Ett besök i DiabetesVille

[Blogg-Postare]

Insulinresistens

Här följer ett översatt gästinlägg av dr Jason Fung, kanadensisk njurspecialist och världsledande expert på periodisk fasta och LCHF:

Så gott som alla läkare håller med om att förhöjd insulinresistens är något som är mycket dåligt för hälsan, då det är den bakomliggande orsaken till typ 2-diabetes och metabolt syndrom. Men varför utvecklar vi det då, om det är så dåligt? Hur kan en så olämplig process vara så vanligt förekommande?

Sedan år 2015 har mer än 50% av den amerikanska befolkningen diabetes eller prediabetes. Denna häpnadsväckande siffra innebär att det finns fler personer i USA med prediabetes eller diabetes än det finns personer som inte lider av det. Detta är det nya normala. Varför drabbas så många? Det måste finnas någon skyddande mekanism bakom det eftersom våra kroppar inte har designats för att haverera. Människan har levt i tusentals år innan de moderna fetma- och diabetesepidemierna. Hur kan insulinresistens verka skyddande?

Man kan upptäcka många saker genom att se saker ur ett nytt perspektiv. Den gyllene regel lyder: ”Gör mot andra så som du skulle vilja att de gjorde mot dig.” Ett annat känt citat lyder: ”Prova att gå en mil i mina skor innan du dömmer mig”. I båda fallen är nyckeln till framgång att byta perspektiv. Invertera (vänd upp och ner) på ditt perspektiv och se hur dina horisonter breddas oerhört. Låt oss titta på utvecklandet av insulinresistens från det andra hållet. Vi ska inte överväga varför insulinresistens är skadligt, utan snarare, varför det är något bra.

Kan insulinresistens vara något bra?

Det är ett väletablerat faktum att höga blodsockernivåer är skadliga. Men här följer en fråga som man sällan ställer. Om den höga nivån av socker i blodet är giftigt, varför skulle inte samma socker vara giftigt inuti cellerna? När glukos kommer in i cellerna snabbare än det kan användas som energi ackumuleras det inne i cellen.

Insulin flyttar glukos från blodet in i cellerna, men eliminerar det faktiskt inte från kroppen. Det bara knuffar det överflödiga glukoset från blodet och tvingar in det i kroppen. Någonstans. Vart som helst. Ögon. Njurar. Nerver. Hjärtat.

Låt oss betänka en analogi. Vi behöver alla mat, men om det finns för mycket omkring oss så ruttnar det helt enkelt. Allt eftersom mängden ruttet skräp växer behöver vi slänga ut det. Att flytta det under vasken, där vi inte kan se det, är inte så meningsfullt. Vi kanske inte kan se det och låtsas att vårt kök fortfarande är snyggt och rent, men till slut börjar hela huset stinka.

Samma logik går att applicera på överflödigt glukos. Att använda läkemedel som insulin för att gömma blodsocker i kroppens vävnader är i grund och botten destruktivt eftersom det inte går att göra sig av med ordentligt.

Ett besök i DiabetesVille

Föreställ dig att du lever i en stad som heter DiabetesVille. Precis som det finns celler i kroppen finns det många hus på Levergatan, Njurvägen och Bukspottskörtelavenyn, bland annat. Alla i staden är vänliga och lämnar vanligtvis dörrarna olåsta. Tre gånger dagligen kommer en lastbil med glukos längs med gatan och herr Insulin levererar en liten kopp glukos till varje hus. Livet flyter på bra, och alla är lyckliga.

Men gradvis, med tiden, kommer herr Insulin oftare och oftare. Istället för tre gånger så kommer han sex gånger per dag. Istället för att lämna av en liten kopp glukos släpper han av stora tunnor. Han behöver tömma lastbilen varje natt, annars förlorar han jobbet. Ett tag tar du in det överflödiga glukoset i huset och livet flyter på.

Till slut är ditt hus totalt fyllt av glukos, som börjar ruttna och stinka i hela huset. Precis som allt annat i livet är det dosen som avgör om något är giftigt eller ej. Lite glukos är OK, men för mycket är giftigt.

Du försöker resonera med herr Insulin, men utan framgång. Varje hus på varje gata upplever samma sak. När glukoslastbilen kommer ner längs gatan behöver herr Insulin verkligen göra sig av med detta giftiga avfall. Varje gång en dörr öppnas, skyfflar han in ytterligare en tunna glukos.

Så, vad skulle du nu göra? Du skulle sätta lås och bom på dörren, det är precis vad du skulle göra! Du skulle skrika, ”Jag vill inte ha detta giftiga socker! Jag har redan för mycket, jag vill inte ha något mer.” Du låser framdörren så att det blir svårt för herr Insulin att knuffa in mer av det giftiga avfallet i huset. Det är inte något dåligt, det är en bra sak. Du skyddar helt enkelt ditt hus från herr Insulins giftiga glukosmängder. Det är insulinresistens!

En utomstående observatör skulle bara se hur herr Insulin försöker göra sitt jobb och flytta glukos in i huset, men inte kan göra det. Han kanske felaktigt drar slutsatsen att hans hus är ”resistent” mot insulin eftersom dörren är sönder (nyckel och lås-paradigmet). Men i verkligheten är problemet att det fanns alldeles för mycket socker inne i huset.

Herr Insulin inser nu att det blir svårare och svårare att bli av med sin glukosbelastning och är oroad över att han ska få sparken. Så han ber sina bröder att hjälpa honom. Insulinbröderna går ihop för att bryta ihop dörren så att de kan skyffla in tunnor av glukos i ditt ovilliga hem. Detta fungerar, men bara ett tag, eftersom du förstärker din ytterdörr med stålbommar för att öka motståndet.

Antag att vi äter en kost som är mycket rik på socker under flera år. Glukos och fruktos kommer in i kroppen i överflöd jämfört med våra energibehov, och stimulerar insulinfrisättning. Glukos översvämmar levern, som lagrar en del som glykogen. När glykogenlagrena är fulla, sätter levern på de novo lipogenesen och skapar nytt fett. Men produktionstakten överstiger leverns kapacitet att exportera det, så fett ackumulerar i levern, där det inte bör vara.

Insulin försöker flytta det giftiga sockret in i levern, men den vill inte heller ha det. Levercellerna försöker skydda sig mot detta överflödiga glukos genom att öka insulinresistensen. Detta är en skyddande mekanism.

Vad, exakt, är det som insulinresistensen försöker skydda oss från? Namnet ger oss en ledtråd. Insulinresistens. Det är en reaktion mot överflödigt insulin. Det skyddar oss mot överflödigt insulin. Insulin orsakar insulinresistens.

Detta skapar en ond cirkel, där insulinresistens leder till ännu mer hyperinsulinism, vilket leder till ännu mer resistens. Men grundorsaken är hyperinsulinism, inte insulinresistens. Cellerna i kroppens vävnader (hjärta, nerver, njurar, ögon) är alla upptagna med att öka sin resistens för att skydda sig mot insulin. Resistensen är bara ett svar på hyperinsulinismen.

Doktor Endokrin kliver in i bilden

Tillbaka till DiabetesVille, där her Insulin och hans gäng inte kan släppa av sin enorma glukosbörda. Alla dörrar har fått tredubbla lås och bommar och vaktas av hundar. Glukos spiller över på gatorna. Osäker på vad man annars kan göra kliver specialisten doktor Endokrin in. Doktor Endo bestämmer sig för att glukos är giftigt, och att gatorna måste rensas genast.

Trots det faktum att det finns mängder av insulingubbar som smyger omkring på gatorna bestämmer sig doktor Endo för att den bästa lösningen är att använda ännu mer insulin! Eftersom herr insulin inte har någon annan familj hyr doktor Endo in fler hantlangare för att göra jobbet. De knuffar in mer giftigt glukos i det ovilliga huset och röjer gatorna.

Doktorn Endo kan i alla fall inte se problemet längre, så han kan låtsas att han gör ett fantastiskt jobb och ger sig själv en klapp på axeln. Se! Gatorna är rena och fina. Allt det giftiga glukoset har röjts bort. Faktumet att det har proppats in i alla husen undflyr hans uppmärksamhet.

Detta fungerar under en kort tid, men till slut, blir husen överfyllda igen, och ökar sin resistens. Till och med den gamla goda vännen som är det extra insulinet, kan inte knuffa in något mer socker. Så vad gör doktor Endo? Han gör sig av med en del av sockret istället för att bara flytta runt det? hindrar socker från att komma in i staden? Knappast. Han har bara lärt sig en lösning på problemet – ge mer insulin! För mannen med en hammare, ser varje problem ut som en spik. År efter år stiger insulindosen obevekligen.

Grundproblemet med insulinresistens har orsakats av överflödigt glukos och insulin. Trots den nuvarande accepterade lösningen att skriva ut ännu mer insulin för att sänka blodsockret. Istället för att eliminera glukoset, så flyttar det bara runt det i kroppen och in i alla organ.

Allt eftersom dessa organ fylls upp med ännu mer glukos, så ökar insulinresistensen. Dock lyckas den ökade dosen av insulin bara skapa mer insulinresistens. Dosen av insulin ökar obevekligen för att hålla nere nivåerna av glukos. Även medan symptomet på högt blodsocker förbättras, så förvärras sjukdomen som är typ 2-diabetes. Att ta högre och högre doser av insulin innebär bara att insulinresistensen blir värre och värre.

Så vad sker med tiden? Alla våra organ börjar ruttna på grund av det överflödiga glukoset. Insulinresistens utvecklas just för att skydda mot den giftiga glukosbördan. Anledningen är att insulinresistens universellt utvecklas i alla organ och i alla människor i världen för att det är en skydande mekanism. Det är en bra sak, inte en dålig sak. Detta är svaret på frågan vi ställde i kapitel 3. Diabetes påverkar praktiskt taget varje vävnad i kroppen eftersom vi proppar fullt av glukos i varenda cm av kroppen.

Ett nytt paradigm

Nuvarande paradigm om insulinresistens är en lås och nyckel-modell som inte fungerar så bra. Glukos fastnar utanför cellen och kan inte komma igenom porten, vilket leder till ”intern svält”. Femtio år av detta paradigm har misslyckats stort. Under denna tid har diabetes vuxit till en global epidemi.

Att förstå insulinresistens som ett översvämningsfenomen innebär enorma implikationer för behandling. Vår nuvarande generation av läkemedel, inklusive insulin, sulphonylureas och metformin gör inget åt den underliggande patofysiologin bakom typ 2-diabetes. Dessa läkemedel, baserade på det gamla, misslyckande paradigmet är designade för att tvinga in glukos i cellerna till vilken kostnad som helst.

Huvudproblemet är inte insulinresistens. Istället är grundorsaken hyperinsulinism, vilket tvingar in glukos i varenda vävnad i kroppen. Att ge mer insulin till en patient med överflödigt insulin är skadligt. Vi övervinner oavsiktligen den vävnadsbeskyddande insulinresistensen som utvecklas.

Precis som att ge alkohol till en alkoholist är ett recept på insulin för en sjukdom karaktäriserad av för mycket insulin inte en vinnande strategi. Det är precis så vi förlorar kriget mot typ 2-diabetes. Det är precis på det sättet som den uråldriga sjukdomen typ 2-diabetes har blivit 2000-talets pest. Det är för att vår fundamentala förståelse för sjukdomen brister.

Problemet är inte insulinresistens. Det är insulinet, dummer!
—
Jason Fung

Mer

Hur man reverserar diabetes typ 2

Populära videor om typ 2-diabetes

4,8 av 5 stjärnor5 stjärnor82%4 stjärnor17%3 stjärnor0%2 stjärnor0%1 stjärna0%17 röster1729:59

4,6 av 5 stjärnor5 stjärnor71%4 stjärnor21%3 stjärnor3%2 stjärnor0%1 stjärna3%32 röster3246:13

4,7 av 5 stjärnor5 stjärnor91%4 stjärnor0%3 stjärnor0%2 stjärnor0%1 stjärna8%12 röster1245:59

4,9 av 5 stjärnor5 stjärnor86%4 stjärnor13%3 stjärnor0%2 stjärnor0%1 stjärna0%15 röster1514:39

4,7 av 5 stjärnor5 stjärnor87%4 stjärnor0%3 stjärnor6%2 stjärnor6%1 stjärna0%16 röster1605:13

4,6 av 5 stjärnor5 stjärnor72%4 stjärnor18%3 stjärnor9%2 stjärnor0%1 stjärna0%11 röster1104:15

Tidigare med dr Fung

Alla tidigare artiklar av dr Jason Fung

Mer med dr Fung

Dr Fung har sin egen blogg på intensivedietarymanagement.com. Han är också aktiv på Twitter.

Jason Fungs bok The Obesity Code finns tillgänglig på Bokus.

Hans nya bok, The Complete Guide to Fasting, finns också tillgänglig på Bokus.

Inlägget Ett besök i DiabetesVille dök först upp på Kostdoktorn.

Visa hela artikeln