kan jag säga. Han är smal och tycks tåla kolhydrater väldigt bra. Vår 2 åriga dotter gillar läget då hennes mamma tillåter henne att äta smör Framöver kommer bordet att dukas med olika pannkakor så får de välja. Hur går det för er andra?

[Sandra]

Jag fick tipset från min mamma. Två av mina tre systrar äter också/har också ätit LCHF. Den tredje systern äter mycket riktig mat och har nog inga större problem med rotfrukter och andra naturliga kolhydratkällor. Pappa är väl minst intresserad vilket är synd eftersom han redan har diabetes typ 2 och hade en hjärtinfarkt vid 52 års ålder. Min sambo är väldigt stöttande och gillar fet mat så inga problem där, däremot lägger han till pasta/potatis/bröd till de egna portionerna.

[copecca]

Jag har 2 vuxna döttrar boende hemma och den enas pojkvän.. sedan 2 utflygna pojkar som besöker då och då... Tycker att alla de har accepterat mitt lchfätande på ett väldigt bra sätt. Kanske pgav. att de förstår att jag äter det på mina hälsoorsaker men även detta med diskussioner om lchf med dem har gått väldigt smidigt. Man skulle kunna vända frågan hur jag tar det med tanke på deras kolhydratsätande. För det gillar jag inte men vad ska man säga till vuxna som ska få göra sina egna val själva.. de har inga större problem med vikt men sockersuget är fruktansvärd i mina ögon. Jag tjatar inte om det men vi har haft flera diskussioner mest på vetenskaplig bas men även småsaker som de borde tänka mer..

Men hursom, så tror jag att det är svårast för mig som lagar allt mat i stort sätt... vi har överenskommelse att jag gör mina såser, grytor etc på mitt vis .. alltså helt enligt lchf. Sedan kokar eller lagar de det de vill ha till som ris, potatis etc.. Har fungerat bra hittils fast ibland känner man sig lite som bakbunden vad man ska hitta på för det finns ju lite begränsningar på detta sättet men det brukar alltid lösa sig på det bästa.

Nu har min yngsta dotter börjat sin andra försök till att komma ifrån sockerberoende, hon är inne på sin tredje vecka med lchf och är väldigt bestämt av sig att det ska lyckas denna gång. Blir både roligt och spännande se vad som händer men jag är stolt för hon försöker i alla fall ..och älskar mitt lchfbröd fick jag höra idag. Går nog framåt..

[Gaia]

Kanon bra ju!! Man lär sig att koka ihop egna försök ju med tiden och en hit är squash som man skivar och lägger i en ungsfast form smörad. Strö över tärnad rödlök en god hårdost riven och lite grädde. Sen in i ugnen på 200 grader tills squashen är mjuk. Så lätt och så gott. En annan favorit att bjuda din dotter på är pannkakor som är väldigt goda. 1,5 dl grädde, 1msk fiberhusk, 2 ägg, 1 msk kokosfett, 1 tsk ekologiskt vaniljpulver (utan socker) 2 msk kokosflingor. Rör ihop med elvisp och stek på svag värme. Riktigt gott att bjuda på med grädde och bär tex.

[copecca]

Men Gaia.. jag ska väl inte skämma bort henne

 

Skojar ..det där med pannkakor fick hon smaka redan i somras i skåne där de stektes ofta till frukost och sedan färska jordgubbar och grädde till Mums även för mig ..

[LottaJ]

Vilken bra och intressant fråga!

Vårt hushåll består av mig, min man och våra 2 barn i lågstadieåldern.

Jag lagar lchf-mat och potatis/ris/pasat/couscous/bulgur/quinoa whatever som de andra också äter.

Min man säger inget (tycker dock att jag kan vara lite fanatisk...hmmm), men ser och märker att jag mår bra.

Barnen skojade senast idag om att jag var lite konstig (tog inte ostkakan, utan åt keso och grädde och bär istället som jag värmde i micron), men de har vant sig vid att jag aldrig äter tillbehören.

 

Min mamma är orolig (sötingen, men, mammor ska vara oroliga, det är en av de främsta uppgifterna en mamma har  ) men jag har förklarat för henne vilken revolution detta varit och är för mig.

Min syster äter också lchf (lite mer liberal).

Tja, på det hela taget så har jag en tolerant och ganska förstående familj!

[Zenbra]

Kanon bra ju!! Man lär sig att koka ihop egna försök ju med tiden och en hit är squash som man skivar och lägger i en ungsfast form smörad. Strö över tärnad rödlök en god hårdost riven och lite grädde. Sen in i ugnen på 200 grader tills squashen är mjuk. Så lätt och så gott. En annan favorit att bjuda din dotter på är pannkakor som är väldigt goda. 1,5 dl grädde, 1msk fiberhusk, 2 ägg, 1 msk kokosfett, 1 tsk ekologiskt vaniljpulver (utan socker) 2 msk kokosflingor. Rör ihop med elvisp och stek på svag värme. Riktigt gott att bjuda på med grädde och bär tex.

Squashrätten ska jag testa. Den låter gott. Tack Gaia.

[Anna-Lena]

Min yngsta son har precis flyttat hemifrån, för att plugga på en ort, långt hemifrån. Min dotter bor nära mig, men har bott hemifrån, med egen familj, sedan några år.

 

Eftersom jag är en jojobantare, av rang, så är de stackarna uppväxta med kostomläggning, emellanåt. Sen har jag alltid varit för slö, för att laga dubbla maträtter.

 

Min dotter och jag har en ganska rå och hjärtlig ton, emellan oss, och pikar varandra friskt. Hon har PCO, som jag, men är, i mitt tycke klädsamt mullig, efter två graviditeter. Hon var nästan underviktig, innan hon fick barn. Hon har varit LCHF på spåren, och jag kan ana att hon inte är helt ointresserad, då de lagade en paj, med äggbotten, häromdagen.

 

Jag är ingen matpolis, men det skulle nog vara bra, även för henne, då hon är en Coca-Cola och godisfreak, och med tanke, att hon, som jag har PCO.

 

Sonen bodde ju hemma, när jag startade med LCHF. Det är en kille, som inte heller har viktproblem, än så länge. Han har tidigare tränat på hög nivå. Dock, har även han, ett stort kolhydratsug, men håller samma vikt, hur han än beter sig.

 

Jag sa till honom, att han fick koka ris eller pasta, till maten, om han ville ha, och ibland gjorde han det. Han gillar mat, och matlagning, och har tyckt att den smakar gott. Dock inte de socker- och sötningsmedelsfria bakverken, jag gjorde i julas, som jag själv blev nöjd med. Jag är nog avöstad, just nu.

 

Innerst inne vet jag, att de förstår, att jag skulle må bra, att bli av med några, av de ca 30 kilos övervikt, jag har.

 

Nu är jag snarare i omställningsfas, då jag är ensam, och det blir lite trist med matlagning. Även om jag inte gör kolhydratavsteg, så halvslarvar jag lite med matlagningen.

[Harlequin]

Det var mor och far som började med LCHF och rekommenderade detta till mig 

[Seven177]

Har fått min fru att haka på, fast hon kör inte lika strikt som jag. Våra två pojkar, fyra och ett år, äter det vi äter fast med potatismos till och vad som serveras på dagis.

Morsan och min styvfar äter också, liksom båda mina äldre systrar. Min far som har en enorm bukfetma och är den sjukaste människa jag vet har en orubblig tro till läkarkåren och läkemedel trots att han bara blir sjukare för varje dag som går. Det går liksom inte att prata med honom ens, han bara stänger av och fånstirrar ut i tomma intet. Överlever han bara sin nästa hjärtinfarkt hoppas jag att han kanske kan mjukna.

 

Min frus familj är dock inte så förstående. Min svärmor tycker att det är varje barns rättighet att få äta pepparkakor, högvis med mackor och dricka saft varje dag. När vi ber henne sluta blir hon upprörd.

Det kommer sluta med att jag en dag exploderar och skäller ut henne efter noter, fast jag hoppas att jag kan få henne att förstå med mer diplomatiska metoder...

 

Min svägerska var ganska anti i början, mest på grund av mig och mitt predikande(rådde inte för det, var ju nyfrälst...). Nu har hon börjat bli lite nyfiken och söker information själv, tror inte hon vill fråga mig av rädsla för att jag ska spåra ur...

 

Min svågers två-åring utreds just nu hos immunologen(heter det så?) för periodisk feber efter tio(10!) penicilinkurer på ett år. Skulle gärna föreslå ett och annat för honom, men jag tror inte han är så mottaglig...

[kareng]

Vi hade vår största äktenskapliga kris på 17 år när jag kom fram till att vi skulle börja med LCHF i familjen. Jag hade svältbantat på pulver och sedan ätit kalori- och kolhydratsnålt i drygt ett halvår när jag började läsa om LCHF och kom fram till att det var genom LCHF jag skulle kunna lyckas med att behålla min viktminskning. Jag var livrädd och samtidigt säker på att jag skulle gå upp alla kilon igen när motivationen såsmåningom minskar, som den gör när man aldrig känner sig riktigt mätt. Jag läste på om LCHF i ett par månader innan jag kom fram till beslutet. Det kanske är att kräva lite väl mycket av sin partner att han ska köpa konceptet från en dag till en annan. Så vi blev ganska osams. Till saken hör att vi har en son på snart 13 år som var något överviktig och själv vantrivdes med det.

 

Min man är uppväxt med en mamma som hela livet kört olika dieter för att hålla liv i sin hjärtsjuke make (nu är han borta, men han blev 82 år). Dock har det alltid varit fokus på så fett- och saltfritt som möjligt. Sedan har han levt med mig som provat olika svältkurer genom tiderna. Klart han blev förvånad när det slog över åt andra hållet - allt han fått höra genom livet blev precis tvärt om. Han var också rädd att det skulle vara farligt och skada vår son.

 

Vi bråkade konstant i några dagar. Sedan vägrade jag att prata om saken tills han läst Matrevolutionen. Efter att han läst den gick han med på att testa i tre veckor. Efter de tre veckorna var han fast. Han reser mycket och äter alla måltider utom frukost på restaurang fyra dagar i veckan. Det har gått lätt - bara att be om att slippa pommes, ris, bröd etc. och be om extra grönsaker och majo eller liknande. Även av flygplansmaten blir han mätt. Lägger smörpaketet i maten och undviker det mest kolhydratrika. Han tycker det är skönt att inte bli vrålhungrig rätt vad det är som han blev tidigare. Han har förlorat 12 kilo och har ett mycket normalt BMI nu.

 

Sonen har också blivit normalviktig enligt BMI och är mycket glad över det. Den enda som gått upp i vikt är jag. Sju kilo plus på nio månader men där har jag stannat. Och jag mår mycket bättre än vad jag någonsin gjort tidigare. Även svärmor har läst Matrevolutionen och har börjat ta till sig budskapet. Så här efteråt känns det väl värt att ha kämpat sig igenom den första jobbiga tiden med LCHF och familjen.

[Annelie]

"Min frus familj är dock inte så förstående. Min svärmor tycker att det är varje barns rättighet att få äta pepparkakor, högvis med mackor och dricka saft varje dag."

 

Haha, kanner igen det dar! Nar jag diskuterade med min mans familj att det inte finns nagon anledning att ge ett barn under tva ar socker blev det ett javla liv! "Your kid will be bullied!" sa dom allihopa. Herregud, man gor ju barnet en tjanst!

 

Min man stottar mig till 100%, han har ju sett vilka halsofordelar jag fatt trots att det inte riktigt gar ihop for honom att ata mer fett och ga ner i vikt. Och oj vad skit han far ta on my behalf. Ingen i hans familj dricker vatten eller mjolk (for att det ar ackligt), det ar pasta, pizza, fish and chips, hamburgare (chicken burger nar man ska va nyttig), kebab och lask. 

[Gaia]

Fantastiskt att läsa. Det lät ju mer som den svåra vägen om ni blev osams direkt. Lyckligt slut på det hela ändå och så bra att din man läste boken och inte bara slog ifrån sig det. Starkt jobbat! Plus i kanten för dig som stod på dig!!

[Gaia]

Inlägget tidigare är riktat till kareng!! 

[kareng]

Fantastiskt att läsa. Det lät ju mer som den svåra vägen om ni blev osams direkt. Lyckligt slut på det hela ändå och så bra att din man läste boken och inte bara slog ifrån sig det. Starkt jobbat! Plus i kanten för dig som stod på dig!!

Tack! Det är lätt att vara envis när man känner att man har rätt. En stor orsak till att jag höll ut var för vår sons skull. Jag har aldrig velat svälta honom men han har gått och pratat och vägt sig hos en barnsköterska i några år. Han har varit väl medveten om sin övervikt och undvikit godis, läsk och kaffebröd - men haft en stor hunger och ätit mycket mat. Att han ofta har känt dåligt samvete när han ätit sig mätt är mer än vad en mamma klarar av. Han har samma "hunger" i kroppen som jag alltid haft. Nu kan han äta sig mätt på saker som han gillar och ändå vara normalviktig. Nu kan han gå in i tonåren som en snygg, normalviktig kille och förhoppningsvis slipper han även att få alltför mycket acne.

[LottaJ]

Tack! Det är lätt att vara envis när man känner att man har rätt. En stor orsak till att jag höll ut var för vår sons skull. Jag har aldrig velat svälta honom men han har gått och pratat och vägt sig hos en barnsköterska i några år. Han har varit väl medveten om sin övervikt och undvikit godis, läsk och kaffebröd - men haft en stor hunger och ätit mycket mat. Att han ofta har känt dåligt samvete när han ätit sig mätt är mer än vad en mamma klarar av. Han har samma "hunger" i kroppen som jag alltid haft. Nu kan han äta sig mätt på saker som han gillar och ändå vara normalviktig. Nu kan han gå in i tonåren som en snygg, normalviktig kille och förhoppningsvis slipper han även att få alltför mycket acne.

Jag nästan gråter när jag läser detta!

SÅ starkt jobbat, du satte på ett sätt ditt äktenskap på spel, men du gjorde rätt!

Vilken lycka att det blev så bra för er!

[LenaK]

Jag och min man började med LCHF för snart två år sedan. Vi har tre sedan länge utflyttade barn varav den ena tidigare hade testat LCHF mot matproblem och den andra startade LCHF-resan och kampen mot MS samtidigt som vi började kampen mot viss övervikt resp högt blodtryck. Jag var även inställd på att förebygga hjärt- och kärlsjukdomar, vilket mina föräldrar led av. När vi träffas serveras alltså LCHF-vänlig mat och recept delas. 

 

Sonen, som dricker minimjölk, och jag har däremot haft häftiga diskussioner om "kalorier in - kalorier ut". Men när vi besöker honom serverar han lågkolhydratkost, så han respekterar i vart fall vårt val.

[Annika Rane]

Lyckliga alla ni som har stöd hos era nära! Jag skulle tro att jag har det tuffare hemma än de flesta. Min man (och mina svärföräldrar) lider av grav fettskräck och vill helst föda upp våra barn på minimjölk och lätta. Detta har varit ett mycket infekterat ämne i många år nu. Jag går aldrig ut och försöker "frälsa" någon utanför familjen (om jag inte får direkta frågor förstås...), men jag vill ju såklart att mina egna barn (och man också för den delen) ska äta så bra mat som möjligt. Numera håller jag en oerhört låg profil även hemma, men fortsätter laga lchf-inspirerad mat till hela familjen. Blandar sällan utan har såsen vid sidan om osv så att var och en kan välja. Visst händer det att jag kokar en potatis eller serverar en skiva bröd, men allt oftare är det bara grönsaker till köttet/fisken.

 

Diskussionen blossar upp varje gång Expressen har skrämselrubriker, men någonstans tror jag att min man har förstått att detta verkligen är mitt val av livsstil. Jag förstår också att han är uppriktigt oroad av allt fett. Att få honom att själv läsa på är stört omöjligt. Böcker som Matrevolutionen, Hjärnkoll på vikten och Ett sötare blod ligger ständigt framme hos oss. Till saken hör att han själv gick ner nära 25 kilo med späkning, lågfett och kaloriräkning för ett par år sedan. Kalorier in, kalorier ut är det enda som räknas. Han håller fortfarande vikten genom att tänka i de banorna. Själv har jag alltid varit normalviktig och enormt viktstabil (som ogravid), plus minus något ynka kilo sedan jag var tonåring.

 

Eftersom jag nu funnit någonting jag verkligen brinner för är nästa steg kostrådgivarutbildning. Håller som bäst på att ta sats för att framföra det och håller båda tummarna för att äktenskapet ska tåla den påfrestningen...

 

I min bekantskapskrets är jag också i princip ensam om min livsstil. "Alla kan äta lite av allt, ät mindre spring mer" är den rådande uppfattningen. Jag känner mig allt som oftast som ett UFO. Tur att forum som detta samt alla intressanta bloggar finns!

[Gaia]

Kör på du och håll kursen. En dag vaknar säkert din sambo. Märkligt att han inte vill läsa lite i dina böcker. Men det kanske kommer. Tålamod är ordet. Bra att du är stark!!

[margaretha]

Har hållit på med LCHF i 6 år Gick ned mycket i början 15 kg sedan stått still men mår toppen kunnat sluta med metmorfin (diabetesmedecin) ingen värk i leder nästan aldrig huvudvärk.  Lagar bara LCHF mat min man lägger till potatis och bröd. Har inga nära vänner som äter lchf men de accepterar mitt val. Min sonhustru har börjat med lchf har blivit bättre med sin migrän.

[LUAL]

Min man har alltid stöttat mig vilken "diet" jag än har kört och det har ju blivit en del med åren. Barnen fick en period stå ut med vikväktarrätter då alla såser skulle vara så fettfria som möjligt. Idag får de istället "stå ut" med feta såser. Dock blir det fortfarande pasta, pommes och ris till dem eftersom de inte gillar broccoli, blomkål mm. Barnen är i tonåren och rätt kinkiga med maten så därför tar  jag en liten bit i taget.

 

Numera har även maken mer och mer dragit ner på kolhydraterna. Han har aldrig haft problem med vikten och därför alltid ätit som han gjort sedan barnsben. Av en händelse bestämde han sig vid en skidresa att byta ut frukosten som han ätit under alla år, fil och flingor, till äggröra och bacon. Helt plötsligt märker han att hans oroliga mage blev lugn, magen plattades till och han fick mer energi. Dessutom verkar hans reumatism ha blivit bättre. Detta bara genom att dra ner lite grann på snabba kolhydrater. Så nu blir det svårare för barnen att hitta kakor och godis här hemma....

[Nessima]

Vi äter LCHF hela familjen (jag och min man, mina föräldrar och hans föräldrar, samt hälften av våra föräldrars syskon) så det är inget problem. Min mamma var först ut och sen har alla följt efter. Min makes föräldrar började strax efter vi började, efter en kort period av oförstående när de försökte proppa på oss kakor och diverse, men sen läste de på om LCHF och bestämde sig för att byta de också. Så jag har haft tur och enbart behövt försvara vårt kostval för bekanta och kollegor.

[Labolina]

Nar jag diskuterade med min mans familj att det inte finns nagon anledning att ge ett barn under tva ar socker blev det ett javla liv! "Your kid will be bullied!" sa dom allihopa. Herregud, man gor ju barnet en tjanst!

 

Ett tips på svar här som borde få tyst på en del är ju att lägga över ansvaret lite och säga, men visst uppfostrar ni era barn såpass bra och lär dem att inte reta andra barn för att de gör saker lite annorlunda? För det ansvaret har vi väl alla som föräldrar, oavsett om det gäller att barnen retar någon för att de inte äter socker (eller annan mat pga allergi) eller att någon ser annorlunda ut? För de här vuxna kan väl inte på allvar mena att de tycker att det är ok om deras barn mobbar andra? Kanske inte hjälper grundproblemet, men det bör väl i alla fall få dem att tänka till lite...

 

 Hon har PCO, som jag, men är, i mitt tycke klädsamt mullig, efter två graviditeter. Hon var nästan underviktig, innan hon fick barn. Hon har varit LCHF på spåren, och jag kan ana att hon inte är helt ointresserad, då de lagade en paj, med äggbotten, häromdagen.

 

Eftersom jag inte vet vad PCO är googlade jag och kom in på Wikipedia och glädjande nog har någon öppen människa skrivit in under rubriken Behandling:

 

 

 

 Övervikt behandlas som all annan övervikt, med livsstilsändring och motionsidrott. En del menar att en uttalad kolhydratfattig ochketogen diet förbättrar symptomen på PCO, och det finns mindre studier på detta som visat lovande resultat.^[2] Efter viktnedgång kan menstruationscykeln normaliseras bland överviktiga kvinnor med PCOS. Sannolikt minskar även riskerna (se ovanför) med PCOS genom viktnedgång.

 

Och Gaia, dina recept ska testas. Blir definitivt ungsstekt zucchini ikväll   :)Pannkaksreceptet är likt ett jag testade för nån vecka sedan men det fanns inte kokosflingor i den. Den blir nog din variant till frukost nån dag här framöver.

 

I min familj och bekantskapskrets är det väldigt blandat vad gäller reaktionen mot lchf. Mina föräldrar har ätit lchf i flera år, min syster testade någon liknande variant för många år sen men äter nu godis som jag äter ägg, och sen springer hon en mil istället... Men hon accepterar och har inga problem med våra val. Min mormor däremot tar det som en personlig förolämpning när man inte vill ha kakor, bullar, tårta etc till kaffet. Hon älskar sötsaker men kan hantera det och låta en godispåse räcka en hel vecka. Hur man än försöker förklara det här med sockerberoende så vägrar hon förstå för enligt henne måste man äta en varierad kost med allt, det är ju "bara" att ta lite av varje, man ska ju inte överdriva. Lätt att säga för den om aldrig upplevt problemet. Matmässigt har hon lättare att acceptera att vi äter annorlunda, tror att fikabrödet är en för viktig del för henne för att acceptera att vi helt och hållet utesluter, mat äter vi ju liksom ändå.

Bland bekanta har motståndet varit mycket stort, med skadeglädje så fort jag faller tillbaka. Enligt dem är enda sättet att gå ner i vikt att springa mer och äta många små måltider. Hon som varit värst har senaste åren gått ner otroligt mycket i vikt, är idag riktigt mager och visst tränar hon och äter lite, men ätit lite har hon alltid gjort, även när hon var överviktig, och godis åt hon visserligen mer av förr men stoppar fortfarande i sig en hel del. Så hennes resa gjorde henne än mer övertygad om att jag har fel och att det var träningen som låg bakom allt, men nu har hon utretts för fel på sköldkörteln och jovisst, hon har skyhöga värden och det är därför hon gått ner så otroligt i vikt. Efter det har hon blivit en aning mildare i sin framtoning. Hos andra negativa har nyfikenheten börjat komma, det är fortfarande stora äckelminer och skepticism vad gäller högt fettintag, men att dra ner på kolhydrater börjar bli rumsrent på nått vis. Får se vart utvecklingen leder.

Har några närmare bekanta som gjort gbp-operationer och är såååå nöjda, för att i nästa mening tala om alla problem de har och alla kosttillskott det måste ta resten av livet. Där har ju läkarna talat om att lchf-kost är helt förbjudet, de ska äta av allt för att få i sig näring (inte för att jag begriper var i makaronerna det finns näring). Själva säger de att de mår illa av för mycket kh, men nästa gång man ser dem sitter de och stoppar i sig kanelbullar eller beställer en pizza. Tjata hjälper inte, de måste själva inse vad problemet är för de slår ifrån sig allt man säger. Jag svarar på frågor om de vill veta nått, men håller mig tyst annars.

[sweet.as.hell]

 

Ett tips på svar här som borde få tyst på en del är ju att lägga över ansvaret lite och säga, men visst uppfostrar ni era barn såpass bra och lär dem att inte reta andra barn för att de gör saker lite annorlunda? För det ansvaret har vi väl alla som föräldrar, oavsett om det gäller att barnen retar någon för att de inte äter socker (eller annan mat pga allergi) eller att någon ser annorlunda ut? För de här vuxna kan väl inte på allvar mena att de tycker att det är ok om deras barn mobbar andra? Kanske inte hjälper grundproblemet, men det bör väl i alla fall få dem att tänka till lite...

 

 

Eftersom jag inte vet vad PCO är googlade jag och kom in på Wikipedia och glädjande nog har någon öppen människa skrivit in under rubriken Behandling:

 

 

 

Och Gaia, dina recept ska testas. Blir definitivt ungsstekt zucchini ikväll   :)Pannkaksreceptet är likt ett jag testade för nån vecka sedan men det fanns inte kokosflingor i den. Den blir nog din variant till frukost nån dag här framöver.

 

I min familj och bekantskapskrets är det väldigt blandat vad gäller reaktionen mot lchf. Mina föräldrar har ätit lchf i flera år, min syster testade någon liknande variant för många år sen men äter nu godis som jag äter ägg, och sen springer hon en mil istället... Men hon accepterar och har inga problem med våra val. Min mormor däremot tar det som en personlig förolämpning när man inte vill ha kakor, bullar, tårta etc till kaffet. Hon älskar sötsaker men kan hantera det och låta en godispåse räcka en hel vecka. Hur man än försöker förklara det här med sockerberoende så vägrar hon förstå för enligt henne måste man äta en varierad kost med allt, det är ju "bara" att ta lite av varje, man ska ju inte överdriva. Lätt att säga för den om aldrig upplevt problemet. Matmässigt har hon lättare att acceptera att vi äter annorlunda, tror att fikabrödet är en för viktig del för henne för att acceptera att vi helt och hållet utesluter, mat äter vi ju liksom ändå.

Bland bekanta har motståndet varit mycket stort, med skadeglädje så fort jag faller tillbaka. Enligt dem är enda sättet att gå ner i vikt att springa mer och äta många små måltider. Hon som varit värst har senaste åren gått ner otroligt mycket i vikt, är idag riktigt mager och visst tränar hon och äter lite, men ätit lite har hon alltid gjort, även när hon var överviktig, och godis åt hon visserligen mer av förr men stoppar fortfarande i sig en hel del. Så hennes resa gjorde henne än mer övertygad om att jag har fel och att det var träningen som låg bakom allt, men nu har hon utretts för fel på sköldkörteln och jovisst, hon har skyhöga värden och det är därför hon gått ner så otroligt i vikt. Efter det har hon blivit en aning mildare i sin framtoning. Hos andra negativa har nyfikenheten börjat komma, det är fortfarande stora äckelminer och skepticism vad gäller högt fettintag, men att dra ner på kolhydrater börjar bli rumsrent på nått vis. Får se vart utvecklingen leder.

Har några närmare bekanta som gjort gbp-operationer och är såååå nöjda, för att i nästa mening tala om alla problem de har och alla kosttillskott det måste ta resten av livet. Där har ju läkarna talat om att lchf-kost är helt förbjudet, de ska äta av allt för att få i sig näring (inte för att jag begriper var i makaronerna det finns näring). Själva säger de att de mår illa av för mycket kh, men nästa gång man ser dem sitter de och stoppar i sig kanelbullar eller beställer en pizza. Tjata hjälper inte, de måste själva inse vad problemet är för de slår ifrån sig allt man säger. Jag svarar på frågor om de vill veta nått, men håller mig tyst annars.

Men jag har ju gjort GBP operation och äter LCHF haha nu dör jag väll då

[Labolina]

Men jag har ju gjort GBP operation och äter LCHF haha nu dör jag väll då

 Knappast! Tror du mår mycket bättre och blir friskare.

Jo, man har läst om flera i t.ex kommentarerna i kostdoktorns blogg som gjort gbp och äter lchf så du inte är ensam om det. Två av mina opererade bekanta vet iaf att lchf fungerar, men eftersom läkarna varit väldigt emot det för gbp-opererade så tror de på det. Tror nog vården fortfarande är emot lchf rent i allmänhet. Men för dessa två handlar det nog mer om att de inte vill lyssna eftersom de hade sånna enorma förväntningar på att operationen skulle lösa allt, framförallt när Rössner går ut i media och deklarerar att operation är det enda som hjälper. Båda går upp i vikt igen efter att ha gått ner enormt mycket på bara nått år, men då skaffar man en motionscykel eller går ut i skogen för att springa av sig lite kalorier, sen köper man en pizza till och äter en massa frukt förståss... 

 

Det tog tid för mig också att acceptera att fett är nyttigt, så jag vill inte döma de som fortfarande är fettskrämda. Kan inte mer än svara på frågor och tala om vad som gäller för mig personligen.

[MKJ]

Jag fick tipset från min mamma. Två av mina tre systrar äter också/har också ätit LCHF. Den tredje systern äter mycket riktig mat och har nog inga större problem med rotfrukter och andra naturliga kolhydratkällor. Pappa är väl minst intresserad vilket är synd eftersom han redan har diabetes typ 2 och hade en hjärtinfarkt vid 52 års ålder. Min sambo är väldigt stöttande och gillar fet mat så inga problem där, däremot lägger han till pasta/potatis/bröd till de egna portionerna.

 

Blir du inte orolig för din sambo när han äter potatis/pasta/bröd tillsammans med fet mat?

[AnnikaE]

 Knappast! Tror du mår mycket bättre och blir friskare.

Jo, man har läst om flera i t.ex kommentarerna i kostdoktorns blogg som gjort gbp och äter lchf så du inte är ensam om det. Två av mina opererade bekanta vet iaf att lchf fungerar, men eftersom läkarna varit väldigt emot det för gbp-opererade så tror de på det. Tror nog vården fortfarande är emot lchf rent i allmänhet. Men för dessa två handlar det nog mer om att de inte vill lyssna eftersom de hade sånna enorma förväntningar på att operationen skulle lösa allt, framförallt när Rössner går ut i media och deklarerar att operation är det enda som hjälper. Båda går upp i vikt igen efter att ha gått ner enormt mycket på bara nått år, men då skaffar man en motionscykel eller går ut i skogen för att springa av sig lite kalorier, sen köper man en pizza till och äter en massa frukt förståss... 

 

Det tog tid för mig också att acceptera att fett är nyttigt, så jag vill inte döma de som fortfarande är fettskrämda. Kan inte mer än svara på frågor och tala om vad som gäller för mig personligen.

 

Här är en till som är GBP-opererad som vet att det är stor risk att gå upp en massa i vikt efter några år... Jag gick ner 82kg på 2 år, och 5 år efter operationen hade jag gått upp över hälften av dem... Nu har jag hittat LCHF och har gått ner 60kg på 50 veckor. =)

 

Min mamma är fettskrämd och är iofs imponerad över min viktnedgång, men oroar sig för mitt kolesterol. Hon tjatar om att jag måste gå och ta prover. Min man och ett par av mina vuxna barn håller med om att detta är en bra kosthållning och har nyligen börjat själva. Vi har precis börjat med små ändringar här hemma för hela familjen. Siktar på att vi alla (jag och maken + 6 hemmaboende barn) äter en liberal LCHF innan året är slut. 

[Maja]

Lyckliga alla ni som har stöd hos era nära! Jag skulle tro att jag har det tuffare hemma än de flesta. Min man (och mina svärföräldrar) lider av grav fettskräck och vill helst föda upp våra barn på minimjölk och lätta. Detta har varit ett mycket infekterat ämne i många år nu. Jag går aldrig ut och försöker "frälsa" någon utanför familjen (om jag inte får direkta frågor förstås...), men jag vill ju såklart att mina egna barn (och man också för den delen) ska äta så bra mat som möjligt. Numera håller jag en oerhört låg profil även hemma, men fortsätter laga lchf-inspirerad mat till hela familjen. Blandar sällan utan har såsen vid sidan om osv så att var och en kan välja. Visst händer det att jag kokar en potatis eller serverar en skiva bröd, men allt oftare är det bara grönsaker till köttet/fisken.

 

Diskussionen blossar upp varje gång Expressen har skrämselrubriker, men någonstans tror jag att min man har förstått att detta verkligen är mitt val av livsstil. Jag förstår också att han är uppriktigt oroad av allt fett. Att få honom att själv läsa på är stört omöjligt. Böcker som Matrevolutionen, Hjärnkoll på vikten och Ett sötare blod ligger ständigt framme hos oss. Till saken hör att han själv gick ner nära 25 kilo med späkning, lågfett och kaloriräkning för ett par år sedan. Kalorier in, kalorier ut är det enda som räknas. Han håller fortfarande vikten genom att tänka i de banorna. Själv har jag alltid varit normalviktig och enormt viktstabil (som ogravid), plus minus något ynka kilo sedan jag var tonåring.

 

Eftersom jag nu funnit någonting jag verkligen brinner för är nästa steg kostrådgivarutbildning. Håller som bäst på att ta sats för att framföra det och håller båda tummarna för att äktenskapet ska tåla den påfrestningen...

 

I min bekantskapskrets är jag också i princip ensam om min livsstil. "Alla kan äta lite av allt, ät mindre spring mer" är den rådande uppfattningen. Jag känner mig allt som oftast som ett UFO. Tur att forum som detta samt alla intressanta bloggar finns!

 

Jag känner med dej Lilla Anna! Nu behöver inte jag försvara mitt sätt med Lchf för någon men jag har en vuxen son som bor hemma och jag anar hur mycket bättre han skulle må av att dela min kost, då är det lätt att bli ivrig. Han vill inte och då kan jag inte göra mer än att hoppas att han blir nyfiken så småningom. Han är väldigt glad för min skull, att jag mår så mycket bättre men han vill inte själv. Ännu. Mitt erbjudande till honom kvarstår dock, säg till om och när du vill testa på riktigt så ska jag hjälpa till att vad jag kan!

[crunchytiger]

Jag är 23 år gammal och studerande, men jag bor ändå hemma med min familj (mina föräldrar och min lillasyster) under loven då jag inte studerar. Mina föräldrar har tidigare kört lågkolhydratskost för att gå ner i vikt, och det har fungerat för båda parter. Dock har de båda återgått till att äta kolhydrater och jag ser hur min mamma speciellt går upp i vikt och allmänt mår dåligt i hennes samma matvanecirkel som hon haft tidigare. Jag tror inte att de tidigare heller ätit fett på så vis, utan det de körde motsvarade ungefär Atkins. De har dock en viss förståelse för det jag äter, i och med att de vet att det fungerar, men det ligger trots allt en viss skepsis hos dem, vilket märks ibland då t.ex. min pappa erbjuder mig bröd, müsli och liknande, fast han vet att jag gått på LCHF i snart tre år. De tror helt enkelt att jag dietar och att jag borde sluta och äta normalt snart. 

 

Det är i dessa situationer som jag kan bli rätt så upprörd, med tanke på att jag vet vad de gör med sig själva och alla chips de köper, godis de äter och hur dåligt de äter under dagarna med långa perioder utan vidare mat. Min lillasyster äter rätt så mycket chips och är matkräsen, dock har jag diskuterat LCHF med henne, och hon är inte fullkomligt emot det. Men jag oroar mig för mina föräldrar och deras vanor, för jag vill ju att de ska finnas så länge som möjligt, och jag vill att de ska leva bra. Det faktum att alla tre röker gör knappast situationen bättre. Ibland kan jag känna mig väldigt hjälplös, för det är så svårt att påverka andras viljor, och människor ska väl få göra det som gör dem lyckliga. Men en dag kanske någon av dem insjuknar i någonting, och då kommer jag tänka att jag kunde ha gjort mer, och det är rätt så jobbigt. 

[Gaia]

Matmedvetenhet tar tid. Det är så synd att det ska hända ngt innan folk vaknar. Men om inte jag hade haft problem med övervikt så hade jag nog inte provat lchf. Folk måste få upptäcka det själva annars är de så skeptiska av ng attans anledning.. Nu efter alla mina 12-13 veckor så är jag övertygad om att detta är min väg att äta. Jag skrattar åt mina tidigare inlägg om att jag bar aska gå ner i vikt och sen sluta med lchf. Vilken mes jag var. Nu vet jag bättre och mår så bra utan kolhydrater och socker. Jag unnar mig dock lite godis ng gång otroligt sällan men ser det inte så allvarligt. kroppen få handskas med det nån gång och det roliga är att jag tydligen tål det för vågen löper inte amok dagarna efter. Vinet verkar inte heller så farligt. Ett glas då och då verkar inte heller påverka så mkt. Möjligen då att jag blir snabbt berusad. Lchf fungerar och det är hela min kropp överens om. Så otroligt skönt att hitta hem !

[Y62]

Mitt hushåll består av mig, mig själv och jag  och ingen av oss har problem med kolhydraterna. Inte tidigare heller, när jag hade familj var det ett problem. Mina utflugna barn äter inte heller kolhydrater fast det förekommer avsteg där. 

[MrKarisma]

"

Hur reagerar familjen på att ni väljer LCHF?"

 

Trycker sig ännu mer kakor o bullar o mackor och sötade lättprodukter, ja iaf sambons familj.. Sen åker sambons mamma in och opererar bort gallan trots att jag förklarat att det beror på hennes kosthållning.. Jag blir så trött.. Nåja, det är deras liv. Jag orkar inte ens diskutera längre med någon. "Ät vad du vill, din trångsynthet kommer ta död på dig före kosten" brukar jag säga.

[Tony Berglund]

Jag har väl försökt propagera för LCHF i min omgivning, med varierande resultat.
Framför allt min far och hans sambo behöver verkligen detta för att de skall komma till rätta med sina krämpor, han är rätt så överviktig med högt blodtryck och hon har diabetes.
Fästmön är väl så där med på tåget, men äter min mat när jag lagar den och tycker det är gott, men äter kolhydrater också in emellan.

Vänner, bekanta och annat löst folk som jag försöker övertyga tycker oftast bara att jag är ett irritationsmoment numera, jag får nog öva på min övertalningsförmåga tror jag.

Att få folk att fatta att detta inte är en diet som man kör ett tag och sen går tillbaks till det "vanliga", det är nog det svåraste.

Men jag kämpar på, snart skall jag väl komma på det slutgiltiga argumentet som gör att det går upp för våra kära kolhydratmissbrukare vad det hela handlar om.

[Gaia]

Flika in att de kanske tillhör kategorin "kolhydratsresistenta" utan att de vet om det och se vad som händer. Jag fick respons på det. För det är ju så det är. Man kanske ska ligga lågt med att dra in LCHF för tidigt och låta dom suga i sig lite kunskap först om vilka fördelar det kan vara att skippa spannmålen..

[MKJ]

Flika in att de kanske tillhör kategorin "kolhydratsresistenta" utan att de vet om det och se vad som händer. Jag fick respons på det. För det är ju så det är. Man kanske ska ligga lågt med att dra in LCHF för tidigt och låta dom suga i sig lite kunskap först om vilka fördelar det kan vara att skippa spannmålen..

 

Vad menar du med kolhydratresistent?

[Gaia]

Det är precis vad man kan fråga sig. Jag menar inte att lura in någon i en ny diet men att få en och en annan att tänka efter och ta reda på hur mycket kolhydrater man tål. Blir man nyfiken på denna fråga så kan man undra vilken vikt kolhydrater har och hur de påverkar kroppen. För de som inte är insatta. Jag vet att meningen är lite missvisande men en del människor tycks ju tåla kolhydrater mer än andra. Målet är att väcka deras nyfikenhet och att de själva tar reda på mer. Då blir det deras egen grej helt enkelt...

[MKJ]

Det är precis vad man kan fråga sig. Jag menar inte att lura in någon i en ny diet men att få en och en annan att tänka efter och ta reda på hur mycket kolhydrater man tål. Blir man nyfiken på denna fråga så kan man undra vilken vikt kolhydrater har och hur de påverkar kroppen. För de som inte är insatta. Jag vet att meningen är lite missvisande men en del människor tycks ju tåla kolhydrater mer än andra. Målet är att väcka deras nyfikenhet och att de själva tar reda på mer. Då blir det deras egen grej helt enkelt...

 

Om det var svar på min fråga om vad du menar med kolhydratresistent så förstår jag inte riktigt vad du menar.

[PiaM]

 Knappast! Tror du mår mycket bättre och blir friskare.

Jo, man har läst om flera i t.ex kommentarerna i kostdoktorns blogg som gjort gbp och äter lchf så du inte är ensam om det. Två av mina opererade bekanta vet iaf att lchf fungerar, men eftersom läkarna varit väldigt emot det för gbp-opererade så tror de på det. Tror nog vården fortfarande är emot lchf rent i allmänhet. Men för dessa två handlar det nog mer om att de inte vill lyssna eftersom de hade sånna enorma förväntningar på att operationen skulle lösa allt, framförallt när Rössner går ut i media och deklarerar att operation är det enda som hjälper. Båda går upp i vikt igen efter att ha gått ner enormt mycket på bara nått år, men då skaffar man en motionscykel eller går ut i skogen för att springa av sig lite kalorier, sen köper man en pizza till och äter en massa frukt förståss... 

 

Det tog tid för mig också att acceptera att fett är nyttigt, så jag vill inte döma de som fortfarande är fettskrämda. Kan inte mer än svara på frågor och tala om vad som gäller för mig personligen.

 

Jag är också GBP-opererad.. Tycker att jag har aldrig mått så bra som när jag håller mig till (liberal) LCHF.. Inga "dumpningar" inga blodsockerfall.. mindre sug..

 

Minns att jag läste nånstans i antingen en bilagas "fråga doktorn" eller i Matrevolutionen att Kostdoktorn inte såg det som farligt för GBP-opererade att äta LCHF. Det var den första doktorn som jag hört säga det. Så typ samma dag bestämde jag mig att testa LCHF.

Men om jag inte hade lusläst Matrevolutionen (och tro mig.. jag var både road och förbannad av boken..) så hade jag aldrig kommit på tanken att prova. Herregud, förstår ni hur  mycket socker och kolisar som finns hemma hos en hobbybakare? Kändes knappast som en lyckad kombination

[PiaM]

Jag kände att jag pratade inte om huvudämnet.. so sorry, got sidetracked..

 

Hemma hos oss äter jag LCHF. Jag gör undantag med maten väldigt väldigt sällan.. det är om det inte går att låta bli (tex bortbjuden och värdinnan darrar för mycket på underläppen i besvikelse).

Min sambo och min son får kolhydrater.. Vi ser till att variera och experimentera. När sambon gör snitzlar, gör han en stor laddning till mig med specialpanering som jag sen fryser in för annan gång. Blir gott om matlådor på det sättet för oss Jag gör en mindre form med zucchinilasagne när de andra äter vanlig lasagne.. I stort sett funkar det. Kanske också för att det inte är en jättekris för mig om det INTE gör det.