Insulinresistens som fördel vid träning?

[Thomas Jansson]

Söker man på insulin och träning hittar man många tips på hur man ska höja sitt insulin i samband med träning i avsikt att öka muskelmassan - insulin är ju ett tillväxthormon.

 

Nu är det många av oss här som är mer eller mindre insulinresistenta, det vill säga prediabetiker eller diabetiker av typ 2.

 

Detta innebär ju att vi går omkring med förhöjda nivåer av insulin!

 

Mina funderingar kring detta är om vi som insulinresistenta kanske rent av har lättare att bygga muskler än en helt frisk person?

 

Mina tankar är nog inte helt nya, jag har hittat liknande funderingar hos folk som har typ 1 diabetes och som således kan styra sina insulinnivåer enklare utan att gå omvägen via maten,,,,

 

När jag var i 25 - 30 årsåldern stryrketränade jag måttligt men relativt regelbundet och visst gav det resultat, MEN kör jag samma intensitet idag som 57-åring kommer resultatet betydligt snabbare, det är jag helt övertygad om!

 

Vad säger ni andra - är jag helt ute och cyklar eller ligger det något i mina funderingar? 

[Zepp]

Insulin är främst anabolt på fettväven och då indirekt!

 

Det påverkar inte proteinsyntesen heller på annat sätt än att insulin krävs för att transportera aminosyror in i cellens proteinsyntes.

 

Det är altså överskott av aminosyror som stimulerar proteinsyntesen att lagra överskott som muskler.

[Tiny Tom]

Under senare år så har det blivit en väldig hype i mainstreamträningsvärlden om insulin och dess anabola potential. Vad detta beror på kan man ju fundera kring. Delvis kanske det är en motreaktion mot "kolhydratsfobin" som somliga uttrycker det.

 

Fröet är dock sannolikt att man på 90-talet inom kroppsbyggarscenen rejält hade etablerat en vidare hormonmeny att supplementera sitt endokrina system med utifrån. De första stapplande stegen med hormonpreparat i västvärlden inleddes sannolikt i början av 60-talet. Somliga hävdar slutet av 50-talet men det var hursomhelst först i början av 60-talet det slog rot och tog fart. I mitten av 60-talet så var det norm bland kroppsbyggare och mot slutet av samma decennium hade det spridit sig utanför styrkeområdet. Minns jag inte fel så nämnde man ex. anabola steroider i en på den tiden (slutet av 60-talet/början på 70-talet) uppmärksammad artikel i något sportmagazin med inriktning mot friidrott. Rubriken på artikeln var "The Athletes Breakfast"...och det var inte havregrynsgröt man refererade till.

 

Kort och gott, efter 1960 så märkte man effekter på muskulatur men även tävlingsform på byggartävlingar. Man var hårdare och hade bibehållit mer muskler. Många pratar bara om den anabola effekten så fort den här typen av diskussioner förs och man glömmer då bort den antikatabola effekten. Denna hävdar jag var minst lika viktig, om inte större, just de s.k. guldåren då sådana som Reg Park, Arnold, Bill Pearl, Frank Zane m.fl. var som störst. På 80-talet experimenterade man mer med doseringar och kombinationer av olika AAS-preparat. Sedan på 90-talet så vidgade man repertoaren ytterligare med GH, insulin, diuretika etc. Det senare var ju för övrigt det enda man från officiellt håll lade krut på att komma tillrätta med eftersom det ledde till en hel del dålig publicitet för sporten. Det blev periodvis mer regel än undantag att människor brakade ihop i spasmer, svimningar bakom scenen. Framför allt så var det ett par stora namn som slängde in handduken för gott:

 

https://en.wikipedia.org/wiki/Mohammed_Benaziza

https://en.wikipedia.org/wiki/Andreas_M%C3%BCnzer

 

90-talet får nog anses vara decenniet då kroppsbyggningen som potentiellt större sport undertecknade sin dödsdom. Kropparna blev allt mer freakiga. Tidigare estetiska ideal övergavs helt. Det fokus på massa som kanske framförallt Lee Haney lade grunden för på 80-talet blev det dominerande och viktigaste. I kombination med de nya drogerna så fick vi då förutom mycket mer muskelmassa också sådant som neandertal-looken som brukar kopplas samman med tillväxthormon då tillväxt av skelettstruktur tilltar vilket ger IQ-attribut som extrema kindben, hakor, pannor, större händer etc. Prestationshormonsinducerad akromegali brukar man då tala om:

 

https://sv.wikipedia.org/wiki/Akromegali

 

Sen har vi fenomenet med s.k. GH-bukar, dvs trots abnormala kroppsfettnivåer på 3% har man gedigna midjeomfång vilket brukar kopplas till tillväxt av de inre organen. Många vill, som smeknamnet antyder, tillskriva även detta till tillväxthormon. Somliga hävdar det är är mer kopplat till att exogent insulin möjliggör att man i princip kan forcera in energi i kroppen och därmed kan äta sanslösa mängder mat för maximal tillväxt vilket tänjer ut magen. Det är väl inte omöjligt att det är en kombinatorisk effekt dessutom.

 

Min poäng är alltså att insulinets anabola effekter i byggarproffsens värld har konceptuellt letat sig ut till mainstreamvärlden och att detta åtminstone delvis ökat förekomsten av att man lägger fokus på insulin och dess anabola funktion. IGF-1 brukar också nämnas i dessa sammanhang. Det senares effekt är normalt avhängigt den intramuskulära koncentrationen som skiljer sig från serumkoncentrationen. Den förra har i några studer visats sig öka rätt anmärkningsvärt utan en insulinogen miljö, dvs mha ketogena dieter.

 

Kort och gott, är det muskeltillväxt man är ute efter så ska man inte haka upp sig på insulin...eller egentligen någon biokemisk process i onödan. Det är trots allt fortfarande så att världens mest framgångsrika inom detta område aldrig varit beroende av vare sig akademian, läkarrock eller stetoskop. Teori är inte praktik och det är praktiken som i slutändan avgör oavsett hur mycket man vet om insidan. Det går s.a.s. inte att "veta sig till" muskler...även om man ibland skulle kunna tro det när man spenderar lite tid på forum/bloggar här och var.

 

Tillägg: Sorry Tombola, glömde ju svara lite mer specifikt på dina funderingar.

 

 

"Mina funderingar kring detta är om vi som insulinresistenta kanske rent av har lättare att bygga muskler än en helt frisk person?"

 

 

 

Icke sa Nicke. Är det någonting jag observerat under åren så är det vikten av insulinkänslighet. Jag skulle snarare vilja hävda att utan detta är man torsk, åtminstone på en "typisk" kosthållning. Detta är ju också anledningen till att man bör ha ett fokus på kondition/fettförbränning och/eller hålla kroppsfettnivåerna i schack då man vill gynna bränslepartitioneringen.

 

 

"När jag var i 25 - 30 årsåldern stryrketränade jag måttligt men relativt regelbundet och visst gav det resultat, MEN kör jag samma intensitet idag som 57-åring kommer resultatet betydligt snabbare, det är jag helt övertygad om!"

 

 

 

Är du övertygad om det efter att ha bekräftat det eller i relation till teorin du för fram?

 

Resultat är ju svårare att argumentera emot men i den mån du får/fått sådana resultat så skulle jag spontant koppla dem till något helt annat. Man har ju klara hormonella fördelar från tonåren och då främst till 30 eller däromkring så gör man det man ska rätt så blir det svårt att överträffa detta när man s.a.s. är på rätt sida 60.

 

Med detta sagt, kroppsbyggning är den fysiska aktivitet som har bäst potential att inte bara hålla en vid liv utan som även fyller livet med kvantitativt innehåll. Om man är ren vill säga. När vi diskuterar insulin och hormonresistens så kan det ju vara värt att ta upp att en anledning till att bäst-före-datum på en kemiskt assisterad byggare ur hälso/fysisk status-perspektiv är hormonreceptorers utmattning. Det kan bli så illa att långvarigt och intensivt bruk kan leda till att man helt enkelt inte svarar längre. Ibland går detta tillbaka men långtifrån alltid. Vänder man på det så är ju de bästa naturliga byggarna ofta kring 40-50 år och det hänger så klart ihop med att det inte går att bygga muskler på nolltid. Både mängd och kvalitet brukar bli bättre med åren. Dave Goodin, 50+:

 

http://4.bp.blogspot.com/_g93bcGvgWBo/TOPsagW4qyI/AAAAAAAAJRc/ZOhIyyEi76Y/s1600/DaveGoodin-IM-ad-924.jpg

 

Jag tycker även man märker att de tidigare proffs som haft rykte om sig att vara lite mer moderata med kemikalierna och skött kosten, inte svullat ut för mycket etc också är de som idag ger intryck av att vara i riktigt bra form.

 

Robby Robinson, 66 år ung:

 

 

Albert Beckles, 79 år (!) i detta klipp: